Det har gått ett och ett halvt år sedan Norrbottens Bergteknik blev först i världen med att köpa fyra riggar av den nya generationen SmartROCD65 för produktion åt Boliden i Aitik. Hur har det gått?
Text: Johanna Paues Darlington Foto: Hans-Olof Utsi och Fredric Alm
Kenneth Lindberg, Norrbottens Bergtekniks platschef i Aitik-gruvan – hur kom det sig att ni köpte in fyra SmartROC D65:or på ett bräde?
– Vi tog över efter en annan entreprenör och valde riggarna av flera anledningar. En var att palldjupen i Aitik är 15,5 meter. Den nya generationens D65:or har rör på åtta meter, vilket gör att vi klarar oss på ett stångbyte per borrning. Ett stångbyte tar i runda slängar 20 sekunder. Slår man ut det på fyra riggar och ett år blir det en hel del tid som kan produceras extra på. En annan viktig anledning var att vi visste att det fanns en bra struktur för service av Epiroc-riggar runt Gällivare och Kiruna.
På det stora hela, hur känns köpet så här 18 månader in i produktionen?
– Vi hade en hel del problem under de första månaderna med programvara som inte fungerade som den skulle. Mycket gällde automatiken, och vi fick göra flera uppdateringar. Det var förstås stressigt, men Epiroc tog det på största allvar och sedan vi väl kom i gång har det gått väldigt bra. Serviceteknikerna från Epiroc som jobbar med oss är väldigt kunniga och Aitik är nöjda. Sedan finns det alltid saker man kan förbättra, men så är det inom alla områden. Vi strävar hela tiden efter att bli bättre för att ha så nöjda kunder som möjligt.
Ni har ett serviceavtal med Epiroc, berätta om det!
– I samband med köpet skrev vi ett avtal på tre servicetekniker. En går varje vecka dagtid och så har vi två som går sjudagarsveckor mot varandra. De är guld värda. Otroligt duktiga! Det har varit väldigt lyckat.
”En stor fördel med BenchREMOTE är att vi inte behöver tappa i produktion om en operatör är sjuk någon dag, det funkar fint att sköta två riggar på en person”
Vilka är de största fördelarna med riggarna?
– Den största fördelen med våra D65:or är just åttametersrören. Att vi bara skarvar en gång per borrning. Sedan är det helt klart att Epiroc har så duktiga servicetekniker. Går något sönder är vi ofta snabbt i drift igen.
Ni kan också köra riggarna via BenchREMOTE – hur har det gått med det?
– Aitik är ju en speciell gruva, med vatten och – när vi går efter PitViper-riggarna – mycket sylta, alltså sprängt berg. I sådana områden är det förstås svårt att köra via BenchREMOTE, men när förutsättningarna är bra har det funkat fint. Vi låter två operatörer sitta i kojan, men i stället för att de kör varsin rigg turas de om att köra två samtidigt. Den som inte kör får springa in och ut på berget i stället. En stor fördel med det systemet är att vi inte behöver tappa i produktion om en operatör är sjuk någon dag, det funkar fint att sköta två riggar på en person.
Vad tycker borroperatörerna om att köra BenchREMOTE?
– Vissa tycker att det är jättebra. Andra är lite mer skeptiska – men så är det ju alltid med nymodigheter. På det stora hela verkar de vara nöjda. De sitter skyddade i kojan, det är mindre buller och vibrationer och de kan ta sin rast på plats i den i stället för att behöva åka till fikarummet, som ibland ligger en halvtimmes bilresa bort.
Foto: Fredric Alm
Ni har nyligen också börjat använda en ny pekskärm i riggarna, hur fungerar den?
– Bra! Alla borrare jag har pratat med tycker att den är lätt att arbeta med jämfört med hur det var tidigare. Det är lätt att hitta i menysystemet och att lägga in kommentarer, som till exempel att man ska göra en uppföljning av en viss borrhammare och eller krona om det är något som sticker ut. Sådant är viktigt. Borrverktygen är ju en jättestor kostnad och vi vill ha full koll på hur de fungerar och hur länge de håller.
Har ni sett någon förändring i produktivitet sedan ni började köra riggarna?
– Vi har helt klart ökat produktionen mot hur den varit tidigare. Det beror framför allt på att vi kör med fyra riggar nu i stället för tre, men även på att riggarna fungerar så bra.
Epiroc tar ett rejält kliv framåt inom underjordssegmentet genom att lansera världens första ortdrivningsrigg med intern hydrualik. Epiroc Boomer M20 som presenterades igår är utvecklad och konstruerad för att minimera oplanerade stopp och maximera drifttid och prestanda i mycket krävande miljöer genom att ta bort en av de största anledningarna till oplanerade stopp i underjordisk borrning – behovet av att stoppa produktionen för slangbyten.
En utmanande del av arbetet under jord är det dagliga slitaget på hydraulslangarna. Fallande sten och skärv och kontinuerligt slitage mot tunnelgolv och väggar för med sig dagligt slitage och ständiga slangreparationer.
Epiroc Boomer M20:s slanglösa bomkonstruktion minskar risken för oplanerade stopp för slangreparationer, så man därmed kan minska stoppen även under de tuffaste förhållandena.
Female operator with hard hat in cabin of Boomer M20 Battery
Niklas Berggren som är produktcef på Eprics underjordsdivison berättar att den nya riggen är utvecklad i nära samarbete med nyckelkunder. Boomer M20 är resultatet av omfattande forskning och tester i verkliga förhållanden, berättar Niklas.
Spektakulär lansering
För att verkligen lyfta fram den innovationen har Epiroc tagit fram en spektakulär kampanjvideo där en Boomer M20 balanserar på sina, robusta bommar på en bergstopp. Hisnande är bara förnamnet. Epirocs VD och koncernchef Helena Hedblom är ansiktet utåt för den nya innovationen i kampanjvideon.
”Vi gör det vi gör för att vi älskar känslan av att lösa det grundläggande problemet. För de äventyr och den energi man hittar i nya perspektiv. Boomer M20 är ännu ett fantastiskt exempel på hur vi kan göra skillnad genom innovation”, säger Helena Hedblom.
Upp till 40% ökning i produktion med Boomer M20
”Det här är det perfekta valet för gruvbolag och entreprenadföretag som vill bräcka konkurrenternas borrning med hjälp av innovation”, fortsätter Niklas. Han berättar att säkerheten också funnits med i tankarna sedan dag ett. ”Det är vår högsta prioritet och vi har gjort stora ansträngningar för att förbättra säkerheten för operatörerna med den här riggen”, säger Niklas Berggren.
Hög borrprecision och prestanda säkerställs tack vare automation, fjärrstyrning och digitala borrplaner vilket ger högre tillförlitlighet och kvalitet genom hela borrcykeln.
Genom att använda High Performance Development kan operatören justera och ladda ner borrplaner även längst fram i stuffen, vilket eliminerar behovet av justeringar från ytan.
Med digital borrplanshantering blir borromgångarna längre, mer exakta och ger betydligt mindre överberg. Vi har sett en total kostnadsbesparing på upp till 25 % och en produktivitetsökning på upp till 40 %”, säger Niklas Berggren.
Boomer M20 är utvecklad med säkerhet i fokus.
Genom fjärrstyrningsfunktioner kan operatörer borra på säkert avstånd från riskområden och hålla igång produktionen även vid skiftbyten. Tack vare de flerfunktionella styrspakarna kan operatörerna hela tiden hålla ögonen på arbetsuppgiften. Hytten är konstruerad för att ge optimal sikt, och tack vare buller- och vibrationsdämpande material är bullernivån så låg som 65 decibel.
De säkra bultningsplattformarna är en annan stor fördel som gör att man kan undvika arbete under berg som inte säkrats upp.
