Framtidens gruva är autonom, digital och koldioxidfri. Som ett led i att nå dit har Epiroc levererat tre automationsredo lastare till LKAB. Bitz åkte ner i berget under Kiruna för att se hur arbetet med dem går.
Text: Johanna Paues Darlington Foto: Fredric Alm
Marie Arngren sitter avspänt i sin kontorsstol 1 365 meter ner i berget. Kontoret är modernt inrett, med en lila belysning längs väggarna som för tankarna till en nattklubb snarare än till en gruva.
– Vi fick LED-slingan att blinka i olika färger en gång, men det var så svårt att stänga av att vi bestämde oss för att hålla oss till lila, berättar hon samtidigt som hon övervakar markörerna på skärmen – två lastare som autonomt fraktar järnmalm från en punkt till en annan.
Vi är i gruvan KUJ (Kiruna Under Jord), LKAB:s stora gruva i Kiruna. Här, på fjärrcentralen på nivå 1 365, testas sedan en tid tillbaka två autonoma 18-tonslastare från Epiroc, Scooptram ST18. Snart tas ytterligare en i bruk.
– Vi insåg att om vi ska kunna ha två i gång hela tiden måste vi ha tre maskiner. Den tredje blir en extra när någon av de andra ska in på service eller står still av någon annan anledning, säger Magnus Lindgren, LKAB, som är produktionschef för fjärrcentralen.
Ett steg närmare målet
Än så länge är det en operatör som på distans fyller skopan – eftersom materialet är så ojämnt är det svårt att få till med automatik. Efter det åker lastaren och tömmer skopan för egen maskin.
– Med en lastare i gång kunde vi testa att själva tekniken fungerade. Nu kan vi också se hur de fungerar i ett trafiksystem, säger Magnus Lindgren.
LKAB och Epiroc har, tillsammans med dataföretaget Combitech, ABB och Sandvik, sedan flera år arbetat stenhårt med det ambitiösa projektet Ny världsstandard för hållbar gruvbrytning. Det syftar till att ta fram den teknik och de arbetssätt som krävs för att kunna bryta järnmalm autonomt, digitalt och koldioxidfritt – och komma längre ner i gruvan. Minst 2 000 meter ner, men gärna ännu längre.
– Eftersom Scooptram ST18 körs på diesel leasar vi dem från Epiroc. När vi väl köper något kommer det att vara en fossilfri maskin. Men där är vi inte ännu – till exempel för att vi inte har utrymme för de traverser vi behöver för batteribytet i gruvan, säger Magnus Lindgren.
Bättre på distans
Marie Arngren sträcker på sig i stolen. Småpratar lite med kollegorna i det lila rummet. Hon trivs bra med att vara operatör från ett kontor.
– Jag ser inga stora nackdelar med att styra autonomt. Det är slitigt att sitta i maskinen och dammet i gruvan vill man inte gärna vara i. Och ska vi ner så långt som till 2 000 meter ska det ju absolut vara autonomt. Ju längre ner man kommer i berget, desto sämre luft och berg blir det. Det blir varmt också … Inte så härligt. Här är det så säkert det kan bli under jord, säger hon och berättar att arbetet med lastarna nu framför allt handlar om hur de kan minimera antalet stopp.
– Maskinerna stannar så fort säkerhetskretsen på dem bryts – till exempel om någon har åkt in på området för att arbeta. Men på Scooptramen kan man lösa det genom att krympa maskinens säkerhetsområde, vilket är bra, säger hon.
Ser inga hinder
I framtiden, när maskinerna ska gå helt autonomt och koldioxidfritt, kommer det knappast att bara vara tre lastare som arbetar i KUJ. Snarare ett tjugotal, berättar Magnus Lindgren.
– Vid det laget ska lastarna också kunna fylla sina skopor själva och kommunicera med andra maskiner – även de från andra leverantörer. De behöver också kunna hantera ”mixed traffic”, alltså kunna känna av och hantera när det är människor i närheten, säger han och lägger i samma veva till att han inte tror att något av det här kommer att bli något större problem att få till.
– Nä, jag tycker att det går jättebra! Jag ser inga hinder på vägen mot en autonom gruva. Och med Epiroc fungerar det väldigt bra, deras utveckling är snabb och de är lyhörda. Det är ju så att det vi vill ha i framtiden måste vi ta fram tillsammans med våra leverantörer. Det är ingenting som redan finns. Vi bygger ju framtidens gruva tillsammans.
