Han började knacka skut när han var 18. Idag är han 48. Och Stefan Hjort älskar fortfarande livet som skutknackare.
– Det händer något hela tiden, ingen sten är den andra lik.
Text: Anna-Maria Stawreberg
Foto: Kristina Sahlén
Regnet öser ner över Jehander Rikstens berg- och grustäkt utanför Stockholm och trots att det är mitt på dagen är det fortfarande mörkt.
Men vädret verkar inte bekomma Stefan Hjort. Han har varit igång sedan tidigt på morgonen. Högar med skut ligger framför hans grävmaskin, och mer kommer det att bli innan arbetsdagen är slut klockan 18 ikväll.
– Man kan säga att jag gjort det mesta man kan göra med en hydraulhammare, säger Stefan Hjort på sjungande dalmål.
Fastnade direkt
Det har gått nästan på dagen 30 år sedan Stefan knackade skut för första gången och han har sett insidan på väldigt många av Sveriges täkter.
Redan som tolvåring hade Stefan sökt upp en lantbrukare i trakten och börjat jobba på gården. Där fanns både traktor och hjullastare och maskinerna väckte något inom den tolvårige Stefan.
Snart fick han testa att köra, och snart var han fast.
– Jag började lantbruksskolan, men skolbänken var inte min grej. Så jag snackade in mig på en 13 veckor lång AMU-utbildning och blev maskinförare. Sen har det bara rullat på, förklarar Stefan.
På första jobbet körde han hjulgrävare, men arbetsgivaren hade en Attila 1804 på band med hydraulhammare och eftersom Stefan ville ha extrajobb fick han börja köra knacken på helgerna.
– Det kändes både stort och häftigt att som 18-åring få köra hammare, minns Stefan.
Han jobbade på. Körde teleskoplastare åt någon entreprenör. Tog jobb i Oslo där han körde en 50-tonnare med hydraulhammare.
– Vi skulle knacka ner berggrunden för att bygga ett hus. Jag ville spränga, men norrmännen gav sig inte, sa att ”nu får ni knacka”. Det tog tre dygn för att få ner en halvmeter berggrund. Så det blev att spränga. Det var som en dålig Norgehistoria, säger Stefan och skrattar.
”När jag varit hemma för många dagar i sträck säger tanten ”Kan du inte åka iväg med husvagnen och jobba så att jag får något gjort?”.”
Han skaffade visserligen några egna maskiner, men hade ingen hammare och började istället jobba åt Uppländska där han både körde hammare och matade kross.
Blodad tand
– De där bergen har gett mig blodad tand. Och jag känner att det är tack vare att jag jobbat med så många olika arbetsuppgifter som jag bemästrar berget idag. För att kunna bli en duktig skutknackare måste du veta hur stenen fungerar, så är det bara.
Det är där Stefans erfarenheter kommer in.
– Jag har fått förståelse för lastmaskinisten som ska lasta kross och jag har själv suttit och matat kross. Jag vet ju hur det fungerar, konstaterar Stefan.
Han beskriver sig själv som en arbetsmyra. En arbetsmyra med adhd, som går all in på jobbet.
– Jag minns något tillfälle när det var lågkonjunktur. Jag hörde att det behövdes någon som knackade i Lerdalstunneln i Norge, världens längsta tunnel. Då kastade jag mig in i bilen, körde de hundra milen upp till bygget … Och blev kvar i två månader. Då var familjen inte särskilt glad på mig. Meningen var ju att jag bara skulle snacka med dem där uppe, inte att jag skulle stanna kvar.
Stefan blir allvarlig. För vid två tillfällen var det ras i Lerdalstunneln. Själv klarade han sig, men en arbetskompis råkade ut för att få hytten krossad och på en annan maskin gick bommen rätt av.
LÄS MER: Jag var nära att dö den dagen
– Visst har det hänt att kolleger i min närhet knackat i doler och strukit med. Och visst har jag fått dynamit i krossen så att det sprutat sten. Det händer saker hela tiden. Förr hade man ju inte skydd som idag. Vid något tillfälle fick jag ett stenskott som gjorde att en lång glassticka for in genom rutan och höll på att träffa ögat.