Batteridriven drivlina som tillval
Epiroc fortsätter arbetet med elektrifiering inom gruvbrytning under jord, och nya Boomer M20 levereras med en batteridriven drivlina som tillval. En batteridriven Boomer M20 ger ytterligare besparingar när det gäller hälsa, underhåll, ventilation och kylning.
”Med den inbyggda laddaren behöver operatören inte planera för laddning. Det sker istället automatiskt när maskinen är ansluten till elnätet för borrning. Tack vare högkapacitetsbatteriet har Boomer M20 en fantastisk räckvidd och det finns inget som stör driftcykeln ”, säger Niklas Berggren.
Boomer M20 är tillgänglig för kommersiell försäljning i tredje kvartalet 2021 och kommer först till Australien följt av Spanien och Sverige.
För första gången någonsin introduceras HelixBolt i en svensk gruva. Bitz fick vara med när Epiroc och personalen i gruvan testade vad bulten går för.
– Håll dig åt sidan nu. Den här bulten vill du inte stå bakom om den skulle släppa!
Vi befinner oss 200 meter ner i en liten gruva, belägen i Mellansverige. Produktspecialisten Dirk Venter och gruvan bultriggsoperatör Ludde har precis monterat fast hydraulpumpen på kamjärnsbulten i berget, och krafterna som är i omlopp nu är inte att leka med. De ska nu mäta med hur stor kraft de, med hjälp av hydraulpumpen, kan dra ut bulten från berget utan att den släpper från sitt fäste. Ju mindre den rör sig, desto bättre är bergsförstärkningen.
– Vi testar både HelixBolt och de bultar som redan används här. Sedan jämförs resultaten, säger Dirk Venter.
Bergbultarna måste testas på plats
Testet är alltså ett led i att introducera den nya kamjärnsbulten HelixBolt på den svenska marknaden. Bulten är utvecklad av Epiroc-ägda New Concept Mining och har redan används under flera år i andra delar av världen.
– Men som alltid när det gäller bultar så måste de testas i den gruva de ska användas. Detta för att både vi på Epiroc och den potentiella kunden ska kunna avgöra hur bulten fungerar i just den specifika gruvan, säger Petra Kastensson som också är med under testet. Hon är försäljningsansvarig för bergförstärkning på Epiroc.
För ett otränat öga ser HelixBolt inte särskilt avancerad ut. Det är en lång räfflad stång, med konkava partier, vingar, i främre änden på stången. Det är först vid en jämförelse med en mer typiskt kamjärnsbult som skillnaderna blir tydliga. Och det är just vingarna och hur de är vinklade mot varandra som gör bulten så speciell.
– Ofta gjuts bultarna fast med hjälp av resin, ett tvåkomponentslim som stelnar när det blandas inne i berget i samband med att bulten monteras. Mixningen av de två limkomponenterna är viktig för kvaliteten på ingjutningen och tack vare de konkava, skedformade partierna, mixas resinet bättre och ger bulten bättre fäste i resinet, något som vi menar gör att bulten förankras bättre i berget, säger Petra Kastensson.
Hon liknar bulten vid en kaffesked.
– En sked blandar ut sockret i kaffet bättre än en penna. På samma sätt fungerar HelixBolt i jämförelse med en vanlig bult.
Tillfälle att byta kunskaper
– Det är kul att testa nya produkter på det här sättet, utvecklingen måste ju gå framåt. Om det visar sig att de här bultarna är smidigare att borra in kan jag spara mycket tid på en dag, säger bultriggsoperatören Ludde.
Hittills har HelixBolt klarat testerna bra, något som förvånat honom.
– Den är ju rätt mycket smalare än de vi brukar använda, bara 20 mm. Det gör både att den är smidigare att borra in, och att den väger mindre – vilket är skönt för oss som måste hantera bultar hela dagarna.
Han uppskattar tester som de här, det är bra tillfällen att samarbeta ihop med produktspecialister.
– Det blir ett bra kunskapsutbyte. Vi kan diskutera olika lösningar, se vad som fungerar och inte.
Gruvchefen Niklas håller med.
– Dessutom innebär testet att vi får ett kvitto på att det vi gör här är korrekt – och på att bultarna, både de vi har redan och de nya, klarar av det vi tänkt oss. Sedan är det ju så att det alltid är intressant att testa nya produkter med potential att höja vår säkerhet och sänka våra kostnader, säger han.
Nöjd med resultaten
Med ett surrande ljud jobbar hydraulpumpen hårt för att dra ut bulten ur berget. Dirk Venter rapporterar kontinuerligt till Ludde som antecknar – dels hur mycket dragkraft pumpen har, dels hur mycket bulten rör sig.
– 7,5 ton. Vi ökar till 10… Det motsvarar en vikt på ungefär 7 personbilar. 12,5 ton – allt ser bra ut. Så har vi 17 ton och där stannar vi. Att använda sig av större krafter än så här nere i gruvan vore inte säkert, säger Dirk Venter samtidigt som han med en knapptryckning släpper på pumpens dragkraft. Han ser nöjd och glad ut.
– Det här var den nya bulten och resultaten från testerna är precis vad vi hoppades på att få se: att det vid 17 ton inte är någon som helst relativ rörelse mellan berget och bulten. Det som rörde sig nu var bara stålet som stretchade ut sig. Dessutom har vi genom testet kunnat se att det finns potential att få samma säkerhet med mindre resin än vad som normalt används. Resin är en hög kostnad, så det vore ju toppen.
Dirk Venter tycker att dagar som de här, när han kommer ut till kunderna och tillsammans med dem kan testa produkterna, är den bästa delen av hans jobb.
– Det är så kul och jag lär mig alltid något nytt! Varje gruva är annorlunda, geologin är olika, systemen för hur man installerar bultarna är olika. Att få vara med och utveckla produkterna tillsammans med kunderna, så att de passar just deras gruvor så bra som möjligt, är fantastiskt roligt.
Fakta HelixBolt
Dim: Ø18, Ø20 mm
Längd: 1,5 -3,0 m
Typisk brottlast Ø20 mm: 220 kN (22 ton)
Håldimension: Ø 32-38 mm
Användningsområde: I princip i alla typer av gruvor
För bara två år sedan startade Kaunis Iron upp järnmalmsproduktionen i Kaunisvaara och redan nu smids planer för ytterligare en dagbrottsgruva. Den ambitiösa planen lutar till stora delar på att investera i rätt utrustning för att hålla igång produktionen. För Kaunis Iron är en viktig pusselbit de SmartROC D65-riggar från Epiroc med tillhörande serviceavtal som företaget investerat i.
Novemberhimlen är klar och kall i Kaunisvaara och morgonsolen har precis brutit fram över den norra sidan av gruvan. Halvvägs ner i gruvan jobbar två SmartROC D65-riggar. Framför dem står rader med pinnar och koner som markerar redan gjorda borrhål.
Pinnarna och konerna markerar var sprängsalvorna skall vara
Ett antal hål återstår fortfarande att borras innan sprängningen som är planerad inför imorgon. Jobbet tuggar på som planerat. Under en välförtjänt paus i arbetet förklarar operatören Lars Mäkotalo vad det är vi ser framför oss.
”En av riggarna är en SmartROC D65 XLF. Den har en extra lång matare. Vi borrar djupa hål och givet att mataren är så lång så behöver vi bara en förlängare. Normalt behövs två, så vi sparar mycket tid.”
Lars Mäkitalo är nöjd med valet av SmartROC D65 med tillhörande Cop M6
Lars Mäkitalo fortsätter: ”Vi borrar med en Cop M6 hammare från Epiroc, och den fungerar bättre än alla andra hammare som vi har testat. Den slår hårdare, borrar snabbare och är lättare att jobba med.”
