Epiroc ska i år etablera ett nytt regionalt logistikcenter i Luleå. Etableringen kommer av en ökad efterfrågan bland gruvbolagen. Genom att placera centret i Luleå bildar Epiroc nu ett nytt logistiknav för gruvområdena i norra Sverige och Finland.
–Jag är väldigt glad över att vi nu etablerar oss i Luleå. Vi har under de senaste åren upplevt en rejält öka efterfrågan bland våra kunder i norr. Den här satsningen ger oss ännu bättre förutsättningar att kunna utveckla vår service i regionen. Att öka produktiviteten på våra kunders maskiner är högsta prioritet så därför är det viktigt att vi finns nära våra gruvkunders verksamhet, säger Lars Senf, VD på Epiroc Sweden.
Lars Senf är glad över att äntligen etablera ett nytt logistikcenter i Luleå
Epiroc förklarar vidare att det nya logistikcentret kommer vara en viktig pusselbit i utvecklingen av logistikkedjan för norra Skandinavien. Jonatan Månsson som är nordisk logistikchef och projektledare för etableringen menar att etableringen kommer ge Epiroc större möjligheter att möta gruvnäringens ökade krav.
– Genom att ha ett logistikcenter i norra Sverige kommer vi närmare våra kunder i regionen, vi bli mer flexibla och kan erbjuda kunderna ännu bättre service, säger Jonatan Månsson, nordisk logistikchef och projektledare för etableringen.
Etableringen av det nya logistikcentret kommer att ske under 2021 och det planeras vara i drift redan under hösten.
Att det är viktigt att vara noggrann inför köpet av begagnad borrigg är för de flesta en självklarhet. Men vad är egentligen viktigast att kontrollera – och finns det något många ofta missar? Vi frågade Epirocs borrmästare Stefan Löfdahl.
Sugen på en ny borrigg, men inte redo att köpa en sprillans? En begagnad maskin svider mindre ekonomiskt – men bara så länge borrvagnen är i riktigt gott skick. Något som inte alltid är så lätt att veta.
Se till att kolla upp riggen innan du köper begagnat tipsar Epirocs borrmästare Stefan Löfdahl
– Det första du måste kolla, helst redan i annonsen, är hur många motortimmar och hur många borrmaskinstimmar riggen har. En motor går ofta inte mer än 12 000 timmar och att byta motorn är en rejäl kostnad, säger Stefan Löfdahl, Borrmästare på Epiroc.
Sedan finns det, lägger han till, tillfällen där maskinen i övrigt är i väldigt bra skick – då kan det vara värt att ta risken att motorn kan lägga av. I alla fall om det finns en budget för ett byte längre fram.
– Det finns ju motorer som går på övertid upp till 18 000 timmar. Du kan ju ha tur!
Finns all information?
Många av de begagnade borriggarna som säljs idag kommer från Norge. Det beror på att man där byter sina riggar betydligt tidigare än i Sverige. Ofta har de bara gått halva tiden jämfört med en motsvarande svensk begagnad rigg som säljs.
– Det verkar råda en kultur i Norge att man tar det säkra före det osäkra och byter ut maskinen tidigt, säger Stefan Löfdahl.
Det finns några företag som köper in begagnade riggar från Norge för att sälja dem vidare i Sverige och att köpa riggen från ett sådant företag kan vara vettigt – inte minst eftersom det då ofta medföljer någon slags garanti. Men det gäller att återförsäljaren har all den information om riggen du som köpare vill ha, något som tyvärr inte alltid är fallet, enligt Stefan Löfdahl.
– Jag ser ofta att återförsäljarna inte riktigt har koll på de norska maskinernas status, säger han.
Se den begangnade borrriggen själv före köp
Han tycker att det absolut viktigaste är att du själv tittar på riggen inför ett köp. Gör en ordentlig inspektionsrunda där du får kontroll över vad som kan behöva bytas och när.
Stefan Löfdahl går igenom hålnavigeringen på en begagnad borrigg
– Sedan är det viktigt att kolla vilken dokumentation som finns. Har riggen fått service enligt ett serviceavtal är det ett stort plus. Då finns protokoll där du kan se exakt antal motortimmar och skick på de olika delarna. Dessutom kanske du kan se vad som snart, enligt avtalet, ska åtgärdas och förhandla så att det sker innan försäljningen.
Något många missar att undersöka ordentligt är att hålnavigeringen fungerar som det ska.
