Han skulle bli sängliggande för resten av livet. Aldrig mer kunna gå eller jobba. Men Fredrik Johansson ville inte lyssna på läkarna – här är historien om bergarbetaren som vägrade att ge upp efter sin hjärnskada.
Det var sensommar och semester. Fredrik Johansson var på besök hos några vänner i Arjeplog. Om dagarna körde de vattenskoter tillsammans, njöt av sommarens sista värme. Men så hände det som skulle komma att förändra Fredriks liv för alltid.
– Jag minns ingenting av olyckan, men har fått berättat för mig att jag och en kompis skulle cykla mellan två vänner. Av någon anledning ramlade jag omkull på cykeln, men det var helt odramatiskt. Jag bara reste mig igen och fortsatte utan problem. Under kvällen sedan var jag helt som vanligt, berättar Fredrik.
Gick inte att väcka
De var först morgonen efter som hans vänner förstod att någonting inte stod rätt till. Trots att det började bli mitt på dagen kunde de inte väcka honom, hur mycket de än försökte. De ringde efter ambulans och Fredrik skickades i ilfart till Umeå lasarett.
”Läkarna hade inte mycket om hopp om att jag skulle bli frisk igen. De sa till mina föräldrar att jag troligen skulle ligga i sängen resten av livet”
– Det visade sig att min cykelolycka hade orsakat en blödning, en rejäl hjärnskada mellan hjärnhalvorna. Läkarna lät mig vara nedsövd i en månad för att hjärnan skulle få läka i lugn och ro, men de hade inte mycket om hopp om att jag skulle bli frisk igen. De sa till mina föräldrar att jag troligen skulle ligga i sängen resten av livet.
Fredrik har alltid varit målmedveten, och envis. En egenskap han tror att han ärvt av sin mamma. Under tonåren hade han glädje av sitt pannben när han spelade hockey i division 2, i hemmalaget Malå förstås. Järnviljan var även bra när han pluggade till väg- och vatteningenjör med berginriktning vid Luleå universitet. Kanske var det också den som bidrog till att karriären sedan gick spikrakt uppåt – han hade inte ens fyllt trettio när han fick sitt första jobb som platschef i Storliengruvan. Tio år flera spännande uppdrag som platschef i olika gruvor senare var han vid tidpunkten för olyckan, 9 augusti 2013, anställd av Bergteamet i Kiruna. Där ansvarade han för LKAB:s huvudnivå KUJ 1365, var chef för över 130 personer.
LÄS MER: Unga entreprenören Elias: ”Mitt företag ska växa, något annat finns inte!”
– Det var ett kul jobb, jag trivdes! Jag tänker ibland att om det inte varit för in hjärnskada hade jag kanske suttit som VD någonstans nu. Jag älskade att jobba, det var mest det livet bestod av då, berättar Fredrik.
Lång väg tillbaka
När han till slut väcktes ur den konstgjorda koman hade han flyttats till Sunderby sjukhus. Han kunde varken gå eller tala och mindes ingenting från olyckan, men hans sen tidigare goda långtidsminne och personlighet var fortfarande där. Inte minst hans målmedvetenhet.
– Det första jag gjorde var att slita ut sondmatningen. De försökte sätta tillbaka den, men det var inte lönt, jag slet bara ut den direkt igen. Jag ville ha riktig mat.
Det fick han, och strax efter kom talet tillbaka. Värre var det med motoriken.
– Att lära sig att gå tog lång tid, jag var väldigt ”stöppelfött” som vi säger här i Norrland. När jag gick där med rullatorn kändes det deppigt, men jag borrade ner huvudet och tränade hårt varje dag. Jag gjorde stora framsteg, och det peppade mig. Att gång på gång bevisa hur fel läkarna hade haft om mina hjärnskada, det var en härlig känsla, säger han.
Envishet och träning nyckeln
Ett helt halvår tillbringande han på sjukhuset i Sunderbyn innan han blev utskriven. Ett halvår med siktet ständigt inställt på att ta sig tillbaka till det liv han levt innan hjärnskadan.
– Det var tufft, men jag hade många som stöttade mig. Nästan varje dag var det någon som kom på besök, säger Fredrik.
Men Fredriks rehabilitering var inte slut bara för att han inte längre befann sig på sjukhus. Trots att han nu både gå och springa hjälpligt var han långt ifrån sitt forna jag. Han led fortfarande av hjärntrötthet, motoriken var ännu inte helt återställd och han hade dålig balans. Fredrik fick återigen nytta av sin envishet. Hemma i Malå tillbringade han sex av sju dagar på gym eller i ortens slamombacke, Tjamstansberget.
– Jag joggade upp för berget med min hund Rapp flera gånger i veckan. De första åren med stavar för att inte tappa balansen, säger han.
Vägrade ge upp
Första målet var, förutom att bli helt återställd fysiskt, att få tillbaka körkortet som dragits in i samband med hjärnskadan. Ett liv utan körkort i Malå innebar att han ständigt var beroende av andra, och att komma tillbaka till bergindustrin utan att kunna köra var i princip en omöjlighet.
