Så används Epirocs maskiner i praktiken

Operatören Sandra om jakten på balansen: ”De skickade en ambulans direkt”

0

Hon kallas Häxan. Hon njuter av att kolla på raka, snygga bergväggar och brinner för sitt jobb. Sandra Motin har vuxit in i branschen under det gamla gardet och hon saknar inte skinn på näsan.

Text: Matilda Lann Foto: Kristina Sahlén

Det är en solig morgon i Nacka. Sandra Motin har varit på plats sedan 6.30. I det här vädret trivs hon allra bäst.

– Jag älskar det här jobbet, det är min grej! Man får jobba ute hela dagarna och så får jag en fin solbränna i ansiktet redan i april, säger hon och skrattar.

Sandra motin älskar sitt jobb som operatör. Foto: Kristina Sahlén

Borrkax ligger som ett lager över marken och röda plugg sitter i snygga rader. Sandra håller på och borrar och spränger för grunden till en liten villa. 

I 13 år har hon varit i branschen. Det började egentligen när hon pluggade till anläggningsingenjör på Nackademin och gjorde praktik hos Peab. Där träffade hon ett skönt gäng som arbetade med Norra länken.

– Jag kom i kontakt med spränggänget som jobbade ovan jord, jag tyckte det verkade häftigt. 

Stängde E4:an för att spränga

Ett tydligt minne från den tiden dyker upp. Sandra sitter i baksätet på en polisbil. De har fått lov att stänga E4:an i båda riktningarna i hela tio minuter för att spränga i Norrtullskorsningen. Alla är på spänn, vaktposter står med komradio och rapporterar om eventuella trafikanter som irrat sig innanför avspärrningarna. Allt är lugnt. Dags att trycka av.

Sandra har gått i den hårda skolan, under det gamla gardet bergarbetare – något som gett henne skinn på näsan. Foto: Kristina Sahlén

– Det var många kilo den dagen, det var en enorm sprängning! Och vi klarade det på tio minuter, annars hade vi fått betala vite.

Hon gillar fortfarande när det smäller. Men nu är Sandra i stället på Schaktlaget bergsprängning, ett mindre företag med fem borrvagnar.

– Vi är ett jättetight gäng, det gör att jobbet blir roligt. Vi umgås en del på fritiden också. I helgen var vi och bowlade. Det är avslappnat och vi kan prata om det mesta.

”Man förväntades koka kaffe och så hände det att man fick en smäll på baken. Men det beteendet har jag aldrig accepterat.”

Kör helst ”Häxan”

Den maskin hon helst kör är D3:an, en äldre modell. En rigg hon gillar lite extra eftersom ”den är som det alltid har varit”. Borrvagnen kallas Häxan.

– Den är döpt efter sin förare, jag kallas nämligen Häxan eftersom jag kan vara ganska bestämd på berget.

D3:an Häxan pryds av en smutsig – en gång i tiden rosa – käpphäst fastspänd med ett buntband.

Sandras maskot, en enhörning, blickar ut över berget. Foto: Kristina Sahlén

– Jaså enhörningen? Ja den fick jag av en platschef när vi gjorde ett stort jobb med flera bostäder i Ursvik, det fick bli den nya maskoten.

Attityden förändras i branschen

Även om kollegorna har glimten i ögat när de kallar henne Häxan och Sandra Motin har en familjär relation till sin chef bottnar smeknamnet i att hon genom åren varit tvungen att skaffa sig en hel del skinn på näsan. 

– När jag började var det få tjejer i branschen och jag gick den hårda skolan med den äldre generationen; de kunde vara ganska tuffa och på den tiden fanns inget #metoo.

Sandra Motin lärde sig snabbt att sätta gränser och markera om någon försökte köra med henne.

LÄS MER: Skräckdag på jobbet – ”det regnade huggormar nerför bergsväggen!”

– Man förväntades koka kaffe och så hände det att man fick en smäll på baken. Men det beteendet har jag aldrig accepterat. Så jag har nog lärt mig att vara väldigt tydlig och bestämd.

Nu, mer än ett årtionde senare är det annorlunda. 

Precisionsarbeten är roligast, tycker Sandra. Foto: Kristina Sahlén

– Visst finns det fortfarande en viss byggjargong i branschen, men det är mycket bättre nu. Finns det ett problem kan man oftast vända sig till sin platschef.

Gillar försiktig sprängning

På jobbet tycker hon att det är roligast med precisionsarbeten som försiktig sprängning och spräckning av berg. Det kan vara intill elledningar, fjärrvärmerör, vattenledningar eller glasrutor. 

– Då får man tänka till lite och använda sig av små delladdningar så att ingenting skadas.

Vid elledningar har vi ett tändsystem som kallas för Nonel (utan el) så att man inte orsakar kortslutning eller att elledningen oavsiktligt antänder tändkapslarna, då smäller det!

Fick en stroke

Men även om Sandra Motin älskar sitt jobb kan det ibland bli för stressigt. En lördag för drygt två år sedan efter en intensiv vecka med långa arbetsdagar vaknade hon upp och kunde inte känna sin arm. Den var helt bortdomnad. Först tänkte hon att hon bara sovit på den. Men när resten av vänster sida av kroppen började domna bort ringde hon Vårdguiden. 

– De skickade en ambulans direkt. Då först blev jag rädd. Det blev akuten och en massa prover. Jag hade fått en liten hjärnblödning, en så kallad tia. 

Stressen i kombination med att Sandra Motin har kronisk huvudvärk hade utlöst stroken. Redan en vecka senare var hon ändå tillbaka på arbetsplatsen.

Det är svårt att hitta balansen när man samtidigt vill vara effektiv, säger Sandra. Foto: Kristina Sahlén

– Det är coolt att kroppen kan återhämta sig så fort, och jag är inte så bra på att hålla mig borta från jobbet. Jag kunde inte bära saker så en lärling fick göra det jag inte kunde. I dag försöker jag stressa mindre, men det är svårt, man vill vara effektiv. Det gäller att hitta en balans. 

Går i gång på raka bergväggar

Hon plockar upp sin mobil och visar några foton på bergväggar. På första bilden ser man en bergknalle med granar. Väggen är jämn med raka märken efter sprängningen.

LÄS MER: ”Att jobba med FlexirROC T15 har utvecklat mig som person.”

– Det här är en riktig skrytbild! Där borrade jag en tätsöm på c/c 30 cm, och sprängde väggen med pentylstubin. Det blev så himla snyggt! utbrister hon.

Och det är inte bara de egna bergväggarna Sandra Motin kollar på, hon spanar ständigt efter hur berget ser ut där hon är.

– Det är en liten arbetsskada jag har, att titta efter hur det har blivit där någon sprängt, skrattar hon och säger att det är dags att gå tillbaka till jobbet. 

Fakta Sandra Motin

Ålder: 34 år.

Familj: Crazy catlady, jag bor själv med mina tre lurviga barn.

Bor: I villa på Ingarö, Värmdö.

Jobb: Bergsprängare och borrare på Schaktlaget Bergsprängning.

Intressen: Mina katter, bygga hemma, inredning/finsnickeri, matlagning, musik.

(Dold) talang: Kan snubbla omkull även på platt mark. 

Bästa lärdom från jobbet: Kämpar man så når man dit man vill.

Ligg i, men stressa inte så att du gör dumma misstag, gå efter magkänslan!

Att ha fått gå med det gamla gardet är den största vinsten, att ha fått tips och tricks som är guld värda.

Kuriosa: Kallas även Bergs-kexet (från mountain-cracker) 

”Det känns fel att säga att jag är chef över dem som kan jobbet bättre än jag”

Banken trodde inte på idén att en 26-åring skulle ta över det anrika bergsprängningsföretaget Hammarö Bergsprängning. Men efter flera övertalningsförsök träffade Kent Granrud rätt bankman och fick byta riggen mot skrivbordet. Möt chefen som helst låter medarbetarna bestämma, och hämtar alla sina reservdelar i Örebro.

Text: Kajsa Carlsson Foto: Linn Malmén

Det är ekande tomt i de två servicehallarna på Hammarö Bergsprängning. På gårdsplanen på Hammarö, en knapp mil från Karlstad, står en ensam Flexiroc T30 i snömodden.

– Det är så det ska vara, maskinerna är ute på jobb och oftast är jag ensam här i lokalerna, säger företagets vd Kent Granrud.

Det där med vd är inte någon titel han använder särskilt ofta. Att kalla sig chef är inte heller självklart för 35-åringen som tog över företaget, inklusive kollegorna som lärt upp honom, för fem år sedan.  

– Det känns fel att säga att jag är chef över dem som kan jobbet bättre än jag. Jag samråder hellre med kollegorna än berättar vad de ska göra, säger han. 

Kent Granrud samråder hellre med än bestämmer över vad hans anställda ska göra. Foto: Linn Malmén

Inte självklart att ta över

Kent Granrud var bara 26 år när han fick frågan av sin arbetsgivare om han inte ville ta över företaget. Redan då började han med att rådfråga kollegorna, skulle de stanna kvar om han tog över? Svaret blev ja, men det var ändå ingen självklarhet att tacka ja till erbjudandet. Företagandet hade aldrig varit något mål för Kent, som hade tänkt sig att bli gympalärare eller polis och hamnade i borr- och sprängbranschen av en slump i väntan på att kunna söka till polisutbildningen. 

”Det känns fel att säga att jag är chef över dem som kan jobbet bättre än jag.”

– Jag grubblade ett tag, och fattade att det skulle bli en lång resa. Företaget sköttes lite slentrianmässigt då, både maskinparken och lokalerna var eftersatta, säger Kent Granrud.