– Det bästa är ju om du vid inspektion kan få testa att köra riggen lite. Då kan du in samband med det kolla att hålnavigeringen fungerar som den ska, och förstås att borren låter bra.
Vanliga frågor om att köpa begagnad borrigg
Gör en visuell besiktning. Bandramarna, hur slitna är de? Om det finns en hytt, kontrollera att alla funktioner fungerar. Ingenting som ser trasigt ut? Be gärna försäljaren att tvätta av maskinen innan du kommer om den är ute i fält vid inspektionen.
Kontrollera att det inte är glapp i några leder.
Fungerar hålnavigeringssystemet som det ska? Be att få prova själv!
När du provkör – lyssna på hur motorn och borrningen låter. Kolla också så att inga felmeddelanden dyker upp.
Kontrollera att vinschvajern inte är skadad. Dra ut den ordentligt! Det får inte vara några hack i den.
Kolla glidskenor och glidstycken och alla andra delar som utsätts för mycket slitage. Vilket skick är de i?
Hur är borrstödet? Borrstödsbackarna blir ofta slitna, kolla status på dem.
Ta reda på om centralsmörjningen fungerar som den ska. Glapp i leder kan beror på smörjningen inte är bra.
Se till att alla nödstopp är ok.
Dammsugaren på maskinen, är den bra? Fungerar den, är alla filter och slangar intakta? Inget damm i spjället?
För första gången någonsin introduceras HelixBolt i en svensk gruva. Bitz fick vara med när Epiroc och personalen i gruvan testade vad bulten går för.
– Håll dig åt sidan nu. Den här bulten vill du inte stå bakom om den skulle släppa!
Vi befinner oss 200 meter ner i en liten gruva, belägen i Mellansverige. Produktspecialisten Dirk Venter och gruvan bultriggsoperatör Ludde har precis monterat fast hydraulpumpen på kamjärnsbulten i berget, och krafterna som är i omlopp nu är inte att leka med. De ska nu mäta med hur stor kraft de, med hjälp av hydraulpumpen, kan dra ut bulten från berget utan att den släpper från sitt fäste. Ju mindre den rör sig, desto bättre är bergsförstärkningen.
– Vi testar både HelixBolt och de bultar som redan används här. Sedan jämförs resultaten, säger Dirk Venter.
Bergbultarna måste testas på plats
Testet är alltså ett led i att introducera den nya kamjärnsbulten HelixBolt på den svenska marknaden. Bulten är utvecklad av Epiroc-ägda New Concept Mining och har redan används under flera år i andra delar av världen.
– Men som alltid när det gäller bultar så måste de testas i den gruva de ska användas. Detta för att både vi på Epiroc och den potentiella kunden ska kunna avgöra hur bulten fungerar i just den specifika gruvan, säger Petra Kastensson som också är med under testet. Hon är försäljningsansvarig för bergförstärkning på Epiroc.
För ett otränat öga ser HelixBolt inte särskilt avancerad ut. Det är en lång räfflad stång, med konkava partier, vingar, i främre änden på stången. Det är först vid en jämförelse med en mer typiskt kamjärnsbult som skillnaderna blir tydliga. Och det är just vingarna och hur de är vinklade mot varandra som gör bulten så speciell.
– Ofta gjuts bultarna fast med hjälp av resin, ett tvåkomponentslim som stelnar när det blandas inne i berget i samband med att bulten monteras. Mixningen av de två limkomponenterna är viktig för kvaliteten på ingjutningen och tack vare de konkava, skedformade partierna, mixas resinet bättre och ger bulten bättre fäste i resinet, något som vi menar gör att bulten förankras bättre i berget, säger Petra Kastensson.
Hon liknar bulten vid en kaffesked.
– En sked blandar ut sockret i kaffet bättre än en penna. På samma sätt fungerar HelixBolt i jämförelse med en vanlig bult.
Tillfälle att byta kunskaper
– Det är kul att testa nya produkter på det här sättet, utvecklingen måste ju gå framåt. Om det visar sig att de här bultarna är smidigare att borra in kan jag spara mycket tid på en dag, säger bultriggsoperatören Ludde.
Hittills har HelixBolt klarat testerna bra, något som förvånat honom.
– Den är ju rätt mycket smalare än de vi brukar använda, bara 20 mm. Det gör både att den är smidigare att borra in, och att den väger mindre – vilket är skönt för oss som måste hantera bultar hela dagarna.
Han uppskattar tester som de här, det är bra tillfällen att samarbeta ihop med produktspecialister.
