SENASTE ARTIKLARNA

”Jag var nära att dö den där dagen”

0

Det gick på bara någon sekund. Plötsligt hade skopan klämt fast henne som i ett skruvstäd. Bröstkorgen knakade och hon hann tänka: ”Nu dör jag.” Här är berättelsen om operatören Saras arbetsplatsolycka.

Det var mulet den dagen. Uppdraget på bergtäkten var slutfört och borroperatören Sara och hennes kollega höll på att packa ihop utrustningen. 

– Planen var att lasta på bränsletanken på trailern och sedan få på borrvagnen också, berättar hon. 

Kollegan hoppade in i hjullastaren och åkte fram med den till tanken. Sara var utanför men följde med för att hjälpa till. 

– Så att han skulle slippa gå ut för att haka på kättingen i tanken. 

När skopan på hjullastaren befann sig någon dryg meter framför tanken bad Sara kollegan att stanna så att hon skulle kunna gå framför för att få tag i kättingen och haka på den. Han svarade ”okej” och stannade. Hon gick fram, tog tag i kättingen, tittade upp – och såg skopan komma emot henne.

– Plötsligt satt jag fast som i ett skruvstäd mellan hjullastarens skopa och bränsletanken. I brösthöjd, någon decimeter nedanför halsen. 

”Jag tänkte att om jag hade skopan över halsen i stället skulle jag kanske dö snabbare, slippa lida så mycket.” 

Eftersom skopan klämde henne hårt fick hon svårt att andas. Hon hade dessutom armarna låsta nedåt och kunde därför varken vifta på hjälp eller skrika. Saras tankar fokuserades mot en enda mening. 

– Nu dör jag, nu dör jag, nu dör jag. 

Trycket mot bröstkorgen ökade hela tiden, det gjorde fruktansvärt ont och när Sara kände hur bröstbenet knäcktes formades en ny tanke. 

LÄS MER: Så tog sig Fredrik tillbaka efter den svåra olyckan

– Jag tänkte att om jag hade skopan över halsen i stället skulle jag kanske dö snabbare, slippa lida så mycket.

På sekunden

Hon började därför pressa sig nedåt, åt sidan var helt omöjligt, och lyckades till slut få skopan i halshöjd i stället. När hon nu kände att det fanns ett litet mellanrum mellan henne och skopan kom hoppet tillbaka. 

– Det var värt att testa om jag kunde få igenom huvudet också, och det gick. 

Väl ute hoppade hon på en gång åt sidan, och precis då gick skopan ihop med bränsletanken. Det var på sekunden att Sara klarade sig. 

– Det handlar om så många ton att det inte hade spelat någon roll att jag stod där. Jag hade blivit helt krossad om jag varit kvar, säger hon.

I chock fortsatte hon göra det hon varit i färd med innan hon klämdes – att haka på kättingen i bränsletanken. 

– Jag fattade inte att jag hade gjort mig illa, så jag hoppade upp på tanken och fick på kättingen därifrån. Men när jag hoppade ner igen kände jag hur det högg till i bröstet.

Blöt av kallsvett

När kättingen var fast åkte kollegan i väg för att lasta tanken på trailern. Sara, fortfarande full av adrenalin och förvirrad över vad som hade hänt, följde efter för att haka av den. Det var först en stund senare som insikten om hur nära det hade varit landade. 

”Ibland tänker jag på vad som hade hänt om jag hade kört till sjukhuset som låg längre bort i stället. Då hade jag förmodligen kört ihjäl mig.”

– Då frågade jag min kollega rätt ut om han visste att han varit nära att klämma ihjäl mig nyss. Jag tror inte han förstod vad jag menade utan svarade bara: ”Vad är det du säger?”. 

Hon beskrev hela förloppet och kollegan propsade på att hon skulle åka till närmaste sjukhus för att kolla sig. 

– Så jag satte mig i bilen för att köra i väg, men när jag började ratta kände jag hur ont jag hade. Jag kunde inte andas ordentligt och minns att jag kollade mig själv i backspegeln. Jag var helt vit i ansiktet och blöt av kallsvett. Tankarna på att jag var på väg att dö kom tillbaka, berättar hon. 

Hon stannade bilen och ringde till sin arbetsledare. När han svarade kunde hon inte hålla tårarna tillbaka. Han tyckte att det var ren galenskap att hon skulle köra själv till sjukhuset, som låg flera mil bort. Men Sara propsade på att hon kunde köra. 

– Hade han sett mig hade han helt säkert ringt efter en ambulans, men nu hade han bara min röst att gå på. Och jag upprepade gång på gång genom tårarna att ”nej, nej, jag klarar mig”. Helt sjukt att jag sa så, jag fattar inte varför jag envisades med att försöka vara så duktig, säger Sara. 

Arbetsledaren gav med sig men hjälpte henne att åtminstone hitta ett närsjukhus som inte låg lika långt bort.  

– Jag höll på att svimma under hela färden dit, var tvungen att stanna flera gånger. Ibland tänker jag på vad som hade hänt om jag hade kört till sjukhuset som låg längre bort i stället. Då hade jag förmodligen kört ihjäl mig, säger hon. 

Eftersom Sara sällan får blåmärken tyckte läkaren först att det inte såg så farligt ut. Men smärtan var outhärdlig och hon krävde av få bli röntgad.

– Det visade sig att bröstbenet var helt av, säger hon. 

Läkaren, som haft fel, försökte skämta till det när han gav beskedet. 

– Han sa: ”Du ska vara glad att du i alla fall inte är i två delar!” Det var lite väl magstarkt, tycker jag. Jag var fortfarande i chock. 

Smärtor i mer än ett halvår

Hon blev sjukskriven i fyra veckor och blev bättre, men långt ifrån bra. Hon tror själv att hon hade behövt vara sjukskriven betydligt längre tid än så. 

– Jag fick höra att tre veckor var det normala för den här typen av skada om man har ett kontorsjobb, därför fick jag fyra. Men jag lyfter ju flera hundra kilo varje dag – räcker det då med bara en vecka till?

Tillbaka på jobbet hade hon ont, men eftersom hennes läkare förvarnat henne om att det troligen skulle göra ont ett bra tag framöver tänkte hon att det var helt normalt och något hon helt enkelt fick leva med. 

– Men efter ett halvår fick jag en jobbig förkylning och smärtan varje gång jag hostade var fruktansvärd, så då blev jag röntgad igen. Det visade sig att bröstbenet inte hade läkt alls efter olyckan, det var fortfarande helt av. 

Fortfarande mardrömmar

Ytterligare en månads sjukskrivning följde och efter den har det långsamt blivit bättre, men det är först nu – två år efter olyckan som hon känner sig mer eller mindre återställd. Fysiskt. De psykiska såren som olyckan orsakade är fortfarande kvar.

– Första året tryckte jag bort olyckan. Jag kunde berätta om det, men det kändes som att jag pratade om någon annan. Nu senaste året har det börjat komma i kapp. Det har varit jobbigt. Jag har haft mardrömmar om att jag sitter fast. Det kommer otäcka tankar när jag minst anar det. Och när jag ser saker som skulle kunna hända på jobbet triggar det i gång mig och jag kastas tillbaka till det som hände, säger Sara. 

Gjorde allt rätt

Olyckan har förändrat henne, på flera sätt. Aktiviteter hon tidigare kastade sig in i utan någon rädsla är hon mer försiktig med i dag. 

– Men det är väl bra också, att jag är mer rädd om mig. 

Även på jobbet har hon blivit mer försiktig, och ängslig. Hon går inte nära en stor maskin utan att ha bekräftat ordentligt att den som kör har koll på den. Hon ogillar att lägga sprängmattor, ser faror överallt. Och så har hon blivit betydligt mer bestämd, vägrar att göra något som känns osäkert.

”Jag hade en bra dialog med killen som körde, jag bekräftade att det var okej innan jag gick framför skopan. Ändå hände det.”

Hon har många gånger funderat över om hon hade kunnat göra något annorlunda den där dagen för att undvika olyckan. Men hon kommer alltid fram till samma sak. 

– Nä, jag gjorde allt rätt. Jag hade en bra dialog med killen som körde, jag bekräftade att det var okej innan jag gick framför skopan. Ändå hände olyckan. Jag vet inte vad det var som fick honom att släppa på bromsen, vi har inte pratat om det. 

Sara vet att olyckan är anmäld som en arbetsplatsolycka och hoppas att hennes historia kommer att få fler att inse att en arbetsplatsolycka kan hända vem som helst, och att man måste vara medveten om vilka risker som finns, hela tiden.  

– Man ska inte behöva dö eller vara nära att dö på jobbet. Att sådant här fortfarande händer är förfärligt. Man är ingenting mot en maskin.

Sara heter egentligen något annat. 

Bergarbetaren som vägrade att ge upp – så tog sig Fredrik tillbaka efter svåra hjärnskadan

Han skulle bli sängliggande för resten av livet. Aldrig mer kunna gå eller jobba. Men Fredrik Johansson ville inte lyssna på läkarna – här är historien om bergarbetaren som vägrade att ge upp efter sin hjärnskada. 

Det var sensommar och semester. Fredrik Johansson var på besök hos några vänner i Arjeplog. Om dagarna körde de vattenskoter tillsammans, njöt av sommarens sista värme. Men så hände det som skulle komma att förändra Fredriks liv för alltid. 

Trots läkarnas dystra prognos gav Fredrik inte upp att om bli återställd och kunna arbeta med berg igen.

– Jag minns ingenting av olyckan, men har fått berättat för mig att jag och en kompis skulle cykla mellan två vänner. Av någon anledning ramlade jag omkull på cykeln, men det var helt odramatiskt. Jag bara reste mig igen och fortsatte utan problem. Under kvällen sedan var jag helt som vanligt, berättar Fredrik. 