Kostnadseffektiv gruvdrift är nyckeln för Kaunis Iron
Vi är i Kaunisvaara, strax utanför Pajala i Tornedalen, bara tio kilometer från den finska gränsen. Här i regionen finns en lång historia av gruvdrift. Det senaste exemplet var Northland Resources som öppnade en gruva på just den här platsen 2012. Men gruvdrift är både svårt och kostsamt så projektet lades ner efter bara två år. Många trodde då att det var sista gången en gruva startades i Tornedalen men sommaren 2018 tändes hoppet igen. Den här gången av det då nystartade gruvföretaget Kaunis Iron. På kort tid har företaget lyckats med det svåra; att nå lönsamhet genom brytning av magnetit, en typ av järnmalm. En förklaring är ökade metallpriser, en annan är effektiv drift.
Fyra nya SmartROC D65-riggar och fler på ingång
”Produktionen är kopplad till höga kostnader så vi måste vara konstnadseffektiva, till exempel när det kommer till bränsleförbrukning. Det är därför vi köpte SmartROC D65 XLF. Den drar mindre diesel än andra riggar och den långa bärarmen ger oss stora tidsbesparingar.” – förklarar Åsa Allan vice VD, Kaunis Iron.
En av Kaunis Irons SmartROC D65-riggar får en kort tid i solen denna novemberdag
Totalt äger Kaunis Iron fyra SmartROC D65-riggar, och har redan beställt ytterligare två SmartROC D65 XLF. Epiroc-riggarna hanterar bulken av Kaunis Irons produktionsborrning, och att valet föll på Epirocs utrustning var ingen överaskning. Redan innan företaget bildades fanns en bra relation med Epiroc. Den förre gruvchefen på Kaunis Iron var också chef för Northland Resources och de använde Epirocs riggar.
”Vi visste att de fungerade bra för vårt företag. SmartROC D65 passar till mindre dagbrott som Kaunisvaara där flexibiliteten är viktig. Innan sprängning måste vi flytta riggarna snabbt för att tappa så lite produktionstid som möjligt” –säger Åsa Allan.
”Vi har testat andra tillverkare och modeller, men vi har insett att det bara finns ett val för oss.”
Enligt arbetsledaren Andreas Finnholm så borras mellan 1500 och 2000 meter per dag och att de inte behöver förlänga borrsträngarna så mycket som tidigare ökar produktionen med omkring 25%.
SmartROC D65 on a bench in Kaunis Iron
”SmartROC D65 är så mångsidig”, säger Andreas Finnholm. Terrängen kan vara sönderbruten efter en sprängning, men D65:an har inte så stort överhäng, den går mycket bättre än andra riggar. Den har inte så många begränsningar. Anders Finnholm är också mycket nöjd över borrstålen:
”Det är alltid viktigt i den här branschen”, fortsätter han. Vi har testat andra tillverkare och modeller, men vi har insett att det bara finns ett val för oss. Epirocs utrustning är det som fungerar. COP M6 hammaren fungerar bättre än alla andra hammare vi testat. Den klarar över 9000 meter innan den behöver renoveras – det är riktigt bra.
Tillgängligheten viktig när produktionen ska öka
2020 producerade Kaunis Iron två miljoner ton järnmalmskoncentrat från sex miljoner ton malm i de två dagbrotten i Kaunisvaara. I början på 2021 förväntas produktionen öka. Kaunis Iron har redan ställt om till produktionsborrning dygnet runt och planen är att öppna ännu ett dagbrott 2022.
Epirocs servicetekniker Gustav Karvonen rattar sin pick-up ner längs gruvans ytterväggar
För att säkra transporterna av gods till Svappavaara, där järnmalmen förs över från lastbil till tåg för vidare färd till hamnen i Narvik har Kaunis Iron själva investerat 127 miljoner i ett av Transportstyrelsens projekt. Projektet som totalt är värt 1,2 miljarder ska förbättra vägförbindelsen mellan gruvan och Svappavaara. I planen ingår bland annat säkerhetsarbeten och nya broar.
En kritisk faktor för Kaunis Iron är tillgänglighet, det vill säga att minimera tiden då maskiner inte är i produktion. För SmartROC D65 har Kaunis Iron tecknat serviceavtal som stationerar servicetekniker från Epiroc i Kaunisvaara. De utför planerad service och tar hand om annat som att slipa borrstål och att se till så det alltid finns tillräckligt med borrutrustning i lager.
Regelbundna ”hälsokontroller” talar om hur riggen mår
Genom serviceavtalet finns Epirocs servicetekniker på plats för service och underhåll
I serviceverkstaden jobbar Epirocs servicetekniker Gustav Karvonen och hans kollegor med att genomföra en RigScan. En avancerad teknisk genomlysning av en av Kaunis Irons SmartROC D65-riggar. ”Efter en RigScan vet Kaunis Iron exakt hur riggen mår och vilken typ av service vi behöver göra” förklarar han.
”För oss tekniker är det en stor fördel att jobba nära kunder som här. Vi är i daglig kontakt med operatörerna och vet exakt vilka riggar de kör. Det gör att vi kan jobba förebyggande så att de är i drift till så stor grad som möjligt. Vi är också där som teknisk support för operatörerna och kan ge tips och råd då vi känner riggarna utan och innan.”
Åsa Allan är väldigt nöjd med det täta samarbetet de har med Epiroc.
”Det fungerar väldigt bra. Epirocs servicetekniker är otroligt engagerade och lika angelägna som oss på Kaunis Iron att verksamheten flyter på. Vi har redan bra samarbete med Epiroc och hoppas att det blir ännu mer omfattande och långsiktigt.” Åsa Allan, vice VD Kaunis Iron.
Många har åsikter om våra svenska gruvor – utan egentligen veta särskilt mycket om dem. Men hur bra är egentligen dina gruvkunskaper? Se om du kan svara på våra frågor!
Fråga 1. Hur många gruvor finns det i Sverige?
Sverige har idag 12 producerande gruvor.
Fem av dem finns i Norrbotten, fyra i Västerbotten, två ligger i närheten av Örebro och en hittar du i Dalarna.
Fråga 2. Vad producerar de svenska gruvorna?
I Sverige producera vi framför allt järn, men även bly, guld, koppar, silver och zink. Nya undersökningsmetoder har visat att det kan finnas stora mängder av metaller i Bergslagen som vi, i och med klimatomställningen, har ett ökat behov av nu. Om det leder till att vi även kommer att producera volfram, kobolt, indium och grafit får framtiden utvisa.
Dagbrotttet Boliden Aitik är vår mest produktiva gruva. Foto: Boliden/Lars DeWall
Fråga 3. Vilken är Sveriges mest produktiva gruva?
På tronen över de mest produktiva gruvorna ståtar dagbrottet Aitik. Här producerar Boliden koppar, guld och silver dygnet runt och i en rasande fart – varje år bryter de omkring 39 miljoner ton malm här. Totalt bryter vi i dag omkring 86 miljoner ton malm om året i Sveriges gruvor.
Fråga 4. Vilken är Sveriges djupaste gruva?
Den djupaste gruvan i Sverige är Renströmsgruvan. I januari 2019 nådde gruvan ner till 1500 meter under jorden. Renströmsgruvan har varit i drift sedan 1948 och här bryer Boliden Mineral Bly, guld, koppar, silver och zink.
Fråga 3. Och den äldsta gruvan – vilken är det?
Den äldsta, men nu nedlagda, gruvan i Sverige finns i Norberg. Där producerade vi järn redan på 1100-talet. Den äldsta gruvan som fortfarande igång är Garpenberg i Dalarna. Den har producerat metaller sedan 1200-talet. I början främst kopparhårdmalm, men numera tar vi fram både bly, zink, silver och guld i gruvans anrikningsverk. Garpenberg drivs av Boliden och är idag en av världens mest innovativa gruvor med automatiserade gruvfordon.
Borrning pågår i Garpenberg, Sveriges äldsta gruva som fortfarande är i produktion. Foto: Boliden/Tomas Westermark
Fråga 4. Hur många gruvor har det funnits totalt i Sverige?