– Det blir ett bra kunskapsutbyte. Vi kan diskutera olika lösningar, se vad som fungerar och inte.
Gruvchefen Niklas håller med.
– Dessutom innebär testet att vi får ett kvitto på att det vi gör här är korrekt – och på att bultarna, både de vi har redan och de nya, klarar av det vi tänkt oss. Sedan är det ju så att det alltid är intressant att testa nya produkter med potential att höja vår säkerhet och sänka våra kostnader, säger han.
Nöjd med resultaten
Med ett surrande ljud jobbar hydraulpumpen hårt för att dra ut bulten ur berget. Dirk Venter rapporterar kontinuerligt till Ludde som antecknar – dels hur mycket dragkraft pumpen har, dels hur mycket bulten rör sig.
– 7,5 ton. Vi ökar till 10… Det motsvarar en vikt på ungefär 7 personbilar. 12,5 ton – allt ser bra ut. Så har vi 17 ton och där stannar vi. Att använda sig av större krafter än så här nere i gruvan vore inte säkert, säger Dirk Venter samtidigt som han med en knapptryckning släpper på pumpens dragkraft. Han ser nöjd och glad ut.
– Det här var den nya bulten och resultaten från testerna är precis vad vi hoppades på att få se: att det vid 17 ton inte är någon som helst relativ rörelse mellan berget och bulten. Det som rörde sig nu var bara stålet som stretchade ut sig. Dessutom har vi genom testet kunnat se att det finns potential att få samma säkerhet med mindre resin än vad som normalt används. Resin är en hög kostnad, så det vore ju toppen.
Dirk Venter tycker att dagar som de här, när han kommer ut till kunderna och tillsammans med dem kan testa produkterna, är den bästa delen av hans jobb.
– Det är så kul och jag lär mig alltid något nytt! Varje gruva är annorlunda, geologin är olika, systemen för hur man installerar bultarna är olika. Att få vara med och utveckla produkterna tillsammans med kunderna, så att de passar just deras gruvor så bra som möjligt, är fantastiskt roligt.
Fakta HelixBolt
Dim: Ø18, Ø20 mm
Längd: 1,5 -3,0 m
Typisk brottlast Ø20 mm: 220 kN (22 ton)
Håldimension: Ø 32-38 mm
Användningsområde: I princip i alla typer av gruvor
Att borra och spränga berg på vanlig fast mark är en utmaning i sig. Lägg till att berggrunden ligger på havsbotten – och du har riktigt ett knepigt uppdrag både för operatörerna och borriggarna. Det skrämde inte Södermans TNG.
Text: Fredrik Lund Foto: Hanna Franzén
Som kust- och hamnstad, med Östersjön som närmast sydliga granne, har Karlshamn en viktig ställning för logistik och transport. Sjöfartstrafiken sköts av DFDS Logistics och hittills har två linjer trafikerat sjösträckan mellan svenska Karlshamn och Klapedia i Litauen.
Framöver ska två linjer bli tre, men innan det kan ske måste Stilleryds hamn i Karlshamn byggas om rejält. Både ovan och under vattenlinjen. Anledningen är att DFDS nya färjor som ska trafikera den tredje och kommande linjen kommer att vara 230 meter långa, vilket är 15 procent längre fartyg än de som trafikerar linjen redan idag.
”När vi fick uppdraget var första steget att åka hit för att se om vi överhuvudtaget skulle kunna lösa uppgiften.”
Det ställer krav på en helt ny kaj och även ett helt nytt djup intill kajen. Det är här som Södermans TNG och Ankarsrums Borr & Sprängtjänst AB kommer in i bilden. De fungerar som underentreprenörer, under Dyk & Anläggning och ytterst på uppdrag av Peab för att utföra arbetet att spränga bort berggrunden på havsbotten intill kajområdet.
Använder Epiroc T30 och Atlas Copco D7
Utmaningarna är förstås många.
– När vi fick uppdraget var första steget att åka hit för att se om vi överhuvudtaget skulle kunna lösa uppgiften, berättar Robert Söderman, vd för Södermans TNG AB. Bergytan ligger ungefär åtta meter ned från vattenytan och berggrunden ska ned ytterligare två till sex meter på djupet för att de kommande färjorna ska kunna lägga till.
Båda borriggar står på en jackup-pråm, vars plattform hålls stadigt uppe ovanför vågbrytningen
Totalt är det nära 4 000 kubik berg som ska sprängas bort. Den totala ytan på havsbotten som ska sprängas motsvarar cirka 1 600 kvadratmeter.
