40 år. Så länge sedan är det Ulf Jonsson började i bergbranschen. Han har sett en enorm teknikutveckling. En del till det bättre, en del till det sämre.
– En del tycker nog att jag är från stenåldern…
Av Anna-Maria Stawreberg
Foto Simon Eliasson
Den drygt 20-åriga Ulf Jonsson jobbade på sågen hemma i byn Balsjö. Och inte hade han någon tanke på att jobba med något annat heller.
– Men så kom Försvarsmakten och byggde ett militärt bergrum och på den vägen är det…Själv säger han att det var slumpen som avgjorde. I så fall var det en lycklig slump. När Ulf fick möjlighet att börja med betongsprutning i det där bergrummet sa han upp sig från sågverket.
– Det kändes som rätt beslut, och ganska fort blev det borrning istället.
”Att borra är som ett gift.”
Cirkeln sluten
Kanske kan man säga att cirkeln är sluten, för företaget han började på 1985 hette ABV, det företag som så småningom blev till nuvarande NCC. NCC är också det bolag som han idag jobbar för, 40 år senare.
Men idag ligger inte arbetsplatsen i Nordmaling. Istället jobbar han i Boden 35 mil norrut och spränger berg i en bergtäkt på ett bygge som ska bli ett miljövänligt stålverk.
– Jag trivdes i branschen redan från början. Dessutom hade jag hyfsat bra betalt, konstaterar han.
”Från början hade jag en luftdriven borrvagn. Då stod man ju utanför riggen och jobbade i en slamrig, dålig arbetsmiljö.”
Den teknikintresserade Ulf Jonsson har under årens lopp sett en lång rad borrvagnar passera i kavalkad.
– Från början hade jag en luftdriven borrvagn. Då stod man ju utanför riggen och jobbade i en slamrig, dålig arbetsmiljö. Den levde om något rent förfärligt, minns Ulf.
Första hyttvagnen
Någon gång under 1980-talet, när hydraultekniken gjort sitt inträde på marknaden byttes hans borrvagn ut. Då blev det tystare i täkten.
– Men vi fick ju fortfarande lyfta stålet och handskarva. Det var ett tungt jobb och man stod ute hela dagarna.
LÄS MER: Borraren Daniel: Jag hade inte ens sett en borrigg
Lägg därtill det norrländska vädret med regn, snöblandat regn eller snö under stora delar av året, och bilden blir tydlig.
– Å andra sidan var tempot lugnare på den tiden. Under vinterhalvåret drogs tempot ner. Så är det inte nu för tiden. Nu ska det vara samma arbetstakt året runt, säger Ulf.
”Under vinterhalvåret drogs tempot ner. Så är det inte nu för tiden.”
För Ulfs del kom den första hyttvagnen några år senare, under 1990-talet.
– En av mina första hyttvagnar var Atlas Copcos ROC 722.
Hur kändes det att börja arbeta inne i en hytt?
– Det var skönt. Även om den tidiga generationens borrvagnar inte var ultimata vad gäller att reglera värme och kyla.
Lärde sig läsa berget
Idag kör han en Epiroc T40, och trivs bra med den. Och trots att det mesta idag är automatiserat har han fortfarande stor nytta av det han lärde sig om borrning i början av sin karriär.
LÄS MER: ”Att köra borrigg är coolare än att vara grävmaskinist”
– Förr var man tvungen att läsa berget. När man stod ute och borrade lärde man sig att lyssna, och de kunskaperna använder jag mig av än idag. Att lyssna på borrningen är det viktigaste av allt om man ska få en känsla för jobbet.
”Förr var man tvungen att läsa berget. När man stod ute och borrade lärde man sig att lyssna, och de kunskaperna använder jag mig av än idag.”
Ulf tystnar en stund. Skrattar sedan till och konstaterar att nya, unga kollegor kanske tycker att han är galen som envisas med att lyssna på borrningen.
– Men är man från stenåldern så är man …
GPS-tekniken underlättat
2002 fick han möjlighet att börja jobba i en borrvagn med datordisplay, en D7C. Det är något som han tror sparat kroppen rejält.
– Det var spännande. Lite mer automatik som innebar att jag slapp sitta och dra i spakar hela tiden. Det har nog räddat min kropp slitagemässigt.
Ett annat stort steg i utvecklingen var när GPS-styrningen kom några år senare. För från att tidigare ha behövt måla kryss där han skulle borra räckte det nu att titta på displayen.
”automatiken innebar att jag slapp sitta och dra i spakar hela tiden. Det har nog räddat min kropp slitagemässigt.”
40 år har han hunnit med, och under majoriteten av de här åren har han legat borta. Lämnat sambon och de tre sönerna hemma i Balsjö på söndagskvällarna och kommit hem sent på torsdagskvällen.
– Min sambo har dragit det tyngsta lasset när det kommer till att ta hand om barnen, det råder det ingen tvekan om.
Tufft tempo
Under en period drev Ulf eget tillsammans med några kollegor. Då blev det mycket arbete i Stockholm och veckopendling dit.
I höstas började han dock återigen på NCC, och på så sätt kan man kanske säga att cirkeln är sluten.
– Under några år hade jag tänkt att jag skulle pensionera mig. Men det blev inget med det! Att borra är som ett gift. Så att återigen bli anställd blev något av ett mellanting.
Så vad är då den största skillnaden som inträffat under de 40 år du jobbat i bergbranschen?
– Tekniken, så klart. Jag har fått vara med om en enorm teknikutveckling. Men kanske tempot en minst lika stor förändring. Idag ska allt gå så fruktansvärt fort. Vi ska göra mycket mer på kortare tid. Och det är inte alltid ultimat.
FAKTA Ulf Jonsson
Ålder: 62
Familj: Sambo och tre vuxna söner
Bor: I Balsjö
Gör: Borrare på NCC
Bästa lärdom: Lyssna på och känn in berget, även om du har en helt automatiserad rigg.
Gör på fritiden: Gillar gamla bilar och motorcyklar. ”Har en Porsche 911 och ett par Triumph veteranhojar och en 50-talare, en Norton, som jag håller på och skruvar på när jag är ledig.”
