Regeringen vill göra det enklare och mer effektivt att söka tillstånd för gruvverksamhet. Det var ett av beskeden från Eva Lindström, statssekreterare vid näringsdepartementet, när hon talade vid Atlas Copcos luciaseminarium.

Svensk industri, och kanske främst politikernas intresse för industrin, har hamnat i skymundan, anser Eva Lindström.

– Vi har talat för lite om industripolitik i Sverige det senaste decenniet. Det är den verksamhet som byggt välståndet i landet och vi är övertygade om att industrin har en nyckelroll även framöver för att lösa globala utmaningar.

Eva Lindström pekar på den förmåga till förnyelse och utveckling som finns även inom traditionella svenska industriföretag.

Ibland lyfts frågan om varför det inte startas några nya stora industriföretag som Ericsson, Atlas Copco eller Volvo längre, men Eva Lindström vill vända på frågan.

– Vi kanske istället ska fundera över hur det kommer sig att stora svenska företag överlevt så länge? Jag tror att det handlar om den innovationsförmåga de här företagen har visat genom åren.

Rusta för sämre tider

Att det går bra för Sverige just nu är tydligt. Eva Lindström nämner det faktum att vi rankas på sjunde plats bland världens mest konkurrenskraftiga länder och toppar flera andra listor.

Högkonjunktur råder och mycket ser bra ut. Men hon menar att det är i sådana tider företagen bör tänka framåt.

– I goda tider ska man rusta för framtiden och för att vara beredd att ställa om när sämre tider kommer. Vi ser att 80 procent av världens tillväxt kommer att ske utanför Europa år 2020. Sverige får fler konkurrenter även när det gäller kunskap och innovation, säger hon och tillägger:

– Vi kommer att behöva springa snabbare och ställa om snabbare för att vara konkurrenskraftiga.

Globala utmaningar

Samtidigt finns stora globala utmaningar som klimatförändringar, demografiska förändringar och att säkerställa tillgång till hållbart producerade produkter och råvaror.

Ett exempel på det sistnämnda är att regeringen har gett myndigheten Tillväxtanalys i uppdrag att analysera hur staten ska kunna stödja skapandet av en komplett produktionskedja i Sverige för det man kallar ”innovationskritiska metaller”.

Det handlar om metaller och mineral som är avgörande för att moderna energi-, miljö- och teknikinnovationer ska fungera. Sådana som finns i elektronik, solceller, vindkraftverk och batterier.

Trög process för att söka tillstånd

En del i det kan vara att förändra hur det går till när företag söker tillstånd för gruvdrift, en process som de flesta upplever som väldigt trög.

– Jag kan bara hålla med om den beskrivningen, tyvärr. Jag tror att många företag upplever att frågor bollas mellan Bergstaten, länsstyrelserna, regeringen, återremittering och så vidare.

– Det här är något vi har fokus på och vi har en väldigt tydlig ambition att göra det enklare, mer effektivt och mer förutsägbart.

Regeringen kommer att tillsätta en utredning för att undersöka var i systemet trögheterna finns, men Eva Lindström nämner också ett generellt dilemma:

– Tillväxtanalys pekar på en viss ängslighet hos de berörda myndigheterna – man är så oerhört angelägen om att ingen ska vara ohörd, inget underlag ska saknas. Ibland finns det en risk att man styrs av att inte vilja göra fel, istället för att säkerställa att man gör rätt.

• Här finns alla artiklar om svensk gruvbransch, geologi och bergarbete

Tekniska museets gruva var en av de första utställningarna på museet. När den populära attraktionen invigdes på nytt i år fanns en simulator från Atlas Copco på plats.

Tekniska museet i Stockholm öppnade 1938 och Gruvan var en av de första utställningarna. Än i dag, efter snart 80 år, är den en av museets mest populära attraktioner.

Förra året helrenoverades utställningen i samarbete med Swemin, som är medlemsorganisation för företagen inom gruvbranschen, och i februari i år invigdes en rejält uppdaterad gruvupplevelse för en ny generation museibesökare.