Två borriggar används för undervattensborrningen. En två år gammal Epiroc FlexiROC T30 och en sju år gammal Atlas Copco D7-enhet. Båda enheter står placerade på en pråm och borriggarna körs parallellt.
En hålrad består av 13 hål, som delas upp mellan de båda borriggarna. Avståndet mellan borrhålen är 1,5 meter i sidled och avståndet mellan varje rad är 1.30 meter.
– D7:an har vi tagit i drift just för det här jobbet, berättar Robert. Den går lite djupare än T30:n, men båda klarar ned mot 15 meters djup.
Undervattensborrningen sliter på materialet, i högre utsträckning än borrning vid fast mark.
– Vi tänkte inte på de kaskader av vatten och stora stenar som yr upp vid undervattensborrningen och som sedan fortsätter att yra runt i vattnet, säger Robert. Det slår sönder elkablar. Vi har funderat på att använda ett frontskydd för borrhuvudet, men nu har vi redan avverkat mer än hälften.
Yttre omständigheter avgör
Även hammaren tar mycket stryk.
– Det blir många luftslag, konstaterar Robert. Allt vi kan göra är att smörja och lyssna, men det är också en risk man tar i varje projekt.
Dessutom kräver all lera och dy att borrhål blåses rent ordentligt vid varje borrning.
– Sikten under vattnet är dålig. Vi går helt på de koordinationer som Dyk & Anläggning ger oss, säger Robert.
”D7:an har vi tagit i drift just för det här jobbet. Den går lite djupare än T30:n, men båda klarar ned mot 15 meters djup”
Andra faktorer styr borroperatören inte över. Just dagen för intervjun står arbetet still för Söderman TNG. Anledningen är att sjöbotten där undervattensborrningen ska utföras först måste muddras från löst bergmaterial, lera med mera innan Robert och hans anställda kan göra sitt jobb. Dessutom får pråmen inte förflyttas inom kajområdet om vågspelet är för högt.
– Över tio sekundmeter så upphör alla försäkringar att gälla, förklarar Robert. Normalt är vi väldigt vädertåliga, men här är vädret definitivt en faktor för oss.
Stabilitet krävde särskild pråm
Det visade sig tidigt att det även ställdes krav på vilken typ av pråm som kunde användas. Från början användes en vanlig pråm, men det fungerade inte alls.
– Nu använder vi en jackup-pråm, där plattformen är höjd ovanför vågbrytningen, säger Robert. Det gav den stabilitet som borriggarna kräver.
Arbetet sker i skift och även om pråmen inte går ut långt från kajen så är arbetsmiljön både mörk och väldigt hal. Det gäller att vara extra aktsam och som operatör krävs en skärpa högre än när arbetet sker på fast mark.
– Absolut, menar Robert. Det är en sak att arbeta på fast mark och en helt annan att jobba på en pråm där du ibland måste luta dig ut ovanför vattnet, sikten är dålig och underlaget halt.
”Jag har rutin, men ändå märks det en stor skillnad när anställda med längre erfarenhet än jag själv gör jobbet”
Han menar också att det under dessa omständigheter som agnarna skiljs från vetet. Den gamla klyschan ”rätt person på rätt plats” kommer här definitivt till sin rätt.
– Du måste känna vad som händer när du trycker till med maskinen, menar Robert. Det kräver lång erfarenhet. Jag har rutin, men ändå märks det en stor skillnad när anställda med längre erfarenhet än jag själv gör jobbet och vi måste jobba så effektivt det går när övriga omständigheter medger det.
Tidskrävande men roligt
Arbetet blir lätt tidskrävande, på grund av många faktorer. Utöver de redan nämnda ställer även länsstyrelsen krav på att sprängningen ska ha minimal effekt på djurlivet. Det gäller förstås även för sprängning under vattnet. I havsområdet intill hamnen finns det tumlare.
– Vi brukar smälla en tändare innan vi spränger för att skrämma bort dem, säger Robert.
Det blir långa arbetsdagar men Robert ser med glädje fram mot varje ny dag i Karlshamns Hamn.
– Normalt borrar vi i berg på industritomter och för fastigheter. Bygg och anläggning, säger han. Det här är mer ett specialarbete som ställer helt andra krav. Det är riktigt roligt att ha fått förtroendet att utföra det.