”Varje sten är en ny utmaning, känns annorlunda, låter annorlunda, ser annorlunda ut. Du måste läsa stenen, och numera sitter det i ryggmärgen.”
När vi ses är Nils Almkvist, produktchef på Epiroc på besök i bergtäkten. Det finns en förklaring till det. I över ett år har Nils Almkvist försökt få Stefan att testa trotjänaren HB 3600 IPS från Epiroc. I två månader ska Stefan testa den. Hittills har han hunnit köra den i tre veckor, vilket medför att han ännu inte känner sig redo att bedöma prestandan.
– Men man kan väl säga så här: Jag har demokört några hammare sedan jag började. Och jag vill ha hög kapacitet på den hammare jag kör eftersom jag räknar ton.
Ständig tävling
Stefan tystnar en stund. Förklarar sedan att han ständigt tävlar mot sig själv. Tävlingsmomentet är en del av tjusningen med jobbet, men det finns ytterligare en faktor som gjort att Stefan stannat kvar i yrket så länge.
– Ingen sten är den andra lik. Det händer något hela tiden när du knackar. Varje sten är en ny utmaning, känns annorlunda, låter annorlunda, ser annorlunda ut. Du måste läsa stenen, och numera sitter det i ryggmärgen.
LÄS MER: De första tio åren var det bara handhållet som gällde Som skutknackare ligger man ute stora delar av arbetsveckan. För Stefan har det blivit en livsstil som han inte vill vara utan. Inte hans fru heller, visar det sig.
– När jag varit hemma för många dagar i sträck säger tanten ”Kan du inte åka iväg med husvagnen och jobba så att jag får något gjort?”.
Tur då att han trivs med jobbet.
Beskriv en bra dag på jobbet?
– Då har jag en bra ljudbok, allt flyter på och plötsligt är arbetsdagen slut, utan att du ens märkt det.
Även om Stefan trivs som skutknackare börjar hans kropp ta stryk. Men han kommer inte att sluta knacka skut på länge än. Däremot börjar han se över möjligheterna att få vara med och utveckla både hammare och maskiner och att börja jobba som demoförare. Men än är han inte där, han påpekar att han kommer att köra knack länge till, det är ju det han älskar.
– Jag vet ju att jag inte kommer att kunna fortsätta med det här i all evighet. Vibrationerna och den dåliga arbetsställningen har satt sina spår. Men eftersom jag jobbat så länge hoppas jag kunna tillföra mycket ändå.
Stefan Hjorts liv på berget
Föddes: 1975
Första bergjobbet: Körde en Attila 1804 på band och fick köra lite bergtäkter på helgerna utanför Eskilstuna. Sedan fick vi ett akutjobb där vi blev upptrailade på helgen i Ekegrus utanför Arlanda.
Karriär: Började köra hjulgrävare när jag var 18, men eftersom arbetsgivaren hade en Attila 1804 på band med hydraulhammare började jag köra knacken på helgerna. Därefter jobbade jag åt olika entreprenörer. Var egen ett tag. Numera jobbar jag åt Uppländska Berg.
Maskinpark: Idag kör jag en CAT 340 med hydraulhammare på Uppländska Berg.
Bättre förr, enligt Stefan: På lunchrasterna pratade man med varandra. Idag sitter alla böjda över sina smartphones istället. Man kan ju undra vad det är som är så viktigt i den här smartphonen att man helt slutat prata med varandra?
Bättre nu, enligt Stefan: Säkerheten. Jag är också lite av en uppfinnarjocke så jag har själv varit med och utvecklat en del saker som ökat säkerheten.
Viktigaste vardagsrutin: Den allra viktigaste vardagsrutinen är att ta hand om grejerna och vara i tid på jobbet med rätt utrustning.
Sen är det skönt att när dagen är slut kunna krypa in i husvagnen där jag har en riktig säng. Som chefen konstaterade: Jag tillbringar fler nätter i vagnen än hemma. Då måste jag ha en riktig säng för att kroppen ska hålla.
