Den svenska gruvan: Framtidstro i Gällivare

Den svenska gruvan skriker efter folk, men den föråldrade bilden av gruvarbetaren, näringen och gruvorten står i vägen. Varför är det så och vad kan man göra åt det? Vi frågade människorna som själva lever nära gruvan.

Fotnot: Den här artikeln skrevs innan utbrottet av Covid-19

Några kilometer från LKAB, utanför Välkommaskolan i Malmberget, står bilar och epa-traktorer parkerade på skolgården framför entrén. På baksidan av skolan går avspärrningen mot rasområdet. I sommar flyttar hela gymnasiet till en helt ny byggnad inne i centrala Gällivare. 

– Vi är mitt uppe i flytten, så det är fullt upp med olika möten nu, säger rektorn Anna Jillmyr. 

Den nya skolan är ett spektakulärt och flott bygge i knallrött, insprängt mitt i centrum. Det byggs också ett multiaktivitetshus mitt i staden med alltifrån sporthall till lokaler för dans, padel, skytte och simhall. Och även om tömningen av Malmberget, där flertalet hus nu har övergivits och många redan har rivits, kan upplevas som sorglig hos de som har vuxit upp och bott i bygden, innebär flytten också något nytt och hoppfullt.

Framtiden i Gällivare ser ljus ut, tycker invånarna – metallerna i marken behövs, arbetsgivarna jagar arbetskraft och samhället har alla förutsättningar att blomstra. Nu gäller det bara att övertyga fler om det, få människor i hela landet att inse att den svenska gruvan inte längre är vad den en gång varit. Få fler att vilja stanna och fler att våga flytta norrut. 

Den svenska gruvan: en modern arbetsplats

– Lite förenklat kan man säga att gruvnäringen har två problem med sin image. Det ena är att både gruvan och industrin generellt har svårt att locka yngre, säger Pär-Erik Martinsson, verksamhetsledare för Process-it innovations, en centrumbildning vid LTU och Umeå universitet, som jobbar med industrinära samarbetsprojekt. 

Det andra, fortsätter han, är att många ser gruvnäringen som en stor miljöförstörare. 

– När det gäller miljön finns ju många föreställningar om gruvor som inte är riktigt korrekta. I Västeuropa har vi jobbat stenhårt med miljöfrågorna under lång tid. Naturligtvis bryter man upp marken, men vill man ha metaller, elektronik och bilar så måste man bryta mineraler och det är i väst den ansvarsfulla gruvdriften finns, säger han. 

Samtidigt lever den gamla uppfattningen om att gruvarbete är ett hårt, farligt och smutsigt yrke också kvar.

LÄS MER: Den svenska gruvan visar metallernas roll i vardagen

–Visst är det dammigt, blött och mörkt under vissa arbetsmoment. Men en modern gruva är faktiskt en high-tech-plats i mångt och mycket. Med automatisering av olika processer försvinner dessutom fler och fler av de farliga arbetsmomenten, säger Pär-Erik Martinsson. 

Få högutbildade vill till glesbygden

Något som förstås spär på problemet ytterligare är att gruvorna ligger där de ligger. Att få högutbildade att flytta till orter som Gällivare, Kiruna och Pajala är svårt, konstaterar han.

LÄS MER: Så sätter LKAB en ny världstandard för hållbara gruvor

Det är 19 grader kallt i Gällivare och blåser snålt, men inne i frisersalongen hos Ulrika Johansson är det varmt och ombonat. Kent Grape, målare till yrket, har slagit sig ner i stolen för att bli klippt. Både han och Ulrika Johansson tror också att bilden söderut av jobbet i gruvan i många fall är förlegad och missvisande och kan stå i vägen när man vill locka hit arbetskraft. Hårdare marknadsföring av det som finns i Gällivare är vad som gäller för att få fler att vilja flytta hit, tror de. 

 – Det finns jobb, det är bra betalt och vi har Dundrets fjällanläggning, säger Kent Grape.

Men något annat som också måste till är fler bostäder.

 – Hur det än är, finns det inte bostäder så går det inte att få hit folk, säger Ulrika Johansson.

Vill locka fler till Gällivare och gruvjobben

Några hundra meter därifrån, på ett kafé i centrum, tar Jörgen Sevebring sig en fika med sin gamla kompis från skoltiden, Per Holma. De är inne på samma spår som Kent Grape – att med rätt marknadsföring skulle det gå att locka fler till Gällivare.

 – Jag tror att bilden av Gällivare söderut är ganska obefintlig. De vet bara att det är kallt och ligger långt uppe i landet, säger han. 

 – De tänker kanske att det går isbjörnar på gatan, skojar Per Holma.

Om man ska kunna locka folk att jobba i kommunen behöver man berätta att det finns välbetalda jobb och vacker natur. A och o är också att se till att förbindelserna funkar. Jörgen Sevebring berättar om att när han för några månader sedan tänkte ta flyget inte fanns några avgångar till Gällivare varken på lördagar och söndagar. 

– Det är en katastrof, säger han. 