Det krävdes en hel del övertalning – men egentligen var det nog klart redan från början att hon skulle gå i sin pappas fotspår. Att SmartROC-operatören Lisel Johansson är rätt kvinna på rätt plats råder det inga tvivel om.
– Det här är roligt. Jag ska städa upp en kant som går in i ett hörn, så nu gäller det att få till vinklarna helt perfekt.
Trots att vi pratar över telefon, hörs det hur Lisel Johansson riktigt myser när hon berättar om vad hon gör. Det är andra dagen hon är i täkten vid Obbhult, en bit utanför Varberg. Uppdraget är typiskt för vad hon brukar göra.
För Lisel har jobbet som borrare gått i arv –
– Jag jobbar med losshållning av berg för krossverksamheten, och de flesta jobben går ut på att jag antingen ska snygga till ett färdigsprängt område så att det lämnas schysst för framtiden, eller se till att nästa sprängning kan ske så effektivt som möjligt, säger hon.
Krävdes övertalning
Hon är, precis som den glada tonen i rösten avslöjar, nästan barnsligt förtjust i sitt jobb. Som liten fick hon ofta följa med sin pappa Göran, som också är bergarbetare, ut på jobb – hon älskade det. Men när hon hon några år efter gymnasiet bad om att få provarbeta för honom blev det först tvärnej.
”Han gav mig en handhållen 65:a, Atlas Copcos allra första modell, sen var det bara att börja”
– Han tyckte att det var för kallt, tungt och smutsigt, men jag gav mig inte! Till slut lyckades jag övertala honom, berättar Lisel.
En granne till Lisels familj skulle bygga ut sitt hus och hade anlitat Göran för att spränga bort lite berg på tomten.
Att styra borrplanen på micronivå är något som Lisel uppskattar med sin SmartROC T40
– Han gav mig en handhållen 65:a, Atlas Copcos allra första modell, sen var det bara att börja.
Alltså, jag trodde att jag skulle gå sönder, det var helt galet. Och efteråt hade jag ont precis överallt. Men eftersom jag hade tjatat så envist kände jag att jag var tvungen att ro det i hamn…
Handborrningen bra erfarenhet
Två veckors slit blev det med 65:an, sedan var Göran övertygad om att dotterns önskan om att bli borrare inte skulle gå att stoppa.
– Jag insåg ju att det hade varit ett eldprov. Han hade nog hoppats på att jag skulle tröttna under den tunga handborrningen, men att jag höll ut och kämpade på blev beviset på att jag verkligen ville borra.
Lisel jobbar nu på NCC med projekt i Hallandstrakten – SmartROCen är ständigt med
Nästa uppdrag fick Lisel jobba med en rigg istället, men hon återkom till handborrningen många gånger under de första åren – något hon ser tillbaka på med tacksamhet.
– Närmare borrningen än så kommer man inte. Handborrningen lärde mig mycket som jag har haft stor glädje av i andra uppdrag berättar Lisel.
SmartROC T40 ger större precision
För fler uppdrag blev det, och inte bara för pappa Göran. Efter ett par år i det företag han jobbade för, då hon både fick köra en 512:a och så småningom även en D3:a, gick hon vidare till först Veidekke och sedan Skanska.
– Jag var sugen på att utvecklas ännu mer som borrare och på Skanska fick jag möjlighet att testa på även större entreprenadjobb. Som att spränga upp ingången till tunneln under Hallandsåsen. Det var superkul, säger Lisel.
”Jag älskar verkligen att SmartROCen är just smart. Att man kan bygga borrplanen direkt i riggen och från början, på mikronivå, styra hur hålen ska ligga”
I dag jobbar hon på NCC och har framför allt uppdrag i Hallandstrakten, där hon bor. Något som passar henne alldeles utmärkt, jobbet är både kul och utmanande. Inte minst sedan hon fick en SmartROC T40 till sin hjälp. Eller Hildur, som en kollega till Lisel döpt riggen till.
Lisel med borriggen Hildur i bakgrunden – ett långt steg från de handdrivna borrarna hon började med
– Jag älskar verkligen att SmartROC är just smart. Att man kan bygga borrplanen direkt i riggen och från början, på mikronivå, styra hur hålen ska ligga. Och varje salva blir verkligen helt maxad! I alla fall så länge man tänkt rätt. Tidigare var det lite mer ”här ser det bra ut” och så hoppades man på det bästa, säger Lisel och lägger till att hytten inte är fy skam heller.
