Marcus Lindgren började som propphjon när han var 14. I dag kan han inte tänka sig en bättre karriär än att vara bergarbetare.
– Jag har sprängt i berg hela mitt arbetsliv. Det är det bästa jag vet.
Text: Matilda Lann Foto: Sofie Abrahamsson
Norrbotten. Klockan närmar sig halv tre på eftermiddagen och det är skymning i Boden. Marcus Lindgren sitter i sin borrvagn och har redan lagt ett par hundra borrmeter bakom sig. Dessutom har han fått borra upp 200 hål som frusit nu när det varit blidväder och kyla om vartannat. I lurarna har han Mötley Crüe.
– I dag är det hårdrock för hela slanten. Jag tycker att det bästa som finns är att sitta själv och filosofera och lyssna på musik, en och annan podd blir det också, säger han.
Marcus Lindgrens maskin är uppställd vid bergtäkten Svalget i Boden. Här borras och sprängs det till krossen.
Han har suttit i riggen sedan sextiden på morgonen. Marcus Lindgren ser varje dag som en ny tävling. Målet är att nå minst 300 borrmeter. Det egna rekordet ligger någonstans mellan 400 och 500 meter.
– Jag har bara varit här en vecka och vi spränger i morgon, en salva på 40 000 ton.
LÄS MER: Legendarerna på berget – ”De första tio åren var det bara handhållet som gällde”
Började som propphjon
Redan som barn var Marcus Lindgren fascinerad av sprängarbeten och inspirationen kommer från morfar, som var bergsprängare.
– Jag följde med honom som liten pojk, fem–sex år var jag kanske, hans uppdrag var att spräcka sten ute i skogen som sen såldes till Polen för att bli bord- och bänkskivor. Det var väldigt spännande när det smällde.
”Jag har inga som helst planer på att sluta. Om tio år hittar ni mig fortfarande i någon bergtäkt i Norrbotten eller Västerbotten.”
När det i sjuan var dags att hitta praktikplats var valet givet: propphjon efter Botniabanan.
– Jag bar 20-kiloshinkar med grus och hällde i de laddade hålen. Det var ett slitsamt arbete. Men i slutet på varje vecka kom belöningen.
– Då fick jag trycka av salvan och se allt poffa till. Det är en fantastisk känsla, det pirrar i hela kroppen. Att få bekräftelsen på att hårt arbete avslutas med en liten smäll.
Under gymnasiet gick Marcus Lindgren byggprogrammet i Boden och sista året med bergutbildning i Filipstad.
– Sen dess har jag suttit i en borrvagn. Jag har inga som helst planer på att sluta. Om tio år hittar ni mig fortfarande i någon bergtäkt i Norrbotten eller Västerbotten, säger han och skrattar.
Som ett flaggskepp
Mörkret faller på och Marcus Lindgren tänder upp strålkastarna på sin SmartROC T35 som han kör.
– Jag har extremt bra lysen på den här borrvagnen, det ser ut som ett flaggskepp som kommer med extralysen överallt.
Maskinen är från 2016 och han är mycket nöjd med sin rigg.
– Det är den perfekta årsmodellen, jag vill inte ha en nyare. Jag kör gärna manuellt och de nyare är byggda för automatik, jag har provat men det tycker jag inte om. Den här är snabb och smidig och borrar riktigt bra. Det är aldrig något strul.
Varje torsdag gör han en ordentlig översyn av maskinen. Går igenom balken, fyller på extra oljor och gör den redo för måndag morgon.
Har den inget namn?
– Jag har inte döpt henne än, skrattar Marcus Lindgren och fortsätter:
– Men vi har en väldigt bra relation, man skulle som kunna säga att det nästan är min bästa kompis. Jag har haft henne i ett år nu.
LÄS MER: Erik blev sjuk av jobbet – ”Som borrare mår jag mycket bättre!”
Regnade ormar
En av de obehagligaste upplevelserna Marcus Lindgren haft på jobbet var under en solig dag i Kalix.
– Det var som att det började regna huggormar. 10–12 stycken gled ner för bergväggen där jag stod och borrade, de hade väl legat där och solat. Det var inte trevligt!
Vid ett annat tillfälle, i Svappavaara, fick han också känna på baksidorna med arbetsmiljön.
– Jag har precis parkerat bilen och ska kliva upp i borrvagnen. När jag har gått kanske 20 meter från bilen hör jag en rejäl smäll.
Det är några stora stenblock som har rasat ner för bergväggen.
– Den största stenen missar bilen och rullar ner för klippkanten, men en sten tar i däcket. Vilken tur att man inte var i närheten, säger han.
”Det var som att det började regna huggormar. 10–12 stycken gled ner för bergväggen där jag stod och borrade.”
Går helst utan byxor
På fredagar är Marcus Lindgren, precis som många i branschen, ledig. Det första han gör när han går av sitt pass är att ta av sig byxorna.
– Jag går runt i bara kalsonger så ofta och länge jag kan. Det är något grannarna får se lite för mycket av. Jag går ut och stoppar i motorvärmaren eller slänger soporna. Mina kompisar tycker att det är helt otroligt om jag har byxor på mig.
När Marcus inte jobbar är han med familjen som består av frun Emma och hennes tioåriga tvillingsöner. Tillsammans utgör de ett välrenommerat quizlag. De tar sig an allt från Melodikrysset och På spåret till lokala frågetävlingar.
– Man är som en liten pensionär, men det är riktigt roligt att quizza.
I januari tog han och familjen hem segern hos Quizklubben i Arvidsjaur, som varje månad livestreamar ett musikquiz på Youtube.
– Vi vann över 150 lag. Då blev det champagne och fest!
Till ny bergtäkt i all hast
Senare på kvällen kommer ett sms från Marcus.
”Jag fick förflytta mig till Arvidsjaur, du vet framförhållningen …”
Han har i hast fått plocka ihop sin utrustning och lastat farmare, borrstål, borrplugg och rigg på en trailer.
Nu blir det tre veckor på en annan bergtäkt.
”Jag kör en borrvagn med 9-stålsmagasin som kan borra 35 meter och pallen där jag ska jobba är 34 meter, så min rigg är optimal för jobbet.”
Fakta Marcus Lindgren
Ålder: 31.
Gör: Borrar, laddar och spränger på företaget Hyrcon, som är en del av Nordisk Bergteknik.
Bästa med jobbet: När man får borra en hel dag utan att skruva, det är underbart.
Favoritmaskin på Epiroc: D9-serien. Man sitter bra och ergonomiskt i den.
Fritidsintressen: Jaga älg och quizza.
Bor: I ett hus i utkanten av Arvidsjaur.
Roligaste projekt: Gruvan i Maurliden utanför Mensträsk i Västerbotten var kul. Vi skulle ta fram extra malm till anrikningsverket i Boliden. Vi blev ett sammansvetsat gäng där alla samarbetade för att hela linjen skulle fungera.
Motiverar dig: Jag är min egen motivation. Min fru tycker att jag är knäpp som är så glad jämt. Jag ser som aldrig något bekymmer.