I Sverige har vi brutit malm och framställt metall sedan början av 1000-talet och vi har genom åren haft uppemot 3000 gruvor i landet. Under långa perioder mellan 1200-talet och 1800-talet var vårt land en av världens främsta järnproducenter. De flestas våra gruvor har legat i Bergslagen. Idag är det bara Lovisagruvan och Renströmsgruvan som fortfarande är aktiva där.
Fråga 5. Hur mycket producerar vi i förhållande till resten av världen?
Samtidigt som antalet gruvor i Sverige har sjunkit drastiskt – från 240 stycken år 1900 till 12 år 2020 – har Sverige som gruvland blivit allt mer produktivt. I dag producerar vi 92 procent av all järnmalm i EU. Dock ligger vi fortfarande i lä i förhållande till resten av världen, globalt sett står vi bara för drygt en procent av järnmalmsproduktionen.
Fines, krossat järnmalm, producerat av LKAB. Foto: Fredric Alm/LKAB
Fråga 6. Hur hållbar är den svenska gruvan?
Att gruvverksamhet i grunden är ett angrepp på den befintliga miljön, det går inte att komma undan – och utförs den inte på ett bra sätt kan den skada våra ekosystem. Därför är den också hårt reglerad i Sverige. Med det sagt, är den svenska gruvan en av de hållbaraste gruvländerna i världen, om inte det hållbaraste. Här pågår stora projekt, som till exempel SUM som initierats av LKAB och som syftar till att sätta en ny världsstandard för gruvproduktion.
Det som eftersträvas är bland annat hållbarhet i form av nollutsläpp och en total säkerhet i gruvorna. Att sätta en ny världsstandard är viktigt inte minst eftersom gruvorna spelar en stor roll i klimatomställningen. Ska vi täcka våra behov av metaller i ett fossilfritt samhälle räcker det inte att bara återvinna de vi redan har tagit upp ur gruvorna. Vi behöver mer.
Fråga 7. Hur mycket av vår export står den svenska gruvan för?
Av Sveriges totalt bruttoexport står gruv- och stålindustrin för omkring 10 procent.
Den svenska gruvan skriker efter folk, men den föråldrade bilden av gruvarbetaren, näringen och gruvorten står i vägen. Varför är det så och vad kan man göra åt det? Vi frågade människorna som själva lever nära gruvan.
Fotnot: Den här artikeln skrevs innan utbrottet av Covid-19
Några kilometer från LKAB, utanför Välkommaskolan i Malmberget, står bilar och epa-traktorer parkerade på skolgården framför entrén. På baksidan av skolan går avspärrningen mot rasområdet. I sommar flyttar hela gymnasiet till en helt ny byggnad inne i centrala Gällivare.
– Vi är mitt uppe i flytten, så det är fullt upp med olika möten nu, säger rektorn Anna Jillmyr.
Den nya skolan är ett spektakulärt och flott bygge i knallrött, insprängt mitt i centrum. Det byggs också ett multiaktivitetshus mitt i staden med alltifrån sporthall till lokaler för dans, padel, skytte och simhall. Och även om tömningen av Malmberget, där flertalet hus nu har övergivits och många redan har rivits, kan upplevas som sorglig hos de som har vuxit upp och bott i bygden, innebär flytten också något nytt och hoppfullt.
Framtiden i Gällivare ser ljus ut, tycker invånarna – metallerna i marken behövs, arbetsgivarna jagar arbetskraft och samhället har alla förutsättningar att blomstra. Nu gäller det bara att övertyga fler om det, få människor i hela landet att inse att den svenska gruvan inte längre är vad den en gång varit. Få fler att vilja stanna och fler att våga flytta norrut.
Den svenska gruvan: en modern arbetsplats
– Lite förenklat kan man säga att gruvnäringen har två problem med sin image. Det ena är att både gruvan och industrin generellt har svårt att locka yngre, säger Pär-Erik Martinsson, verksamhetsledare för Process-it innovations, en centrumbildning vid LTU och Umeå universitet, som jobbar med industrinära samarbetsprojekt.
Det andra, fortsätter han, är att många ser gruvnäringen som en stor miljöförstörare.
– När det gäller miljön finns ju många föreställningar om gruvor som inte är riktigt korrekta. I Västeuropa har vi jobbat stenhårt med miljöfrågorna under lång tid. Naturligtvis bryter man upp marken, men vill man ha metaller, elektronik och bilar så måste man bryta mineraler och det är i väst den ansvarsfulla gruvdriften finns, säger han.
Samtidigt lever den gamla uppfattningen om att gruvarbete är ett hårt, farligt och smutsigt yrke också kvar.
–Visst är det dammigt, blött och mörkt under vissa arbetsmoment. Men en modern gruva är faktiskt en high-tech-plats i mångt och mycket. Med automatisering av olika processer försvinner dessutom fler och fler av de farliga arbetsmomenten, säger Pär-Erik Martinsson.
Få högutbildade vill till glesbygden
Något som förstås spär på problemet ytterligare är att gruvorna ligger där de ligger. Att få högutbildade att flytta till orter som Gällivare, Kiruna och Pajala är svårt, konstaterar han.
Det är 19 grader kallt i Gällivare och blåser snålt, men inne i frisersalongen hos Ulrika Johansson är det varmt och ombonat. Kent Grape, målare till yrket, har slagit sig ner i stolen för att bli klippt. Både han och Ulrika Johansson tror också att bilden söderut av jobbet i gruvan i många fall är förlegad och missvisande och kan stå i vägen när man vill locka hit arbetskraft. Hårdare marknadsföring av det som finns i Gällivare är vad som gäller för att få fler att vilja flytta hit, tror de.
– Det finns jobb, det är bra betalt och vi har Dundrets fjällanläggning, säger Kent Grape.
Men något annat som också måste till är fler bostäder.
– Hur det än är, finns det inte bostäder så går det inte att få hit folk, säger Ulrika Johansson.
Vill locka fler till Gällivare och gruvjobben
Några hundra meter därifrån, på ett kafé i centrum, tar Jörgen Sevebring sig en fika med sin gamla kompis från skoltiden, Per Holma. De är inne på samma spår som Kent Grape – att med rätt marknadsföring skulle det gå att locka fler till Gällivare.
– Jag tror att bilden av Gällivare söderut är ganska obefintlig. De vet bara att det är kallt och ligger långt uppe i landet, säger han.
– De tänker kanske att det går isbjörnar på gatan, skojar Per Holma.
Om man ska kunna locka folk att jobba i kommunen behöver man berätta att det finns välbetalda jobb och vacker natur. A och o är också att se till att förbindelserna funkar. Jörgen Sevebring berättar om att när han för några månader sedan tänkte ta flyget inte fanns några avgångar till Gällivare varken på lördagar och söndagar.
– Det är en katastrof, säger han.
Allt fler kvinnor i den svenska gruvnäringen
Hos LKAB i Malmberget är det skiftbyte. Kvinnor och män i overaller passerar i manskapshuset på väg upp från underjorden. Väggarna är täckta av lampor på laddning, de hör till gruvarbetarnas hjälmar. Glenn Olsson är 59 år och arbetar med det mesta – borrar, förstärker och skrotar. I år blir det 38 år sedan han som 19-åring började jobba under jord. Då, på den tiden, var det ett riktigt hårt klimat, minns han. Det kunde till och med sitta nakenkalendrar på väggarna.
– Det fanns inga kvinnor som jobbade här och man var ganska liten när man satt i fikarummet. Det är helt något annat idag.
Numera är 22 procent av de anställda hos LKAB kvinnor och av den machokultur som rådde när Glenn Olsson började finns det ingenting kvar, berättar han. Kollegan Evelina Anttila, 25 år, håller med.