LÄS MER: Kvinnliga borrare, så är vardagen i en mansdominerad bransch
– Ärligt talat, jag vet inte hur jag pallat med alla vintrar utomhus tidigare! Det är nästan genant hur bra jag har det på jobbet nu när jag har en SmartROC. Särskilt under uppdrag som det jag har idag – att stå vid en lågpall och borra efter min egen borrplan. Så glassigt!
Jobbet som borrare – för bra för att byta bort
En annan fördel med anställningen hos NCC är att hon kan åka hem efter jobbet varje dag. Sedan Lisel träffade sin sambo har det inte känts lika kul att ligga ute i veckorna.
– Och nu när vi har två barn är det såklart hur bra som helst att kunna vara med dem om kvällarna. Jag har aldrig varit någon ensamräv som trivs med att sitta och kura i en husvagn.
Lisel gilar sitt jobb som hon alltid ser chans att utveckla sig inom
I framtiden ser Lisel att fortsätter att borra och spränga så länge hon bara kan. Jobbet är för bra för att hon skulle vilja byta det mot något annat.
– Man får ju ibland frågan ”vad gör du om tio år?”. Jag känner mig alltid så tråkig då, för jag vill verkligen bara fortsätta att borra. Det är så självständigt, utvecklande och tillfredsställande att så tydligt se vad man gjort. Berget är borta! Väck! Nä, jag har hittat helt rätt.
Fakta: Lisel Johansson
Bor: Varberg
Ålder: 35 år
Familj: Sambo och två barn, 2 och 3 års gamla (”lika bra att ta båda graviditeten i ett svep. Eftersom jag inte fick jobba under graviditeterna skulle jag ha förlorat lite väl mycket tjänstepension annars”)
Gör: Är operatör för NCC, kör en SmartROC T40 och utför framför allt uppdrag längs med Hallandskusten.
Kuriosa: Har sju syskon, fem bröder och två systrar. Är vegan och en obotlig optimist. ”Jag ser möjligheter i allt! Men när det ändå går åt helvete, brukar det göra det ordentligt, haha!”
För bara två år sedan startade Kaunis Iron upp järnmalmsproduktionen i Kaunisvaara och redan nu smids planer för ytterligare en dagbrottsgruva. Den ambitiösa planen lutar till stora delar på att investera i rätt utrustning för att hålla igång produktionen. För Kaunis Iron är en viktig pusselbit de SmartROC D65-riggar från Epiroc med tillhörande serviceavtal som företaget investerat i.
Novemberhimlen är klar och kall i Kaunisvaara och morgonsolen har precis brutit fram över den norra sidan av gruvan. Halvvägs ner i gruvan jobbar två SmartROC D65-riggar. Framför dem står rader med pinnar och koner som markerar redan gjorda borrhål.
Pinnarna och konerna markerar var sprängsalvorna skall vara
Ett antal hål återstår fortfarande att borras innan sprängningen som är planerad inför imorgon. Jobbet tuggar på som planerat. Under en välförtjänt paus i arbetet förklarar operatören Lars Mäkotalo vad det är vi ser framför oss.
”En av riggarna är en SmartROC D65 XLF. Den har en extra lång matare. Vi borrar djupa hål och givet att mataren är så lång så behöver vi bara en förlängare. Normalt behövs två, så vi sparar mycket tid.”
Lars Mäkitalo är nöjd med valet av SmartROC D65 med tillhörande Cop M6
Lars Mäkitalo fortsätter: ”Vi borrar med en Cop M6 hammare från Epiroc, och den fungerar bättre än alla andra hammare som vi har testat. Den slår hårdare, borrar snabbare och är lättare att jobba med.”
Kostnadseffektiv gruvdrift är nyckeln för Kaunis Iron
Vi är i Kaunisvaara, strax utanför Pajala i Tornedalen, bara tio kilometer från den finska gränsen. Här i regionen finns en lång historia av gruvdrift. Det senaste exemplet var Northland Resources som öppnade en gruva på just den här platsen 2012. Men gruvdrift är både svårt och kostsamt så projektet lades ner efter bara två år. Många trodde då att det var sista gången en gruva startades i Tornedalen men sommaren 2018 tändes hoppet igen. Den här gången av det då nystartade gruvföretaget Kaunis Iron. På kort tid har företaget lyckats med det svåra; att nå lönsamhet genom brytning av magnetit, en typ av järnmalm. En förklaring är ökade metallpriser, en annan är effektiv drift.
