Han har jobbat på berget i över 40 år, sett den stora teknikutvecklingen på nära håll. Men för Biörn Bladh skedde den största revolutionen när grävmaskinerna började kunna hantera sprängmattor för egen maskin.
Text: Johanna Paues Darlington Foto: Kristina Sahlén
Biörn Bladh har precis kommit hem efter en effektiv borrdag. 300 hål på tre dagar på Muskö utanför Stockholm – och då är klockan bara två på eftermiddagen.
– Jag hade planerat det så för att kunna ta det lite lugnt nu, säger han rutinerat.
Efter över 40 år i branschen är det ingen match för Biörn att planera sitt jobb och ha exakt koll på hur lång tid de olika momenten kommer att ta. Han vet vad han gör, helt enkelt. Och uppdrag är det ingen brist på.
– Det känns som att det finns mer jobb än någonsin där ute nu. Det är helt otroligt. Jag vet inte varför, kanske har det med att hydraulspräckning har kommit de senaste tio, femton åren? Det har blivit mer bergjobb överallt!
Började tidigt
Biörn Bladh gjorde sitt första bergjobb redan 1967. Då var han sju år gammal och hade fått följa med sin pappa ut på berget. Lönen: Två och femtio och en påse godis.
– Det var väl för att farsan inte hade någon barnvakt som jag fick hänga med. Men jag tyckte det var superkul, berättar Biörn från sin villa hemma i Ösmo.
Han har bott på orten till och från sedan han var ett år gammal. Föräldrarna flyttade dit från Sälen.
”Det känns som att det finns mer jobb än någonsin där ute nu. Det är helt otroligt.”
– Farsan hade tidigare jobbat i Kiruna, sedan träffade han morsan när han jobbade med tunneldrivning och stigortsborrning för ett kraftverk norr om Sälen. De hade väl tänkt bo kvar där, men det var dåligt med jobb så de begav sig mot Stockholmstrakten i stället.
Under åren som följde fortsatte Biörn att då och då hänga med sin pappa ut på jobb. Redan som 13–14-åring borrade han en hel del handhållet. Ett tungt arbete, inte minst för en kille som inte var särskilt stor till växten.
LÄS MER: Erik blev sjuk av jobbet – ”som borrare mår jag mycket bättre”
– När jag tänker tillbaka känns det helt galet vad de lät mig göra – det skulle jag aldrig gå med på själv i dag om det gällde mina barn eller barnbarn! Men det var andra tider då, och farsan hade väl sett att jag hade talang för att inte slå ihjäl mig. Jag tyckte det var skitkul att få kämpa och ta i, och så tjänande jag ju några kronor.
Trivdes med farsan
Biörn gick treårig samhällslinje på gymnasiet men insåg rätt snabbt att han tyckte det var roligare att jobba utomhus och med kroppen än att sitta bakom ett skrivbord. Efter skolan blev han anställd av sin pappa, och blev kvar i över 20 år.
– Det var skitbra att jobba med honom. Vi hade en bra lunk där vi skämtade och garvade, jobbade, förbannade på varandra ibland, blev sams och började garva igen. Jag fick ganska snabbt ta över det taktiska planerandet på sprängplatserna, medan farsan skötte logistiken för uppdragen.
De tog mest småjobb, sprängde för villagrunder, kabeldiken, småvägar … Alltid handhållet.
– Mellan 1979 och 1990 körde vi bara handhållet. Det är tungt, men med bra teknik slipper man mycket jobb och min teknik var bra. Men vi var ju som stålfjädrar i kroppen! Sedan köpte vi en Tamrock Commando och jävlar vad man kunde jobba då! Plötsligt kunde vi ta större och fler jobb. Det var verkligen en revolution för oss, berättar Biörn men lägger i samma veva till att den allra största revolutionen var när grävmaskinerna började kunna hantera sprängmattor utan att man var tvungen att använda en kätting med krok.
– Du kan ju tänka dig vilket elände det var att försöka fånga den där kroken för att haka fast den i sprängmattan, kunde ju bli livsfarligt att springa runt sprängstenarna. Nu slapp vi det.
En annan stor förbättring var när det blev möjligt att tuta inför sprängningen på samma ställe som där man står när man trycker av salvan. En liten detalj, kan man tycka – men inte för Biörn.
