Egentligen var Josefins plan att jobba som asfaltläggare. Istället blev det bergarbete. Det är snart tio år sedan och Josefin älskar fortfarande jobbet som sprängare.
Av: Anna-Maria Stawreberg Foto: Privata
Det blev en rejäl kursändring när Josefin Strannevik fick veta att hon inte kunde jobba inom asfalt, eftersom hon inte hade någon erfarenhet.
– När jag sökte efter någon form av anläggningsutbildning på yrkeshögskolan hittade jag Bergarbetarnas ettåriga utbildning i Åkersberga, säger Josefin.
Josefin, som då var 21 år, sökte och kom in. Hon insåg snabbt att det var väldigt dyrt att bo i Stockholm. Därför köpte Hon en husvagn och körde de närmare 50 milen upp till bergtäkten utanför Åkersberga som skulle bli hennes nya hemort.
Firar tioårsjubileum i branschen
Dagen innan vi pratas vid har hon fyllt 30, något som innebär att hon snart firar tioårsjubileum i branschen.
– Jag hade egentligen bara en vag aning om vad det innebar att jobba i bergbranschen. Men vad det innebar att vara sprängare hade jag i ärlighetens namn ingen koll på alls. Jag gillade ju inte ens när det smällde, säger Josefin och skrattar.
LÄS MER: ”Efter 15 år i branschen hade jag skämts om jag inte var duktig”
Josefin trivdes i gänget redan från dag ett. De var flera elever som bodde i husvagn i det där grustaget och efter bara några dagar insåg hon att hon gjort rätt val: Hon ville jobba i bergbranschen.
När hon gjort sin praktik och kom tillbaka till skolan skulle alla i klassen berätta om vad de gjort under praktiktiden. Den ena häftigare spränghistorien efter den andra kom fram.
– Så blev det min tur. Jag hade sprängt rörgravar med några hundra gram. Det var så futtigt att sprängmattorna knappt rörde sig, minns Josefin.
”Kollegerna är det bästa! Alla är trevliga och hjälps åt. Vi jobbar mot samma mål och laget består av folk i olika åldrar.”
I dag spränger hon desto mer. För ju längre hon jobbat desto saftigare salvor, visar det sig.
– När jag var färdig fick jag först jobb ovan jord i Trollhättan. Jag borrade brunnar och sprängde smågrejer. 2017 bytte jag till Voglers i Lidköping och följde med när vi blev uppköpta av NCC, berättar Josefin.
Älskar tunneljobbet
Josefin trivdes, men när erbjudandet om att jobba i tunnel i Stockholm kom något år senare kunde hon inte tacka nej. Tunnel var något hon alltid velat prova på.
– Det var jättekul! Vi jobbade med Förbifart Stockholm under två år.
För Josefin var arbetet med Förbifart Stockholm något av ett drömjobb. Bra stämning i arbetslaget, alltid fint väder och inget bärande av grus i hinkar. Och så fick hon ju spränga, förstås.
Ett par år senare dök jobbet med Västlänken i Göteborg upp, och eftersom Josefin är bohusläning kändes det naturligt att börja jobba närmare hemmaplan. Det var också här, i tunnlarna under Skansen Lejonet som Josefin träffade sin sambo, som är grävmaskinist i täkter.
– Numera är jag bara ovanjord och spränger i täkt. Jag är tillbaka hos mina gamla kolleger från Voglerstiden och stortrivs. Men det är så klart inte lika fint väder som i tunnlarna, säger Josefin och skrattar igen.
På frågan om varför Josefin trivs så bra med jobbet som sprängare svarar hon utan att tveka.
– Kollegerna är det bästa! Nu jobbar jag i Berggruppen Väst NCC. Alla är trevliga och hjälps åt. Vi jobbar mot samma mål och laget består av folk i olika åldrar.
Hon beskriver det som att hon hittat sin familj i branschen. Dels rent bokstavligt, eftersom det var i samband med jobbet hon träffade sin sambo, men också en utvidgad familj i form av kollegerna.
Storleken är baksidan
Egentligen ser hon bara en enda baksida med jobbet. Josefin är nämligen liten till växten, och att då hitta utrustning som passar är inte det lättaste.
– Men det blir bättre och bättre också på den fronten. Numera är det mest arbetshandskar och arbetsskor som är svåra att hitta. Jag ha skostorlek 35 och barnstorlek på händerna.
Men det där med storleken har hennes hjälpsamma kolleger försökt råda bot på, berättar Josefin. Hon bläddrar fram en bild i mobilen för att illustrera.
– När jag var i tunnel i Stockholm hade kollegerna så klart sett att jag var kort. För att nå upp när jag skulle blanda bruk hade jag byggt ett torn av bruksäckar som jag klättrade upp på och där stod jag med näsan i baljan och blandade. Så då kom de en dag och sa att de hade fixat en present till mig.
Josefin visar en bild på presenten som hennes omtänksamma kolleger gav henne. Vid en första anblicken ser det ut som ett par helt normala arbetsskor. Tills man tittar lite närmare, vill säga. För det är inga vanliga arbetsskor. Nej, Josefins arbetskompisar var snälla och skapade ett par 20 centimeter höga platåskor.
”För att nå upp när jag skulle blanda bruk hade jag byggt ett torn av bruksäckar som jag klättrade upp på.”
– De ville att jag skulle nå upp till alla maskiner och försökte väl vara hjälpsamma, säger Josefin med glimten i ögat.
Inom den närmaste framtiden väntar en flytt till den gård i Dalsland som hon och sambon köpt. Men trots att det finns gott om mark och mycket berg på fastigheten kommer Josefin inte att spränga. Sprängarbetet håller hon till jobbet.
Fakta Josefin Strannevik
Ålder: 30 år
Bor: Utanför Uddevalla, men snart på gård i Dalsland.
Familj: Sambo.
Arbetar: Som sprängare i Berggruppen Väst NCC.
Bästa lärdomen: Våga fråga mer erfarna kolleger om det är något du undrar över!
Fritidsintressen: Håller på att ta jaktcertifikat.