– Visst, det är kanske ett lite hårdare jobb än typiska tjejyrken. Men inte på något negativt sätt. Jag trivs här, säger hon.
Bilden av machomän i gruvan lever kvar
David Väyrynen är poet, kommunpolitiker och arbetar också 20 procent i Gällivares kulturskola. Bilden av gruvan och Malmfälten som en plats för machomän tror han kan leva kvar, men han är tveksam till om den stämmer.
– Vi jobbar jättemycket med mångfald och normkritik, tolerans och acceptans och värderingar i stort här.
Det kan finnas sådant som behöver förändras, men det finns en risk i att peka ut mannen som det stora problemet, anser han, och ska något förändras måste det ske inifrån genom eget arbete.
– Det är en del av ett narrativ som handlar om glesbygd i stort, att där det finns tunga industrier är människor trångsynta och obenägna att förändras. Men själv känner jag väldigt få män, om ens någon som stämmer överens med hur männen framställs i till exempel filmen Jägarna. Jag träffar inte dem, för mig är Gällivare mycket mera mångfald och har alltid varit.
De flesta vet lite om den svenska gruvan
Han tror egentligen inte att folk runtomkring i landet vet särskilt mycket om Malmfälten och den bild de får förmedlad genom media är inte särskilt nyanserad.
– Det är klart, ju färre lokalredaktioner det finns, desto fler lättköpta nyheter fångas upp och förmedlas.
Han kommer ihåg en nyårsdag när det blåstes ut i nationell media att det var en älg som hade blivit skjuten i ett bostadsområde under nyårsnatten.
– Och det är klart att det är ju en nyhet, men när medierna finns i Stockholm är det mest bara den typen av lättköpta nyheter som kommer fram. Något som verkligen berör väldigt många är samhällsomvandlingen och den är inte alls särskilt omrapporterad.
Samtidigt är urbaniseringen en så stark kraft att det kanske inte spelar så stor roll vilken bild av Gällivare som förmedlas ut i landet, menar han. Det kommer inte att påverka människor att flytta hit i någon större utsträckning ändå.
– Ska du förändra bilden av en bransch som funnits i över 100 år måste du jobba hårt och lite envist, framförallt med kommunikation.
Ronny Olovsson är PR-strateg och delägare på Vinter reklambyrå som har sitt kontor på i Luleå. De samarbetade tidigare med LKAB för att gruvbolaget skulle locka till sig fler kvinnor – något de sedermera också lyckades med.
– Det enda sättet var att exponera att du som kvinna kan jobba i gruvbranschen, ta sönder de fördomar som finns om att det krävs väldigt speciella egenskaper. Det är inte med spett och hacka du jobbar där nere under jord.
Han anser inte alls att det är någon omöjlighet att ändra den svenska gruvans image, men det hänger ihop med att också väcka intresse för livet och miljön i Norrbotten.
– Att få människor att förstå att de kan förändra sina liv radikalt, på ett häftigt sätt, och få ett jättespännande jobb i en fantastisk miljö. Men då måste gruvbolagen samverka med varandra och med andra aktörer.
Ett sätt kan vara att hålla koll på vad som händer i resten av Sverige. Om det till exempel är kris inom bilindustrin i Trollhättan så är det smart att rekrytera arbetskraft där. Men också på universitetet och andra skolor med intressanta utbildningar.
Imageproblemet står i vägen för rekryteringen
En av dem som till vardags brottas med imageproblemet är Cecilia Olsson. Hon är HR-chef på LKAB i Malmberget och konstaterar att det är svårt att rekrytera inom samtliga yrkeskategorier. Hon önskar att hon visste hur hon skulle göra för att locka fler till gruvbranschen och livet i Norrbotten.
– Visste jag det skulle jag nog få Nobelpriset.
Hon är osäker på hur människor söderut uppfattar arbetet i gruvan.
– Men ju längre bort från Gällivare man bor, desto mer gammaldags bild tror jag att man har. Jag är själv norrbottning, men visste till exempel inte vilket otroligt säkerhetsarbete som görs i hela branschen förrän jag började hos LKAB, säger Cecilia Olsson.
Hon och hennes kollegor jobbar aktivt med att förmedla en mer uppdaterad bild av den svenska gruvan när de är ute och berättar om företaget på mässor, universitet och andra skolor. De rekryterar också aktivt från andra länder.
– Befolkningsstatistiken pekar inte åt rätt håll här i Gällivare och vi har konkurrens från andra arbetsgivare.
Även Cecilia Olsson tror att det behövs ännu mer marknadsföring, både i närområdet, nationellt och internationellt. Även om många ungdomar från kommunen dras till att jobba i gruvan, så räcker de långtifrån till. Redan idag har de LKAB-profiler på gymnasierna i Kiruna och Gällivare, men kanske måste de börja bearbeta ungdomar redan i grundskoleåldern.
– Kanske fixa någon VR-pryl man kan leka med.
Få återvänder till Gällivare– trots möjligheterna
Anna Jillmyr på Välkommaskolan i Malmbeget tar emot en trappa upp och slår sig ner i ett konferensrum. Hon pekar ut genom fönstret på avspärrningen mot rasriskområdet. Under vintern har de sett hus rivas alldeles utanför. När hon själv gick i gymansiet på 1990-talet var det lågkonjunktur och samhället saknade framtidstro. Idag när gruvan skriker efter arbetskraft är söktrycket högt på yrkesprogrammen och ungdomar går ut skolan direkt till högavlönade jobb.
– Vårt stora problem är att locka elever även till de studieförberedande programmen.
Av dem som ändå väljer att gå ett teoretiskt program och studera vidare på annan ort är det få som återvänder till Gällivare, trots att de också hade behövts på orten. Hon vet inte hur de ska göra för att få tillbaka dem. Det är även brist på till exempel lärare till både till yrkesprogrammen och i grundskolan och på vårdpersonal till sjukhuset. När hon bodde på Västkusten hade hon upp till en timmes pendlingsväg till jobbet, medan hon här har fem minuter till allt. Det, liksom naturen, är något hon brukar locka med när hon annonserar efter lärare. Att hon flyttade tillbaka igen berodde också på att hon hade tröttnat på regniga och blåsiga vintrar och ville kunna åka skidor igen.
– Jag skulle önska att människor kunde se alla fördelarna med att bo här, för de är många. Men kanske ett kallortstillägg skulle vara en bra idé, sådant fanns det förr.
Bland gymnasieungdomarna i årskurs tre på Välkommaskolan är synen på gruvan övervägande positiv och de flesta kan tänka sig att arbeta i gruvan efter skolan.
– Det är annorlunda, inte som något annat jobb och bra betalt, säger Erik Widmark som går fordonsprogrammet med transportinriktning.
Han har smittats av den allmänna framtidstron och håller inte för omöjligt att han kommer stanna kvar här och arbeta i gruvan.
– Det är en stad som utvecklas, det kommer nytt och förbättras hela tiden, säger han.
Elin Lindkvist som går i trean på ekonomiprogrammet däremot vill absolut inte jobba i gruvan.
– Jag vill inte ner i något hål och bli smutsig, säger hon och menar att hon nog delar den bilden med många människor söderut – att det är en arbetsplats med mycket grovgöra och att det är allmänt hemskt och mörkt.
En ny optimism för den svenska gruvan tar fart
Klasskamraterna Wilma Liljergren och Moa Johansson ler åt hennes beskrivning, men själva är de betydligt mer positiva. De kan båda tänka sig att börja arbeta i gruvan, men för att få folk att flytta till Gällivare behöver samhället bli mer attraktivt, menar de. även Det är även en förutsättning för att de som flyttat iväg till annan ort för att studera ska vilja komma tillbaka.
– För de som gillar friluftsliv och att åka skidor är det bra här, men det finns ingen mångfald av aktiviteter, säger Moa Johansson.