Och så var det den där detaljen med pengar. Bank efter bank sa nej till idén att låna ut pengar så att 26-åringen kunde ta över verksamheten. Det var motigt, och inte förrän han var 29 och gjorde ett sista försök blev det napp. 

Nu sitter han på kontoret, där det bara är en gammal trälåda från ”Nitroglycerin Aktiebolaget Gyttorp” som skvallrar om vad det är för slags företag han driver. Dagarna fylls av telefonsamtal, pappersarbete, planering och mycket bilåkande för att kolla läget vid pågående och kommande projekt. 

– Jag inbillade mig att man kunde fixa papperen halva veckan och vara i fält halva. Men det gick inte alls, det blev kontor rätt och slätt. 

LÄS MER: Unga entreprenören Elias: ”Mitt företag ska växa! Något annat finns inte!”

Alla tar ansvar

Hammarö Bergsprängning är främst verksamma i Värmland, det blir smidigast rent logistiskt. Företaget spränger i alla sektioner, från stora projekt sombergtäkter, vägar och köpcenter till mindre uppdrag hos privatpersoner. Med fem riggar från Epiroc i maskinparken kan Kent och hans medarbetare vara mångsidiga, och operatörerna kan dela upp jobben utifrån vilken rigg och arbetssituation som passar dem bäst. De som gillar att vara i väg längre bort på stora arbetsplatser kör de stora riggarna, medan de som tycker om att byta projekt och miljö lite oftare kör T15 och T30.

Han tänkte egentligen bli polis eller gymnastiklärare, så helt självklart att ta över var det inte, berättar Kent Granrud. Foto: Linn Malmén

– Det är en stor fördel att alla tar eget ansvar för ”sin” maskin, servar och underhåller förebyggande utöver det som grabbarna på Epiroc gör. Det underlättar mycket, säger Kent Granrud.

”Epiroc har koll på oss, de vet vilka vi är när vi ringer, vilka maskiner vi pratar om och vilka killarna är som jobbar här.”

Att alla gör sitt, drar åt samma håll och tar ansvar är något han återkommer till ofta. Det är nyckeln till att allt flyter på. Det där flytet är också anledningen till att Hammarö Bergsprängning blivit riktiga stammisar hos Epiroc. Inte bara vad gäller maskinerna, bolaget vänder sig dit för reservdelar och service också.

– Vi har hela konceptet. Epiroc har koll på oss, de vet vilka vi är när vi ringer, vilka maskiner vi pratar om och vilka killarna är som jobbar här. Det underlättar avsevärt, tänk alla mejl och telefonsamtal man kan skära ner på. Det är en stor anledning till att vi har gula maskiner här ute på gården.

Kan lita på maskinerna och reservdelarna

Det har inte alltid sett ut så, behovet av en maskin som kan svänga tvärs larv fick företaget att söka sig till en konkurrent för att se vad de kunde erbjuda. Men det föll på servicen och bemötandet, och efter flera försök att få hjälp med den röda maskinen såldes den.

Kent Granrud är nöjd med Epirocs reservdelar och service. Foto: Linn Malmén

– Jag har testat både äldre och helt nya maskiner, just för att jag gillar den svängbara delen. Men vi får inte den hjälp vi behöver. Det är enkelt att köpa in nya maskiner, men de ska ju fortsätta att gå och får man ingen hjälp från bolaget blir det helt omöjligt.

LÄS MER: Sex säkra sätt att sänka dina borrkostnader

Att lagret och serviceteknikerna finns centralt, i Örebro, är en annan stor fördel, menar Kent Granrud och jämför med andra bolag som har sina lager på annat håll i Europa och att beställa reservdelar från Kina. Rent ekonomiskt menar han att det lönar sig att köpa reservdelarna från Epiroc, eftersom han då kan lita på att maskinerna funkar, att tidsplanen kommer att hålla och att kollegorna och kunderna slipper bli frustrerade.

– Reservdelen i sig kanske blir billigare. Men du vet inte när den kommer och du vet inte vilken kvalitet den har. Har den fel kvalitet när man väl fått den kanske det påverkar det som sitter runt om negativt. 

Hellre bibehålla än växa

Efter fem år vid rodret tycker Kent Granrud att han och medarbetarna fått Hammarö bergsprängning ungefär dit han tänkt sig. Lokalerna är upprustade och maskinerna utbytta, han säger att det känns som om de har styrt skutan rätt igen. Målet nu är att bibehålla nivån, snarare än att växa för fort. Även här spelar det nära samarbetet med personalen in. 

– Möjligheterna i branschen är oändliga, men blir det för stort för fort växer man ur dojorna så att det blir krångligt i stället. Då blir det svårt att hålla ihop den här gruppen där vi pratar med varandra konstant. Då finns det utrymme för folk som inte vill åt samma håll, och då blir det inte lika familjärt som nu.

Fakta Kent Granrud och Hammarö Bergsprängning

Anställda: 10

Maskinpark: En SmartROC T40, en FlexiROC T35, två FlexiROC T30 och en FlexiROC T15

Kents favoritmaskin: T30-riggarna. De är så mångfacetterade och går att ha till mycket, allt från småprojekt hos privatpersoner till industritomter. De har ganska bra kapacitet på djup också. 

Ålder: 35

Familj: Fru och fyra barn

Bäst med jobbet: Miljöombytet, ingen dag är den andra lik, och ett jävligt kul jobb!

Bästa lärdom: Har du inte haft sönder något i sprängbranschen så har du inte sprängt. Jag har gjort alla de fel som andra pratar om, det personalen fasar för ska hända har jag redan prövat, på gott och ont.

Skräckdag på jobbet – ”det regnade huggormar ner för bergväggen!”

0

Marcus Lindgren började som propphjon när han var 14. I dag kan han inte tänka sig en bättre karriär än att vara bergarbetare.

– Jag har sprängt i berg hela mitt arbetsliv. Det är det bästa jag vet.

Text: Matilda Lann Foto: Sofie Abrahamsson

Norrbotten. Klockan närmar sig halv tre på eftermiddagen och det är skymning i Boden. Marcus Lindgren sitter i sin borrvagn och har redan lagt ett par hundra borrmeter bakom sig. Dessutom har han fått borra upp 200 hål som frusit nu när det varit blidväder och kyla om vartannat. I lurarna har han Mötley Crüe.

Foto: Sofie Abrahamsson

– I dag är det hårdrock för hela slanten. Jag tycker att det bästa som finns är att sitta själv och filosofera och lyssna på musik, en och annan podd blir det också, säger han.

Marcus Lindgrens maskin är uppställd vid bergtäkten Svalget i Boden. Här borras och sprängs det till krossen.

Han har suttit i riggen sedan sextiden på morgonen. Marcus Lindgren ser varje dag som en ny tävling. Målet är att nå minst 300 borrmeter. Det egna rekordet ligger någonstans mellan 400 och 500 meter. 

– Jag har bara varit här en vecka och vi spränger i morgon, en salva på 40 000 ton.

LÄS MER: Legendarerna på berget – ”De första tio åren var det bara handhållet som gällde”

Började som propphjon

Redan som barn var Marcus Lindgren fascinerad av sprängarbeten och inspirationen kommer från morfar, som var bergsprängare. 

– Jag följde med honom som liten pojk, fem–sex år var jag kanske, hans uppdrag var att spräcka sten ute i skogen som sen såldes till Polen för att bli bord- och bänkskivor. Det var väldigt spännande när det smällde.

”Jag har inga som helst planer på att sluta. Om tio år hittar ni mig fortfarande i någon bergtäkt i Norrbotten eller Västerbotten.”

När det i sjuan var dags att hitta praktikplats var valet givet: propphjon efter Botniabanan.

– Jag bar 20-kiloshinkar med grus och hällde i de laddade hålen. Det var ett slitsamt arbete. Men i slutet på varje vecka kom belöningen. 

Foto: Sofie Abrahamsson

– Då fick jag trycka av salvan och se allt poffa till. Det är en fantastisk känsla, det pirrar i hela kroppen. Att få bekräftelsen på att hårt arbete avslutas med en liten smäll.

Under gymnasiet gick Marcus Lindgren byggprogrammet i Boden och sista året med bergutbildning i Filipstad.

– Sen dess har jag suttit i en borrvagn. Jag har inga som helst planer på att sluta. Om tio år hittar ni mig fortfarande i någon bergtäkt i Norrbotten eller Västerbotten, säger han och skrattar.

Som ett flaggskepp

Mörkret faller på och Marcus Lindgren tänder upp strålkastarna på sin SmartROC T35 som han kör.

– Jag har extremt bra lysen på den här borrvagnen, det ser ut som ett flaggskepp som kommer med extralysen överallt. 

Foto: Sofie Abrahamsson

Maskinen är från 2016 och han är mycket nöjd med sin rigg.

– Det är den perfekta årsmodellen, jag vill inte ha en nyare. Jag kör gärna manuellt och de nyare är byggda för automatik, jag har provat men det tycker jag inte om. Den här är snabb och smidig och borrar riktigt bra. Det är aldrig något strul.

Varje torsdag gör han en ordentlig översyn av maskinen. Går igenom balken, fyller på extra oljor och gör den redo för måndag morgon.

Har den inget namn?

– Jag har inte döpt henne än, skrattar Marcus Lindgren och fortsätter:

– Men vi har en väldigt bra relation, man skulle som kunna säga att det nästan är min bästa kompis. Jag har haft henne i ett år nu.

LÄS MER: Erik blev sjuk av jobbet – ”Som borrare mår jag mycket bättre!”

Regnade ormar

En av de obehagligaste upplevelserna Marcus Lindgren haft på jobbet var under en solig dag i Kalix.  

– Det var som att det började regna huggormar. 10–12 stycken gled ner för bergväggen där jag stod och borrade, de hade väl legat där och solat. Det var inte trevligt!

