Det är kul när det smäller, gärna högt och mycket. Det tyckte killarna på elbolaget. Här berättar en borroperatör om hur en dikessprängning höll på att sluta i katastrof. Det var nog elbolagskillarnas upplevelse i alla fall…
Berättat för: Matilda Lann
”Vi var i Västerbottens inland. Mitt ute i skogen på en landsväg, det fanns ingenting där, flera mil till närmsta hus. Det här var på hösten, en kall morgon och jättefint, 8–10 minusgrader. Jag kom över backen och körde neråt, det låg som ett täcke av dimma i svackan där vi skulle vara.
”Vi laddade bra mycket, en gigantisk överladdning”
Här skulle vi skjuta ett dike. Kanske 15 meter långt, tre meter brett och två meter djupt. Vi hade hållit på en stund och det var ganska hårdborrat och hårdsprängt. Så kom vattenfallarna förbi, de som skulle lägga elkabel i diket. Som vanligt sa de: Ja, det smäller ju aldrig när ni spränger! – vi sprängde ju med mattor. Nog kan vi skjuta utan mattor om ni vill, men det kommer att spruta sten, svarade jag. Men gör det! sa grabbarna. Vi tyckte att det var jättebra eftersom vi spar in ganska mycket tid på att slippa lägga mattor.
LÄS MER: 6 sköna prylar som gör livet på berget lite härligare
Tidigare hade vi varit på ett liknande ställe där det var hårdborrat och riktigt jävligt att spränga, det hände som ingenting utan blev bara sprickor i berget. Han som körde grävmaskinen var vansinnig och tyckte att vi inte kunde spränga ordentligt. Jag förväntade mig att det skulle vara lika svårt här, så jag tog samma borrplan som tidigare. Jag borrade tätare och gjorde ett rejält uppskjut, en så kallad solfjäder där jag lutar fronthålen 30 grader, och sen gick jag successivt neråt till 25, 20, 15 och så 13 grader.
Vi laddade bra mycket, en gigantisk överladdning. Vattenfallarna och Skellefteåkraft stod där och var jätteintresserade och väntade på att det skulle smälla. Men va fan, ni har ju laddat så klent när ni sprängt tidigare, sa de. Då sa jag åt dem att: Nu får ni backa bak en bit för det kommer att spruta sten här. Just då kom kollegan körande och han sa att de kunde stå nere i kurvan 200 meter bort.
”Det gick nog fem sekunder – och det var långa sekunder – innan jag såg att allt hade lugnat sig och att alla var okej, hela livet hann passera revy”
Sagt och gjort, de ställde sig där med stora förväntningar. Jag backade bak borrvagnen och kröp in under den. Sen tröck jag av. Det blev ett inferno! Det sprutade sten överallt. Det var som om en vägg med sten for emot dem. Rejäla bitar stora som fotbollar. De fick ju panik och sprang bak i bilen och gömde sig där. För ett otränat öga såg det ju ganska hemskt ut. När jag hade tryckt av och såg att det började spruta så där vansinnigt mycket sten hann jag faktiskt tänka: Shit, de står för nära! Det for sten ut i skogen och det for sten på vägen, som landade 20–30 meter framför dem.
LÄS MER: Operatören Sandra om jakten på balansen – ”de skickade en ambulans direkt”.
Det gick nog fem sekunder – och det var långa sekunder – innan jag såg att allt hade lugnat sig och att alla var okej, hela livet hann passera revy. Samtidigt såg jag att kollegan stod kvar och att vi hade bedömt säkerhetsavståndet korrekt. De där Vattenfallspojkarna sa ingenting efter det, de bara hoppade in i bilen och försvann, sen såg jag aldrig mer till de där två. De fick sig en liten näsbränna.
Jag och kollegan tittade på varandra och så sa vi som dynamit-Harry skulle ha sagt: Vilken jävla smäll! Och så skrattade vi och röjde undan.”