Fyra nya SmartROC D65-riggar och fler på ingång
”Produktionen är kopplad till höga kostnader så vi måste vara konstnadseffektiva, till exempel när det kommer till bränsleförbrukning. Det är därför vi köpte SmartROC D65 XLF. Den drar mindre diesel än andra riggar och den långa bärarmen ger oss stora tidsbesparingar.” – förklarar Åsa Allan vice VD, Kaunis Iron.
En av Kaunis Irons SmartROC D65-riggar får en kort tid i solen denna novemberdag
Totalt äger Kaunis Iron fyra SmartROC D65-riggar, och har redan beställt ytterligare två SmartROC D65 XLF. Epiroc-riggarna hanterar bulken av Kaunis Irons produktionsborrning, och att valet föll på Epirocs utrustning var ingen överaskning. Redan innan företaget bildades fanns en bra relation med Epiroc. Den förre gruvchefen på Kaunis Iron var också chef för Northland Resources och de använde Epirocs riggar.
”Vi visste att de fungerade bra för vårt företag. SmartROC D65 passar till mindre dagbrott som Kaunisvaara där flexibiliteten är viktig. Innan sprängning måste vi flytta riggarna snabbt för att tappa så lite produktionstid som möjligt” –säger Åsa Allan.
”Vi har testat andra tillverkare och modeller, men vi har insett att det bara finns ett val för oss.”
Enligt arbetsledaren Andreas Finnholm så borras mellan 1500 och 2000 meter per dag och att de inte behöver förlänga borrsträngarna så mycket som tidigare ökar produktionen med omkring 25%.
SmartROC D65 on a bench in Kaunis Iron
”SmartROC D65 är så mångsidig”, säger Andreas Finnholm. Terrängen kan vara sönderbruten efter en sprängning, men D65:an har inte så stort överhäng, den går mycket bättre än andra riggar. Den har inte så många begränsningar. Anders Finnholm är också mycket nöjd över borrstålen:
”Det är alltid viktigt i den här branschen”, fortsätter han. Vi har testat andra tillverkare och modeller, men vi har insett att det bara finns ett val för oss. Epirocs utrustning är det som fungerar. COP M6 hammaren fungerar bättre än alla andra hammare vi testat. Den klarar över 9000 meter innan den behöver renoveras – det är riktigt bra.
Tillgängligheten viktig när produktionen ska öka
2020 producerade Kaunis Iron två miljoner ton järnmalmskoncentrat från sex miljoner ton malm i de två dagbrotten i Kaunisvaara. I början på 2021 förväntas produktionen öka. Kaunis Iron har redan ställt om till produktionsborrning dygnet runt och planen är att öppna ännu ett dagbrott 2022.
Epirocs servicetekniker Gustav Karvonen rattar sin pick-up ner längs gruvans ytterväggar
För att säkra transporterna av gods till Svappavaara, där järnmalmen förs över från lastbil till tåg för vidare färd till hamnen i Narvik har Kaunis Iron själva investerat 127 miljoner i ett av Transportstyrelsens projekt. Projektet som totalt är värt 1,2 miljarder ska förbättra vägförbindelsen mellan gruvan och Svappavaara. I planen ingår bland annat säkerhetsarbeten och nya broar.
En kritisk faktor för Kaunis Iron är tillgänglighet, det vill säga att minimera tiden då maskiner inte är i produktion. För SmartROC D65 har Kaunis Iron tecknat serviceavtal som stationerar servicetekniker från Epiroc i Kaunisvaara. De utför planerad service och tar hand om annat som att slipa borrstål och att se till så det alltid finns tillräckligt med borrutrustning i lager.
Regelbundna ”hälsokontroller” talar om hur riggen mår
Genom serviceavtalet finns Epirocs servicetekniker på plats för service och underhåll
I serviceverkstaden jobbar Epirocs servicetekniker Gustav Karvonen och hans kollegor med att genomföra en RigScan. En avancerad teknisk genomlysning av en av Kaunis Irons SmartROC D65-riggar. ”Efter en RigScan vet Kaunis Iron exakt hur riggen mår och vilken typ av service vi behöver göra” förklarar han.
”För oss tekniker är det en stor fördel att jobba nära kunder som här. Vi är i daglig kontakt med operatörerna och vet exakt vilka riggar de kör. Det gör att vi kan jobba förebyggande så att de är i drift till så stor grad som möjligt. Vi är också där som teknisk support för operatörerna och kan ge tips och råd då vi känner riggarna utan och innan.”