Vid ett annat tillfälle, i Svappavaara, fick han också känna på baksidorna med arbetsmiljön.

Foto: Sofie Abrahamsson

– Jag har precis parkerat bilen och ska kliva upp i borrvagnen. När jag har gått kanske 20 meter från bilen hör jag en rejäl smäll. 

Det är några stora stenblock som har rasat ner för bergväggen.

– Den största stenen missar bilen och rullar ner för klippkanten, men en sten tar i däcket. Vilken tur att man inte var i närheten, säger han.

”Det var som att det började regna huggormar. 10–12 stycken gled ner för bergväggen där jag stod och borrade.”

Går helst utan byxor

På fredagar är Marcus Lindgren, precis som många i branschen, ledig. Det första han gör när han går av sitt pass är att ta av sig byxorna.

– Jag går runt i bara kalsonger så ofta och länge jag kan. Det är något grannarna får se lite för mycket av. Jag går ut och stoppar i motorvärmaren eller slänger soporna. Mina kompisar tycker att det är helt otroligt om jag har byxor på mig. 

När Marcus inte jobbar är han med familjen som består av frun Emma och hennes tioåriga tvillingsöner. Tillsammans utgör de ett välrenommerat quizlag. De tar sig an allt från Melodikrysset och På spåret till lokala frågetävlingar. 

– Man är som en liten pensionär, men det är riktigt roligt att quizza. 

Foto: Sofie Abrahamsson

I januari tog han och familjen hem segern hos Quizklubben i Arvidsjaur, som varje månad livestreamar ett musikquiz på Youtube. 

– Vi vann över 150 lag. Då blev det champagne och fest! 

Till ny bergtäkt i all hast

Senare på kvällen kommer ett sms från Marcus.

”Jag fick förflytta mig till Arvidsjaur, du vet framförhållningen …”

Han har i hast fått plocka ihop sin utrustning och lastat farmare, borrstål, borrplugg och rigg på en trailer.

Nu blir det tre veckor på en annan bergtäkt.

”Jag kör en borrvagn med 9-stålsmagasin som kan borra 35 meter och pallen där jag ska jobba är 34 meter, så min rigg är optimal för jobbet.”

Fakta Marcus Lindgren

Ålder: 31.

Gör: Borrar, laddar och spränger på företaget Hyrcon, som är en del av Nordisk Bergteknik.

Bästa med jobbet: När man får borra en hel dag utan att skruva, det är underbart. 

Favoritmaskin på Epiroc: D9-serien. Man sitter bra och ergonomiskt i den.

Fritidsintressen: Jaga älg och quizza.

Bor: I ett hus i utkanten av Arvidsjaur. 

Roligaste projekt: Gruvan i Maurliden utanför Mensträsk i Västerbotten var kul. Vi skulle ta fram extra malm till anrikningsverket i Boliden. Vi blev ett sammansvetsat gäng där alla samarbetade för att hela linjen skulle fungera.

Motiverar dig: Jag är min egen motivation. Min fru tycker att jag är knäpp som är så glad jämt. Jag ser som aldrig något bekymmer.

Legendarerna på berget: ”De första tio åren var det bara handhållet som gällde!”

Han har jobbat på berget i över 40 år, sett den stora teknikutvecklingen på nära håll. Men för Biörn Bladh skedde den största revolutionen när grävmaskinerna började kunna hantera sprängmattor för egen maskin. 

Text: Johanna Paues Darlington Foto: Kristina Sahlén

Biörn Bladh har precis kommit hem efter en effektiv borrdag. 300 hål på tre dagar på Muskö utanför Stockholm – och då är klockan bara två på eftermiddagen. 

– Jag hade planerat det så för att kunna ta det lite lugnt nu, säger han rutinerat.  

Efter över 40 år i branschen är det ingen match för Biörn att planera sitt jobb och ha exakt koll på hur lång tid de olika momenten kommer att ta. Han vet vad han gör, helt enkelt. Och uppdrag är det ingen brist på. 

– Det känns som att det finns mer jobb än någonsin där ute nu. Det är helt otroligt. Jag vet inte varför, kanske har det med att hydraulspräckning har kommit de senaste tio, femton åren? Det har blivit mer bergjobb överallt! 

Började tidigt

Biörn Bladh gjorde sitt första bergjobb redan 1967. Då var han sju år gammal och hade fått följa med sin pappa ut på berget. Lönen: Två och femtio och en påse godis. 

– Det var väl för att farsan inte hade någon barnvakt som jag fick hänga med. Men jag tyckte det var superkul, berättar Biörn från sin villa hemma i Ösmo. 

Han har bott på orten till och från sedan han var ett år gammal. Föräldrarna flyttade dit från Sälen. 

”Det känns som att det finns mer jobb än någonsin där ute nu. Det är helt otroligt.”

– Farsan hade tidigare jobbat i Kiruna, sedan träffade han morsan när han jobbade med tunneldrivning och stigortsborrning för ett kraftverk norr om Sälen. De hade väl tänkt bo kvar där, men det var dåligt med jobb så de begav sig mot Stockholmstrakten i stället. 

Under åren som följde fortsatte Biörn att då och då hänga med sin pappa ut på jobb. Redan som 13–14-åring borrade han en hel del handhållet. Ett tungt arbete, inte minst för en kille som inte var särskilt stor till växten. 

LÄS MER: Erik blev sjuk av jobbet – ”som borrare mår jag mycket bättre”

– När jag tänker tillbaka känns det helt galet vad de lät mig göra – det skulle jag aldrig gå med på själv i dag om det gällde mina barn eller barnbarn! Men det var andra tider då, och farsan hade väl sett att jag hade talang för att inte slå ihjäl mig. Jag tyckte det var skitkul att få kämpa och ta i, och så tjänande jag ju några kronor. 

Trivdes med farsan

Biörn gick treårig samhällslinje på gymnasiet men insåg rätt snabbt att han tyckte det var roligare att jobba utomhus och med kroppen än att sitta bakom ett skrivbord. Efter skolan blev han anställd av sin pappa, och blev kvar i över 20 år. 

– Det var skitbra att jobba med honom. Vi hade en bra lunk där vi skämtade och garvade, jobbade, förbannade på varandra ibland, blev sams och började garva igen. Jag fick ganska snabbt ta över det taktiska planerandet på sprängplatserna, medan farsan skötte logistiken för uppdragen. 

De tog mest småjobb, sprängde för villagrunder, kabeldiken, småvägar … Alltid handhållet.

– Mellan 1979 och 1990 körde vi bara handhållet. Det är tungt, men med bra teknik slipper man mycket jobb och min teknik var bra. Men vi var ju som stålfjädrar i kroppen! Sedan köpte vi en Tamrock Commando och jävlar vad man kunde jobba då! Plötsligt kunde vi ta större och fler jobb. Det var verkligen en revolution för oss, berättar Biörn men lägger i samma veva till att den allra största revolutionen var när grävmaskinerna började kunna hantera sprängmattor utan att man var tvungen att använda en kätting med krok. 

– Du kan ju tänka dig vilket elände det var att försöka fånga den där kroken för att haka fast den i sprängmattan, kunde ju bli livsfarligt att springa runt sprängstenarna. Nu slapp vi det. 

En annan stor förbättring var när det blev möjligt att tuta inför sprängningen på samma ställe som där man står när man trycker av salvan. En liten detalj, kan man tycka – men inte för Biörn. 

– Tidigare hade jag varit tvungen att starta borraggregatet och sedan trycka på tutan som var vid kompressorn, och efter det springa till avtryckaren. Det var ett jävla springande fram och tillbaka!

Sin FlexiROC T15 köpte han för bara tre år sedan. Mest för att, som han själv säger, ”testa om den är så bra som vissa säger”. 

– Och det är den. Man når långt och den är bra i terrängen. Den är så liten och kompakt, men ändå väldigt kraftfull. Fast när jag ska göra grundare klenhålsjobb blir det ändå Commandon. 

”Det är helt galet vad mycket regler och papper och dittan och dattan man ska hålla på med nu! Det råder ju fullständig vibrationshysteri överallt!”

Genialiskt med campingstol

Sedan 20 år tillbaka driver Biörn sitt eget företag, Bladhs Sprängservice AB. Även i det tar han framför allt mindre jobb och han gör allt själv – borrar, spränger, fraktar maskiner och råddar med både det praktiska och det administrativa. Han är ett enmansband och trivs rätt bra med det – även om han tycker att administrationen blivit lite väl hysterisk den senaste tiden. 

– Det är helt galet vad mycket regler och papper och dittan och dattan man ska hålla på med nu! Det råder ju fullständig vibrationshysteri överallt! Förr kunde man bara jobba på på ett helt annat sätt, säger han. 

Även på det fysiska planet kan det ibland kännas lite tungt nu. 

– När jag var ung mådde jag bra av att flåsa som en idiot och jobba på. Nu börjar det bli plågsamt. Men jag håller mig i bra form. Det är så varierat, jobbet, världens bästa gymnastik! 

Biörn berättar att han äntligen kommit på att om han tar med sig en campingstol till jobbet kan han fika i den – eller till och med sitta ner och borra. 

– Jag såg en kollega sitta i en campingstol och borra med sin Commando för femton år sedan och tänkte: ”Jäklar, det ska jag också göra!”. Men sedan glömde jag bort det – tills nu. Lite synd att det tog 40 år för mig att komma på hur man kan göra arbetslivet mer bekvämt, haha! 

LÄS MER: Hur bra koll har du på mjukvaran ROC Manager? Testa dig själv!

Han ångrar inte att han valde att gå i farsans fotspår i stället för att sitta på ett kontor. Livet som bergarbetare har varit bra. 