Allt fler kvinnor i den svenska gruvnäringen

Hos LKAB i Malmberget är det skiftbyte. Kvinnor och män i overaller passerar i manskapshuset på väg upp från underjorden. Väggarna är täckta av lampor på laddning, de hör till gruvarbetarnas hjälmar. Glenn Olsson är 59 år och arbetar med det mesta – borrar, förstärker och skrotar. I år blir det 38 år sedan han som 19-åring började jobba under jord. Då, på den tiden, var det ett riktigt hårt klimat, minns han. Det kunde till och med sitta nakenkalendrar på väggarna.

– Det fanns inga kvinnor som jobbade här och man var ganska liten när man satt i fikarummet. Det är helt något annat idag.

Numera är 22 procent av de anställda hos LKAB kvinnor och av den machokultur som rådde när Glenn Olsson började finns det ingenting kvar, berättar han. Kollegan Evelina Anttila, 25 år, håller med. 

 – Visst, det är kanske ett lite hårdare jobb än typiska tjejyrken. Men inte på något negativt sätt. Jag trivs här, säger hon. 

Bilden av machomän i gruvan lever kvar

David Väyrynen är poet, kommunpolitiker och arbetar också 20 procent i Gällivares kulturskola. Bilden av gruvan och Malmfälten som en plats för machomän tror han kan leva kvar, men han är tveksam till om den stämmer.

– Vi jobbar jättemycket med mångfald och normkritik, tolerans och acceptans och värderingar i stort här. 

Det kan finnas sådant som behöver förändras, men det finns en risk i att peka ut mannen som det stora problemet, anser han, och ska något förändras måste det ske inifrån genom eget arbete.

LÄS MER: På spaning efter Guldvagnen

– Det är en del av ett narrativ som handlar om glesbygd i stort, att där det finns tunga industrier är människor trångsynta och obenägna att förändras. Men själv känner jag väldigt få män, om ens någon som stämmer överens med hur männen framställs i till exempel filmen Jägarna. Jag träffar inte dem, för mig är Gällivare mycket mera mångfald och har alltid varit.

De flesta vet lite om den svenska gruvan

Han tror egentligen inte att folk runtomkring i landet vet särskilt mycket om Malmfälten och den bild de får förmedlad genom media är inte särskilt nyanserad.

 – Det är klart, ju färre lokalredaktioner det finns, desto fler lättköpta nyheter fångas upp och förmedlas. 

Han kommer ihåg en nyårsdag när det blåstes ut i nationell media att det var en älg som hade blivit skjuten i ett bostadsområde under nyårsnatten. 

 – Och det är klart att det är ju en nyhet, men när medierna finns i Stockholm är det mest bara den typen av lättköpta nyheter som kommer fram. Något som verkligen berör väldigt många är samhällsomvandlingen och den är inte alls särskilt omrapporterad.

Samtidigt är urbaniseringen en så stark kraft att det kanske inte spelar så stor roll vilken bild av Gällivare som förmedlas ut i landet, menar han. Det kommer inte att påverka människor att flytta hit i någon större utsträckning ändå.

– Ska du förändra bilden av en bransch som funnits i över 100 år måste du jobba hårt och lite envist, framförallt med kommunikation.

Ronny Olovsson är PR-strateg och delägare på Vinter reklambyrå som har sitt kontor på i Luleå. De samarbetade tidigare med LKAB för att gruvbolaget skulle locka till sig fler kvinnor – något de sedermera också lyckades med.

– Det enda sättet var att exponera att du som kvinna kan jobba i gruvbranschen, ta sönder de fördomar som finns om att det krävs väldigt speciella egenskaper. Det är inte med spett och hacka du jobbar där nere under jord. 

Han anser inte alls att det är någon omöjlighet att ändra den svenska gruvans image, men det hänger ihop med att också väcka intresse för livet och miljön i Norrbotten.

 – Att få människor att förstå att de kan förändra sina liv radikalt, på ett häftigt sätt, och få ett jättespännande jobb i en fantastisk miljö. Men då måste gruvbolagen samverka med varandra och med andra aktörer.

Ett sätt kan vara att hålla koll på vad som händer i resten av Sverige. Om det till exempel är kris inom bilindustrin i Trollhättan så är det smart att rekrytera arbetskraft där. Men också på universitetet och andra skolor med intressanta utbildningar. 

Imageproblemet står i vägen för rekryteringen

En av dem som till vardags brottas med imageproblemet är Cecilia Olsson. Hon är HR-chef på LKAB i Malmberget och konstaterar att det är svårt att rekrytera inom samtliga yrkeskategorier. Hon önskar att hon visste hur hon skulle göra för att locka fler till gruvbranschen och livet i Norrbotten. 

– Visste jag det skulle jag nog få Nobelpriset.

Hon är osäker på hur människor söderut uppfattar arbetet i gruvan. 

 – Men ju längre bort från Gällivare man bor, desto mer gammaldags bild tror jag att man har. Jag är själv norrbottning, men visste till exempel inte vilket otroligt säkerhetsarbete som görs i hela branschen förrän jag började hos LKAB, säger Cecilia Olsson.