Gick inte att väcka

De var först morgonen efter som hans vänner förstod att någonting inte stod rätt till. Trots att det började bli mitt på dagen kunde de inte väcka honom, hur mycket de än försökte. De ringde efter ambulans och Fredrik skickades i ilfart till Umeå lasarett. 

”Läkarna hade inte mycket om hopp om att jag skulle bli frisk igen. De sa till mina föräldrar att jag troligen skulle ligga i sängen resten av livet”

– Det visade sig att min cykelolycka hade orsakat en blödning, en rejäl hjärnskada mellan hjärnhalvorna. Läkarna lät mig vara nedsövd i en månad för att hjärnan skulle få läka i lugn och ro, men de hade inte mycket om hopp om att jag skulle bli frisk igen. De sa till mina föräldrar att jag troligen skulle ligga i sängen resten av livet. 

Hunden Rapp har varit en viktig följeslagare genom åren efter olyckan.

Fredrik har alltid varit målmedveten, och envis. En egenskap han tror att han ärvt av sin mamma. Under tonåren hade han glädje av sitt pannben när han spelade hockey i division 2, i hemmalaget Malå förstås. Järnviljan var även bra när han pluggade till väg- och vatteningenjör med berginriktning vid Luleå universitet. Kanske var det också den som bidrog till att karriären sedan gick spikrakt uppåt – han hade inte ens fyllt trettio när han fick sitt första jobb som platschef i Storliengruvan. Tio år flera spännande uppdrag som platschef i olika gruvor senare var han vid tidpunkten för olyckan, 9 augusti 2013, anställd av Bergteamet i Kiruna. Där ansvarade han för LKAB:s huvudnivå KUJ 1365, var chef för över 130 personer. 

LÄS MER: Unga entreprenören Elias: ”Mitt företag ska växa, något annat finns inte!”

– Det var ett kul jobb, jag trivdes! Jag tänker ibland att om det inte varit för in hjärnskada hade jag kanske suttit som VD någonstans nu. Jag älskade att jobba, det var mest det livet bestod av då, berättar Fredrik. 

Lång väg tillbaka

När han till slut väcktes ur den konstgjorda koman hade han flyttats till Sunderby sjukhus. Han kunde varken gå eller tala och mindes ingenting från olyckan, men hans sen tidigare goda långtidsminne och personlighet var fortfarande där. Inte minst hans målmedvetenhet. 

– Det första jag gjorde var att slita ut sondmatningen. De försökte sätta tillbaka den, men det var inte lönt, jag slet bara ut den direkt igen. Jag ville ha riktig mat. 

Det fick han, och strax efter kom talet tillbaka. Värre var det med motoriken. 

– Att lära sig att gå tog lång tid, jag var väldigt ”stöppelfött” som vi säger här i Norrland. När jag gick där med rullatorn kändes det deppigt, men jag borrade ner huvudet och tränade hårt varje dag. Jag gjorde stora framsteg, och det peppade mig. Att gång på gång bevisa hur fel läkarna hade haft om mina hjärnskada, det var en härlig känsla, säger han. 

Envishet och träning nyckeln

Ett helt halvår tillbringande han på sjukhuset i Sunderbyn innan han blev utskriven. Ett halvår med siktet ständigt inställt på att ta sig tillbaka till det liv han levt innan hjärnskadan. 

– Det var tufft, men jag hade många som stöttade mig. Nästan varje dag var det någon som kom på besök, säger Fredrik. 

Men Fredriks rehabilitering var inte slut bara för att han inte längre befann sig på sjukhus. Trots att han nu både gå och springa hjälpligt var han långt ifrån sitt forna jag. Han led fortfarande av hjärntrötthet, motoriken var ännu inte helt återställd och han hade dålig balans. Fredrik fick återigen nytta av sin envishet. Hemma i Malå tillbringade han sex av sju dagar på gym eller i ortens slamombacke, Tjamstansberget. 

Tjamstanberget i Malå. Här har Fredrik joggat upp flera gånger i veckan, fast besluten om att bli helt återställd.

– Jag joggade upp för berget med min hund Rapp flera gånger i veckan. De första åren med stavar för att inte tappa balansen, säger han. 

Vägrade ge upp

Första målet var, förutom att bli helt återställd fysiskt, att få tillbaka körkortet som dragits in i samband med hjärnskadan. Ett liv utan körkort i Malå innebar att han ständigt var beroende av andra, och att komma tillbaka till bergindustrin utan att kunna köra var i princip en omöjlighet. 

– För att få tillbaka körkortet var jag tvungen att under tre dagar göra svåra tester på Umeå lasarett. Det var minnestester och annat som visar att hjärnhalvorna samarbetar bra. Första gången, 2016, gick det inget vidare. Inte året därpå heller, och då skrev läkaren ett intyg på att min hjärnskada var permanent. 

LÄS MER: 35 år som borrare: ”När jag började lyfte vi stängerna för hand!”

Intyget blev ett hårt slag för Fredrik – inte minst för att det också innebar att han blev uppsagd från tidigare jobb och utförsäkrad från försäkringskassan som ansåg att hans tid för rehab var över.  De tyckte att nu var det dags att söka ett jobb som passade hans nya förutsättningar, istället för att kämpa sig tillbaka till den bransch han var skolad inom. 

– Men jag vägrade och började träna ännu hårdare istället, både fysiskt och på de kognitiva förmågorna. Jag hade läst boken Hjärnstark av Anders Hansen och visste att hjärnan är föränderlig, det gav mig hopp. Särskilt en historia i boken peppade mig, den om en mamma vars dotter bara hade en hjärnhalva. Genom träning lyckades den andra hjärnhalvan kompensera för den del som var borta. Jag tänkte att kunde hon det, nog borde väl jag också fixa det? 

Gjorde det omöjliga

Efter ett år begärde han att få göra testerna igen, och den här gången gick det bättre. 

– Läkaren som ringde upp efteråt sa att jag inte bara hade klarat testerna, jag hade förbättrat mig med hundra procent! Han kunde inte förstå hur det hade gått till och frågade mig vad jag hade gjort. Jag sa att jag hade tränat hårt och bett till gud. 

”Läkaren som ringde upp efteråt sa att jag inte bara hade klarat testerna, jag hade förbättrat mig med hundra procent! Han kunde inte förstå hur det hade gått till”

Körkortet var åter hans och glädjen total, äntligen kunde livet börja igen. 

– Jag hade levt på besparingar hela sista året och kassan var rejält skral, men i och med körkortet kunde jag skaffa mig en inkomst igen. Efter att ha hämtat ut kortet på Ica i Malå tog jag en omväg på sex mil bara för att få köra igen, det var så härligt! Jag satte på ”What a feeling” på hög volym och bara njöt! 

Fått livet tillbaka – nu som företagare

I dag arbetar Fredrik Johansson som konsult i eget företag, något han trivs alldeles utmärkt med. Uppdragen består av allt från att göra borrplaner, arbetsplaner och kalkyler för offerter till att driva olika projekt inom berg- och gruvindustri. Bland uppdragsgivarna finns bland andra Björkdalsgruvan, BDX och LKAB. 

– Så är det någon som behöver en gruvchef, produktionschef, ingenjör eller biträdande till någon av de här befattningarna är det bara att höra av sig, säger han. 

I dag driver Fredrik Johansson konsultfirman FJ Konsult.

Han har nog, när han tänker efter, alltid varit en företagartyp. 

–  När jag var liten köpte jag ofta godis för en krona och sålde för 1,50 till kompisar, haha! Eller som min pappa uttryckte det ”jag trodde nog alltid att du skulle bli egenföretagare, men att du skulle slå i huvudet för att bli det trodde jag inte”. 

Det enda fysiska men han har kvar av sin hjärnskada är något sämre syn på ena ögat. En liten förlust med tanke på hur det kunde ha blivit, menar Fredrik som känner sig tacksam över hur frisk han är idag. 

– Jag är också oerhört tacksam för all hjälp jag har fått genom åren. Alla vänner som skjutsat mig när jag inte hade körkort. Kollegor i branschen som hjälpt mig att komma tillbaka, gett mig chansen att visa att jag frisk och arbetsför igen. Till exempel har Epiroc sponsrat mig med mjukvaror som gör att jag kan sitta hemma och göra borrplaner – det gjorde det betydligt lättare att komma igång igen. Sedan har ju mina föräldrar stöttat mig enormt mycket också.

Nu är siktet inställt på att jobba, njuta av livet och – om möjligheten dyker upp – hitta någon att dela det med. Även kärlekslivet fick ta en rejäl paus i och med hans hjärnskada. 

– Jo, det vore fint. Är det något jag har lärt mig av det här så är det att, förutom att alltid ha cykelhjälm när jag cyklar, tillbringa mer tid med mina nära och kära. Inte låta jobbet vara allt. 

Fakta: Fredrik Johansson

Bor: Malå i Västerbottens län.

Ålder: 46 år.

Gör: Driver egna bolaget FJ Konsult där han hjälper större bolag med allt från planering, kalkylering till projektledning. Finns att nå på johansson.fredrik1974@gmail.com eller tel: 0705882337.

Familj: Mor och far, många nära vänner och gråhunden Rapp

Kuriosa: Är en skoterförare av rang. Har en gång kört mellan Malå och Kiruna på en dag, startade vid 06.00 och var framme kl. 18. 

Viktigaste lärdomen hittills: Använd hjälm och ge inte upp! 

Mästare i effektivitet – de borrar 200 000 borrmeter per år

Norrmannen Stephen Jakobsen är ett levande exempel på talesättet ”tid är pengar”. Varje år gör hans firma med två riggar över 200 000 borrmeter. Möt en otroligt effektiv borrvagnsförare.