– Och inte har jag blivit ruinerad på det heller. Nä, jag har gillat att jobba hela tiden, säger han. 

Trots att jobbet blir tyngre och tyngre har Biörn Bladh inga planer på att sluta arbeta. Inte riktigt än i alla fall. Att vara ledig är inte hans grej, berättar han strax innan han slänger sig i bilen igen för att åka och hämta dynamit. 

– Jag fortsätter nog … ja, tills jag får yrkesförbud. Eller tills jag är 65, 66 i alla fall. Men vad jag ska göra då vet jag inte. Börja gymma och tippa mer på V75 kanske? Eller hjälpa mina barn och barnbarn. Fixa med huset kan jag ju göra också! Måla och renovera … Du hör, nu kommer jag på massor av grejer jag skulle kunna göra! Kanske inte blir så dumt att vara pensionär ändå. 

Biörn Bladhs liv på berget 

Föddes: 1960 

Första bergjobbet: 1967, sju år gammal. ”Fick väl proppa lite hål eller något sånt.” 

Karriär: Anställdes 1979 av pappa Ingemar Bladh. Jobbade där tills han startade sin egen firma, Bladhs Sprängservice AB, 2001. Borrade med handhållet fram till 1990. Har alltid gjort mindre jobb där han både borrat och sprängt.

Maskinpark: En Tamrock Commando 110 från 2000 och en FlexiROC T15 från 2015. 

Bättre förr, enligt Biörn: Att det var mindre krångel! Nu är det så mycket papper och regler.

Bättre nu, enligt Biörn: Att man inte måste borra handhållet, och att man slipper kättingen med kroken för att koppla mattor! 

Viktigaste vardagsrutinen: Maten och fikarasterna! Kall mat och varm dryck, det är min melodi. Jag är stenhård med mina pauser. Klockan 9 tar jag en knäckemacka med jordnötssmör och lite kaffe. Klockan 11 käkar jag en sallad som jag har med mig, och sedan en kaffe och en knäckemacka till vid halv två, med skinka och ost. 

Erik blev sjuk av jobbet: ”Som borrare mår jag mycket bättre!”

0

Text: Johanna Paues Darlington

Stort ansvar, sena kvällar och mål som hela tiden flyttades fram. Livet som säljare var roligt, men till slut sa kroppen ifrån. Rejält. I dag jobbar Erik Boman som borrare i stället – och är äntligen frisk igen. 

Det var på många sätt ett drömjobb. Socialt och omväxlande, med stort ansvar och kul samtal med kunderna om det roligaste Erik Boman vet – hockey. Han hade ständigt mycket att göra i sin roll som biträdande säljchef på sport- och fritidsbutiken XXL i Umeå. 

– Jag älskade det och tyckte att det gick bra, även om det kanske var lite väl intensivt ibland. Jobbet som säljare innebär en ständig press att prestera. Man jagar säljmål som hela tiden kan flyttas fram, men jag tänkte inte på det som något dåligt då, berättar Erik Boman från garaget i Aitik, där han för dagen befinner sig. Hans rigg är på service i Gällivare, så i stället för borrning står det garagestädning på schemat. 

– Det är superstökigt här! Tycker jag i alla fall, som inte brukar vara här så ofta. De som jobbar här hela tiden tycker väl att det är fin ordning, haha! 

”Man jagar säljmål som hela tiden kan flyttas fram, men jag tänkte inte på det som något dåligt då.”

Satsade på säljyrket

Erik Boman gick handels- och administrationsprogammet på gymnasiet och tyckte till en början att han hamnat helt rätt. Efter skolan var han med och startade upp flera butiker, han var en driven säljare. När XXL skulle öppnas sökte Erik jobbet som biträdande säljchef, och fick det. Allt rullade på, men trots att livet kändes bra var det något som var fel. Erik började sakta men säkert att magra. Maten åkte rakt igenom kroppen på honom.

Foto: Privat

– Jag var hos läkare och gjorde en massa tester, men de kunde inte hitta något fel på mig. Till slut sa de att det troligen var en reaktion på stress. Men jag kopplade konstigt nog inte ihop det med jobbet utan fortsatte som vanligt, säger han. 

LÄS MER: ”Att jobba med T15 har utvecklat mig som person.”

Till slut vägde han bara 60 kilo. Inte mycket för någon som är 183 centimeter lång. Ändå var det andra orsaker än hälsan som fick honom att så småningom säga upp sig från XXL. Med två små barn hemma i Vännäs längtade han efter att kunna vara mer med familjen, slippa jobba helger och sena kvällar. Han fick ett jobb på Vännäs dörrar i stället, ett snickeri med inriktning mot specialdörrar. Livet lugnade ner sig en aning och magen blev bättre – även om Erik fortfarande inte kopplade ihop orsak och samband. 

– Men så skulle plötsligt hela industrin flyttas till Danmark i stället och alla blev uppsagda. Men jag hade tur. En gammal granne till oss som länge jobbat på Norrbottens Bergteknik sa att han kanske kunde fixa arbete till mig. Jag hade ju sneglat på gruvindustrin flera gånger tidigare, men känt att det här med att vara borta i veckorna aldrig skulle gå. Men nu hade jag inte så många alternativ, så jag beslöt mig för att i alla fall prova, säger Erik. 

Gillade det direkt

Så tog han för första gången bilen de femtio milen upp till Aitik för några dagars provjobb. Och jobbet visade sig vara kul, riktigt kul. 

– Men det var djävulskt svårt att komma in i det! Jag har ju aldrig kört maskin förut, så att få till en borrning med alla knappar och spakar… Första veckan var jag lättvaggad om kvällarna, om man säger så! 

Han kör den nya generationen SmartROC D65, en av dem som levererades till Norrbottens Bergteknik för bara ett par år sedan. 

”Visst har vi mål här också, men det är helt rimliga mål som inte känns stressiga. Här vet jag precis vad som förväntas av mig.”

– Det är väldigt fina maskiner. Jag har ju aldrig kört någon annan rigg, men fattar att jag är lyckligt lottad som får köra den här. Det är mysigt att sitta inne i hytten och lyssna på podcasts och musik medan jag borrar, säger Erik.  

Han brukar dyka upp på jobbet någon halvtimme innan han börjar för att hinna dricka kaffe och prata med kollegorna om vad som ska göras under dagen. Efter det sätter han sig i bilen och kör ut till riggen. 

Foto: Fredric Alm

– Väl där går jag först igenom maskinen. Fyller på med olja och checkar så att allt är grönt, säger han och fyller i att han nu, ett och ett halvt år in i nya karriären, kommit bra in i borrandet. Han har också hunnit köra riggen via BenchREMOTE. 

– Det är jättetrevligt att sitta i BenchREMOTE. Särskilt om man är två. Men man förlorar ju känslan av hur maskinen går, det gör att jag hellre sitter i riggen, säger han. 

Kul med kollegorna

Att vara borta i veckorna har visat sig gå bättre än väntat. Erik går sju-sju-skift, är borta en vecka och hemma nästa. Både barnen och sambon vande sig snabbt. 

– Det känns som att jag har mer tid med barnen nu än när jag jobbade mellan sju och fyra om dagarna i Vännäs. Och sambon säger att det går bra, jag tror hon tycker att det är lite skönt när jag är borta!

Ett annat plus är att han har det så trevligt i arbetsveckorna. Han och de andra kollegorna som bor långt bort från Aitik huserar tillsammans i ett kollektiv som Norrbottens Bergteknik ordnat i Gällivare och på fritiden mellan arbetspassen brukar Erik passa på att fiska. 

– Mina arbetskompisar här är nog det bästa med jobbet, vi har så kul ihop. Jag trivs verkligen fantastiskt bra!

LÄS MER: ”Jag har aldrig träffat en annan asiat på berget.”

Hittat rätt

Och magen då? Den är helt bra nu. Erik väger som han ska igen och har äntligen, nästan fyra år senare, förstått vad som gjorde honom sjuk tidigare. 

– Jag är rätt lugn som person, identifierar mig som det. Dessutom är jag inte en sådan som känner efter så mycket. Det är nog anledningen till att jag inte fattade tidigare att det var stressen på jobbet som gjorde mig sjuk. Nu, när jag jobbar som borrare, har jag insett hur stressad jag var. Som säljare är det som att du ständigt har något som jagar dig, oavsett hur bra du presterar. Visst har vi mål här också, men det är helt rimliga mål som inte känns stressiga. Här vet jag precis vad som förväntas av mig. Jag är så tacksam över att slippa säljandet nu, saknar det inte alls. 

Det enda, säger Erik, som skulle kunna få honom att byta jobb nu vore om han hittade något närmare Vännäs, så att han slapp åka de femtio milen varje vecka. 

– Men då ska det vara ett annat borrjobb. Det är ett fint yrke det! 

Fakta Erik Boman 

Ålder: 34 år 

Gör: Borrare för Norrbottens Bergteknik, kör SmartROC D65. 

Familj: Barnen Nova, 8 år, Ted, 4 år, och sambon Rebecca. 

Bor: I Vännäs 

Intressen: Hockey, fiske, att köra skoter och fyrhjuling. Och att jävlas med vänner och familj! 

Bästa lärdomen: Om du vill lära dig något, fråga!

Testa dig själv! Hur bra koll har du på mjukvaran ROC Manager?

Även om många upptäckt fördelarna med att använda programmet ROC Manager för att göra en borrplan, är det ändå hel del som missar viktiga funktioner. Hur bra koll har du och dina kollegor på programmet? Gör vårt test!

– Hur borrplanen är gjord kommer att påverka ditt resultat. Ju bättre borrplan, desto bättre slutprodukt. Så enkelt är det, säger Stefan Löfdahl, Borrmästare på Epiroc. 

