”Jag var nära att dö den där dagen”

Det gick på bara någon sekund. Plötsligt hade skopan klämt fast henne som i ett skruvstäd. Bröstkorgen knakade och hon hann tänka: ”Nu dör jag.” Här är berättelsen om operatören Saras arbetsplatsolycka.

Det var mulet den dagen. Uppdraget på bergtäkten var slutfört och borroperatören Sara och hennes kollega höll på att packa ihop utrustningen. 

– Planen var att lasta på bränsletanken på trailern och sedan få på borrvagnen också, berättar hon. 

Kollegan hoppade in i hjullastaren och åkte fram med den till tanken. Sara var utanför men följde med för att hjälpa till. 

– Så att han skulle slippa gå ut för att haka på kättingen i tanken. 

När skopan på hjullastaren befann sig någon dryg meter framför tanken bad Sara kollegan att stanna så att hon skulle kunna gå framför för att få tag i kättingen och haka på den. Han svarade ”okej” och stannade. Hon gick fram, tog tag i kättingen, tittade upp – och såg skopan komma emot henne.

– Plötsligt satt jag fast som i ett skruvstäd mellan hjullastarens skopa och bränsletanken. I brösthöjd, någon decimeter nedanför halsen. 

”Jag tänkte att om jag hade skopan över halsen i stället skulle jag kanske dö snabbare, slippa lida så mycket.” 

Eftersom skopan klämde henne hårt fick hon svårt att andas. Hon hade dessutom armarna låsta nedåt och kunde därför varken vifta på hjälp eller skrika. Saras tankar fokuserades mot en enda mening. 

– Nu dör jag, nu dör jag, nu dör jag. 

Trycket mot bröstkorgen ökade hela tiden, det gjorde fruktansvärt ont och när Sara kände hur bröstbenet knäcktes formades en ny tanke. 

LÄS MER: Så tog sig Fredrik tillbaka efter den svåra olyckan

– Jag tänkte att om jag hade skopan över halsen i stället skulle jag kanske dö snabbare, slippa lida så mycket.

På sekunden

Hon började därför pressa sig nedåt, åt sidan var helt omöjligt, och lyckades till slut få skopan i halshöjd i stället. När hon nu kände att det fanns ett litet mellanrum mellan henne och skopan kom hoppet tillbaka. 

– Det var värt att testa om jag kunde få igenom huvudet också, och det gick. 

Väl ute hoppade hon på en gång åt sidan, och precis då gick skopan ihop med bränsletanken. Det var på sekunden att Sara klarade sig. 

– Det handlar om så många ton att det inte hade spelat någon roll att jag stod där. Jag hade blivit helt krossad om jag varit kvar, säger hon.

I chock fortsatte hon göra det hon varit i färd med innan hon klämdes – att haka på kättingen i bränsletanken. 

– Jag fattade inte att jag hade gjort mig illa, så jag hoppade upp på tanken och fick på kättingen därifrån. Men när jag hoppade ner igen kände jag hur det högg till i bröstet.

Blöt av kallsvett

När kättingen var fast åkte kollegan i väg för att lasta tanken på trailern. Sara, fortfarande full av adrenalin och förvirrad över vad som hade hänt, följde efter för att haka av den. Det var först en stund senare som insikten om hur nära det hade varit landade. 

”Ibland tänker jag på vad som hade hänt om jag hade kört till sjukhuset som låg längre bort i stället. Då hade jag förmodligen kört ihjäl mig.”

– Då frågade jag min kollega rätt ut om han visste att han varit nära att klämma ihjäl mig nyss. Jag tror inte han förstod vad jag menade utan svarade bara: ”Vad är det du säger?”. 

Hon beskrev hela förloppet och kollegan propsade på att hon skulle åka till närmaste sjukhus för att kolla sig. 

– Så jag satte mig i bilen för att köra i väg, men när jag började ratta kände jag hur ont jag hade. Jag kunde inte andas ordentligt och minns att jag kollade mig själv i backspegeln. Jag var helt vit i ansiktet och blöt av kallsvett. Tankarna på att jag var på väg att dö kom tillbaka, berättar hon. 

Hon stannade bilen och ringde till sin arbetsledare. När han svarade kunde hon inte hålla tårarna tillbaka. Han tyckte att det var ren galenskap att hon skulle köra själv till sjukhuset, som låg flera mil bort. Men Sara propsade på att hon kunde köra. 