Text: Magnus Carlsson Foto: Jacob Karström

Det är tidig förmiddag i utkanten av Kungälv strax utanför Göteborg. Här ska en miljon kubikmeter berg sprängas bort för att bereda plats för nya industrilokaler, vilket kommer att ta tid. Arbetet utförs av Stephen & Glenn Bergboring AB på uppdrag av Bergbolaget. De har precis gjort sin fjärde vecka på jobbet som beräknas ta totalt tre år. 

Stephen inspekterar dagens arbete – totalt ska 1 miljon kubikmeter sprängas bort

På toppen av berget sitter bolagets ägare och grundare, norrmannen Stephen Jakobsen, i sin Epiroc SmartROC T40-rigg. Han har redan suttit här i flera timmar och har inga planer på att göra något annat de närmaste timmarna. För Stephen är nämligen effektivitet A och O i arbetet. 

LÄS MER: Vad kostar borrvagnen egentligen? Därför ska du hålla koll på din TCO!

– Det är egentligen ingen större hemlighet. Att lyckas inom vår bransch handlar om att jobba mycket, att jobba smart och att jobba hårt. På vardagarna jobbar vi mellan 7 och 19 och under de 12 timmarna ska borren gå. Allt annat får man göra senare, säger Stephen.

Effektiv borrning ger tydliga resultat

Det effektiva arbetet har också gett tydliga resultat. När Stephen och hans tidigare kompanjon Glenn började arbeta i Sverige för några år sedan fick man till ett bra samarbete med Bergbolaget som lett till att företaget sedan dess varit fullbelagt – och man får otroligt mycket gjort under arbetsveckorna.

Stephen Jacobsen riktar in sin borrvagn från Epiroc med borrstålet
Stephen visar upp borrkronan – varje rig ska borra 100 000 borrmeter per år

– Vi har två riggar i företaget och vårt mål är att varje rigg ska borra 100 000 borrmeter per år. Många tycker att det är mycket. Vi jobbar ofta på ackord och då vill vi förstås göra så många meter vi kan varje dag, säger Stephen och berättar att hans personal också får tillägg för varje borrmeter, vilket gör att även de har ett intresse av att arbeta effektivt. 

LÄS MER: Borrmaskinsverkstaden: De blåser liv i din maskin när allt gått fel

För att kunna borra med så högt tempo krävs en minutiös planering. I sin rigg ser Stephen på sin GPS-uppkopplade skärm var varje hål ska borras, och medan Stephen borrar ett hål gör han sig mentalt redo för var nästa hål ska sitta.

– Det gäller att hela tiden vara fokuserad, och det gäller att man har planerat sin dag. Dieseln får till exempel aldrig ta slut under dagen. Om det händer så stannar flödet av och då är vi inte lika effektiva. Bränslet får vi fylla på först efter dagens slut.

Stephen klättrar vant upp i hytten till sin Epiroc SmartROC T40

En annan viktig faktor för att kunna vara effektiv är att maskinen hela tiden är i bästa tänkbara skick. Stephen Jakobsen säger att riggen måste få lika mycket kärlek och omsorg som en baby – men det måste ske på helgen när bygget har stannat av. 

– Borriggen kräver kärlek, och vi har inget serviceavtal för vår rigg. Det innebär att den dagen du inte ger riggen kärlek kommer den att gå sönder och då kan du sluta jobba. Många andra jobbar måndag – torsdag, men eftersom vi ofta är ute på jobben i 14 dagar, innebär det att vi också får helger över som vi kan tillägna maskinerna. Många gånger handlar det om förebyggande underhåll. Att göra justeringar, tvätta maskinerna och byta hydraulslangar innan det är för sent.

Stephen Jakobsen har länge varit verksam inom gruv- och borrindustrin, och är en trogen kund till Epiroc. 

– Jag har alltid kört Epiroc, så det känns förstås naturligt. Men jag tycker också att Epiroc har en stor fördel i dieselbesparingen. På vår rigg som är tre år gammal snittar vi 0,41 liter diesel per borrmeter, vilket är väldigt lite jämfört med andra maskiner Det gör verkligen skillnad. Utöver löner är våra två största kostnader diesel och borrstål.

Rätt borrstål för fler borrmeter

Det sistnämnda är också något som Stephen har utforskat en del, och han har goda erfarenheter av att påverka företagets lönsamhet genom att göra mer aktiva val av borrstål. 

Borrstål från Epiroc på rad redo att producera effektiva borrmeter hos Stephen & Glenn Bergboring AB
Borrstålen står uppradade och klara – allt för att inte spilla tid och maximera antalet borrmeter

– Jag använder bara Epirocs borrstål. Helt enkelt för att jag får ut mest borrmeter av dem. Väldigt många andra på marknaden knäcks alldeles för lätt, Epirocs är stabila. Jag har testat så många nu så jag vet att det lönar sig. 

LÄS MER: Ludvig – ”jag har en förkärlek för gula maskiner”

Han ser också till att alltid välja de borrstänger som passar allra bäst för uppdraget. 

I samband med ett vindparksprojekt användes till exempel 16 fot långa borrstänger för att undvika skarvar.

– Det sparar väldigt mycket tid, jämfört med att köra vanliga längder och skarva. Genom att använda längre borrstål där kunde vi bli mer effektiva, vilket också gjorde oss mer lönsamma. Tid är pengar.

Lista: Så ökar du effektiviteten – Stephen Jakobsens 5 bästa tips för att borra fler borrmeter:

  1. Underhåll. ”Se över din maskin regelbundet och ofta. Ta hand om den ordentligt så att den alltid är redo för nästa uppdrag. Men se till att göra det efter arbetsdagens slut.”
  2. Planering. ”Skillnaden mellan en ny och en gammal borrare är ofta planering. När du kommer till en ny plats ska du göra en tydlig plan för var du ska börja och var du sedan ska fortsätta. Sedan ska du följa den planen och göra det systematiskt.”
  3. Håll riggen igång. ”Ju fler stopp du kan undvika under arbetstid, desto bättre är det. Sträva efter att hålla riggen igång konstant mellan 9 och 17.”
  4. Anpassa borrstålet. ”Välj borrstål utifrån projektet du ska arbeta med. Genom att välja en annan lösning än standard slipper du skarvar och kan därmed få in många extra borrmeter varje dag.
  5. Samarbeta. ”Vi har ett bra samarbete med Bergbolaget, därifrån får vi mycket jobb. Det innebär att jag egentligen inte behöver lägga särskilt mycket tid på försäljning och administration.”

Omslagsartikel: Rickard Karlzén om Slussenprojektet: ”Det här är ett ”once in a lifetime”-projekt”

Han är mannen bakom ett av Sveriges mer komplexa och omtalande bergarbeten just nu, bussterminalen vid Nya Slussen. 27 000 kubikmeter berg sprängs ut mitt i centrala Stockholm Men Rickard Karlzén låter sig inte stressas av det stora ansvaret. 

– Att jobba med Slussenprojektet är som en berg- och dalbanetur.

Text: Linda Swartz. Foto: Fond och Fond

De 32 byggbodarna i Implenias etablering öster om Slussen står på en kraftig ställning från Stadsgårdskajen upp till Katarinavägen. Utsikten över Saltsjön, från Gamla Stan till Gröna Lund, är förmodligen landets bästa från en byggbod. Den nedersta våningen av fyra har sitt golv tio meter upp. Därunder rullar lastbilar, hjullastare och andra större maskiner, vilket säger något om hur trångt det är på arbetsplatsen. Manövrering av maskiner, människor och material liknar spelet Tetris, både ovan och under jord. 

Projektchefen Rickard Karlzén tar emot vid snurrgrinden och passar på att, på djup småländska, peka ut alla synliga delar av det krångliga bygget. 

Nya Slussen – ett av Sveriges mest omtalade bergprojekt

– Det här är ett ”once in a lifetime”-projekt. Volymen är inte mycket att prata om jämfört med till exempel en årsproduktion på LKAB, men det är så komplext. Vi är mitt i stan, verksamheter runtomkring ska funka och det är mycket människor och trafik, säger han.

Att det är ett omtalat projekt som många har åsikter om tänker han inte på. 

– Nä, beslut är taget att det ska byggas och det känns roligt att vara med och skapa något som kommer att finnas kvar länge och användas av så många. Det kommer jag nog känna en stolthet över när jag går här om tjugo år. 

Förutom att arbetsplatsen är trång innebär jobbet tekniska utmaningar. I början av 2019 började sprängningarna som ska skapa ett tredelat bergrum, cirka 300 meter långt och 100 meter brett där det bredaste spannet är drygt 23 meter, med 12 meter i takhöjd. 

– Till och med våra Boomer XE3C ser små ut där, säger Rickard.

Rörgraven i den mittersta delen ligger mer än nio meter under havsytan. I den västra änden av terminalen, närmast t-banan, måste sprängningarna ske mycket försiktigt. Schaktet för rulltrappor blir ca 40 meter högt. Parallellt med bergarbetena ska 17 000 kubikmeter betong gjutas – det går att räkna upp många fler tekniska utmaningar. 

Rickard Karlzen projektleder slussenprojektet Nya Slussen
Rickard Karlzén låter sig inte stressas av det stora ansvaret

Gillar fortfarande att dra av en salva

Rickard uppskattar självklart den tekniska sidan av jobbet, men när han visar den senaste powerpointen för bussterminalen dröjer han länge vid organisationsschemat. Olika team ansvarar för olika delar, som tunnel, mark, betong, mätningar och hantering av modeller. Spindeln i nätet är Rickard själv.

