Kanariefåglar som skulle varna för farliga gaser och ponnyhästar som ersatte kvinnor och barn i trånga gruvgångar.
Idag är det ett minne blott. Däremot finns det en framtid för hundarna i världens gruvor.
Av Anna-Maria Stawreberg
Så länge de kvittrade och sjöng var allt frid och fröjd. Ja, till och med ett härligt sällskap för gruvarbetarna djupt där nere i Storbritanniens kolgruvor.
Värre var det om de började flaxa med vingarna, burra upp sig och bli tysta. Då visste kolarbetarna att det var fara å färde.
Som en levande gasdetektor
De gula kanariefåglarna var inte bara vackra att se på. I början av 1900-talet kom nämligen någon på att de kunde fungera som gasdetektorer. Kanariefåglarnas uppgift var att varna för kolmonoxidutsläpp.
Därför blev kanariefåglar i bur, men också små möss, en vanlig syn i brittiska kolgruvor. Åtminstone fram till 1986, då de sista 200 kanariefåglarna fasades ut från gruvorna och istället ersattes av den senaste teknologin.
Djur har i alla tider använts av människan på det ena eller andra sättet. Inte bara i lantbruket, också gruvindustrin har dragit nytta av djuren.
”Värre var det om de började flaxa med vingarna, burra upp sig och bli tysta. Då visste kolarbetarna att det var fara å färde.”
Ett tydligt exempel på detta är gruvhästarna som användes flitigt, framför allt i brittiska kolgruvor. I början av 1900-talet fanns runt 70 000 gruvponnyer i Storbritannien, och de användes i gruvdriften ända fram till 1994, då den sista gruvponnyn gick i pension.
Ständigt mörker
För hästarna var det en hård tillvaro. De vinschades ner i gruvorna där de arbetade i minst sex månader i sträck innan de fick komma upp i dagsljuset för två veckors ledighet. Väl nere i underjorden bodde de i stora stall och arbetade lika långa skift som gruvarbetarna. Precis som för många andra djur som avlats fram för att arbeta i människans tjänst utvecklades ofta starka band mellan kuskarna och gruvhästarna. Många gånger arbetade samma ekipage tillsammans ett helt yrkesliv, vilket innebar att kuskarna lärde känna sin häst väl och vice versa.
Det är inte särskilt länge sedan den sista gruvhästen dog: Enligt ATL, böndernas affärstidning, dog den gråa gruvponnyn Pip så sent som 2009, 35 år gammal. Då hade han fått gå i pension, efter att ha börjat arbeta som femåring vid Blackburn Drift, Marley Hill Colliery. Pip hann med ytterligare en gruva innan pensionen. När Blackburn Drift lades ner placerades han istället vid Sacriston Colliery där han arbetade sina sista sex år.
”Den sista gruvponnyn, Pip dog 2009, 35 år gammal.”
Med näsa för mineralfyndigheter
Idag används varken möss, kanariefåglar eller hästar under jord. Däremot har hundar blivit en allt vanligare syn.
På Hundcampus i Hällefors pågår sedan flera år ett projekt där hundar tränas för att spåra upp olika former av mineral.
Rob Hellingwerf, chefsgeolog på Grangex och lärare på Bergsskolan i Filipstad har varit involverad i projektet, och är imponerad över resultatet.
– Det har visat sig att hundarna som tränats i att söka mineral som till exempel wollastonit, är extremt effektiva och duktiga. Det skulle inte förvåna mig om vi framledes får se mer hundar i gruvindustrin.
LÄS MER: Explosivhundar: Hittar dolorna med rekordfart
Och den som någon gång sett en hund arbeta med nosen har sett arbetsglädjen som råder när den får arbeta med sin människa.
– Faktum är att den inte ens ser det som ett arbete. En hund vet inte om att den arbetar, utan ser det som en rolig aktivitet som ska utföras med föraren, säger Per Jensen, professor i etologi på Linköpings universitet.
”Det skulle inte förvåna mig om vi framledes får se fler hundar i gruvindustrin. ”
Han förklarar att djur som är framavlade för att vistas nära människan ofta mår bra av att arbeta. Detta under förutsättning att arbetet sker i lagom omfattning och att de får den skötsel, omvårdnad och vila som krävs i övrigt.
– Framför allt hundar vill inget hellre än att samarbeta med sin ägare, men då gäller det också att man som ägare är lyhörd inför djurets signaler.