– Hade han sett mig hade han helt säkert ringt efter en ambulans, men nu hade han bara min röst att gå på. Och jag upprepade gång på gång genom tårarna att ”nej, nej, jag klarar mig”. Helt sjukt att jag sa så, jag fattar inte varför jag envisades med att försöka vara så duktig, säger Sara. 

Arbetsledaren gav med sig men hjälpte henne att åtminstone hitta ett närsjukhus som inte låg lika långt bort.  

– Jag höll på att svimma under hela färden dit, var tvungen att stanna flera gånger. Ibland tänker jag på vad som hade hänt om jag hade kört till sjukhuset som låg längre bort i stället. Då hade jag förmodligen kört ihjäl mig, säger hon. 

Eftersom Sara sällan får blåmärken tyckte läkaren först att det inte såg så farligt ut. Men smärtan var outhärdlig och hon krävde av få bli röntgad.

– Det visade sig att bröstbenet var helt av, säger hon. 

Läkaren, som haft fel, försökte skämta till det när han gav beskedet. 

– Han sa: ”Du ska vara glad att du i alla fall inte är i två delar!” Det var lite väl magstarkt, tycker jag. Jag var fortfarande i chock. 

Smärtor i mer än ett halvår

Hon blev sjukskriven i fyra veckor och blev bättre, men långt ifrån bra. Hon tror själv att hon hade behövt vara sjukskriven betydligt längre tid än så. 

– Jag fick höra att tre veckor var det normala för den här typen av skada om man har ett kontorsjobb, därför fick jag fyra. Men jag lyfter ju flera hundra kilo varje dag – räcker det då med bara en vecka till?

Tillbaka på jobbet hade hon ont, men eftersom hennes läkare förvarnat henne om att det troligen skulle göra ont ett bra tag framöver tänkte hon att det var helt normalt och något hon helt enkelt fick leva med. 

– Men efter ett halvår fick jag en jobbig förkylning och smärtan varje gång jag hostade var fruktansvärd, så då blev jag röntgad igen. Det visade sig att bröstbenet inte hade läkt alls efter olyckan, det var fortfarande helt av. 

Fortfarande mardrömmar

Ytterligare en månads sjukskrivning följde och efter den har det långsamt blivit bättre, men det är först nu – två år efter olyckan som hon känner sig mer eller mindre återställd. Fysiskt. De psykiska såren som olyckan orsakade är fortfarande kvar.

– Första året tryckte jag bort olyckan. Jag kunde berätta om det, men det kändes som att jag pratade om någon annan. Nu senaste året har det börjat komma i kapp. Det har varit jobbigt. Jag har haft mardrömmar om att jag sitter fast. Det kommer otäcka tankar när jag minst anar det. Och när jag ser saker som skulle kunna hända på jobbet triggar det i gång mig och jag kastas tillbaka till det som hände, säger Sara. 

Gjorde allt rätt

Olyckan har förändrat henne, på flera sätt. Aktiviteter hon tidigare kastade sig in i utan någon rädsla är hon mer försiktig med i dag. 

– Men det är väl bra också, att jag är mer rädd om mig. 

Även på jobbet har hon blivit mer försiktig, och ängslig. Hon går inte nära en stor maskin utan att ha bekräftat ordentligt att den som kör har koll på den. Hon ogillar att lägga sprängmattor, ser faror överallt. Och så har hon blivit betydligt mer bestämd, vägrar att göra något som känns osäkert.

”Jag hade en bra dialog med killen som körde, jag bekräftade att det var okej innan jag gick framför skopan. Ändå hände det.”

Hon har många gånger funderat över om hon hade kunnat göra något annorlunda den där dagen för att undvika olyckan. Men hon kommer alltid fram till samma sak. 

– Nä, jag gjorde allt rätt. Jag hade en bra dialog med killen som körde, jag bekräftade att det var okej innan jag gick framför skopan. Ändå hände olyckan. Jag vet inte vad det var som fick honom att släppa på bromsen, vi har inte pratat om det. 

Sara vet att olyckan är anmäld som en arbetsplatsolycka och hoppas att hennes historia kommer att få fler att inse att en arbetsplatsolycka kan hända vem som helst, och att man måste vara medveten om vilka risker som finns, hela tiden.  

– Man ska inte behöva dö eller vara nära att dö på jobbet. Att sådant här fortfarande händer är förfärligt. Man är ingenting mot en maskin.

Sara heter egentligen något annat.