– När ett projekt blir så här stort är det sketaviktigt att folk i organisationen är öppna och delar med sig av sina kunskaper. Att man hjälper varandra, säger Rickard och fortsätter: 

”jag kommer nog att känna en stolthet när jag går här om tjugo år”

– Att jobba med Nya Slussen är som en berg- och dalbanetur. Man tror att man har grepp om något – och så tittar man på nästa ritning, inser komplexiteten och att planen inte kommer att hålla. Då måste det kännas okej att ställa vilka frågor som helst, säger han och berättar om en av de hittills största utmaningarna. 

Rickard Karlzén blickar ut över slussenprojektet Nya Slussen
Rickard Karlzén blickar ut över Slussenprojektet där bussgaraget kommer bli en viktig del

– Det var när vi fick vända på hela planeringen efter att ha insett att infarten till terminalen skulle försenas. Vi fick vända på taktiken och spränga det mesta inne i terminalen och sköta transporterna genom den enda arbetstunneln vi har.

En äventyrare – och pragmatiker

Han beskriver sig själv som en typisk projektperson, har alltid gillat att skapa saker, vara inblandad. På gott och ont. 

– Det har väl blivit lite väl sena kvällar när jag både pistat, varit skidlärare, arrangerat tävlingar och lagat det som gått sönder i barnens skidområde. Jag ser möjligheter i de mesta och engageras lätt – och jag tycker om att ha en plan. Men också tanken på att det bara är just en plan – att allt kan ändras. 

”Tänk att stå där med en borrare med 25 års kunskap, sprängtekniker, geolog och så vidare, som alla jagar den perfekta tunneln”

Ändrade förutsättningar är med andra ord inget som stressar honom. Han går igång på att bena ut problem och hitta lösningar. Är en pragmatiker ut i fingertopparna. 

– Så var jag redan som liten. När mina föräldrar hotade med att jag inte skulle få någon middag om jag inte kom hem – jag var alltid mitt uppe i bygget av någon crossbana eller något hopp för att kunna göra volter med slalomskidorna – sa jag bara ”okejrå”. Jag fick ett val, tog ett beslut och stod för det. Så är jag nu också. Jag är nog en ganska trygg person i grunden. Det kan nog vara därför jag söker mig till det osäkra, till äventyret. Ett projekt är ett äventyr, helt klart, säger han. 

Rickard Karlzen, Implenia, projektledare för nya slussen ser fram emot resultatet
Rickard Karlzén vill egentligen inte stå i rampljuset, han vill helst prata om teamen, människorna, det som ger jobbet mening.

Kanske är det också äventyrslustan som fick honom att välja ett jobb där sprängning av berg är vardag. 

– Snacka om äventyr! Så mycket anspänning, så mycket som inte får gå fel! Som nu, när vi spränger precis vid stadsgårdsleden vid Birka Cruises-terminalen. Där gäller det att ladda och täcka rätt så att det inte flyger sten över halva Stockholm!

Nya Slussen är ett drömuppdrag

Rickards karriär började med några sprängsalvor i blekingska Ronneby. Där gjorde gymnasisten Rickard sin praktik på ett VA-jobb för kommunen, han fick hjälpa till att borra och ladda. Praktiken ledde till heltidsjobb på ABV, numera NCC, och en lång karriär med olika projektledarroller. När frågan om han ville ta sig an det stora arbetet vid Slussen dök upp tvekade han inte att tacka ja, trots att det skulle innebära flera års veckopendling hem till familjen i Oskarshamn. Dels var projektet alldeles för spännande för att avstå, dels lockade möjligheten att jobba på ett enda ställe med samma kärna av människor. 

”Jag befinner mig i en guldgruva av människor”

– Jag hade varit mycket i väldigt utspridda projekt, något som gör mitt jobb mycket svårare. Här vid nya Slussen kan jag jobba med organisationen hela tiden. Få till det där kitet som får allt att snurra – det som blir till när man tar en kopp kaffe ihop, säger han och lägger till att det har varit fantastiskt att se arbetsgruppen vid Slussen utvecklas. 

– Vi har lyckats skapa en kultur där alla vågar prata, är engagerade i varandras arbete och hjälper varandra. Till exempel turas vi om att leda måndagsmötet. Det ger världens möjlighet att lyfta vad man tycker är viktigt, säger han. 

Han har varit med och byggt ihop Slussenorganisationen, som har vuxit successivt under projektets gång.

– Vi är ett dream team. Här finns erfarna och rutinerade tillsammans med unga som är ”hungriga”. Alla lär sig av varandra. Det är jätteroligt att se att vi är ett så tajt gäng. Vi tycker inte alltid lika, men vi är duktiga på att resonera oss fram till bra lösningar. 

Människorna ger jobbet mening

Han vill gärna prata om teamen, människorna, det som ger jobbet mening. Rickard gillar att se unga medarbetare växa i större kostymer. Han trivs också med att ge sig ut på någon av projektets 13 arbetsplatser och se lösningar man valt i praktiken.

– Tänk att stå där med en borrare med 25 års kunskap, sprängtekniker, geolog och så vidare, som alla jagar den perfekta tunneln. Då kan jag tänka att jag befinner mig i en guldgruva bland människor som tillsammans har hundra års erfarenhet och kunskaper.

Pendlandet hem till Oskarshamn, berättar han, har både sina för- och nackdelar. 

– Att kunna vara helt fokuserad på jobbet är jätteskönt. Samtidigt sliter det att inte kunna hjälpa till med t.ex. skjutsning till träningar och läxorna en tisdagskväll. Men jag försöker kompensera på helgerna, då är jag med på tävlingar och fotbollsturneringar, säger han.

Efter sina egna 32 år i branschen kan Rickard Karlzén ett och annat rent praktiskt, och även om han fortfarande älskar att ”dra av en raket” är han inte specialist på något sprängtekniskt.

– Min styrka är att vara projektledare och att kunna lite om allt. Att få alla specialister att lira med varandra. 

Rickad Karlzén älskar oförutsägbarheten

Trots att lirandet i det här fallet styrs av 700 sidor kontrakt och styrdokument, att inget riktigt går att planera förrän bygghandlingarna trillat in, att alltihop ska vara klart om drygt ett år och att slutkostnaden väntas landa på nära en miljard, befinner sig Rickard där han trivs allra bäst: med engagerade och kunniga människor i berg- och anläggningsbranschen.

– Man vet att det kommer att hända en massa oförutsedda grejer när man ger sig ner i marken, man lär sig hela tiden något nytt. Det är kryddan i det här jobbet, att man på morgonen inte vet vad halva dagen kommer att gå ut på. ”Det blev ju inte som jag trodde i morse – idag heller.” 

Så vill Epirocs nya vd Helena Hedblom sätta fart på gruvbranschen

0

Den första mars tillträder Epirocs nya vd Helena Hedblom sin nya roll på verkstadsbolaget Epiroc. I en tid av teknikskiften och stora utmaningar tror Helena på hastighet. Och på förmågan att agera som ett litet företag, oavsett storlek.

Helena Hedblom avskyr när det går långsamt. Hon är otåligt lagd, vill omsätta teorier till praktik så snabbt det bara går.

– Jag blir frustrerad när något blir för teoretiskt och tungrott. Jag vill se saker hända, allra helst med egna ögon. Det handlar inte om något kontrollbehov – snarare om nyfikenhet. Jag vill verkligen förstå, få en helhet. Först då känner jag att jag kan fatta balanserade och välgrundade beslut framåt.

Helena Hedblom ser fram emot att ta över VD-posten över verkstadsföretaget Epiroc
Helena Hedblom ser fram emot att ta över som ny vd för Epiroc.

Hon är uppvuxen i Härnösand, en vacker liten stad vid Höga kustens klippor i Ångermanland. Att det var ingenjör hon ville bli visste hon tidigt. Med matematik, fysik och kemi som favoritämnen i skolan och med lärare som både uppmuntrande och lyfte fram hennes talang var valet enkelt. Direkt efter gymnasiet flyttade hon till Stockholm för att börja på KTH:s bergsingenjörsutbildning.

”Jag tror på hastighet. Att det är där det sitter. Det är inte den som är störst som vinner långsiktigt, utan den är som är snabbast.”

– Jag gillade kopplingen mellan teori och praktik, att man snabbt kan se om det man räknat ut fungerar i praktiken, säger hon och lägger till att hon också tycker om att det är så tekniskt komplext att jobba med berg. Svårt är lika med roligt, för Helena Hedblom.
– Det är utmanande applikationer och det är tuffa miljöer. Vi brukar säga här på Epiroc att ”ju knivigare något är, desto bättre presterar vi som organisation”. Det ligger något i det!

Innovation i fokus för Epirocs nya vd

Förutom en sväng på stålbolaget Avesta Sheffield (numera Avesta Polarit red. anm.) efter examen från KTH har Helena Hedblom tillbringat hela sin karriär inom Atlas Copco och sedermera Epiroc. Senast kommer hon från jobbet som gruv- och infrastrukturchef på Epiroc, men under de senaste tio åren har hon haft flera olika chefsroller inom koncernen. Bland annat som ansvarig för Rock Drilling Tools och för den divisionens forskning och utveckling. Det senare är ett område hon kommer att ha fullt fokus på även i sin nya roll.

Automation och elektrifiering kommer förändra gruvdriften i grunden i hela världen”

– Att satsa på innovation är en självklarhet. Det finns så många möjligheter nu där vi kan hjälpa våra kunder att bli mer produktiva och göra gruv- och infrastrukturvärlden både mer säker och hållbar ur ett klimatperspektiv. Att fortsätta investera i produktutvecklingen är det som kommer att göra skillnad för våra kunder långsiktigt och stärka vår position som ledande inom våra nischer, säger hon.

Epirocs nya vd och styrelseordförande Helena Hedblom i styrelserummet på huvudkontoret i Sickla.
Helena Hedblom har haft en rad ledande chefsroller inom bolaget.