Syftet har varit att skapa en så verklighetstrogen gruvmiljö som möjligt.

Skjut en egen sprängsalva

Den spännande gamla delen med trånga, mörka gruvgångar finns kvar. I den nyare delen finns kontrollrum, fikarum, videoinstallationer, modeller och kartor – och möjligheten att fyra av en rejäl sprängsalva med knappar och spakar från ett sprängskåp som använts i Kirunagruvan.

Där finns också en gruvsimulator som tagits fram av Atlas Copco. I simulatorns styrhytt får du själv spränga och lasta malm, allt paketerat som ett Minecraftliknande spel med dubbla skärmar – en fram och en bak. Ett spel som är pedagogiskt och enkelt även för de yngre besökarna.

– Vi har satsat mycket på interaktivitet, att man ska få testa och prova. Besökarna ska inte behöva stå och läsa från vänster till höger, säger Lars Paulsson som är utställningsintendent på museet, och fortsätter:

Självklart med en gruva på Tekniska museet

– Folk älskar utställningen, de trivs här och tycker att det är kul. Kontrollrummet har blivit ett ställe där många hänger. Barnfamiljer kan vara här hur länge som helst. Farfar tittar på geologikartan och barnbarnen spelar spel.

Han pekar på att gruvbrytning ibland kan vara ett kontroversiellt ämne, men tycker att den har en självklar plats i museet.

– Gruvor är så fundamentala i teknikhistorien, det är så mycket som börjar där. Därför känns det som en väldigt väsentlig del av vår berättelse på Tekniska museet.

– Vi vill att folk ska få en bild av gruvarbete och kunna skapa sin egen uppfattning. Vi försöker redovisa olika synsätt utan att vare sig försköna eller kritisera. Vi vill vara neutrala, som en mellanstadiebok.

• Läs fler artiklar om gruvor och svensk geologi

Verksamheten vid Pajalagruvan, som lades ned efter Northland Resources konkurs 2014, tas upp igen. Den här gången är de ekonomiska förutsättningarna bättre och affärsmodellen annorlunda, berättar platschefen Åsa Allan.

Beskedet kom på en presskonferens i slutet av november: Gruvan i Pajala ska öppnas igen och verksamheten beräknas starta till sommaren.

Bolaget Kaunis Iron, med före detta näringsministern Anders Sundström som styrelseordförande, har fått in cirka en halv miljard kronor från ett 80-tal investerare. Företaget ser goda möjligheter att lyckas med satsningen.

– En stor skillnad jämfört med förra gången är att alla skulder är avskrivna. Northland Resources investerade stora belopp, medan vi startar som ett helt skuldfritt bolag. En annan anledning till att det kommer att gå bättre är att vi har en annan affärsmodell, med en mer flexibel och slimmad organisation, säger Åsa Allan som blir platschef för Pajalagruvan.

Från jättekonkurs till framtidstro

Pajalagruvan är en ovanjordsgruva för brytning av järnmalm. När den öppnade 2012 investerade dåvarande ägaren Northland Resources cirka 10 miljarder kronor. Men malmpriset dök och i slutet av 2014 hade företaget skulder på närmare 14 miljarder kronor. Konkursen blev en av de största i Sverige i modern tid.

Åsa Allan flyttade 2012 till Pajala från Luleå för att jobba på Northland Resources.

– Jag är geolog och har jobbat med prospektering, så det var spännande att få vara med och bygga upp något nytt. Vi hade en nybyggaranda som hette duga och det var en spännande arbetsplats. Nu får jag vara med och förhoppningsvis bygga upp de känslorna igen.

När Northland gick i konkurs fick Åsa Allan jobbet som kommunchef i Pajala. En tjänst hon nu alltså lämnar för att återvända till gruvan.

– Min utbildning, och min person, är inom gruvverksamhet och geologi. Jag har sett vad gruvan betyder och får nu en chans att bidra till en positiv utveckling för den här glesbygdskommunen.