Han jobbar stenhårt på att fler ska använda ROC Manager, en mjukvara som Epiroc ger ut till alla borrentreprenörer som kan ha glädje av den.

– Jag ser ofta operatörer som gör sin borrplan i programmet, men som inte har förstått att man till exempel kan ha det som analysprogram också, säger han. 

Gör det enklare

Programmet används alltså för att räkna ut exakt var du ska borra för att få det resultat du är ute efter. Allt du behöver göra är att skriva in vilken bäring du vill att hålet ska ha och hur djupa hålen ska vara – sedan räknar ROC Manager ut resten. Borrplanen importeras sedan till borriggen. Efter det är det bara att köra igång. 

LÄS MER: SÅ ska du borra för att göra strängarna nöjda

– Då kommer programmet räkna ut bäringen för att berget ska sprängas på det sätt du vill och du kan även få en uppskattning på hur mycket berg som kommer att sprängas bort, säger Stefan Löfdahl. 

Hjälper till att anpassa efter avvikelserna

När all borrning i planen är genomförd kan du få en analys över hur det blev. Att ett hål inte hamnar precis där det var tänkt kan det finnas en mängd olika anledningar till och är inga konstigheter, det vet alla operatörer. Men det gäller att ha koll på avvikelsen inför sprängningen. 

”Visst är det bra att veta hur man gör för att räkna ut det själv. Men många skulle få det betydligt enklare om de använde sig av funktionen i programmet istället.”

– Här kan ROC Manager hjälpa till med att både hålla koll och att anpassa beräkningarna till avvikelsen av till exempel hur mycket bergsvolym du kommer att få loss och hur mycket sprängämnen som kommer att gå åt, säger Stefan Löfdahl. 

Han menar att just mängden sprängmedel är något som många i dag fortfarande räknar ut manuellt. 

– Visst är det bra att veta hur man gör för att räkna ut det själv. Men jag tror många skulle få det betydligt enklare om de använde sig av funktionen i programmet istället, säger han. 

Det här gör ROC Manager: 

  • Räknar ut exakt var du ska borra för att få det resultat du är ute efter
  • Räknar ut skjutriktningen 
  • Uppskattar sprängd bergvolym och borrad bergsvolym
  • Ger dig möjlighet att laborera med borrplanen allt eftersom – det blir enkelt att lägga till eller ta bort hål, ändra vinklar och annat.
  • Möjlighet att analysera borrdata – om du har aktiverat optionen MWD (Measure While Drilling).
  • Uppskattar hur mycket bergsvolym du kommer att få loss.
  • Gör det enklare att uppskatta hur mycket sprängämnen som kommer att gå totalt.

Test! Hur bra koll på Roc Manager har du? 

1. Det finns två sätt att importera borrplanen i riggen –  vilka två sätt är det? 

Svar: Ett är att ladda ned borrplanen via en usb-sticka. Det andra är att skicka det direkt via Certiq direkt till din maskin. 

2. Vilka data kan du om ett specifikt hål få genom att göra en sprängrapport i ROC Manager? 

Svar: Exakt djup och eventuella avvikelser åt alla håll. 

3. Vilket format måste terrängmodellen från beställaren vara i för att kunna importeras till ROC Manager? 

Svar: LandXML

”Jag har aldrig träffat någon annan asiat på berget”

0

I vått och torrt står Naoki Shimizu bredvid sin borrigg Mjölner, en FlexiROC T35. Han har varit i branschen i drygt tio år och trivs utmärkt med variationerna i yrket.

Naoki Shimizu, 34, är operatör och arbetar för Stockholms Bergteknik. Det är rast nu vid niosnåret och dags att äta lunch. Ett lätt snötäcke ligger på marken och det är kallt. 

Det börjar närma sig slutet av ett större sprängarbete i Nykvarn, där ett industriområde ska utökas med nya vägar.

– Det står så klart ett berg i vägen, då tar man dit oss så borrar och spränger vi till rätt höjd, säger han.

Naoki Shimizu går upp runt fyra varje morgon. Börjar med att diska några av sonens vällingflaskor. Packar ihop och kör genom stan innan rusningstrafiken tar fart. Klockan sex är han på jobbet och slår på kaffebryggaren. 

Ödlor sätter käppar i hjulen

Arbetet har stött på extra hinder på grund av några oväntade gäster.

– Vi har hittat salamandrar i närheten och de är fridlysta så vi måste ta hänsyn till det. Det kan dyka upp alla möjliga djur, bävrar och uttrar, då måste man ordna så att de kan fortsätta sina liv, man måste ta ansvar för ekosystemet.

Naoki Shimizu har varit i branschen i ett drygt decennium och har testat det mesta inom bergarbeten. 

Just nu jobbar Naoki Shimizu med ett stort sprängarbete i Nykvarn. Foto: Kristina Sahlén

– Genom att kunna både spränga och borra får man en bättre helhetsbild och det blir ett bättre slutresultat. Efter att du skjutit klart vill du inte att bergväggen ska rasa eller att block eller stenar släpper, då gäller det att skrota och förstärka upp berget.

Att han blev operatör var mer en slump än ett val.

”Det är mycket stora machogubbar i den här branschen, när de såg lilla mig som är asiat komma ut på berget upplevde jag ibland att det fanns lite fördomar om att jag inte skulle klara jobbet.”

– Jag halkade in på ett bananskal. I mitt dåvarande jobb som budbilschaufför kände jag inte att det fanns någon framtid. Så när jag såg en annons i en busskur om en tvåårig utbildning för att bli arbetsledare inom markarbeten så sökte jag. 

Det passade Naoki Shimizu bra eftersom han är mer praktiskt lagd. Under utbildningen gjorde han praktik hos Leif Larssons sprängfirma och fick så småningom jobb där. Efter något år gick han vidare till Årsta berg och bygg.

– Där var jag i närmare tio år och lärde mig det mesta jag kan i dag. Jag fick med mig en bra ryggsäck. Men för något år sedan gick jag över till Stockholms Bergteknik för att fortsätta utvecklas.

Har stött på fördomar

Naoki Shimizu är född och uppvuxen i Sverige, men hans föräldrar kommer från Japan. I den ganska homogena bergarbetarbranschen har han ibland stött på fördomar.

– Det är mycket stora machogubbar i den här branschen, när de såg lilla mig som är asiat komma ut på berget upplevde jag ibland att det fanns lite fördomar om att jag inte skulle klara jobbet.

LÄS MER: Att jobba med FlexiROC T15 har utvecklat mig som person

Med åren blev Naoki Shimizu mer säker i sin roll och självförtroendet stärktes.

– Det tog ett tag att bli accepterad. Jag har alltid gjort mitt jobb och varit i tid, och efter ett tag ser folk att jag är seriös och att det inte spelar någon roll vilken bakgrund man har. Men jag har aldrig träffat någon annan asiat på berget, säger han.

Naoki Shimizu tycker att det roligaste med jobbet är att man får styra det själv. Foto: Kristina Sahlén

Han jämför det med att vara kvinna i branschen. 

– Det är kanske ganska ensamt, man blir i minoritet. Men det viktiga är att inte krypa in i ett hörn, utan stå upp för sig själv. Du kommer att bli bemött så som du bemöter andra.

Styr jobbet själv

I dag är det torsdag och sista dagen för arbetsveckan. Med 12-timmarspass jobbar de in fredagarna. Naoki Shimizu trivs med upplägget.

– Det roligaste är när man får styra jobbet själv. Jag har ingen chef som säger vad jag ska göra utan mycket ansvar vilar på mig. 

Varje dag blir en ny utmaning.

– Det kan se monotont ut, man kanske tror att man borrar och sen lägger i dynamit och skjuter, men genom att berget, omgivningen och olika situationer skiljer sig mycket måste man hela tiden anpassa sig till det. Den första salvan blir ett test, man lär känna berget. 

Riggen är hans partner

Naoki Shimizu kör borriggen FlexiROC T35. En maskin i storlek med en lastbil.

– Han heter Mjölner och kan borra allt möjligt från 64 mm upp till 102 mm. Borriggen är min partner på jobbet. Jag försöker ta hand om honom, ge dagligt underhåll och fetta de rörliga delarna. Men ibland slarvar jag lite med det, ungefär som att ingen kollar motoroljan på bilen varje dag, säger Naoki Shimizu med ett skratt. 

Hammaren är en SC25 och klarar enligt Naoki Shimizu av de flesta borrarbeten.

– Det är en mer nischad hammare som är optimerad för att kunna borra i dimensionerna 70–89 mm på snabbast möjliga sätt. SC19 som vi hade tidigare är mer flexibel och kan användas i flera områden, som 51–89 mm, men det blir inte lika optimalt.

LÄS MER: De borrar 800 hål för en enda salva

Just nu pågår ett samarbete mellan Stockholms Bergteknik och Epiroc där de prövar SC25:an på Naokis Shimizus borrigg FlexiROC T35. 

– Vi testar det på det här jobbet för att kunna tävla mot konkurrenterna just för att vi borrar med 76-kronor, säger han. 

”Låter vackert”

Han förklarar att man efter ett tag lär sig att höra skillnad på de olika ljuden i berget. Något som bara kommer med mycket tid och erfarenhet i yrket.

– När man har satt på en ny nacke, nya stänger och en ny krona, då låter det vackert när man borrar, lite dovt, och man hör att allt är intakt. När stänger och kronor börjar bli dåliga knastrar det lite när man borrar.

Naoki är nöjd med sin FlexiROC T35. ”Det är min partner på jobbet”, säger han. Foto: Kristina Sahlén

Nära döden

Men det finns också baksidor med jobbet. För några år sedan var han med om en olycka som hade kunnat sluta illa.