– Inte så mycket shopping och så, tillägger Elin Lindkvist.
Ändå tror de alla tre på Gällivares framtid.
– Så länge gruvan är igång finns det en framtid här. Det är där de flesta jobben finns, säger Moa Johansson.
Även Melinda Gerogio, som går på fordonsprogrammet och ska bli bilmekaniker, tror på Gällivare som ort. Hon går LKAB-profil och vill definitivt jobba i den svenska gruvan.
– Min pappa jobbar i gruvan och min farfar har jobbat i LKAB, så det känns kul att fortsätta traditionen, säger hon.
När hennes farfar arbetade i gruvan var det helt annorlunda idag, berättar hon.
– Så fort telefonen ringde och farmor hörde om en olycka var hon orolig att det var farfar som hade råkat ut för något. Men sedan när pappa har jobbat så har det inte varit så farligt. Det finns ju alltid risker under jorden men inom LKAB jobbar de mycket med säkerheten, så det har blivit bättre.
Hon känner sig stolt över att komma från Gällivare.
– Det är så speciellt – just på grund av gruvan. Den kommer inte finnas för alltid och därför vill jag jobba där nu, säger hon.
Prospektering:Enligt en ny rapport från Sveriges geologiska undersökning (SGU) kan det finnasstora mängder hett eftertraktade innovationskritiska metaller i Bergslagen. Om det stämmer kan det leda till att gamla, nedlagda, gruvor öppnar upp igen.
Text: Peter Wiklund
I rapporten pekar SGU bland annat på fynd av kobolt i områden kring Vena, sällsynta jordartsmetaller inom Grängesbergsfältet och större mängder av grafit i Norbergsområdet än vad som varit känt. Även vissa av de gamla sandmagasinen har visat sig innehålla innovationskritiska metaller. Metallerna som tidigare inte varit värda att bryta är nu hett eftertraktade.
SGU har dessutom sedan rapporten skrevs hittat nya fyndigheter i Bergslagen. Undersökningarna genomfördes för att påvisa om REE-mineraliseringar (sällsynta jordartsmetaller, REE) Totalt har fler än 150 prov insamlats från 60 besökta platser. Av dessa uppvisar 27 stycken markant till kraftigt förhöjda REE-halter, varav 18 av dessa saknade tidigare känd REE-mineralisering.
– För länge sedan var huvudmetaller som järn och koppar den viktigaste materialresursen för industrin och samhällsutvecklingen. Men numera räcker inte det, utan vi är starkt beroende av helt andra metaller och mineral, säger Ildiko Antal Lundin, enhetschef på SGU.
Hon är en av de som står bakom rapporten där SGU genom nya undersökningsmetoder slagit fast att det i Bergslagen, där gruvindustrin traditionellt sett brutit järn, koppar, zink och bly, finns god potential för så kallade ”innovationskritiska metaller och mineral”. Det rör sig bland annat om kobolt, sällsynta jordartsmetaller, volfram, platinagruppens metaller, indium och grafit.
Inte lönsamt – förrän nu
De innovationskritiska metallerna och mineralerna används dels i batterier, solpaneler och mobiler, men även i extra starka legeringar i exempelvis vindkraftverk. Betydelsen av dem kommer att öka eftersom de är en viktig utgångspunkt i den stora energiomställningen till ett minskat beroende av fossila bränslen.
– Det är inte ovanligt att de förekommer tillsammans med basmetaller, men tidigare har det inte varit aktuellt att undersöka om och var de finns. Det har helt enkelt inte varit intressant eller lönsamt, säger Ildiko Antal Lundin.
Men det är det alltså nu. Över hela världen, men kanske extra mycket inom EU. Här produceras nästan inga innovationskritiska metaller och det finns ett starkt beroende av andra länder för att kunna täcka behovet.
Nya analysmetoder kan öppna gamla gruvor
SGU har i sina undersökningar inledningsvis riktat in sig på Bergslagen, med extra fokus på gruvområden där järn- och basmetaller har utvunnits tidigare.
– Med hjälp av moderna analysmetoder har vi kunnat hitta innovationskritiska metaller och mineral både i berggrunden och i olika typer av gruvavfall. I flera fall är fynden tidigare okända, säger Ildiko Antal Lundin.
Enklare att komma igång med prospektering
Innebär det här att gamla, nedlagda, gruvor där de innovationskritiska metallerna och mineralerna finns kommer få tillstånd att öppna upp igen?
– Det krävs som vanligt först undersökningstillstånd som ger rätt att undersöka och få företräde till eventuella fynd och i nästa steg en bearbetningskoncession för att ha rätt att utvinna de mineral och metaller som finns i området. Där är det ingen skillnad, utan man måste gå genom alla steg precis som när man startar en helt ny gruvverksamhet, säger Zmar Sarlus, gruvingenjör på Bergsstaten.
Startas en ny gruvverksamhet i en gammal gruva kan det finnas fördelar som gör det enklare att komma igång med själva gruvproduktionen – som en befintlig infrastruktur, närhet till vatten och tillgång el, konstaterar han.
– Allt sådant spelar roll när det gäller att bedöma den potentiella lönsamheten i verksamheten.
Men att det redan finns orter i gruvorna behöver inte nödvändigtvis innebära någon tydlig ekonomisk eller tidsmässig vinst.
– Till att börja med är det antagligen krävande att återställa dem, och sedan kan det mycket väl vara frågan om en helt annan typ av gruvdrift i det här läget. Det kan också vara nödvändigt att komma djupare i berggrunden för att bryta de här materialen, säger han.
Resultaten viktiga
Ildiko Antal Lundin understryker att SGU:s undersökningar har handlat om att visa vilka områden som kan vara intressanta.
– Nästa steg blir att prospekteringsföretagen tar vid. Men det vi har kommit fram till är förstås väldigt viktiga för dem – utan våra resultat hade det varit som att leta efter en nål i en höstack, säger hon.
EU:s lista över kritiska råmaterial innehåller närmare 30 metaller eller mineraler av vilka flera finns i Sverige även om de ännu inte utvinns.
Nu har SGU föreslagit i budgetäskandet för 2021–2023 att förstärka den pågående satsningen på undersökningar i Bergslagen, samtidigt som de vill gå vidare till delar av Västernorrland, Jämtland och Småland för att där utreda potentialen för bland annat kobolt, litium och sällsynta jordartsmetaller.
Hållbara gruvor, ett måste för framtiden. Men inget som sker av sig självt. Vad krävs för att det ska vara lönsamt att driva en hållbar gruva – och räcker hög produktivitet och en hållbar produktion som konkurrensmedel på världsmarknaden? Bitz undersöker den svenska gruvindustrins klimatdilemma: går det ens kombinera klimattänk med lönsamhet?
De svenska gruvorna är duktiga på att hålla en hög produktivitet. Det har de varit så illa tvungna till, eftersom Sverige aldrig kommer att konkurrera ur ett låglöneperspektiv.
Maria Sunér Fleming, vd, Svemin. Foto: Kristina Sahlén.
Eftersom den teknik som tas fram för att få upp produktiviteten hela tiden gått hand i hand med ett hållbarhetstänk menar hon att Sverige nu, när hållbarhetsfrågan hamnar högre och högre upp på agendan även globalt, har ett stort försprång.
Sverige ligger i framkant för klimarsmarta gruvindustrin
– Omställningen gör att vi ser ett tusenfaldigt ökat behov av metaller och mineral framöver. Allt bygger på att vi har gruvor som kan producera det på ett hållbart sätt. Jag vill hävda att Sveriges gruvindustri har en unik fördel nu i och med att vi redan har så höga hållbarhetsmål och ligger så i framkant vad gäller tekniken som kan göra det här möjligt.