Pajalagruvan är viktig för samhället

När gruvan var i drift avstannade befolkningsminskningen i Pajala. I vissa grupper, som bland 20-30-åringar, växte befolkningen. Något Åsa Allan beskriver som ”extremt viktigt” ur ett samhällsperspektiv.

Just nu arbetar man med två spår. Dels det tekniska, att få anläggningen i drift och logistikkedjor på plats, och dels med att bygga organisationen och att rekrytera personal.

Till skillnad från förra gången väljer Kaunis Iron att ha en liten organisation med 30-40 personer som ska jobba med gruvplanering, ekonomi, miljö och marknad. Övriga tjänster läggs ut på entreprenad. Och intresset är stort.

– Jag får nästan dagligen telefonsamtal och mejl från personer som är intresserade. Både sådana som jobbade i Pajalagruvan tidigare och de som inte gjorde det, men är nyfikna på den här utmaningen.

”Testas och provköras”

Mycket av det som behövs för att återuppta verksamheten finns på plats, säger Åsa Allan.

– När det gäller anrikningsverket är allt intakt, det måste bara testas och provköras innan det tas i drift. I maskinparken finns en del kvar, men vi måste komplettera.

Hon understryker vikten av att ha samhället med sig.

– Jag tycker att det känns väldigt bra att vår verksamhet har så stor acceptans i Pajala. Gruvdrift blir ofta kritiserad, på grund av den miljöpåverkan som finns, men vi känner ett stort stöd bland lokalbefolkningen och det lägger grunden för en långsiktig verksamhet.

• Fler artiklar om gruvor i Sverige finns här

När Jenny Gotthardsson började som miljösamordnare på Bolidens gruva i Garpenberg tänkte hon ge det nya jobbet ett år. Det var för 16 år sedan. I juni i år tillträdde hon sin nya tjänst som områdeschef för hela gruvan.

Man skulle kunna tro att Jenny Gotthardsson kommer från en gruvarbetarsläkt. Hon är född i Adolfström, inte långt i från Bolidens tidigare gruva i Laisvall i Norrbotten.

– Hela byn blev faktiskt till tack vare silvergruvan i Nasafjäll som öppnades på 1600-talet när Sveriges finanser skulle räddas efter 30-åriga kriget. En smälthytta togs i bruk i området som blev Adolfström, där smälte man silver från Nasafjälls silvergruva. Men mina föräldrar har aldrig jobbat i gruvan i Laisvall, utan är turistföretagare , berättar Jenny och visar in på sitt kontor, i ett nybyggt hus alldeles intill den nya laven och med utsikt över Finnhytte-Dammsjön.

Hon har jobbat på Boliden i Garpenberg sedan 2001. Före det läste hon en magisterexamen i kemi och naturgeografi vid Umeå universitet och arbetade i Laisvallgruvan. Men för hennes blivande man Mikael, som hade flyttat upp från Göteborg till Umeå för Jennys skull, var det inte jätteroligt att hon jobbade i Laisvall och aldrig var hemma.

– Vi var inne på att flytta till Halland eller Göteborg, men så fick jag jobb som miljösamordnare i Garpenberg. Det fanns fler jobbmöjligheter för Mikael här i Dalarna så vi bestämde oss för att ge det ett år och sedan flytta vidare.

Fått nya utmaningar

Så blev det alltså inte. Jenny gick vidare till en tjänst som personal- och miljöchef för gruvan och därefter anrikningschef. En anledning till att hon trivts bra är att hon hela tiden fått nya utmaningar.

– När jag kom hit förberedde vi oss för att lägga ner verksamheten, det fanns malm ytterligare tre, fyra år. Sedan hittades ju den nya fyndigheten i Lappberget och den var större och rikare än allt vi brutit tidigare. Efter det har det följt väldigt många spännande år med en investering på 3,9 miljarder och bygget av det nya anrikningsverket, med många utmaningar.

Att komma som ung och relativt nyutexad kvinna in i en mansdominerad industri tycker Jenny har varit en positiv upplevelse.

