tisdag, 18 juni, 2024
spot_img
HemSkarpt lägeExplosivhundar: Hittar dolorna i rekordfart 

Explosivhundar: Hittar dolorna i rekordfart 

Att dolor är en risk med att jobba i täkter och gruvor är väl känt. Vilken tur då att Krut, Sniff, Pi och de andra medarbetarna på Explosivhund står redo att rycka in. 

Av Anna-Maria Stawreberg

Foto Camilla Lindqvist

På en stor grusplan, strax utanför Enköping, står Anton Brammefors och Per-Johan Vidéns vita bussar parkerade. Hundskallen hörs lång väg. 

De sju hundarna som jobbar på Explosivhund har haft semester. Nu är de taggade på att äntligen – äntligen – få sätta igång och jobba igen. 

– De hundar som vi jobbar med älskar sitt arbete. För dem är arbetet lika stor belöning som den godbit de får när de har utfört sin arbetsuppgift, säger Anton Brammefors, samtidigt som han gör i ordning träningsområdet.

Åldern har ingen betydelse

Han och kollegan Per-Johan ställer ut orange plastkoner och lägger ut långa, ceriserosa rep på grusplanen. Därefter fyller Per-Johan en spruta med ett doftpreparat som de själva tagit fram. Ämnet, som har samma doftmolekyler som sprängmedel, sprutar han ner i sanden på olika ställen på grusplanen. Därefter är det dags att valla av området för att göra det lite svårare för hunden under träningstillfället. 

I fem år har de drivit företaget Explosivhund. Numera arbetar både de själva och hundarna heltid med att söka rätt på dolor på arbetsplatser över hela Sverige.  

– Det är vanligt att det ligger rester av sprängmedel i tunnlar eller täkter där det har sprängts tidigare. Det är där vi kommer in med våra hundar, förklarar Anton. 

Det äldsta vi har hittat var en odetonerad dynamitgubbe från 1954, men vi är naturligtvis ute på områden där det ligger nyare sprängämnen också.

Exakt hur gamla sprängmedel som glöms kvar efter ett avslutat sprängarbete varierar kraftigt. Oavsett vilket räknar Anton och Per-Johan med att deras hundar kommer att kunna söka upp dem och markera. 

– Det äldsta vi har hittat var en odetonerad dynamitgubbe från 1954, men vi är naturligtvis ute på områden där det ligger nyare sprängämnen också. Det tidigaste vi har gått in är ett dygn efter det att en salva har sprängts, säger Per-Johan. 

För hundarna spelar det egentligen ingen roll om det är ett färskt eller ett gammalt material som de ska söka upp, även om doftbilden varierar beroende på hur länge fynden legat och om det ligger djupt nere i marken eller ej. 

Markerar genom att sätta sig

Anton öppnar bussen och hundskallen ökar i intensitet. Här finns en uppsjö av arbetssugna fyrfota medarbetare. Först ut är border collietiken Pi, som får på sig sitt tjänstetäcke, något som kan jämföras med arbetsuniform. 

Anton har redan kontrollerat vindriktningen och nu får Pi börja arbeta. Sakta och koncentrerat tar hon sig fram mellan de rosa linorna, som är till för att Per-Johan och Anton ska kunna hålla koll på exakt vilken del av området som har sökts av. När en korridor är avsökt, flyttas linorna metodiskt så att hela området till slut är säkrat. 

Gemensamt för alla hundarna är att det egentligen är själva arbetet som är belöningen.

Plötsligt börjar Pis svans vifta ännu mer intensivt än tidigare. Att hon fått korn på något är tydligt, och för att visa sin husse markerar hon exakt plats genom att sätta sig och stirra blint på honom. 

Per-Johan märker ut med sprayfärg var hon har markerat, och därefter är det jaktlabradoren Sniffs tur att ge sig ut i sökområdet. 

Även Sniff hittar snabbt den plats där sprängmedlet finns och markerar genom att sätta sig och vänta på belöningen som han vet finns i husse Per-Johans ficka. 

– Hur vi belönar våra olika hundar varierar. För en del hundar är det en stunds kel som är det viktigaste. För andra är det en godbit eller lite lek. Men gemensamt för alla hundarna är att det egentligen är själva arbetet som är belöningen, förklarar Anton. 

Stabila nerver ett krav

De flesta hundar tycker om att arbeta, men för att en hund ska passa som explosivhund är det, förutom arbetsvilja, uthållighet, samarbetsförmåga och en stabil mentalitet som krävs. 

– Många gånger arbetar vi ju i täkter och på andra arbetsplatser där det finns många högljudda maskiner och det händer också ofta att hundarna behöver arbeta på underlag som vissa hundar inte vågar gå på, säger Per-Johan. 

När Per-Johan och Anton börjar träna upp en hund för att den så småningom ska bli explosivhund, gäller det att leka in kunskaperna. Arbetet måste kännas både roligt och motiverande för att hunden ska kunna leverera. 

– Det är viktigt att motivationen alltid finns där, och därför måste hunden alltid hitta något och känna att den lyckats med sitt uppdrag. Det innebär att vi ibland själva lägger ut material och låter hunden avsluta genom att hitta det, säger Anton. 

Att träna upp en explosivhund tar mellan tre och nio månader, och ofta börjar träningen redan när hundarna är valpar. 

Under arbetsdagen jobbar de sju hundarna i korta skift om tio minuter en kvart, eftersom de snabbt blir trötta och behöver vila. Annat är det för Anton och Per-Johan, som ofta arbetar uppemot tio timmar i sträck. 

– Jo, det blir långa arbetsdagar. Och många gånger har vi även restid, vi har ju hela Sverige som arbetsplats, konstaterar Anton. 

Trångt i hotellrummen

Det innebär också en rad övernattningar i hotellrum i olika städer, och det händer att hotellreceptionisten blir förvånad när Anton och Per-Johan kommer med alla sina hundar i släptåg. 

– Tack och lov har nästan alla hotell i Sverige vissa rum man kan boka om man har med sig hund. Annars hade det blivit jobbigt. Men en gång har jag faktiskt blivit stoppad, eftersom receptionisten tyckte att jag hade för många hundar för att vi bara skulle bo i ett rum, säger Per-Johan och skrattar. 

Än väntar fem av de sju hundarna på att få jobba. Och att de är arbetssugna går det inte att ta miste på. 

Nästa vecka väntar ett tunnelarbete i Stockholm. Det är uppenbart att gänget i bussarna ser fram emot detta och längtar efter att det ska bli måndag. 

Senaste artiklarna