Lisel maxar jobbet med sin SmartROC T40

Det krävdes en hel del övertalning – men egentligen var det nog klart redan från början att hon skulle gå i sin pappas fotspår. Att SmartROC-operatören Lisel Johansson är rätt kvinna på rätt plats råder det inga tvivel om. 

– Det här är roligt. Jag ska städa upp en kant som går in i ett hörn, så nu gäller det att få till vinklarna helt perfekt. 

Trots att vi pratar över telefon, hörs det hur Lisel Johansson riktigt myser när hon berättar om vad hon gör. Det är andra dagen hon är i täkten vid Obbhult, en bit utanför Varberg. Uppdraget är typiskt för vad hon brukar göra. 

För Lisel har jobbet som borrare gått i arv –

– Jag jobbar med losshållning av berg för krossverksamheten, och de flesta jobben går ut på att jag antingen ska snygga till ett färdigsprängt område så att det lämnas schysst för framtiden, eller se till att nästa sprängning kan ske så effektivt som möjligt, säger hon. 

Krävdes övertalning

Hon är, precis som den glada tonen i rösten avslöjar, nästan barnsligt förtjust i sitt jobb. Som liten fick hon ofta följa med sin pappa Göran, som också är bergarbetare, ut på jobb – hon älskade det. Men när hon hon några år efter gymnasiet bad om att få provarbeta för honom blev det först tvärnej. 

“Han gav mig en handhållen 65:a, Atlas Copcos allra första modell, sen var det bara att börja”

– Han tyckte att det var för kallt, tungt och smutsigt, men jag gav mig inte! Till slut lyckades jag övertala honom, berättar Lisel. 

En granne till Lisels familj skulle bygga ut sitt hus och hade anlitat Göran för att spränga bort lite berg på tomten. 

Att styra borrplanen på micronivå är något som Lisel uppskattar med sin SmartROC T40

– Han gav mig en handhållen 65:a, Atlas Copcos allra första modell, sen var det bara att börja. 

LÄS MER: 35 år som borrare: “När jag började lyfte vi stängerna för hand”

Alltså, jag trodde att jag skulle gå sönder, det var helt galet. Och efteråt hade jag ont precis överallt. Men eftersom jag hade tjatat så envist kände jag att jag var tvungen att ro det i hamn… 

Handborrningen bra erfarenhet

Två veckors slit blev det med 65:an, sedan var Göran övertygad om att dotterns önskan om att bli borrare inte skulle gå att stoppa. 

– Jag insåg ju att det hade varit ett eldprov. Han hade nog hoppats på att jag skulle tröttna under den tunga handborrningen, men att jag höll ut och kämpade på blev beviset på att jag verkligen ville borra. 

Lisel jobbar nu på NCC med projekt i Hallandstrakten – SmartROCen är ständigt med

Nästa uppdrag fick Lisel jobba med en rigg istället, men hon återkom till handborrningen många gånger under de första åren – något hon ser tillbaka på med tacksamhet. 

– Närmare borrningen än så kommer man inte. Handborrningen lärde mig mycket som jag har haft stor glädje av i andra uppdrag berättar Lisel. 

SmartROC T40 ger större precision

För fler uppdrag blev det, och inte bara för pappa Göran. Efter ett par år i det företag han jobbade för, då hon både fick köra en 512:a och så småningom även en D3:a, gick hon vidare till först Veidekke och sedan Skanska. 

LÄS MER: “Det skönaste är jobba in bergtäkt där jag inte ser en människa på två veckor”

– Jag var sugen på att utvecklas ännu mer som borrare och på Skanska fick jag möjlighet att testa på även större entreprenadjobb. Som att spränga upp ingången till tunneln under Hallandsåsen. Det var superkul, säger Lisel. 

“Jag älskar verkligen att SmartROCen är just smart. Att man kan bygga borrplanen direkt i riggen och från början, på mikronivå, styra hur hålen ska ligga”

I dag jobbar hon på NCC och har framför allt uppdrag i Hallandstrakten, där hon bor. Något som passar henne alldeles utmärkt, jobbet är både kul och utmanande. Inte minst sedan hon fick en SmartROC T40 till sin hjälp. Eller Hildur, som en kollega till Lisel döpt riggen till. 

Lisel med borriggen Hildur i bakgrunden – ett långt steg från de handdrivna borrarna hon började med

– Jag älskar verkligen att SmartROC är just smart. Att man kan bygga borrplanen direkt i riggen och från början, på mikronivå, styra hur hålen ska ligga. Och varje salva blir verkligen helt maxad! I alla fall så länge man tänkt rätt. Tidigare var det lite mer ”här ser det bra ut” och så hoppades man på det bästa, säger Lisel och lägger till att hytten inte är fy skam heller. 

LÄS MER: Kvinnliga borrare, så är vardagen i en mansdominerad bransch

– Ärligt talat, jag vet inte hur jag pallat med alla vintrar utomhus tidigare! Det är nästan genant hur bra jag har det på jobbet nu när jag har en SmartROC. Särskilt under uppdrag som det jag har idag – att stå vid en lågpall och borra efter min egen borrplan. Så glassigt! 

Jobbet som borrare – för bra för att byta bort

En annan fördel med anställningen hos NCC är att hon kan åka hem efter jobbet varje dag. Sedan Lisel träffade sin sambo har det inte känts lika kul att ligga ute i veckorna. 

– Och nu när vi har två barn är det såklart hur bra som helst att kunna vara med dem om kvällarna. Jag har aldrig varit någon ensamräv som trivs med att sitta och kura i en husvagn.

Lisel gilar sitt jobb som hon alltid ser chans att utveckla sig inom

I framtiden ser Lisel att fortsätter att borra och spränga så länge hon bara kan. Jobbet är för bra för att hon skulle vilja byta det mot något annat. 

– Man får ju ibland frågan ”vad gör du om tio år?”. Jag känner mig alltid så tråkig då, för jag vill verkligen bara fortsätta att borra. Det är så självständigt, utvecklande och tillfredsställande att så tydligt se vad man gjort. Berget är borta! Väck! Nä, jag har hittat helt rätt. 

Fakta: Lisel Johansson 

Bor: Varberg

Ålder: 35 år

Familj: Sambo och två barn, 2 och 3 års gamla (”lika bra att ta båda graviditeten i ett svep. Eftersom jag inte fick jobba under graviditeterna skulle jag ha förlorat lite väl mycket tjänstepension annars”)

Gör: Är operatör för NCC, kör en SmartROC T40 och utför framför allt uppdrag längs med Hallandskusten. 

Kuriosa: Har sju syskon, fem bröder och två systrar. Är vegan och en obotlig optimist. ”Jag ser möjligheter i allt! Men när det ändå går åt helvete, brukar det göra det ordentligt, haha!”