Höga ambitioner och ett bra läge för Sverige alltså – men för att omställningen i gruvbranschen ska ske, både nationellt och globalt, krävs stora investeringar för gruvbolagen. Investeringar som måste vara lönsamma för att de ska göras. Frågan är om löftet om ökad produktion kommer att räcka för att fler ska ta de nödvändiga hållbarhetsstegen.
Det tror inte Fredrik N G Andersson, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet. Han forskar bland annat på hållbar produktion och konsumtion.
– Digitaliseringen gör oss mer produktiva, men för att konkurrera på världsmarknaden tror jag att det behövs mer än så, säger han.
Klimatdilemma – hur stor är efterfrågan på hållbarhet?
Ett problem för just basindustrin, menar han, är att det inte går att använda kvalitet som konkurrensmedel på samma sätt i som andra branscher. Detta gäller inte minst gruvor, järnmalmen och kopparn är mer eller mindre densamma, oavsett om den producerats av en gruva helt utan hållbarhetstänk eller av en med nollutsläpp och schysst arbetsmiljö.
– I slutändan är det priset som avgör. Jag tvivlar på att det kommer att vara möjligt att komma upp i den massiva produktionsökning som krävs för att kunna konkurrera med de ”smutsiga” bolagen, säger han.
SUM-projektet skapar en ny världsstandard för hållbar gruvbrytning
Det betyder inte att innovationssatsningar och projekt som SUM och HYBRIT inte är viktiga för att lösa den svenska gruvindustrins klimatdilemma.
– Men för att den nya tekniken ska appliceras i stor skala måste det vara ekonomisk hållbart – och för det tror jag att det krävs styrning ovanifrån, säger Fredrik N G Andersson och tar tullavgifter på produkter med höga koldioxidutsläpp som ett exempel.
– Det skulle vara ett sätt att bestraffa de företag och länder som genom att köpa till exempel smutsigt producerad järnmalm visar att de inte tar klimatet på allvar,.
Den svenska gruvindustrin har valt väg
Det är alltså, enligt Fredrik N G Andersson, politiska incitament som måste till för att produktions- och hållbarhetssatsningar ska slå riktigt väl ut rent ekonomiskt. Där är vi inte ännu, men den svenska gruvindustrin har ändå tydligt valt väg: år 2035 ska den vara helt fossilfri och så hållbar det bara går. Maria Sunér Fleming ser positivt på framtiden.
– De svenska gruvorna står sig väl på världsmarknaden redan nu, trots höga kostnader för att driva företag här och trots att vi konkurrerar med bolag som har helt annan syn på hållbarhet, där människor ibland arbetar under slavliknande förhållanden. Jag är övertygad om att den kompetens vi bygger nu kring hållbar teknik som elektrifiering, digitalisering och automation kommer att gynna oss även långsiktigt.
”Guldvagnen” är gruvvärldens mest kända godsvagn. Bitz har tagit en titt på LKAB:s 1000:e godsvagn som nått nästintill kultstatus.
2012 tillverkades en godsvagn som med åren blivit mäkta populär, särskilt på sociala medier. Vi talar så klart om ”Guldvagnen”. Förmodligen den enda godsvagnen i världen som förärats med den egen Facebook-sida med fans som jagar efter bilder på den sällsynta vagnen.
2012 nådde LKAB en milstolpe av guds nåde. Då tillverkades nämligen den 1000:e godsvagnen i vad som benämns som Sveriges största godsvagnsprojekt i modern tid.
För att fira den 1000:e tillverkade vagnen bjöd LKAB in till ett event där man bjöd in anställda och journalister från olika tidningar.
– Vi ville att den 1000:e vagnen skulle märkas på något sätt, samtidigt som vi ville fira att vi tagit oss hit, berättar Jan Olovsson.
I ett möte bestämde man därför att måla vagnen i guldfärg med siffran 1000 i stora svarta bokstäver. Presseventet blev såklart en succé men man hade inte väntat sig vad som hände efteråt.
Foto: Patrik Landström
När vagnen togs i drift fick guldfärgen sitta kvar och det som var tänkt att ge guldkant till ett pressevent har med tiden blivit ett internetfenomen. Den ovanliga vagnen stack ut så mycket när den susade förbi att folk började lägga upp bilder på Internet när de såg den.
Guldvagnen har en egen Facebook-sida
Guldvagnen, eller ”Guldis” som den också kärleksfullt kallas har till och med fått en egen Facebook-sida som i skrivande stund har över 1300 följare. Varje vecka lägger följare upp nytagna bilder på Guldvagnen när de ser den. Kanske har det att göra med ett gammalt rykte som säger att det för med sig tur om man ser den.
Guldvagnen har en egen grupp på Facebook
”Några km innan Trollsjön så ser jag malmtåget och döm om min förvåning då guldvagnen var med. Hört talas om den när jag var i Luleå i vintras. Magiskt att den uppenbarades mitt ute i fjällvärlden!!!”, kommenterar en besökare som lyckats se Guldvagnen under en fjällvandring. ”Nu är vi i Gällivare OCH VI SÅG GULDVAGNEN!!!! Får jag önska mej nåt nu????” kommenterar en annan.
LKAB:s godsvagnar från Kockums är Sveriges största godsvagnsprojekt i modern tid. Totalt tillverkades 1130 vagnar och när den 1000:e vagnen rullade ut från fabriken hade 10,3 km tåg tillverkats vilket motsvarar 21 000 ton stål.
Tidigare i år blev det klart, affären där New Concept Mining blev en del av Epiroc. Nu kommer sydafrikanska bergförstärkningsexperterna New Concept Mining till Sverige.
Bergförstärkning är ofta en kritisk punkt vid gruv- och tunnelbrytning, Enligt en svensk undersökning som gjordes för några år sedan kom man fram till att hela 57 procent brytningstid gick åt till just bergförstärkningsarbeten. Det är också en oerhört viktig säkerhetsaspekt då bergförstärkningen ska skydda både arbetare och utrustning.
För att starta upp New Concept Mining på den svenska marknaden flyttade Dirk Venter tidigare under hösten till Sverige. Han berättar passionerat om innovation men är noga med att poängtera att det speciella med New Concept Mining är deras sätt att utveckla nya lösningar tillsammans med sina kunder.
– Det finns ett behov på den svenska marknaden av avancerad bergförstärkning. Gruvorna i Sverige blir djupare och djupare vilket ökar kraven på avancerad bergförstärkning för säkra arbetsförhållandena för alla som arbetar under jord. Vi specialiserar oss på att lösa krävande bergförhållanden och vi utvecklar våra produkter tillsammans med våra kunder, säger Dirk Venter.
Säkrare bergförstärkning
Just säkerheten var någonting som några sydafrikanska bergmekanikingenjörer tog fasta på. De ville utveckla nya lösningar för att förbättra säkerheten för gruvarbetare i de sydafrikanska gruvorna där det finns gruvgångar ända ner till 3 900 meter under markytan. De tuffa miljöerna har ställt stora krav på smarta lösningar, vilket bland annat bidragit till att företaget i dag har mer än 200 patent inom bergförstärkning.
New Concept Mining kommer att jobba tätt tillsammans med Epiroc. Epirocs nyckelperson vid lanseringen är Petra Kastensson som är försäljningschef för Epirocs bergförstärkningsutrustning. Tanken är att i framtiden börja para ihop utvecklingen av New Concept minings bergbultar med Epirocs bergbultningsmaskiner.
– Med New Concept Mining skapar Epiroc en unik helhetslösning. Bultning är ofta en flaskhals inom gruv- och tunnelprojekt. Gruvbolagen och entreprenörerna har stora möjligheter att öka både sin produktivitet och sin säkerhet. Det gäller att satsa resurser på att göra ett grundligt arbete med att välja rätt bergförstärkningsmetod för deras specifika förhållanden, säger Petra Kastensson, försäljningsansvarig för bergförstärkning på Epiroc Sweden.