– För att få tillbaka körkortet var jag tvungen att under tre dagar göra svåra tester på Umeå lasarett. Det var minnestester och annat som visar att hjärnhalvorna samarbetar bra. Första gången, 2016, gick det inget vidare. Inte året därpå heller, och då skrev läkaren ett intyg på att min hjärnskada var permanent.
LÄS MER: 35 år som borrare: ”När jag började lyfte vi stängerna för hand!”
Intyget blev ett hårt slag för Fredrik – inte minst för att det också innebar att han blev uppsagd från tidigare jobb och utförsäkrad från försäkringskassan som ansåg att hans tid för rehab var över. De tyckte att nu var det dags att söka ett jobb som passade hans nya förutsättningar, istället för att kämpa sig tillbaka till den bransch han var skolad inom.
– Men jag vägrade och började träna ännu hårdare istället, både fysiskt och på de kognitiva förmågorna. Jag hade läst boken Hjärnstark av Anders Hansen och visste att hjärnan är föränderlig, det gav mig hopp. Särskilt en historia i boken peppade mig, den om en mamma vars dotter bara hade en hjärnhalva. Genom träning lyckades den andra hjärnhalvan kompensera för den del som var borta. Jag tänkte att kunde hon det, nog borde väl jag också fixa det?
Gjorde det omöjliga
Efter ett år begärde han att få göra testerna igen, och den här gången gick det bättre.
– Läkaren som ringde upp efteråt sa att jag inte bara hade klarat testerna, jag hade förbättrat mig med hundra procent! Han kunde inte förstå hur det hade gått till och frågade mig vad jag hade gjort. Jag sa att jag hade tränat hårt och bett till gud.
”Läkaren som ringde upp efteråt sa att jag inte bara hade klarat testerna, jag hade förbättrat mig med hundra procent! Han kunde inte förstå hur det hade gått till”
Körkortet var åter hans och glädjen total, äntligen kunde livet börja igen.
– Jag hade levt på besparingar hela sista året och kassan var rejält skral, men i och med körkortet kunde jag skaffa mig en inkomst igen. Efter att ha hämtat ut kortet på Ica i Malå tog jag en omväg på sex mil bara för att få köra igen, det var så härligt! Jag satte på ”What a feeling” på hög volym och bara njöt!
Fått livet tillbaka – nu som företagare
I dag arbetar Fredrik Johansson som konsult i eget företag, något han trivs alldeles utmärkt med. Uppdragen består av allt från att göra borrplaner, arbetsplaner och kalkyler för offerter till att driva olika projekt inom berg- och gruvindustri. Bland uppdragsgivarna finns bland andra Björkdalsgruvan, BDX och LKAB.
– Så är det någon som behöver en gruvchef, produktionschef, ingenjör eller biträdande till någon av de här befattningarna är det bara att höra av sig, säger han.
Han har nog, när han tänker efter, alltid varit en företagartyp.
– När jag var liten köpte jag ofta godis för en krona och sålde för 1,50 till kompisar, haha! Eller som min pappa uttryckte det ”jag trodde nog alltid att du skulle bli egenföretagare, men att du skulle slå i huvudet för att bli det trodde jag inte”.
Det enda fysiska men han har kvar av sin hjärnskada är något sämre syn på ena ögat. En liten förlust med tanke på hur det kunde ha blivit, menar Fredrik som känner sig tacksam över hur frisk han är idag.
– Jag är också oerhört tacksam för all hjälp jag har fått genom åren. Alla vänner som skjutsat mig när jag inte hade körkort. Kollegor i branschen som hjälpt mig att komma tillbaka, gett mig chansen att visa att jag frisk och arbetsför igen. Till exempel har Epiroc sponsrat mig med mjukvaror som gör att jag kan sitta hemma och göra borrplaner – det gjorde det betydligt lättare att komma igång igen. Sedan har ju mina föräldrar stöttat mig enormt mycket också.
Nu är siktet inställt på att jobba, njuta av livet och – om möjligheten dyker upp – hitta någon att dela det med. Även kärlekslivet fick ta en rejäl paus i och med hans hjärnskada.
– Jo, det vore fint. Är det något jag har lärt mig av det här så är det att, förutom att alltid ha cykelhjälm när jag cyklar, tillbringa mer tid med mina nära och kära. Inte låta jobbet vara allt.
Fakta: Fredrik Johansson
Bor: Malå i Västerbottens län.
Ålder: 46 år.
Gör: Driver egna bolaget FJ Konsult där han hjälper större bolag med allt från planering, kalkylering till projektledning. Finns att nå på johansson.fredrik1974@gmail.com eller tel: 0705882337.
Familj: Mor och far, många nära vänner och gråhunden Rapp
Kuriosa: Är en skoterförare av rang. Har en gång kört mellan Malå och Kiruna på en dag, startade vid 06.00 och var framme kl. 18.
Viktigaste lärdomen hittills: Använd hjälm och ge inte upp!