– Jag har varit nära döden en gång. Då körde jag en 642 Atlas Copco, den var inte radiostyrd utan det är en maskin där man måste stå på fotsteget för att köra och man borrar med en panel som sitter på matarbalken. Det var en rund häll som jag skulle upp på, vid sidan om maskinen hade de grävt ut fem, sex meter för att hitta fast berg. 

”Det bara gled, jag lyckades knöla in min arm i något räcke och där hängde jag.”

Naoki Shimizu var på väg uppför branten, fram mot sista hålet med bommen och matarbalken maxutsträckt, vilket skapade obalans i den redan dåliga situationen. Han larvade uppåt när det plötsligt släppte.

– Det bara gled, jag lyckades knöla in min arm i något räcke och där hängde jag. 

Borrvagnen fastnade till slut vid en liten kant och lutade i sidled. 

– ”Vad fan gör jag nu?” tänkte jag. Jag vågade knappt röra mig. I och med att man måste stå på fotsteget för att köra så skulle ju jag åka med ner i hålet, men till slut lyckades jag sakta, sakta larva tillbaka igen. Det här är en av anledningarna till att det blivit så populärt med radiostyrt, säger han innan han avslutar samtalet för att slänga i sig lunchen och sticka ut på berget igen.

Fakta Naoki Shimizu

Ålder: 34.

Bor: Märsta, Stockholm.

Familj: Fru och son.

Företag: Stockholms Bergteknik.

Antal anställda: Sex.  

Antal maskiner: Fem borriggar.

Fritidsintressen: Spela spel, umgås med sonen och frun.

Bästa lärdom: En bra lärdom från olyckan var hur viktigt det är att balansera maskinen med bommen och matarbalken, vilket jag har stor nytta av än i dag. Dessutom tycker jag att det är viktigt att vara så ödmjuk som möjligt, och så måste man vara flexibel i det här yrket. 

Så ska du borra för att göra sprängarna nöjda

Raka hål och rader, rent och snyggt på berget. Räcker det för att göra sprängaren som kommer efter dig nöjd? Eller finns det något mer du som borrare kan göra för att bli riktigt poppis bland sprängarkollegorna? 

En bra borrning är grunden för en lyckad sprängning – så långt är de flesta borroperatörer med. Men hur noga är det egentligen, måste lutningen vara på millimetern rätt för att det inte ska gå åt pipsvängen? Och hur mycket hålavvikelse är egentligen okej? 

– Raka rader och perfekt i stuff, då är man riktigt glad förstås. Men sedan handlar det mycket om kommunikation. 

Johan Andersson jobbar som sprängare för NCC. Han har många års erfarenhet av yrket och vet hur viktigt det är att borroperatören kan konsten att kommunicera. 

– Borrarna sitter på kunskap som jag är helt beroende av för att kunna göra mitt jobb. Därför är det extremt viktigt att de berättar hur berget är och hur borrningen gått. Då kan jag anpassa min sprängning efter förutsättningarna, säger Johan Andersson.

”Raka rader och perfekt i stuff, då är man riktigt glad förstås. Men sedan handlar det mycket om kommunikation.”

Undvik hålavvikelser

Oavsett hur bra man är på att kommunicera finns det några grundläggande saker som borrare alltid bör sträva mot. Stefan Löfdahl var under många år borrmästare på Epiroc och har bra koll på vad man som borrare ska sikta mot för att sprängningen ska bli lyckad. Att inte ha några hålavvikelser är ett exempel. 

– Hålavvikelser är aldrig bra för en sprängning, men särskilt inte om det resulterar i att det blev för tunt mellan pallstuffen och hålet som vikit av. Då kan det sprätta sten, det kan bli farligt – inte minst om man inte ens vet åt vilket håll hålet har gått, säger han, men lägger sedan till att det ibland är nästintill omöjligt att undvika hålavvikelser. 

Foto: Privat, Shutterstock

– Som gammal borrmästare vill jag ju gärna tro att man genom att ändra inställningarna kan slippa avvikelserna. Men visst, berg är ju som berg är och jag har stött på borrare som redan i borrplanen lägger upp en strategi för hålavvikelser, för att de vet att hålen alltid drar åt något håll i just det berget, säger han. 

Ett bra sätt att minska risken för hålavvikelser inför en sprängning är att ha ett bra påhugg. 

– Och sitter du i en SmartROC, använd konstantmomentet! Det är en fantastisk funktion, det kommer att hjälpa dig som borrar, säger Stefan Löfdahl. 

LÄS MER: Lyssna på Borrmästarpoddens avsnitt om sprängning!

Håll koll på lutningen

Rätt lutning är också viktigt för sprängningen. Dels för att få loss berget så effektivt som möjligt, men också för att minska risken för att sten ska flyga i väg vid sprängningen. 

– Med en grads fel på lutningen blir det 1,5 centimeter fel per meter. Så är det ett tjugometershål blir det 20 gånger 1,5 centimeter. Det är ju en hel del. Har man dessutom hålavvikelse på det kan det bli dunderfel, säger Stefan Löfdahl. 

”Ser man att hålen inte ligger bra till, då är det läge att släppa gps:en och tänka lite själv.” 

Gå inte slaviskt efter gps:en

Johan Andersson på NCC tycker generellt att borrare gör vad de kan för att sprängarnas jobb ska vara så enkelt som möjligt. Något som han däremot stöter på då och då är att hålen helt och hållet är borrade efter gps:en, trots att några av dem hamnat på tok för nära kanter. 

– Ser man att hålen inte ligger bra till, då är det läge att släppa gps:en och tänka lite själv. Ofta går det att flytta hålet någon halvmeter, och det underlättar mitt jobb väldigt mycket om borrare gjort det. Jag kan reda upp en hel del tokigt, men en riktigt bra borrad salva kan nästan vem som helst spränga. 

LÄS MER: Minska dammet vid borrning – här är tipsen

Kreativitet och engagemang lönar sig

En riktigt duktig sprängare, säger Johan Andersson, är kreativ och bra på att hitta lösningar på kniviga situationer. Samma sak gäller för en borrare, säger han. 

– Vi har mycket utmaningar med vibrationer på NCC där det inte funkar att borra och spränga på traditionellt sätt. Då måste man tänka om, hitta lösningar tillsammans med borrarna. Så en bra borrare tycker jag är just villig att prova saker som kanske inte är självklara. Men jag tycker generellt att de flesta i den här branschen är jäkligt engagerade, jag tror man måste vara det för att göra ett bra jobb!

Uppa ditt underhåll – tipsen som får din rigg att hålla ännu längre

Har du högre ambitioner än att bara göra det nödvändigaste på din borigg? Här är deluxe-underhållet för dig som älskar din rigg extra mycket.

Självklart behöver du inte stanna vid att bara göra de vanliga kontrollerna när du sköter om din rigg. På bara några minuter extra kan du uppa ditt underhåll väsentligt – och få en rigg som presterar på topp. År efter år. Patrik Goliats är produktspecialist för Epirocs ovanjordriggar och älskar att grotta ner sig i riggens allra minsta beståndsdelar. På så sätt har han samlat på sig mängder av kunskap om vad du som operatör bör ha extra koll på för att din rigg ska hålla så länge som möjligt.
– Om vi börjar med FlexiROC T15 och något som många missar så är det att fetta tillräckligt mycket. Både borrstöd och det nedre brythjulet för kedjan är mitt i borrkaxuppsamlingen. Fettar man inte ordentligt där så har man snabbt ett väldigt slitet borrstöd och i värsta fall ett lagerhaveri på brythjulet.

Självklart beror det på hur mycket borriggen arbetar, många med T15 varvar borrandet med annat. Men en tumregel är att ju mer riggen går, desto oftare måste den fettas.
– Det går inte att fetta för mycket, så går riggen mycket – fetta, fetta, fetta! Minst tre gånger om dagen, säger Patrik Goliats.

Att hålla koll på att T15:s kedja är tillräckligt sträckt, men inte för sträckt, får också gärna vara en del av det dagliga underhållet, fortsätter Patrik Goliats. Börjar kedjan ta slut, alltså att den blir för utsträckt när du spänner den, finns risken att kedjan börjar klättra upp på kugghjulet.
– Det här räcker att man gör någon gång i veckan. Märker man att den börjar bli för utsträckt är det dags att byta kedjan, säger han.

”Det går inte att fetta för mycket, så går riggen mycket – fetta, fetta, fetta! Minst tre gånger om dagen.”

Vajerkoll viktigt

När det gäller FlexiROC T30 är det mataren Patrik Goliats vill fokusera på – och att hålla koll på vajrarna.
–Det är viktigare än folk tror att kontrollera vajrarna regelbundet. Om det slackar väldigt mycket på antingen drag- eller returvajern är det inte bra. Man måste också kontrollera båda här, säger han och förklarar:
– Det är lätt att bara justera dragvajern för att den är enklare att komma åt, men till slut kommer slangarna att påverkas och börja slacka. De är ju flexibla och dras ut, till slut kan de till och med hoppa av slangtrumman.
Viktigt att tänka på är också att aldrig får gå ihop vid justeringen.
– Börjar slangarna bli riktigt slacka får du ta dit någon slangfirma som kapar dem några centimeter, eller så får du köpa ett nytt slangpaket, säger Patrik Goliats.
– Glöm inte att fetta slangtrumman när du ändå är och där och kollar. Det finns en pil på utsidan av trumman som visat var fettnippeln är.

Patrik Goliats har varit gäst i Epirocs podd Borrmästarpodden.