En ökad efterfrågan på strategiska metaller och nya innovativa tekniska metoder kan göra det möjligt att utvinna mineral och metaller från tidigare gruvavfall. Samtidigt har Boliden kommit långt inom ett annat område: efterbehandling av nedlagda gruvor.
– I Näslidens nedlagda gruva i Västerbotten har vi skapat både biologiska och sociala värden, säger Pia Lindström, chef för HR och hållbarhet vid Boliden Gruvor och ordförande i Svemins miljökommité. Hon var också en av föreläsarna vid branschorganisationen Svemins miljökonferens i Skellefteå. Årets tema var ”Gruvavfall – resurs och utmaning för en hållbar framtid.”
Där den tidigare gruvan låg har Boliden i samråd med boende i närområdet återplanterat skog, skapat ljunghedar, gångstråk och en utsiktsplats. En satsning som ger nya möjligheter att utnyttja det gamla gruvområdet till friluftsliv.
– Hållbarhetsfrågan handlar om att minimera det fotavtryck som våra avfall ger i landskapet. Det är en av våra viktigaste strategiska frågor och omfattar både att minimera risker och att maximera mervärden. Ur ett långsiktigt perspektiv är det viktigt att skapa mesta möjliga nytta med minsta möjliga påverkan.
Viktigt skapa värde från gruvafallet
Metoden som använts som täckningsmaterial av gruvavfallet i Näslidens gruva anses vara i världsklass och består av ett tätskikt av morän och bentonit. En testyta för användning av grönslutslam som täckmaterial har också anlagts vid anläggningen.
Ett annat pågående projekt är Gillervattnet i Skellefteå kommun, tidigare använt som sandmagasin. Området ska efterbehandlas för att stabilisera den svavelrika sanden och förvandla området till en våtmarksmiljö för växt- och djurliv. Även i detta stora projekt har Boliden haft workshops och möten med boende i området.
– Vi har samlat ihop idéer för att skapa ett värde för befolkningen när vi lämnar mark som vi nyttjat för utvinning av mineral och metaller.
Ny möjligheter till bättre resurshållning
Men att ta hand om gruvavfall handlar inte bara om efterbehandling av nedlagda gruvor. Gruvavfall består till stor del av gråberg och även i anrikningssand kan det finnas material som inte var ekonomiskt intressant när malmen bröts, men som efterfrågas i dag. På flera håll pågår det undersökningar som handlar om huruvida det går att utvinna mineral och metaller ur det gamla avfallet. Möjligheten att göra det vore ett steg i ökad resurshushållning och betyder att avfallet på sikt kan minska i mängd.
– Utvecklingsarbetet kring att utvinna mer metaller och mineraler från gruvavfall pågår konstant, säger Pia Lindström.
I ett projekt har forskare vid Uppsala universitet undersökt innehållet av sällsynta och kritiska metaller i gamla gråbergsdeponier i Bergslagen. Deponierna är rester från hundratals år av gruvbrytning och undersökningarna visar att det finns en stor spännvidd av sällsynta metaller i deponierna. SGU, Sveriges geologiska undersökning, skriver på sin hemsida att i flera områden i deponierna förekommer metaller som är kritiska för modern och grön teknik.
Omöjligt att utvinna allt
Men SGU skriver också att det med ekonomisk vinning inte vore praktiskt möjligt att utvinna alla värdefulla mineral ur malmen. En del kommer att följa med anrikningssanden – hur mycket av de intressanta mineral som inte kommer att utvinnas hänger ihop med hur värdefulla de är.
– Grunden i all gruvbrytning är att minimera avfall och maximera utvinningen. Framsteg görs hela tiden i den här frågan men den är också marknadsberoende, säger Pia Lindström.
Är det rimligt att sikta mot zero waste gällande gruvavfall?
– Det är viktigt att ha en vision att sträva mot nollavfall. Vi kan inte i dag säga att vi tekniskt kan nå den visionen, men vi arbetar kontinuerligt med att minimera mängden avfall som produceras och att vi hela tiden utvecklar tekniker och söker tekniksprång.
Pia Lindström tror att det kommer återvinnas mer gruvavfall i framtiden och konstaterar att för att bygga en hållbar värld behöver vi mer metaller.
– För energilösningar som inte bygger på fossila energilösningar kommer det krävas någonstans mellan 200-1000 procent mer metaller än i dag. En hållbar gruvindustri är en del av att bygga en hållbar värld – så att metallbehovet för att bygga bort fossil energi kan levereras på ett ansvarsfullt sätt. Vi är en del av lösningen.
Hållbarhet har blivit en allt viktigare aspekt i alla branscher, gruvnäringen är inget undantag. Gruvnäringen måste därför bli bättre på att redovisa sina hållbarhetssatsningar. Därför startar nu Boliden ett nytt pilotprojekt i Aitik och Kevitsa för att lyfta sitt hållbarhetsarbete i sina ledningssystem.
Den starka medvetenheten om hållbarhetsfrågor i samhället bidrar förstås till att öka kraven på gruvnäringens insatser inom området. Men det är inte hela sanningen, menar Helena Ranängen, forskare i kvalitetsteknik vid Luleå tekniska universitet.
– Jag tror också att det har att göra med att gruvbranschen inte genererar lika många arbetstillfällen som förr, och att arbetet kräver andra kompetenser som kanske inte alltid finns att hitta lokalt. Det vill säga samhället får mindre ”tillbaka”, och då ökar kraven. säger hon och fortsätter:
– Dessutom finns det starka aktörer inom bland annat ren- och turistnäringen som aktivt värnar om sina intressen.
Många stora gruvbolag arbetar idag med traditionella ledningssystem kring frågor rörande deras hållbarhetsarbete som miljö, arbetsmiljö och energi.
Hållbarhetsarbete är en nyckelfråga
I ledningssystemen definieras bland annat rutiner, mätkriterier och uppföljning, och Helena Ranängen anser att dessa system även skulle användas för andra typer av hållbarhetsfrågor – förutsatt att de modifieras och utvecklas.
Projektet ”Från ord till handling – hållbarhetsledningssystem för social acceptans”, där Helena Ranängen är projektledare, fokuserar på just hur en sådan modifiering och utveckling ska gå till.
– Hållbarhet är ett väldigt vitt begrepp, och i det här fallet skulle det kunna handla om sådant som hur bolaget agerar politiskt, vad de gör för att undvika korruption, hur de hanterar markfrågor och vilken dialog de för med olika samhällsaktörer.
Ett väl fungerande ledningssystem gör det lättare att arbeta med ett företags hållbarhetsarbete på ett strukturerat sätt och se till att det finns rutiner för hur arbetet dokumenteras.
Då blir det lättare att kommunicera vad man gör, vilket kan bidra till en ökad acceptans för verksamheten, konstaterar Helena Ranängen.
Pilotstudier i Aitik och Kevitsa
Nu har projektet gått i sitt tredje och sista år och gått över i en fas när Boliden har ”taktpinnen”.
– De bygger ut sitt befintliga ledningssystem så att det ska kunna inkludera fler hållbarhetsaspekter. Det blir en pilotstudie som testas i Aitik och Kevitsa.
– Nästa fas, om piloten faller väl ut, blir att se hur systemet ska kunna implementeras brett i en organisation, så att alla som berörs kan använda det.
– Men även om det kommer fram en ny lösning så gäller det att vara beredd på att det är ett stort arbete som måste göras i bolaget. Man måste vara beredd att allokera resurser för att få det att fungera, säger Helena Ranängen.
Vi använder cookies för att vissa funktioner på vår webbplats ska fungera korrekt, liksom för marknadsföringsändamål: samlar in analysdata för att förstå och förbättra användarupplevelsen och för att anpassa reklam. Du kan acceptera alla cookies, avvisa marknadsföringscookies eller finjustera dina preferenser på sidan cookie inställningra.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
