Underjord. Svavelstank. och mörker.
Att det finns åtskilliga sägner om övernaturliga väsen i gruvor världen över är inte särskilt märkligt.
Vi har kikat närmare på några av dem.
Av Anna-Maria Stawreberg
Redan när gruvdriften började i Sala Silvergruva under 1400-talet började hon göra sig påmind. Gruvfrun, som ömsom vakade över, ömsom skadade de hårt arbetande gruvarbetarna.
Gruvfrun, som varken var spöke eller vålnad, utan istället ansågs vara ett naturväsen, hade satt regler för hur gruvarbetarna skulle bete sig.
Innan de gick ner i schakten skulle de knacka tre gånger på berget. De fick inte svära. De fick inte heller skrika. Att vissla var också förbjudet.
Om någon bröt mot reglerna riskerade man att berget skulle rasa under skiftet.
Gruvrået härskade
Att möta den vackra gruvfrun, som antingen var klädd i vitt eller i svart, i en gruvgång, eller att för den delen höra hennes sång, var ett varsel om att en hemsk olycka snart skulle ske.
Kunskaperna om gruvfrun gick från generation till generation.
Och med tanke på hur riskabelt arbetet i gruvorna var förr i tiden, var arbetarna noga med att följa de uppsatta reglerna.
Troligen var gruvfrun i Sala Silvergruva ett av alla gruvrån som man förr i tiden trodde härskade i varje gruva. Om skogsrået fanns i skogen, och satte regler för de skogshuggare och kolare som under långa perioder bodde och arbetade i skogen, huserade gruvrået i gruvan, och satte sina regler där.
Även gruvrået bestämde att det var förbjudet att vissla, svära eller skrika i gruvan. Gruvrået bestämde också att det var förbjudet att kasta sten eller att lämna mat eller skräp efter sig. Gruvrået bestämde att gruvarbetarna, när de gick av sitt pass, skulle ställa i ordning verktygen.
”Gruvrået satte reglerna i gruvan.”
Kunde förvända synen
Följde gruvarbetarna reglerna, var chanserna stora att de skulle upptäcka stora fyndigheter under nästa pass. Men, gruvrået var också piggt på att utföra olika practial jokes, och kunde förvända synen på gruvarbetarna. Ett gruvrå på skämthumör kunde till exempel bestämma sig för att låta ett arbetslag med egna ögon se en stor malmåder och därför påbörja utvinning av malmen.
Bara för att nästa dag upptäcka att fyndigheten i själva verket bestod av sten. Inget annat – trots att de där nere i gruvan faktiskt sett att det var malm.
Precis som om gruvfrun sades det att gruvrået var ett vackert väsen. Men gruvrået kunde också byta skepnad och visa sig i form av olika djur. Därför var det självklart för gruvarbetarna att ta hand om djuren som de hittade nere i gruvan. Att skada en fladdermus, en råtta, en orm eller något annat djur i en gruvgång medförde otur.
LÄS MER: Skräckdag på jobbet – ”Det regnade huggormar nerför bergväggen!”
Att vidskepligheten var stor i gruvdriften är inte särskilt märkligt. Arbetet under jord var mycket riskabelt, och många gruvarbetare har dött under åren. Ett exempel på det är att minst 629 arbetare dog i Falu Gruva mellan 1664 och 1770. Att det därför fanns stränga regler att förhålla sig till var självklart.
”att vidskepligheten var stor i gruvdriften var inte särskilt märkligt.”
Skyllde ras på gruvfrun
Att skylla plötsliga gruvras eller tragiska dödsfall på gruvfrun var också ett sätt att undvika protester från gruvarbetarna, som tvingades jobba under livsfarliga förhållanden.
Gruvfrun, eller bergfrun, som hon också kallades, fick skulden för gruvdrängars försvinnanden. Det sades att hon med sin skönhet kunde få gruvarbetarna att gå vilse i berget eller kliva över stup mot en säker död och om någon försvann under ett skift, då var det hon som varit i farten.
När gruvdrängen Fet-Mats försvann 1677 i Falu Gruva antog man att han blivit bergtagen av gruvfrun. Ännu mer uppenbart blev det när en ung man 42 år senare hittades död i Mårdskinnsschaktet på 150 meters djup. Hans underkropp var krossad, men ansiktet såg fridfullt ut. Ryktet om upptäckten av en okänd gruvdräng spreds över bygden och människor gick man ur huse för att titta på den döde.
När Margareta Olsdotter kom fram till kistan utropade hon: ”Men det är ju min Mats!”
Fet-Mats död och det märkliga faktum att hans kropp var helt bevarad, gjorde även Carl von Linné intresserad.
Carl von Linné trodde dock inte på förklaringen att gruvfrun förtrollat Mats. Istället slog han fast att det var tack vare salterna nere i gruvan som kroppen inte ruttnat.
Idag vet man att Carl von Linné var på rätt spår. Det var ämnen nere i gruvan som bevarat kroppen.
Och än idag berättas historierna om gruvfruar och andra övernaturliga väsen i gruvor över hela världen.