Lönar sig att byta nippel direkt

Centralsmörjningsnipplarna vid borrstödet lönar det sig också att kasta ett extra öga på, tycker Patrik Goliats.
– Och byt nippeln direkt om du slår av den. Väntar du är risken stor att den fastnar ihop med all skit som åker upp där. Då får du ta till storsläggan för att få ut den. Eller smälta ut den, det har jag också varit med om, säger han.
Överlag är det av största vikt att hålla borrstöden på FlexiROC T30 fräscha. Glappar de kommer du att få problem.
– Då kommer du inte att kunna göra raka påhugg, till exempel. De är utsatta där de sitter, det är mycket vibrationer där.

LÄS MER: Lyssna på Patrik Goliats i Borrmästarpodden!

I SmartROC T40 tänker Patrik Goliats i första hand på att man som borrare inte ska glömma att ändra längd i datorn efter borrningen med förstastålet. Om det skiljer sig från de övriga stålen, vill säga. En detalj som är lätt att missa.
– Det händer ofta att borrare ringer in och undrar varför deras målhöjd blir fel. Svaret på det är nästan alltid att de glömt att ändra i datorn.

Vajerspänning och fett viktigt

Annars handlar ett extra noggrant underhåll även i T40 om att checka av vajerspänningen, slangar och kedjor samt att hålla maskinen ordentligt infettad – inte minst vid trummorna, som är två stycken i T40, som slangarna går över.
– Och i T40 är det själva trummorna som ska vara infettade, inte slangarna, som i de andra riggarna säger Patrik Goliats.
Beroende på vilken borrmaskin du har i din T40 kan du också behöva hålla koll på den.
– I en SE25HF, en högfrekvent borrmaskin som är fettsmord, måste du fylla i mycket fett – och ofta! Exakt hur mycket beror på vilken typ av berg du borrar i, vad du har för krondiameter och så vidare. Men du kan behöva fylla i så mycket som en hel fettub på en gång, säger Patrik Goliats.
Viktigt här är att ta ut den lilla pluggen i maskinen innan du fyller fett.
– Annars har du sönder packningarna i växeln. Och du: köp på dig ett gäng extrapluggar. Du kommer att tappa dem både en och två gånger i kaxhögen utan att kunna hitta dem igen. Har du inga extra står du där – inte kul!

Uppa ditt underhåll – Patrik Goliats supertips

FlexiROC T15

  • Fetta, fetta, fetta! Flera gånger om dagen, du kan inte fetta för mycket!
  • Se till att kedjan är tillräckligt sträckt, men inte för utsträckt. Utsträckt är lika med sliten och dags att byta.
  • Justera borrmaskinssläden så att den inte glappar för mycket. Den ska ha 1–2 mm spel. Fladdrar den runt för mycket blir det svårare att få bra påhugg.

FlexiROC T30 – T35 – T40

  • Har vajrarna rätt spänning? Slackar de är det hög tid att justera.
  • Fetta slangtrumman.
  • Byt centralsmörjningsnippeln direkt om du råkar slå av den, annars kommer den att fastna – i värsta fall så att du måste smälta bort den. Ha alltid nipplar till hands.
  • Håll koll på slangarna över slangtrumman så att de inte blir för slacka. Börjar de bli för långa är det oftast dags att byta.

SmartROC T35 – T40

  • Glöm inte att ändra i datorn om förstastålet har en annan längd än övriga stål.
  • Fetta in slangtrummorna ordentligt, inte själva slangarna.
  • Har du borrmaskinen SE25HF måste du fetta ordentligt. Glöm inte bort att ta bort luftningspluggen innan du fyller på fett.

Alla maskiner

  • Kolla alla oljenivåer före start.

”Att jobba med FlexiROC T15 har utvecklat mig som person”

0

Hon är något så ovanligt som en borrare som började under jord, men som letat sig upp i dagsljuset. För Frida Eriksson var det en mer balanserad vardag som lockade henne att ta steget från gruvan till Berg och Byggteknik i Norberg.  

 – Nu kan vi prata! De håller ändå på att bygga en väg åt mig där borta så jag har en stund över. 

Frida Eriksson har bara jobbat i ett knappt halvår med sin FlexiROC T15, men verkar redan vara varm i kläderna. En enorm grop breder ut sig där riggen står parkerad i väntan på att vägen upp på en liten bergknalle ska bli färdig. Hon befinner sig för dagen på ett bygge i Solna utanför Stockholm. När allt är klart ska det bli ett stort kontorskomplex, Frida har varit här i en vecka. 

– Hur länge jag är på ett ställe kan skifta väldigt mycket. Ibland byter jag från dag till dag.  Men jag tycker det är roligt att byta arbetsplats så ofta. Hur länge jag är på en plats beror på uppdragets storlek. Det tar den tid det tar, säger hon. 

Hade tur under praktiken

Det var en syokonsulent på Komvux som tipsade Frida om att utbilda sig till bergarbetare. Dannemora gruva var nystartad och sökte folk, och syokonsulenten tipsade henne om den dåvarande bergarbetarutbildningen i Hedemora, för att sedan söka jobb i Dannemora. 

”Jag har alltid varit mer praktiskt lagd än ett läshuvud, men att det var så här kul med maskiner visste jag inte!” 

– Jag visste ingenting om underjord när jag började på utbildningen. Inte ens hur en underjordsrigg såg ut! Men under praktiken i Dannemora hade jag supertur och fick gå med bergteamet. Det var personer med mängder av erfarenhet och jag fick vara med på alla moment, hela salvcykeln. Det var så kul, säger Frida och berättar att hon förvisso alltid gillat maskiner, men att det var under den här tiden med hon förstod hur maskinintresserad hon faktiskt är. 

Det var en mer balanserad vardag som lockade Frida upp ur gruvan.

– Jag har alltid varit mer praktiskt lagd än ett läshuvud och gillade mer att leka med bilar än dockor som barn, men att det var så här kul med maskiner visste jag inte! 

LÄS MER: Simon trivs i familjeföretaget Stens Bergborrning: ”Målet är att bli bättre än brorsan!”

Allt gick enligt planerna. Frida fick snabbt jobb i Dannemora gruva efter att utbildningen var avslutad. Framför allt borrade hon ort där, men fick även hoppa in på mycket annat. Hon stannade i Dannemora hela vägen fram till konkursen 2015. 

– Jag ville fortsätta på samma bana, men eftersom jag inte längre kunde jobba i Dannemora, som låg nära mitt hem, ville jag söka mig till ett jobb med skiftgång. 

Sju-sju skift i Garpenberg

Det ledde henne till gruvan Boliden Garpenberg, på avdelningen produktion skivpall och arbete med till en början borrning, senare laddning och skuthantering. I Garpenberg blev hon kvar i fem och ett halvt år, jobbade sju–sju-skift med en husvagnsvardag under jobbveckorna. 

– Det blev som att ha två liv. Ett där jag jobbade och ett där jag var hemma med barnen. Det märktes på dem att de inte mådde bra av upplägget, och jag tyckte också att det var tufft att vara borta från dem så mycket. Dessutom trivdes jag inte under mina ledigveckor hemma heller, blev rastlös av all ledig tid och visste inte vad jag skulle hitta på, säger Frida. 

Till slut höll det inte längre och hon beslutade sig för att söka sig till något annat, hur kul själva jobbet i gruvan än var. Hon hamnade till slut på Berg och Byggteknik i Norberg, med en FlexiROC T15 som närmaste arbetskamrat. 

”Ingen annan kan tala om hur jag vill ha det för att jag ska kunna ta mig fram och utföra uppdraget. Det har gjort mig mer resolut, även i privatlivet faktiskt.”

– Jag trivs jättebra och har mer energi nu än när jag var ledig så mycket. Och jag gillar verkligen min FlexiROC T15. Den är så smidig, kommer fram fint där det är trångt och passar bra för små jobb där det ska bort bara lite berg. Och så är den lättmanövrerad och har bra räckvidd! 

Utvecklats som person

Första tiden gick hon bredvid en annan borrare, men ganska snabbt fick hon sköta uppdragen mer eller mindre efter eget huvud – även om hjälpen fanns bara ett telefonsamtal bort. Något som var lärorikt. 

– Bästa sättet att lära sig det här yrket är att jobba självständigt, säger Frida. 

Frida trivs bra med att byta arbetsplats ofta, ibland flera gånger i veckan. Här är hon på ett bygge i Solna.

Hon är också övertygad om att självständigheten och ansvaret jobbet innebär har utvecklat henne som person. 

– Ingen annan kan tala om hur jag vill ha det för att jag ska kunna ta mig fram och utföra uppdraget. Det har gjort mig mer resolut, även i privatlivet faktiskt. Jag vet vad jag vill och är mer konsekvent mot barnen. Pekar oftare med hela handen, haha! 

Hon fortsätter gärna jobba med T15 i många år till, men skulle inte ha något emot att spränga lite också. 

– Jag kan ju lite sprängning sedan tiden i gruvan, men det skulle vara kul att prova på det ovanjord också! 

Fakta Frida Eriksson: 

Ålder: 36 år 

Gör: Borrare för Berg och byggteknik i Norberg 

Familj: Två barn, 14 och 12 år 

Bor: Alunda

Bästa lärdomen hittills: Övertänk inte, lita på din magkänsla. Och dra lärdom av dina misstag! 

Operatören Pierre kör sin borrigg via BenchREMOTE

Att kunna vara på plats ute på berget – men i en betydligt säkrare och mer bekväm miljö än i borriggen. Operatören Pierre Medfors ser många fördelar med att styra sin SmartROC D65 på distans. Eller BenchREMOTE, som det heter på branschspråk.

Att fjärrstyrda riggar är på uppgång råder det ingen tvekan om. Under jord har de använts länge och i Aitik körs de allra största ovanjordsmaskinerna redan nu från ett kontor i stället för från hytterna. Men hur är det att köra de lite mindre ovanjordsriggarna på distans? Pierre Medfors, operatör för Norrbottens Bergteknik som arbetar vid Boliden Aitik, vet.
– Vi jobbar inte alltid med BenchREMOTEN, bara vid vissa tillfällen. Om det är plant och passar för salvorna vi jobbar på, säger han.