– Tidigare hade jag varit tvungen att starta borraggregatet och sedan trycka på tutan som var vid kompressorn, och efter det springa till avtryckaren. Det var ett jävla springande fram och tillbaka!
Sin FlexiROC T15 köpte han för bara tre år sedan. Mest för att, som han själv säger, ”testa om den är så bra som vissa säger”.
– Och det är den. Man når långt och den är bra i terrängen. Den är så liten och kompakt, men ändå väldigt kraftfull. Fast när jag ska göra grundare klenhålsjobb blir det ändå Commandon.
”Det är helt galet vad mycket regler och papper och dittan och dattan man ska hålla på med nu! Det råder ju fullständig vibrationshysteri överallt!”
Genialiskt med campingstol
Sedan 20 år tillbaka driver Biörn sitt eget företag, Bladhs Sprängservice AB. Även i det tar han framför allt mindre jobb och han gör allt själv – borrar, spränger, fraktar maskiner och råddar med både det praktiska och det administrativa. Han är ett enmansband och trivs rätt bra med det – även om han tycker att administrationen blivit lite väl hysterisk den senaste tiden.
– Det är helt galet vad mycket regler och papper och dittan och dattan man ska hålla på med nu! Det råder ju fullständig vibrationshysteri överallt! Förr kunde man bara jobba på på ett helt annat sätt, säger han.
Även på det fysiska planet kan det ibland kännas lite tungt nu.
– När jag var ung mådde jag bra av att flåsa som en idiot och jobba på. Nu börjar det bli plågsamt. Men jag håller mig i bra form. Det är så varierat, jobbet, världens bästa gymnastik!
Biörn berättar att han äntligen kommit på att om han tar med sig en campingstol till jobbet kan han fika i den – eller till och med sitta ner och borra.
– Jag såg en kollega sitta i en campingstol och borra med sin Commando för femton år sedan och tänkte: ”Jäklar, det ska jag också göra!”. Men sedan glömde jag bort det – tills nu. Lite synd att det tog 40 år för mig att komma på hur man kan göra arbetslivet mer bekvämt, haha!
LÄS MER: Hur bra koll har du på mjukvaran ROC Manager? Testa dig själv!
Han ångrar inte att han valde att gå i farsans fotspår i stället för att sitta på ett kontor. Livet som bergarbetare har varit bra.
– Och inte har jag blivit ruinerad på det heller. Nä, jag har gillat att jobba hela tiden, säger han.
Trots att jobbet blir tyngre och tyngre har Biörn Bladh inga planer på att sluta arbeta. Inte riktigt än i alla fall. Att vara ledig är inte hans grej, berättar han strax innan han slänger sig i bilen igen för att åka och hämta dynamit.
– Jag fortsätter nog … ja, tills jag får yrkesförbud. Eller tills jag är 65, 66 i alla fall. Men vad jag ska göra då vet jag inte. Börja gymma och tippa mer på V75 kanske? Eller hjälpa mina barn och barnbarn. Fixa med huset kan jag ju göra också! Måla och renovera … Du hör, nu kommer jag på massor av grejer jag skulle kunna göra! Kanske inte blir så dumt att vara pensionär ändå.
Biörn Bladhs liv på berget
Föddes: 1960
Första bergjobbet: 1967, sju år gammal. ”Fick väl proppa lite hål eller något sånt.”
Karriär: Anställdes 1979 av pappa Ingemar Bladh. Jobbade där tills han startade sin egen firma, Bladhs Sprängservice AB, 2001. Borrade med handhållet fram till 1990. Har alltid gjort mindre jobb där han både borrat och sprängt.
Maskinpark: En Tamrock Commando 110 från 2000 och en FlexiROC T15 från 2015.
Bättre förr, enligt Biörn: Att det var mindre krångel! Nu är det så mycket papper och regler.
Bättre nu, enligt Biörn: Att man inte måste borra handhållet, och att man slipper kättingen med kroken för att koppla mattor!
Viktigaste vardagsrutinen: Maten och fikarasterna! Kall mat och varm dryck, det är min melodi. Jag är stenhård med mina pauser. Klockan 9 tar jag en knäckemacka med jordnötssmör och lite kaffe. Klockan 11 käkar jag en sallad som jag har med mig, och sedan en kaffe och en knäckemacka till vid halv två, med skinka och ost.