Att branschen står inför ett stort teknikskifte gör att jobbet känns extra roligt.

– Automation och elektrifiering kommer att förändra gruvdriften i grunden i hela världen. Inte bara genom att den kommer göra ett mindre klimatavtryck – produktiviteten kommer att kunna öka markant också, säger hon och berättar att maskinerna i gruvor i dag i snitt utnyttjas ungefär 30 procent av tiden. 70 procent försvinner vid skiftbyten och när både maskiner och människor måste ut ur gruvorna för att det ska sprängas.

”Ju knivigare något är, desto bättre presterar vi som organisation”

– I och med digitaliseringen kan vi nu se vad som pågår överallt i realtid. Den överblicken är ett första steg i att förstå var de stora förlusterna sitter och är en nyckel till att öka produktiviteten.

Ny teknik öppnar upp för nya affärsmodeller

Den digitala tekniken öppnar också upp för helt nya affärsmodeller. Epirocs tjänst Batteries as a service är ett exempel på det. Istället för att köpa batterierna till sina eldrivna maskiner kommer kunderna att kunna hyra dem av Epiroc – som då också sköter dem fullt ut vad gäller uppdateringar, byten och återvinning.

– Vi går mer och mer mot en affär som inte bara är en transaktion, maskin mot pengar. Snarare handlar det om en samverkan med oss under hela maskinens livslängd. Det gör att vi som företag på ett helt annat sätt kommer att kunna hjälpa våra kunder att nå den produktivitetspotential som finns.

Helena Hedblom är Epirocs nya vd
Epirocs nya vd Helena Hedblom ser fram emot att ta över rodret

Ett annat fokusområde för Epiroc med Helena Hedblom vid rodret kommer att vara eftermarknad. För att det är en verksamhet som alltid går att förbättra, men även för att det så stabilt. Alla kunder behöver service och reservdelar, lågkonjunktur eller ej.

– Det är på eftermarknaden som kunderna är beroende av att vi presterar 24 timmar om dygnet. Där bygger vi upp de långsiktiga relationerna och förtroendet, säger hon.
Hon brinner för svensk basindustri och tror på Sverige som produktionsland, inte minst vad gäller gruvindustrin.

Sverige – en liten men viktig marknad för Epiroc

– Sverige är en liten marknad för oss, men den är viktig. De svenska gruvorna är absolut världsledande vad gäller teknik, hållbarhet och produktivitet med kunder som vill göra de här stora förändringarna vi står inför. Att vara nära våra kunder här tror jag är en del av vår framgångssaga – det gör oss ännu mer triggade att fokusera på innovation och leverera de lösningar som efterfrågas.

Epirocs nya vd Helena Hedblom i Sickla gruva
Helena Hedblom räds inte utmaningen att ta över verkstadsbolaget Epiroc.

Den där otåligheten då? Hur kommer den att märkas under hennes tid som VD? Epirocs nya vd Helena Hedblom svarar utan att tveka.

– Jag tror på hastighet. Att det är där det sitter. Det är inte den som är störst som vinner långsiktigt, utan den är som är snabbast. Jag vill att vi här på Epiroc ska uppfattas som snabba – trots att vi är stora. Att vi har en nyfikenhet och vågar testa nya sätt, nya typer av partnerskap och inte är så rädda för att misslyckas. Ska vi fortsätta vara i ledningen kan vi inte gå runt i samma spår, vi måste våga tänka nytt.

Om Epirocs nya vd Helena Hedblom

Ålder: 46

Bor: Avesta

Familj: Man och 2 söner i tonåren

Bakgrund: Utbildad bergsingenjör. Har arbetat för Atlas Copco och Epiroc under i princip hela sin karriär. Kommer senast från jobbet som gruv- och infrastrukturchef på Epiroc.  

Motto: Allt är möjligt!

Bästa lärdom i livet: Att vara sig själv i alla lägen

Oväntad talang: Yoga

Sveriges krisande brist på maskinoperatörer: Kan lösningen finnas i Norge?

0

Ungdomar i Sverige väljer bort en karriär som maskinoperatörer och bristen på kompetens blir alltmer akut. I Norge däremot är utbildningsplatserna för få i relation till söktrycket. Har Sverige något att lära av sitt grannland? Bitz undersöker.

En förlegad bild av vad jobbet innebär. Små möjligheter att utvecklas i yrkesrollen. En utbredd machokultur. Är det sådana uppfattningar som gör att så få verkar drömma om att bli maskinoperatörer i Sverige? Delvis, tror Hampe Mobärg, tidigare VD för branschorganisationen Maskinentreprenörerna, numera rådgivare inom samma organisation.

Vilken bild och image vill gruv- och infrastrukturbranschen visa upp? Exempel från Epirocs marknadsföring.

– Branscherna som har behov av maskinoperatörer har inte jobbat tillräckligt på sin image. Både gruvbranschen och inom infrastruktur visas det till exempel fortfarande ofta upp en skitig man i kommunikationen utåt. Inte någon som sitter och styr en avancerad maskin på distans, säger han. 

Vi har massor av medlemmar som började som maskinoperatörer men som i dag är entreprenörer med flera hundra anställda. 

De som söker sig till branschen har ofta förebilder inom familjen, berättar Hampe Mobärg, de har med egna ögon sett vad jobbet handlar om och att det finns möjlighet att avancera. 

– Jag tror att många utan förebilder tänker att yrket är en ändhållplats. Det stämmer ju inte alls i dag. Vi har massor av medlemmar som började som maskinoperatörer men som i dag är entreprenörer med flera hundra anställda. 

För få praktikantplatser för operatörer i det Svenska systemet

En annan del av problemet handlar om att det i det svenska systemet finns så lite plats för praktikanter, menar Hampe Mobärg. 

– Entreprenörerna har ofta så tidspressade jobb att det helt enkelt inte finns utrymme att ta in en praktikant som kanske drar ner arbetstempot med femton procent. 

”Vi har en lång tradition i Norge av att ta in lärlingar, även om de tar tid i anspråk så upplever de flesta entreprenörer att de framför allt har glädje av dem”

Det råder med andra ord en ovilja både hos ungdomarna, som inte ser någon framtid i yrket, och hos företagen som inte tycker sig ha tid och råd att ta hand om praktikanter – och kvar finns en ekande tom källa att hämta kompetens från.

Hampe Morbärg, maskinoperatörerna på Epiroc Luciaseminariet 2019
Hampe Morberg på Luciaseminariet 2019. i bakgrunden Maria Sunér Fleming, Svemin

I vårt grannland västerut däremot är problemet det omvända. Där överstiger antalet sökande med råge antalet utbildningsplatser. Maskinoperatör anses vara ett tryggt och bra yrke, med stor utvecklingspotential, schysst lön och många möjligheter. Och entreprenörerna skriker efter praktikanter.

– Vi har en lång tradition i Norge av att ta in lärlingar, även om de tar tid i anspråk så upplever de flesta entreprenörer att de framför allt har glädje av dem. Det finns dessutom en regel här att vid kontrakt på över en miljon kronor så måste entreprenörerna ta in praktikanter. Lägg till att det också finns ett ekonomisk lärlingsstöd från staten att få, säger Håvard Almås, kommunikationschef på norska Maskinentreprenørenes Forbund.  

Organisation stöttar lärlingssystemet

Trots att det, enligt Håvard Almås, fortfarande dyker upp en och annan skitig man i kommunikation även i Norge, verkar bilden av yrket hos de norska ungdomarna vara en helt annan än hos de svenska. Något som till stor del skett med hjälp av Okab. En organisation skapad av branschen med syfte att informera ungdomar om vad yrket handlar om och underlätta för entreprenörerna. 

– Okab stöttar företagen med att följa upp praktikanterna, checka av att de lärt sig det de ska. Framför allt små och medelstora företag som inte har möjlighet att själva ta ett helhetsansvar för sina lärlingar har stor glädje av det här systemet, säger Håvard Almås. 

En organisation som tar ansvar för både praktik- och informationsfrågan, krav på att ta in praktikanter vid större uppdrag och statliga lärlingsbidrag – är det initiativ som även Sverige skulle kunna ta? Kanske. Hampe Mobärg har framför allt funderat på om en lagstiftning att vid stora offentliga projekt ta in en viss andel praktikanter skulle kunna vara en lösning. 

– Men jag är lite halvt emot det. Det vore så mycket bättre om motivationen kom inifrån, säger han. 

Svenska entreprenörer måste börja se praktikanter som en tillgång

Håvard Almås är försiktig med att uttala sig om vad han tror skulle kunna fungera för att lösa den svenska kompetensbristen –  han menar att den starka lärlingstradition som finns i Norge troligen är en stor del av svaret på varför det går lättare för att locka ungdomar till yrket där än i Sverige. Istället vill han uppmuntra svenska entreprenörer inom borr- och sprängbranschen att börja se praktikanter som en tillgång. 

– Att ta in lärlingar är ett väldigt bra sätt att rekrytera på. Att få forma arbetstagaren från start, lära dem just det de behöver vara bra på hos dem – det är värdefullt. Men det kan nog vara svårt att se för ett företag som aldrig tagit in ung arbetskraft på det sättet tidigare.