”Jag har trivts så bra här och jag har fått rätt utmaningar.”

– Jag var 25 år, brann för miljöfrågor och kom till ett av Sveriges mest metallpåverkade områden. Men det var en positiv upplevelse, kanske för att miljöfrågan blev så aktuell ungefär då, både i samhället men också i branschen. Det gjorde att det fanns gehör och intresse för det jag jobbade med, säger hon och fortsätter:

– Jag har trivts så bra här och jag har fått rätt utmaningar.

”Handlar om att bygga relationer”

Genom åren har hon bland annat jobbat mycket med frågan om efterbehandling och användningen av alternativa material, till exempel rötslam.

– Det handlade mycket om att skapa medvetenhet kring miljöfrågan, att spiller man något så kommer det ut förr eller senare. Det är ett långsiktigt arbete som också handlar om att bygga förtroendefyllda relationer med både närboende och myndigheter.

Och framöver då? Jenny Gotthardsson ser inte att den stora utmaningen för Boliden Garpenberg ligger på världsmarknaden, ”det är ju ändå inget vi kan påverka”, utan i Garpenberg. Då handlar det främst om säkerhet, miljö och att säkra produktiviteten.

– Jag har ju fortfarande ett grönt hjärta. Vi har till exempel köpt in ett batteridrivet gruvfordon som vi ska testa, det är jätteintressant med den här batteridriften som kommer och jag tror att det kommer att hända ganska mycket inom det området framöver. Dels får vi en effektivare energianvändning med minskat koldioxidutsläpp, men det ger också bättre luft i gruvan utan avgaser. Men det är batteritiden som är den stora knäckfrågan, vi ska utvärdera och ta ställning till hur vi ska göra.

När det gäller säkerheten jobbar Boliden Garpenberg på flera plan. Dels med automation med hjälp av underleverantörer som Atlas Copco.

– Förutom miljövinsterna så ökar det också driftsäkerheten och produktiviteten. Men vi har mer kvar att göra. En viktig del av samarbetet med våra underleverantörer är att tillsammans driva utveckling som kan öka säkerheten och ta bort riskfyllda moment, säger Jenny Gotthardsson.

En av världens modernaste gruvor

Men också med digitalisering, bland annat har alla som jobbar på området på sig en tagg med gps-koordinater som gör att man snabbt kan se var alla befinner sig om olyckan skulle vara framme. Och så har företaget ett uppsatt mål om noll olyckor om året.

– Vi skriver händelserapporter på allt, det kan vara allt från att man har klämt ett finger till att man slår i huvudet. Det kanske inte var så farligt just den gången, men det hjälper oss att se var, när och hur olyckor kan inträffa, berättar Jenny Gotthardsson.

Med anläggningen som byggts upp kring det nya anrikningsverket räknas Boliden Garpenberg som en av världens modernaste gruvor.

Samtidigt är den en av världens äldsta, ny forskning från Umeå universitet visar att det pågick malmbrytning i Garpenberg redan under tidigare järnålder. Gruvan är därför, tvärtom vad man tidigare trott, mycket äldre än Falu Koppargruva.

Vilken bild tror du att allmänheten har av gruvindustrin?

– Jag tror inte att så många faktiskt vet hur det är i dag. Att det är en modern och miljömedveten arbetsplats med många spännande yrken – det tror jag inte att många känner till. En del av vårt framtida arbete handlar om att försöka förändra den bilden för att kunna locka fler att jobba hos oss.

Fakta Jenny Gotthardsson

Ålder: 41 år.
Bor: Västerby utanför Hedemora.
Karriär: Magisterexamen i kemi och naturgeografi från Umeå universitet. Har arbetat inom Boliden sedan år 2000, först vid Laisvallgruvan och sedan 2001 i Garpenberg, där hon varit såväl miljöchef som personalchef innan hon blev anrikningschef och nu områdeschef.
På fritiden: Umgås med familjen, min man och tre barn, att åka till mina gamla hemtrakter och bland annat köra skoter. Gillar att träna, gärna på längdskidor.