Hon och hennes kollegor jobbar aktivt med att förmedla en mer uppdaterad bild av den svenska gruvan när de är ute och berättar om företaget på mässor, universitet och andra skolor. De rekryterar också aktivt från andra länder.

 – Befolkningsstatistiken pekar inte åt rätt håll här i Gällivare och vi har konkurrens från andra arbetsgivare.

Även Cecilia Olsson tror att det behövs ännu mer marknadsföring, både i närområdet, nationellt och internationellt. Även om många ungdomar från kommunen dras till att jobba i gruvan, så räcker de långtifrån till. Redan idag har de LKAB-profiler på gymnasierna i Kiruna och Gällivare, men kanske måste de börja bearbeta ungdomar redan i grundskoleåldern. 

– Kanske fixa någon VR-pryl man kan leka med. 

Få återvänder till Gällivare – trots möjligheterna

Anna Jillmyr på Välkommaskolan i Malmbeget tar emot en trappa upp och slår sig ner i ett konferensrum. Hon pekar ut genom fönstret på avspärrningen mot rasriskområdet. Under vintern har de sett hus rivas alldeles utanför. När hon själv gick i gymansiet på 1990-talet var det lågkonjunktur och samhället saknade framtidstro. Idag när gruvan skriker efter arbetskraft är söktrycket högt på yrkesprogrammen och ungdomar går ut skolan direkt till högavlönade jobb. 

 – Vårt stora problem är att locka elever även till de studieförberedande programmen.

Av dem som ändå väljer att gå ett teoretiskt program och studera vidare på annan ort är det få som återvänder till Gällivare, trots att de också hade behövts på orten. Hon vet inte hur de ska göra för att få tillbaka dem. Det är även brist på till exempel lärare till både till yrkesprogrammen och i grundskolan och på vårdpersonal till sjukhuset.  När hon bodde på Västkusten hade hon upp till en timmes pendlingsväg till jobbet, medan hon här har fem minuter till allt. Det, liksom naturen, är något hon brukar locka med när hon annonserar efter lärare. Att hon flyttade tillbaka igen berodde också på att hon hade tröttnat på regniga och blåsiga vintrar och ville kunna åka skidor igen.

 – Jag skulle önska att människor kunde se alla fördelarna med att bo här, för de är många. Men kanske ett kallortstillägg skulle vara en bra idé, sådant fanns det förr.

Bland gymnasieungdomarna i årskurs tre på Välkommaskolan är synen på gruvan övervägande positiv och de flesta kan tänka sig att arbeta i gruvan efter skolan.

 – Det är annorlunda, inte som något annat jobb och bra betalt, säger Erik Widmark som går fordonsprogrammet med transportinriktning.

Han har smittats av den allmänna framtidstron och håller inte för omöjligt att han kommer stanna kvar här och arbeta i gruvan.

 – Det är en stad som utvecklas, det kommer nytt och förbättras hela tiden, säger han.

Elin Lindkvist som går i trean på ekonomiprogrammet däremot vill absolut inte jobba i gruvan.

 – Jag vill inte ner i något hål och bli smutsig, säger hon och menar att hon nog delar den bilden med många människor söderut – att det är en arbetsplats med mycket grovgöra och att det är allmänt hemskt och mörkt. 

En ny optimism för den svenska gruvan tar fart

Klasskamraterna Wilma Liljergren och Moa Johansson ler åt hennes beskrivning, men själva är de betydligt mer positiva. De kan båda tänka sig att börja arbeta i gruvan, men för att få folk att flytta till Gällivare behöver samhället bli mer attraktivt, menar de. även  Det är även en förutsättning för att de som flyttat iväg till annan ort för att studera ska vilja komma tillbaka.

 – För de som gillar friluftsliv och att åka skidor är det bra här, men det finns ingen mångfald av aktiviteter, säger Moa Johansson.

 – Inte så mycket shopping och så, tillägger Elin Lindkvist.

Ändå tror de alla tre på Gällivares framtid.

 – Så länge gruvan är igång finns det en framtid här. Det är där de flesta jobben finns, säger Moa Johansson.

Även Melinda Gerogio, som går på fordonsprogrammet och ska bli bilmekaniker, tror på Gällivare som ort. Hon går LKAB-profil och vill definitivt jobba i den svenska gruvan.

– Min pappa jobbar i gruvan och min farfar har jobbat i LKAB, så det känns kul att fortsätta traditionen, säger hon.

När hennes farfar arbetade i gruvan var det helt annorlunda idag, berättar hon.

– Så fort telefonen ringde och farmor hörde om en olycka var hon orolig att det var farfar som hade råkat ut för något. Men sedan när pappa har jobbat så har det inte varit så farligt. Det finns ju alltid risker under jorden men inom LKAB jobbar de mycket med säkerheten, så det har blivit bättre.

Hon känner sig stolt över att komma från Gällivare.

– Det är så speciellt – just på grund av gruvan. Den kommer inte finnas för alltid och därför vill jag jobba där nu, säger hon.

Text: Ulrika Vallgårda

Foto: Simon Eliasson