”Systemet har gått i baklås” – Så vill Svemins nya vd Maria Sunér Fleming förändra gruvpolitiken

Med diplomati och bergfast övertygelse tänker Svemins nya vd Maria Sunér Fleming visa världen att svensk gruvnäring är framtiden – för investerare, för jobbsugna och för klimatet.  Text: Linda Swartz Maria Sunér Fleming hann knappt tillträda vd-posten förrän hon fick det hett om öronen. Nio dagar in på nya jobbet stod hon i SVT Opinion Live och debatterade gruvbrytning i Skåne. – Jag erkänner att jag tycker sådant är roligt! Maria gillar att ta sig an komplexa frågor som rör upp mycket känslor. Exempel från hennes tidigare jobb är kärnkraftsfrågan och olika miljöfrågor. Att hon trivs med såväl offentlig opinionsbildning som att samtala med politiker och andra beslutsfattare tror Maria är ett skäl till att hon blev erbjuden jobbet som Svemins vd. Förutom att hon har en bred sakkunskap inom energi, klimat och hållbarhet.
Maria Sunér Fleming, vd, Svemin.
– När frågan kom hade jag egentligen inte alls tänkt byta jobb, men detta kändes som en fantastisk möjlighet. Jag skulle få fortsätta arbeta med viktiga frågor om klimat och hållbarhet, och samtidigt ta mig an nya, exempelvis kompetensförsörjningsfrågor.

Kompetensförsörjning, gruvnäringens viktigaste utmaning

Det sistnämnda lyfter hon fram som en av gruvnäringens viktigaste utmaningar: Unga väljer inte naturvetenskap och teknik. Och de som ändå gör det väljer sedan inte gruvnäringen. Det är hård konkurrens om teknikkunniga unga. Branschen behöver många olika typer av kompetens inom till exempel bergmekanik, sprängning, automation, telekom och styrning.  – Vi behöver väcka och bibehålla ett intresse genom att lyfta fram branschen som attraktiv, spännande och att ”här händer mycket”. Det tänker Svemin göra inte bara genom att rikta sig till unga och studenter. Hela allmänheten ska lockas att få mer positiva känslor för gruvnäringen. Därför planeras nu en imagekampanj som ska visa samhällsnyttan med gruvor. I en värld under omställning från fossilt bränsle kan gruvnäringen spela en avgörande roll.

Sverige har ett försprång inom hållbarhet

– Om vi som samhälle ska klara klimatutmaningen och digitaliseringen krävs nya material, och material i stora mängder. Gruvor i Sverige har här en enorm fördel med högt miljö- och hållbarhetstänk, goda arbetsvillkor, vettig ersättning och en arbetsmiljö i framkant. Vi kan stötta hela Europa som en säker leverantör av material.
Maria Sunér Fleming, vd, Svemin.
För en framtida ökning av vindkraftverk, solceller och batteridrift istället för fossila drivmedel krävs massor av olika mineral samt stora mängder koppar för elinfrastruktur. Maria betonar att detta blir en allt viktigare fråga strategiskt i takt med att länders tillgång på metaller och mineral används som ett maktmedel i världspolitiken. Sveriges kluster av gruvor kan inte bara leverera material för klimatsmarta lösningar, utan är basen för utveckling av framtidens gruvteknik. Några exempel som Maria lyfter fram är Hybrit, teknik för koldioxidfri stålframställning, LKAB:s testgruva för hållbar underjordsdrift på stora djup där Epiroc medverkar, samt Bolidens system för eldriven trolley i Aitikgruvan. – Sverige ligger verkligen i framkant. Hela branschen jobbar tätt ihop för att utveckla klimatneutral gruvdrift som vi kan exportera sedan. Det är en fantastisk insats för att förbättra världens gruvor, säger Maria.

Politiken för gruvnäringen måste förändras

Men för att näringen ska kunna spela denna viktiga internationella roll krävs naturligtvis att det finns svenska gruvor överhuvudtaget. Under hösten har branschen markerat mot regeringen för att få till stånd en tydligare tillståndsprocess för nya och utökade gruvor. Sverige faller på världsrankingen som land för gruvinvesteringar. Det är tolv år sedan en ny greenfield-gruva senast öppnade i Sverige, det vill säga en gruva utanför ett befintligt gruvområde och som prövats mot både miljöbalken och minerallagen. – Systemet har gått i baklås. Det finns problem på så många nivåer och inga enkla åtgärder för en lösning. Det krävs att den övergripande politiska målsättningen för gruvnäringen förändras. Vi fokuserar på den här frågan, för löser vi inte den blir ju de andra frågorna mindre intressanta.
Maria Sunér Fleming, vd, Svemin.
Att hennes jobb inte alltid är enkelt sporrar bara Maria. Hon säger att hon dras till branscher som folk inte är odelat positiva till. Mothugg möter hon helt enkelt med diplomati. – Jag är bra på att bygga goda relationer och att trevligt och trovärdigt framföra branschens budskap. Jag kan lägga fram även tuffa budskap på ett sympatiskt sätt. Det sägs att jag kan ”rasa med ett leende”. Det är en praktisk egenskap när man ska förflytta opinion.

Om Maria Sunér Fleming

Ålder: 48 år. Bor: Kvarnholmen i Nacka. Familj: Två tonårsdöttrar. Bakgrund: Utbildad civilingenjör i kemiteknik vid Chalmers, har arbetat på Sydkraft (idag Eon/Uniper), som energiexpert på Världsbanken och på Energiföretagen. Senaste nio åren på Svenskt Näringsliv i olika roller, senast som chef för avdelningen Hållbarhet och infrastruktur. Ledamot i IVA – Ingenjörsvetenskapsakademien och expert i flera utredningar, exempelvis Miljömålsberedningen. Motto: Most things still remain to be done – glorious future! Bästa lärdom i livet: Att utmaningar leder till utveckling – som oftast är positiv.  Oväntad talang: Bakar oerhört gott surdegsbröd (enligt döttrarna).

Från borrvagnar till racingbilar – möt serviceteknikern som byggde sin egen Corvette

Steget från borrvagnar till racingbilar kan för de flesta verka långt. Men för Marcus Östlid, servicetekniker på Epiroc är parallellerna uppenbara. Utanför jobbet driver han nämligen sedan tjugotvå år tillbaka racingteamet ”Team Insane Racing”. Teamet är en förening för motorracing. Det kan röra sig om allt från folkrace till dragrace. Det enda egentliga kravet som ställs är att alla som är med bygger sina egna bilar. ”Det räcker inte att man köper en färdig bil och tävlar med, här måste man bygga sin egen bil”, förklarar Marcus. Själv tävlar han sen många år tillbaka i den nordiska tävlingsserien Gatebil. Serien som startade i Norge har vuxit till något som närmast kan liknas vid en festival och har lyckats med något annan motorsport misslyckats med. Att dra en storpublik. Genom att kombinera publikfriande discipliner som drifting och banracing med musik har man lyckats något som påminner om en festival. Varje tävlingshelg lockar mellan 30-40 000 människor.

TV-spelshjälte i Need for Speed

Inom den här typen av motorsport är Marcus Östlid ett känt namn. Redan för några år fick Marcus frågan om att bli en av karaktärerna i bilspelet Need for Speed. Spelet är en av spelvärldens största titlar som sålts i över 150 miljoner exemplar. I spelet är Marcus en av karaktärerna tillsammans med motorsportens världsstjärnor som Ken Block, Fredrik Aasbo, och Magnus Walker. När vi träffar Marcus på Epircos servicecenter i Slagsta utanför Stockholm är det nästan svårt att inte dra paralleller till stålmannens alter ego Clark Kent. Till vardags jobbar han nämligen som servicetekniker i fält. Det innebär att han åker ut till kunder i Stockholmsområdet och ser till att borriggarna fungerar som de ska. Det kan vara allt från felsökning till underhåll. ”Ingen dag är den andra lik” förklarar Marcus när han lastar sin servicebil med reservdelar som under eftermiddagen ska ut till en borrigg på en byggarbetsplats.

Serviceteknikerjobbet tog honom till Stockholm

Marcus berättar hur han inte ens visste vad en borrvagn var för någonting innan han kom till Epiroc. Det som lockade med jobbet var dels chansen att komma hem till Stockholm och jobba efter några år som fälttekniker ute i Europa. Den andra delen var utmaningen. Marcus pekar på det att borriggarna har så mycket mer avancerad teknik jämfört med entreprenadmaskiner att det blir en positiv utmaning att lära sig den tekniken. ”Vi är första ledet efter fabriken så den feedback vi har här går direkt tillbaks till utvecklingen” Motorintresset har funnits sen barnsben. När Marcus var liten fick han följa med sin pappa till dragracingtävlingarna på Mantorp Park i närheten av Mjölby där han växte upp. Första egna bilen var en gammal Volvo. Med den växte intresset för att trimma, optimera och ständigt hitta på värre saker.

