Ingenjörsgeologen Romina Lobos Rivas är passionerat intresserad av sten och bergarter.
Och tur är väl det. För tack vare stenslickare som hon underlättas sprängnings- och borrningsarbetet markant runtom i Sveriges gruvor och täkter.
Av Anna-Maria Stawreberg
Flera av Romina Lobos Rivas allra första minnen innehåller stenar. Redan som barn var hon nämligen fascinerad av olika stenar. Romina kunde stå länge på Chiles stränder och känna på stenar i olika storlekar.
– Mamma har berättat för mig att jag alltid hade fullt med glittrande stenar i fickorna när jag var liten, säger Romina.
Det är hon naturligtvis inte ensam om. Säg den unge som inte har plockat vackra stenar någon gång.
Civilingenjör, bergsingenjör, ingenjörsgeolog och stenslickare
Men för Rominas del höll intresset i sig. När hon gått färdigt grundskolan vidareutbildade hon sig till civilingenjör och började arbetade i gruvindustrin som en av tre kvinnor. De övriga två jobbade som lokalvårdare och på HR-avdelningen.
– När jag sedan kom till Sverige började jag på Bergsskolan eftersom jag ville fortsätta i branschen, säger Romina.
Hon kan använda flera titlar när hon presenterar sig. Civilingenjör, bergsingenjör och ingenjörsgeolog. Själv föredrar hon kort och gott stenslickare.
– Vi ingenjörsgeologer och geologer kallas ju stenslickare, förklarar hon.
För en bergsnörd som Romina är det i ärlighetens namn ganska passande.
”Vi behöver skapa en sammanhängande bild av berget och hur det kommer bete sig dels vid sprängning, dels i framtiden, för att kunna bedöma kommande behov av förstärkning och liknande.”
Faktum är att hon och andra stenslickare ibland nästan bokstavligen slickar på stenarna.
– Ibland gör vi faktiskt det. Från början kommer det nog från att vi under utbildningen, när man skulle lära sig olika mineral, kunde identifiera mineralet halit genom att slicka på det. Halit är alltså vanligt salt.
Nu för tiden innebär stenslickare snarare att Romina och kollegerna tillbringar mycket tid så nära berget att det går att slicka på det. Många timmar framför skärningar där de mäter sprickor med kompass, kollar om de är hala eller taggiga, och bedömer hur bergmassan ser ut i helhet tillsammans med alla smådelar.
LYSSNA PÅ ROMINA I BORRMÄSTARPODDEN https://spotify.link/BNlYlYz15yb
– Först när vi gjort det får vi en sammanhängande bild av berget. Då vet vi hur det kommer att bete sig dels vid sprängning, dels i framtiden, för att kunna bedöma kommande behov av förstärkning och liknande.
Lönar sig i längden
Romina är med i en rad olika skeden i ett projekt. Ofta redan från det att kommunen tar fram detaljplanerna och genom hela produktionen ända fram till slutbesiktning.
Romina handleder även kunder inför sprängningar. Hon utför sprängplaner tillsammans med sprängare, anlitas när det ska sättas bultar, kollas stabilitet och är aktiv deltagare i sprängdesign. Hon är också med och utreder olika tillbud vid sprängningar.
– Oftast anlitas jag när det ska utföras mer komplicerade sprängningar som i stadsmiljö, säger Romina.
LÄS MER: Så ska du borra för att göra sprängarna nöjda
Att ta in en ingenjörsgeolog i ett projekt lönar sig ofta i längden. Eftersom olika bergarter beter sig olika kan en ingenjörsgeolog tidigt i processen ge råd som underlättar det fortsatta arbetet.
– Sura bergarter som granit kan behöva mer sprängämnen för att man ska undvika klackar och få bättre resultat om man ska spränga tätsöm. Granit är en svår bergart att jobba med, och om man som borrare inte har koll på det kan man skapa onödigt slitage på borrkronan, säger Romina.
Diabas där emot, är en basisk bergart, och där kan borrkaxet bli grönt när man borrar.
Att det skiljer sig mellan olika bergarter beroende på var i världen man befinner sig är uppenbart. Därför rekommenderar Romina att man, om man kommer från något annat land, ska ta en snabbkurs i svensk geologi innan man börjar jobba. Det gäller även om man som svensk åker utomlands för att jobba i branschen.
”En sprängare behöver tid för att undersöka berget innan borraren sätter hålet, och borraren behövertid för att kolla berget. Därefter måste borrare och sprängare få en möjlighet att prata ihop sig innan det är dags att köra igång.”
– Svenskt berg, som ofta består av stelnad lava/magma från vulkaner, är generellt betydligt mycket hårdare än berg på kontinenten där bergen generellt består av hårt packad sand.
Bra eller dåligt berg?
Att få en grundläggande kunskap om vilket slags berg man ska jobba med spelar stor roll för slutresultatet.
Men Romina vill inte gå så långt som att säga att det finns ”dåligt” respektive ”bra” berg. Nej, med rätt kunskap om bergarterna och därmed en anpassning av tekniken är det alltid möjligt att få ett snyggt resultat.
– Tidigare har det saknats kunskap om geologi bland borrare och sprängare, men det har blivit mycket bättre. Och ju mer du vet om olika bergarter och hur de fungerar, desto mindre slitage på maskinerna, högre kvalitet på arbetet, billigare produktion och mindre risk för tillbud. Ju mer kunskap om berget, desto mer kontrollerad sprängning.
LÄS MER: Så spränger du inne i en byggnad
Det vanligaste misstaget som görs på berget handlar dock inte om bristande kunskap när det gäller olika bergarter. Åtminstone inte om man frågar Romina. Nej, det handlar snarare om dålig kommunikation och att automatiskt tänka att sparad tid är samma sak som sparade pengar. Så är det inte, konstaterar Romina. Genom att lägga in extra tid på förarbetet, och kanske även ta in en geolog, finns det mycket att vinna.
– Många jobbar under stark tidspress. Men en sprängare behöver tid för att undersöka berget innan borraren sätter hålet, och borraren behöver i sin tur också tid för att kolla berget. Därefter måste borrare och sprängare få en möjlighet att prata ihop sig innan det är dags att köra igång.