Pentry, toalett och värme

Är förutsättningarna för att köra BenchREMOTE bra byter han och kollegorna riggarnas hytter mot ett litet ”hus” uppbyggt på en gammal militärlastbil. Lastbilen flyttar de runt på området beroende på var de ska borra och från det lilla huset har de fin utsikt över salvan och riggarna.
– Därinne sitter vi i operatörsstolar och kör som vanligt, men med riggarna 100 meter bort ungefär. Det är ganska mysigt. Varmt och skönt, och vi har pentry och toalett också, berättar han.

”Det är ganska mysigt. Varmt och skönt, och vi har pentry och toalett också”

Svårt i början med BenchREMOTE

I början var det ovant att köra på distans. Att bara ha kameran att jobba med utan någon som helst kontroll över borrljud eller vibrationer.
– Centreringen var absolut svårast. Vi har ju bara en kamera att se genom. Det gick bättre och bättre men det är nog bra att bara låta de mer erfarna borrarna köra på fjärr. Att man fått lära sig att borra från hytten ordentligt innan man börjar köra BenchREMOTE.

LÄS MER: De köpte nya generationen Epiroc SmartROC D65 – så blev det

Pierre Medfors och kollegan Janne Lantto tar en fika i BenchREMOTEN.

En fördel med fjärrstyrningen är att det går att köra flera maskiner på en gång. Det gör att produktionstakten inte behöver ta skada om en operatör till exempel är sjuk en dag – även om det blir väldigt mycket spring på berget för den som kör två maskiner på en gång.
– Eftersom vi inte har samma känsla och kontakt med riggen så måste vi sköta underhållet väldigt ordentligt. Ansvarar man för två maskiner måste man ofta ut för att byta borrkronor, skruva och kontrollera. När vi är två turas vi om, säger Pierre.

”Att kunna köra närmare bergväggar, komma nära farorna som finns ute på berget – det är enormt mycket värt”

Säkerheten främsta fördelen

Stefan Löfdahl, som under många år var borrmästare på Epiroc men nu har titeln försäljningsingenjör har själv provat att köra på fjärr vid några tillfällen. Han är övertygad om att det är framtiden inom ovanjordsborrning. Framför allt för att säkerheten ökar avsevärt när operatörerna inte längre sitter i hytten.
– Det här kommer att drivas framåt av branschen. Att kunna köra närmare bergväggar, komma nära farorna som finns ute på berget – det är enormt mycket värt.

LÄS MER: Så är det att köra jättemaskinen Pit Viper på distans

Att operatörerna sitter i en mer bekväm miljö är också viktigt, ur ett hälsoperspektiv.
– Det är klart att det sliter att sitta i en bullrig och skakig miljö under ett helt arbetsliv. Att köra på distans gör yrket mindre utsatt.
Kanske, funderar Stefan Löfdahl, kommer också möjligheten att köra på distans locka fler till borroperatörsyrket i framtiden.
– Det är ju lite likt det många ungdomar ägnar sig åt i dag – att sitta med joysticks och styra gubbar och maskiner i dataspel. Vem vet?

Pierre Medfors trivs med att köra BenchREMOTE.

Kul och socialt

Pierre Medfors gillar att köra BenchREMOTE och skulle inte vilja sluta. Och i dag tycker han inte att det är svårare än att köra från hytten – så länge underlaget är bra.
– Alla gillar ju att köra radiostyrda saker, det här är som en jättestor sådan! Jag tycker det är enormt fint. Dessutom är det socialt. Man blir väldigt populär ute på berget när man sitter i BenchREMOTE, det kommer ofta in mekaniker och tar en fika med oss.

Så är det att vara Pit Viper-operatör på distans

I Bolidens Aitikgruva kan nu alla borriggar Pit Viper 351 efter flera års arbete köras via fjärrstyrning. För operatörerna innebär det en enorm förändring. 

I kontrollrummet på Bolidens kontor i Aitik sitter operatören Felicia Vappling och övervakar en borrning. Klockan är strax över tre på eftermiddagen och hon har precis dragit i gång kvällens arbete. Det är lugnt i rummet där hon sitter. Inga vibrationer, inga högljudda borrljud, inget damm i luften. Sådant slipper hon och hennes kollegor nu när alla gruvans Pit Vipers kan fjärrstyras. 

– Det är väldigt stor skillnad nu jämfört med tidigare, och i början var det ovant. Att gå från att sitta i en hytt på plats till ett tyst rum med en massa skärmar … Men jag vande mig snabbt, säger Felicia, som jobbat i Aitik sedan 2018. 

LÄS MER: Kvinnliga borrare – så är vardagen i en mansdominerad bransch

Kollegorna Niklas Johansson och Julia Sannelind håller med. 

– Första tanken när vi fick höra att vi skulle börja köra fjärrstyrt var att det skulle bli svårt när man varken hör eller känner maskinen. Men det har gått bra, säger Julia. 

Färre förflyttningar sparar tid

I rummet som borrningen styrs från finns i dag tre stationer. De operatörer som inte sitter där under passet ordnar med annat som rör riggarna – kontrollerar oljor, är ute med pinnar. Ett tredje gäng laddar hål, tar prover och gör borrservice. 

– Vi har mycket mindre förflyttningar nu. Bara det att vi som borrar inte behöver åka en kvart med bil för att komma till riggen gör stor skillnad i tid, säger Felicia. 

Men den allra största förändringen i arbetsvardagen, tycker alla tre, handlar om det sociala. Från att ha haft ett ganska ensamt arbete jobbar de nu i stort sett alltid vid sidan av sina kollegor.

– Nu kan vi sitta och småprata under passen och hjälpa varandra om det uppstår något problem. Det blev verkligen som ett helt annat jobb när vi flyttade upp hit, säger Niklas.  

Utnyttja raster till borrning

Arbetet med att göra riggarna redo för fjärrstyrning och automation började 2016, när Epiroc blev ombedda att ta fram ett ”business case” åt Boliden Aitik. 

– De såg att de skulle öka sin produktion de nästkommande åren och stod i valet mellan att utöka riggflottan eller börja utnyttja den befintliga till dess fulla kapacitet. Valet föll på det senare, säger Fredrik Lindström, som har titeln Produktchef Automation för Sverige och Finland på Epiroc. 

LÄS MER: Efter 15 år i branschen har Daniel hittat lugnet med sin SmartROC T40

Det första man gjorde var att undersöka hur fjärrstyrningen skulle påverka produktionen. 

– Vi såg att det fanns stor potential att öka produktionstiden. Genom att låta riggen arbeta fjärrstyrt över raster och skiftskarvar samt i vissa fall även under sprängningar – vilket vanligtvis inte är tillåtet av säkerhetsskäl – kunde vi snabbt se en ökning på runt 20 procent i produktiv tid, berättar Fredrik Lindström.

Rejäl uppgång i produktion

I slutet av 2018 kunde alla fem riggarna börja köras via fjärrstyrning, och i början av 2019 påbörjades projektet att göra riggarna autonoma. 

– Vi började med en rigg för att först bekräfta att uppsatta nyckeltal uppnåddes rörande säkerhet, produktivitet och tillgänglighet på systemet i de hårda väderförhållanden som uppstår i Aitik. Och det gjorde de! Produktiviteten ökade med 30 procent jämfört med de bemannade riggarna under acceptansperioden. Sedan har en efter en av de övriga fyra riggarna också gjorts automationsredo, säger Fredrik Lindström. 

Fjärrstyrr Pit Viper 351 på distans
Niklas Johansson, Felicia Vappling och Julia Sannelind trivs bra med att vara operatör från en kontor.

Produktionsökningen är självklart inte oviktig men det viktigaste skälet till att Boliden ville automatisera sina riggar var att öka säkerheten och förbättra arbetsmiljön för sina medarbetare. 

– Att operatörerna slipper vara i gruvan nu, i en dammig och potentiellt farlig miljö, är den allra största vinsten. Kostnadsbesparingarna och produktionsökningen är bara ett plus i kanten, säger Fredrik Lindström. 

Handlar om människor

Men att göra en så stor förändring har förstås inte varit helt enkelt, berättar han. Dels på grund av covid-19, som tvingat fram en hel del kreativa lösningar, men kanske framför allt för att förändringen i grund och botten handlar om människor som plötsligt måste förhålla sig till en helt annan vardag, med nya arbetsstrukturer och i en helt annan miljö än tidigare. 

– Att en operatör, som varit duktig på att lyssna och känna hur riggen mår, plötsligt blir tvungen att helt lita på systemet är en process i sig. Men sen när allt väl är på plats blir fördelarna tydliga, säger Fredrik Lindström. 

Även om själva automatiseringen av riggarna nu är klar återstår fortfarande mycket arbete. 

– Nu ska vi följa upp det hela och fortsätta utveckla system och arbetsprocesser tillsammans med kunden. 

Operatör – på kontoret

På skrivborden framför Felicia, Niklas och Julia visar fem skärmar allt de behöver veta för att kunna övervaka borrandet och förflytta riggarna. När de behöver ta en paus, gå på toaletten eller hämta en kopp kaffe är det ofta inga problem att låta en kollega ta över deras station en stund. 

– Det är ett väldigt fritt arbete nu, säger Felicia. 

För Julia, som är gravid, har fjärrstyrningen inneburit att hon inte behövt byta tjänst under graviditeten, något hon annars blivit tvungen till. 

– Som gravid får man inte vara nere i gruvan, så jag hade blivit omplacerad. Men det behövs inte nu, när jag är som vilken kontorsperson som helst!