Bygger sin egen Corvette och tävlar i Gatebil

Experimentlustan har inte stannat av. Snarare tvärt om. Senaste bilbygget är det mest avancerade hittills. Bilen är en Corvette C6R med över 1000 hästkrafter. Men trots att bilen ser ut som en Corvette så har den aldrig varit i närheten av en Corvette-fabrik. Bilen är nämligen baserad på ett rörchassi som Marcus själv har byggt. Utsidan består av avgjutningar av en Corvette men för att spara vikt så har plåten ersatts med kolfiber. Den tävlingsklass som Marcus tävlar i inom kallas Gatebil Extreme Time Attack. Det är en banracingklass där alla typer av bilar kan delta. Vissa är byggda i hemgarage, andra är dyra professionella racerbilar. Målet säsongen 2019 var helt enkelt att ta sig i mål. Det kan tyckas vara ett lågt ställt mål men det finns en fullt logisk förklaring. Förklaringen finns i skillnaden mellan professionella racingteam och semiprofessionella team som Team Insane. Professionella team har resurserna att testa sina bilar både i labb och på racingbanor. För små team är den enda chansen att testa sina byggen på tävling. ”Även om vi testar bilen nu så att allt fungerar som det ska så går det inte att jämföra med de förhållandena som finns under tävling”, förklarar Marcus. Därför har årets säsong gått åt till att testa ut sådant som kylning. Tidigare under säsongen hade de problem med att bilen gick för varm vilket resulterade i att de fick bryta. Trots att 2019 endast var en testsäsong så lyckades Marcus ta en tiondeplats i totalserien. Nu börjar satsningen inför Gatebil Extreme 2020. Transparens: Epriroc Sponsrar Team Insane Racing

LISTA: Så får du bättre borrstålsekonomi – ”Grejerna håller 20% längre”

Gör rätt från början och spara pengar. Epirocs borrmästare Stefan Löfdahl vet hur du får ordning på din borrstålsekonomi och får din nackadapter, borrkrona och dina borrstål att hålla riktigt länge.  – En bra borrinställning är det allra viktigaste för att undvika onödigt slitage.  Stefan Löfdahl, har över 25 år erfarenhet av produktion, montage, testning, borrmaskinsutveckling och teknisk service. Till vardags åker han ut till operatörer för att utbilda dem i hur borriggarna fungerar.   – Många är utan tvekan duktiga borrare, som lyssnar på sina maskiner och hör direkt om något inte är som det ska. Men det är långt ifrån alla som har full koll på allt man kan göra med våra riggar, det finns en mängd inställningar som många inte har en susning om. Där kan jag gå in och hjälpa till, säger han.  Borrstålsekonomi kan till exempel handla om att hitta den optimala inställningen för olika typer av underlag.  – Det finns många parametrar att ta hänsyn till. Rotationsmomentet måste till exempel vara rätt för att skarvarna ska hålla ihop och du ska slippa varmgång. Detsamma gäller rotationsvarvtalet, så att du krossar nytt berg hela tiden, säger Stefan Löfdahl. 

Dagligt underhåll a och o

Förutom att ställa in riggen så att den fungerar perfekt gäller det också att sköta underhållet av maskinen. Se till att allt fungerar rent mekaniskt.  – Och då snackar vi dagligt underhåll. Som att hålla koll på sin utrustning så att allt är ordentligt smort, att det linjerar och är åtdraget – borrmaskin, stånghantering och borrstöd. Glappar och bryter det kommer grejerna att slitas betydligt snabbare än om det sitter linjerat och tajt, säger Stefan Löfdahl och lägger till att det för Epirocs riggar även finns en möjlighet att smörja borrstålsgängorna.  – Det är svårt att säga vilken skillnad det gör i slitage, men efter alla år i branschen är jag säker på att det lönar sig i längden, säger han.

Viktigt anpassa slipningen

Viktigt är också att hela tiden hålla koll på själva borrkronan. Hinner den slitas ner för mycket kan det bli svårt att slipa tillbaka den till rätt form. –  Inspektera den kontinuerligt och se till att anpassa slipintervallet efter hur mycket den slits.  Navigationsutrustning för att precisera borrningen – och därmed undvika onödig borrning – lönar sig också i längden.   – För mindre riggar är det vettigt att ha ett djupsystem, så att man alltid borrar till exakt rätt målhöjd. Hur mycket man kan spara på att sköta om sin utrustning och alltid ha rätt borrinställningar är svårt att säga, men Stefan Löfdahl vågar ändå göra en kvalificerad gissning.  – Jag skulle säga att grejerna håller i snitt 20 procent längre tid om du gör allt rätt. Det blir mycket pengar på sikt! 

Stefan Löfdahls 5 viktigaste tips för en bättre borrstålsekonomi

  1. Bra påhugg. Att börja borra så rakt som möjligt från början så att det inte bryter vid starten. 
  2. Undvik varmgång genom att ha rätt inställningar på riggen
  3. Titta kontinuerligt på borrkronan och anpassa ditt slipintervall efter hur den ser ut.
  4. Se till att allt är linjerat. Borrmaskin, stånghantering och borrstöd. Det ska vara tajt och åtdraget. 
  5. Kontrollera att din borrstyrning fungerar utefter hur berget beter sig. 
Har du frågor, funderingar eller vill ha hjälp med något som rör ovanjordsborrning? Kontakta Stefan på stefan.lofdahl@epiroc.com

Så dubblade Borlängeföretaget sin sprängmedelsförbrukning på ett år

På bara ett år har Dala Spräng och Grävteknik fördubblat sin omsättning av sprängmedel. Förklaringen ligger i en av marknadens minsta hydrauliska borriggar, som gjort att Borlängeföretaget tagit spränguppdrag de tidigare inte kunnat drömma om. Vid Brotorpsskolan i Lindeberg pågår ett intensivt arbete med att göra plats för en utbyggnad. Terrängen är utmanande, utrymmet är trångt och eftersom arbetet görs precis intill skolan så ställs extra höga krav på precision. Mitt i bullret står Viktor Eriksson sköter med van hand delar av sprängningsarbetet. Arbetet fungerar bra förklarar han, tack vare den lilla, smidiga borrmaskinen som företaget köpte in för ett år sedan. Genom att stötta upp arbetet med vår maskin har vi kunnat öka produktionstakten mellan sprängningarna. Trots att maskinen är liten kan vi borra både djupare och grövre under samma tid som tidigare. På så vis blir det också bättre ekonomi.
”Omsättningen har förändrats mycket sen vi köpte T15. På ett år har vi dubblerat omsättningen av sprängmedel på sprängavdelningen.”
Det var efter ett tips från en kollega i branschen som Viktor Eriksson som är sprängledare på Dala Spräng och Grävteknik bestämde sig för att testa en av branschens minsta borrmaskiner. Förhoppningen var att effektivisera arbetet. Ett år senare har det visat sig vara en lysande idé.
Viktor Eriksson styr sin T15 utanför Brotorpsskolan i Lindesberg
-Tack vare att borriggen är lite mer effektiv än konkurrenterna klarar vi flera olika typer av jobb. Det gör att vi kan ta oss an fler typer av uppdrag, säger Viktor Eriksson.

Fördubblade omsättningen av sprängmedel

Familjeföretaget Dala Spräng och Grävteknik har 15 anställda. Uppdragen spänner mellan grävning, dränering och sprängning. Sedan företaget köpte in Epirocs borrigg FlexiROC T15 R för ett år sedan har omsättningen på sprängavdelningen dubblerats. Vi har utvecklats mycket inom sprängningen det senaste året, från små och medelstora jobb till ganska stora jobb på upp till 5000 kubikmeter berg. Det hade vi inte kunnat göra med vår tidigare borrigg, säger Viktor Eriksson. Den lilla borriggen är populär, speciellt hos mindre företag som just Dala Gräv och Sprängteknik. Enligt Epirocs borrmästare Stefan Löfdahl är just smidigheten en viktig förklaring.
Stefan Löfdahl
Stefan Löfdahl, Borrmästare Epiroc
-Det är många kunder som använder den här för mindre jobb som anläggning av tomter och pooler. Den passar också bra när du ska in i trånga utrymmen. Tack vare att den är hjulburen så förstör den inte heller så mycket.
”Jag har varit med om att folk till och med har kört 102-mm borrkrona med den här maskinen. Det är väl kanske inte avsikten, men det funkar.”
Dala Spräng och Grävteknik har dessutom valt till ett serviceavtal med Epiroc, allt för att hålla produktionstakten. Det innebär kontinuerlig service och dessutom finns serviceteknikern Fredrik Norlinder bara ett samtal bort om något skulle gå sönder.

Serviceavtal minskar risken för avbrott

-Jag var ju med och startade upp deras maskin och det har funkat bra från första dagen. Vi har en personlig kontakt, de ringer till mig direkt och sen åker jag ut och servar eller reparerar, beroende på vad som behövs. Det ingår ju också i avtalet att vi har koll på hur maskinen mår, säger Fredrik Norlinder. -Det brukar räcka med ett samtal så löser det sig ofta väldigt fort, säger Viktor Eriksson.
”FlexiROC T15 R kan även användas i trånga utrymmen i till exempel gruvan. Den kan också borra sidoborrning och uppåtborrning så det finns väldigt många användningsområden för maskinen.”
Ett stillestånd kan vara väldigt kostsamt och jobbet med att få igång maskinen så fort som möjligt kan vara avgörande. Tack vare det väloljade samarbetet har maskinen endast stått still några få dagar det senaste året. -Eftersom produktionstakten är betydligt mycket högre nu så blir stoppen inte lika påtagliga, men det är ändå väldigt skönt att inte behöva bry sig så mycket om service utan att istället bara kunna köra, säger Viktor Eriksson.

Peter Carlsson: ”Ska vi lyckas halvera våra globala koldioxidutsläpp inom 15 år är det bråttom””

Alla talar om Northvolt. Företaget storsatsar för att ta på sig ledartröjan inom europeisk batteritillverkning. Kan vd Peter Carlsson, som lämnade ett chefsjobb på Tesla, och hans kollegor lyckas driva omställningen från fossilt till el? Peter Carlsson är i Västerås. Här jobbar Northvolt just nu för högvarv med produktutveckling parallellt med att den stora anläggningen som har kostat över en miljard färdigställs. Mot slutet av året ska allt vara igång. Samtidigt pågår arbetet med Europas största batterifabrik i Skellefteå där grundstrukturen ska börja byggas i slutet av sommaren. I polska Gdansk byggs batterisystem av cellerna som ska producerar i Sverige. Och inom ett år ska personalstyrkan på i dagsläget 300 anställda dubbleras. Att företagets vd och medgrundare Peter Carlsson är en upptagen man är ingen underdrift. Och just tempot är en stor del av Northvolts DNA.

Tid är en viktig resurs

– Det är en viktig lärdom från min tid på Tesla. Att aktivt jobba med en ”sense of urgency”. Tid är en av våra viktigaste resurser. Ska vi lyckas halvera våra globala koldioxidutsläpp inom 15 år är det bråttom. Och ska Northvolt kunna vara med och driva utvecklingen måste vi hålla ett högt tempo, säger Peter Carlsson. Det var under tiden på Tesla som idén om Northvolt föddes. Från första parkett kunde Peter och kollegan Paolo Cerruti följa hur elektrifieringstrenden växte fram. Att öka batterikapaciteten och samtidigt minska kostnaden för batterierna var nyckelkomponenter för att kunna göra elektrifierade produkter som överglänser diesel- och förbränningsmotorerna.

Valet föll på Skellefteå

Peter och Paolo sneglade mot Europa. Med en stor energi- och bil- och transportindustri som i och med Parisavtalet hade starka drivkrafter för att ställa om såg förutsättningarna goda ut för kontinenten. – Ju mer vi studerade förutsättningarna desto tydligare framstod de stora möjligheterna. Med mitt svenska ursprung ville jag gärna lägga vår produktion i Sverige men det var inte ett självklart val från början. I slutändan stod det ändå mellan bland annat Vasa i Finland och åtta kommuner i Sverige. I Finland finns liknande synergier men Sverige hade med sin starka industri en större inhemsk upptagningsförmåga av våra batterier, säger Peter Carlsson. Att ha tillverkningen i Sverige kan också få fördelar när det gäller närhet till de råvaror som krävs i tillverkningen av battericellerna. Fyndigheter av vissa innovationskritiska metaller som används i batterier finns i Sverige. Om de börjar brytas kommersiellt behöver Nortvolt inte importera råvaran. – Vi ser det som en stor fördel på sikt. Det finns stor potential för detta i Norden och det är en av anledningar till att vi valde att lägga vår fabrik just i Skellefteå, säger Peter Carlsson.

Northvolt i samarbete med Epiroc

Redan för två år sedan inledde Epiroc ett samarbete med Northvolt. I nuläget har flera underjordiska gruvmaskiner ställts om till elektrisk drift och ett nytt projekt har inletts. Det minskar koldioxidutsläppen vid gruvbrytning och ger också stora ekonomiska fördelar. Behoven av ventilationssystem vid gruvbrytningen minskar och arbetsmiljön förbättras. – Våra ingenjörer tycker att det är enormt kul att jobba med Epiroc. Och på det sätt som Epiroc har drivit elektrifieringsfrågan har man etablerat en stark marknadsposition som ger konkurrensfördelar, säger Peter Carlsson. Inom de närmsta tio åren kommer den industriella strukturen för batteriproduktion i Europa att sätta sig. Ju snabbare Northvolt kan accelerera sin expansion desto mer kan de vara med och sätta en struktur som i efterhand är svår att förändra. När bilindustrin väl har satt sina försörjningskedjor flyttar man dem ogärna.

”Stor positiv påverkan på klimatet”

– För mig är arbetet med Northvolt nästan ett kall. Det är en utveckling av mina tidigare erfarenheter med att jobba med storskaliga processer i olika delar av världen och att driva industriomställning. Lyckas vi har det en stor positiv påverkan på Sverige och vårt globala klimat. Det är en stor motivationskraft för mig, säger Peter Carlsson. På Northvolt jobbar i dag anställda från över 40 olika länder. Man har från början aktivt rekryterat på en internationell arbetsmarknad för att skapa ett team i världsklass. Det skapar en dynamisk miljö med motiverade och talangfulla människor. För Peter Carlsson upptar jobbet en stor del av den vakna tiden. Övrig tid spenderar han med familjen och utövar gärna någon form av sport. Han har också ett stort mat- och vinintresse. – Om jag ser framåt så jobbar jag med Northvolt i många år framöver. Men kanske att jag någon gång i framtiden lever ut min dröm om att bli vinbonde på en mysig liten vingård i Frankrike, säger Peter Carlsson.

Det här är Peter Carlsson

1970. Föds i Södertälje. 1989. Börjar studera till civilekonom med inriktning mot produktions- och kvalitetsstyrning vid Luleå tekniska universitet. 1995. Första jobbet som Sourcing Manager på Ericsson. 2011. Börjar på Tesla som inköps- och logistikchef.. 2016. Grundar Northvolt. 2021. Sommarpratar i P1 Sommar

Fakta / Northvolt

  • Northvolt är ett svenskt företag som just nu bygger Europas största batterifabrik i Skellefteå för tillverkning av litiumjonbatterier till elbilar och för lagring av energi.
  • Företaget grundades 2016 av Peter Carlsson och Paolo Cerruti som valde att avsluta sina jobb på Tesla för att satsa på Northvolt.
  • Tillsammans med Epiroc har man tagit fram batterier för eldrivna gruvmaskiner som kommer att säljas globalt.

Ulrika Dolietis vill nolla byggbranschen

PROFILEN. Håll nollans vd Ulrika Dolietis brinner för säkerhet och vill se noll olyckor i byggbranschen. Nu tar hon fram nya riktlinjer – med förhoppningen att de ska nå ut till hela byggsektorn. Hon visste att de byggde hus. Mer än så kunde inte Ulrika Dolietis, 55, om byggbranschen när hon började plugga till byggnadsingenjör av en slump för snart 40 år sedan. – Jag trodde att man behövde kunna meka med moppar för att bli ingenjör, men sedan insåg jag att det handlade mycket om matte, vilket jag älskade. Som en av fem tjejer i klassen blev hon tidigt medveten om den speciella jargongen som rådde i byggvärlden – något som hängde med ut i yrkeslivet. – Det fanns en skämtsam ton som kanske inte var illa ment men som landade fel och var kränkande. Som att det hängde kalendrar med nakna tjejer i fikarummet och att killarna kunde busvissla och säga: vad gör du ikväll Ulrika?, när jag bara ville göra mitt jobb som alla andra.

Halverade antalet ögonskador

Men jargongen var inget som skrämde iväg Ulrika Dolietis som fick jobb på Skanska innan hon ens gått ut skolan. I dag har hon jobbat hela sitt yrkesliv på företaget, bland annat som projektinköpare och chef på en kalkylavdelning. 2008 fick hon jobbet som arbetsmiljöchef. Arbetsmiljö och säkerhet är ämnen som ligger Ulrika Dolietis varmt om hjärtat. Under sin tid som arbetsmiljöchef har hon varit med och utbildat chefer och medarbetare i säkerhetskultur och tillsammans med företagsledningen har hon drivit igenom flera säkerhetsregler, som krav på skyddsglasögon, något som mer än halverade antal ögonskador på bara ett år.
Kunskapen finns, det gäller bara att sprida den.
När Ulrika Dolietis för ett och ett halvt år sedan fick frågan att bli vd för den nystartade föreningen Samverkan för noll olyckor i byggbranschen, eller i dagligt tal Håll nollan, som grundats av 13 aktörer som alla är involverade i ett byggprojekts olika faser, tackade hon ja. Olyckorna duggar tätt i byggsektorn. Varje år skadas omkring 6 000 personer och varje timme skadas någon så allvarligt att de behöver vara sjukskrivna, får bestående men eller till och med dör.

Orimligt med dödsfall i arbetet

Det här är orimligt, menar Ulrika Dolietis som själv har varit med om två dödsolyckor och vid otaliga olycksfall under sina år i branschen. I båda dödsfallen så var det äldre erfarna män som förolyckades. Ena mannen begravdes i jordmassor när han arbetade nere i ett schakt och den andra mannen blev överkörd av en hjullastare när han klivit ur lastbilen. – Även om jag inte varit på plats, så har jag såklart blivit oerhört berörd av kollegornas berättelser. Jag har haft turen att ha omtänksamma chefer och även jag har skickats på krisstödssamtal. En av de stora säkerhetsriskerna är att ett bygge sällan ser likadan ut från dag till dag och att det passerar en stor mängd människor med olika kompetenser. En annan risk är att det saknas gemensamma arbetssätt kring säkerhet, anser Ulrika Dolietis.

Nya riktlinjer på gång

Därför håller Håll nollan just nu på att ta fram riktlinjer med fokus på fyra riskområden – lyft, schakt, arbete på hög höjd och fordon och arbetsmaskiner i rörelse – som ska lanseras efter årsskiftet och gälla för alla medlemmar. – I dag finns lagstiftning, som tolkas och tänjs åt olika håll. Företag låter cheferna göra egna tolkningar, eller så tar varje företag fram sina egna arbetssätt och regler. – I praktiken fungerar det ungefär som att du skulle behöva köpa olika biljetter på olika tunnelbanelinjer, vilket blir väldigt krångligt och svårt att tillämpa. Kunskapen finns, det gäller bara att sprida den.
 

Fakta / Ulrika Dolietis

Namn: Ulrika Dolietis. Gör: Vd på föreningen Håll nollan. Ålder: 55 år. Bor: Bollebygd. Familj: Två vuxna barn, två bonusbarn, två bonusbarnbarn och sambon Rolf.

Fakta / Håll nollan

  • Håll nollan är en branschgemensam förening för ökad byggsäkerhet, på initiativ av Akademiska hus.
  • De 13 grundande medlemmarna är Akademiska hus, Skanska, Peab, NCC, Veidekke, Locum, Bravida, Assemblin, Jernhusen, Vasakronan, Byggherrarna, Sveriges byggindustrier och Trafikverket. Nu har man 54 medlemmar.
  • Föreningen har identifierat fyra problemområden: ledarskap och kultur, kunskap och kompetens, gemensamt arbetssätt för byggsektorn och kravställning och uppföljning.
  • Har formulerat riktlinjer kring fyra riskområden – lyft, schakt, arbete på hög höjd och fordon och arbetsmaskiner i rörelse, som nu ska på remiss hos medlemmarna och som ska lanseras efter årsskiftet.