Åsa Allan är väldigt nöjd med det täta samarbetet de har med Epiroc.
”Det fungerar väldigt bra. Epirocs servicetekniker är otroligt engagerade och lika angelägna som oss på Kaunis Iron att verksamheten flyter på. Vi har redan bra samarbete med Epiroc och hoppas att det blir ännu mer omfattande och långsiktigt.” Åsa Allan, vice VD Kaunis Iron.
I Kiruna pågår just nu framtidsprojektet SUM som ska sätta en ny världsstandard för hållbar gruvdrift. Som ett led i projektet satsar LKAB nu på nya batterimaskiner från Epiroc. Maskinerna det handlar om är Scooptram ST14 Battery och Minetruck MT42 Battery som kommer testas ut i LKAB:s testgruva Konsuln.
”LKAB är inte främmande för elektriska maskiner inom gruvdrift” säger Thomas Kammerby, senior projektledare på LKAB. ”LHD:er har drivits elektriskt med kabel under ganska många år. LKAB strävar efter att eliminera användningen av fossila bränslen så snart som möjligt och driver därför på att börja testa alternativ till främst dieselmotorer. Eftersom LKAB alltid sätter säkerheten först är det absolut nödvändigt att vi deltar i utvecklingsarbetet kring batterimaskiner för att förstå alla aspekter av exempelvis logistik, prestanda och hantering av brandrisker. ”
Thomas Kammerby fortsätter: ”Alliansuppsättningen ger tidig åtkomst till batterimaskiner och låter oss testa flera applikationer på ett kontrollerat sätt, vilket ger högt förtroende för utformningen av framtida koldioxidfri gruvdrift”.
Dessutom har LKAB beställt Epirocs BaaS-lösning (Batterier-som-tjänst) för de beställda batterimaskinerna. Med Batterier-som-service arbetar Epiroc direkt med kunden för att definiera en batteriplan som passar behoven för deras drift. Serviceupplägget gör att batteriernas livslängd kan garanteras och batteristatus övervakas noggrant för att lättare kunna planera underhåll med minskad stilleståndstid. Om en kund vill öka eller minska sin kapacitet kan de justera sin plan och tjänsten skräddarsys för att möta deras behov.
”Vi har som mål att utveckla intelligenta, mycket produktiva och koldioxidfria maskinsystem”, säger Niklas Fors, Senior Project Manager Global Strategic Projects and Alliances på Epiroc. ”Vi är stolta över att leverera världens grönaste maskiner till LKAB. Det vi utvecklar gör skillnad inte bara för underjordsverksamhet utan även för planeten som sådan ”.
Batterimaskinerna till LKAB:s tesgruva Konsuln i Kiruna levereras under 2021.
Han skulle bli sängliggande för resten av livet. Aldrig mer kunna gå eller jobba. Men Fredrik Johansson ville inte lyssna på läkarna – här är historien om bergarbetaren som vägrade att ge upp efter sin hjärnskada.
Det var sensommar och semester. Fredrik Johansson var på besök hos några vänner i Arjeplog. Om dagarna körde de vattenskoter tillsammans, njöt av sommarens sista värme. Men så hände det som skulle komma att förändra Fredriks liv för alltid.
Trots läkarnas dystra prognos gav Fredrik inte upp att om bli återställd och kunna arbeta med berg igen.
– Jag minns ingenting av olyckan, men har fått berättat för mig att jag och en kompis skulle cykla mellan två vänner. Av någon anledning ramlade jag omkull på cykeln, men det var helt odramatiskt. Jag bara reste mig igen och fortsatte utan problem. Under kvällen sedan var jag helt som vanligt, berättar Fredrik.
Gick inte att väcka
De var först morgonen efter som hans vänner förstod att någonting inte stod rätt till. Trots att det började bli mitt på dagen kunde de inte väcka honom, hur mycket de än försökte. De ringde efter ambulans och Fredrik skickades i ilfart till Umeå lasarett.
”Läkarna hade inte mycket om hopp om att jag skulle bli frisk igen. De sa till mina föräldrar att jag troligen skulle ligga i sängen resten av livet”
– Det visade sig att min cykelolycka hade orsakat en blödning, en rejäl hjärnskada mellan hjärnhalvorna. Läkarna lät mig vara nedsövd i en månad för att hjärnan skulle få läka i lugn och ro, men de hade inte mycket om hopp om att jag skulle bli frisk igen. De sa till mina föräldrar att jag troligen skulle ligga i sängen resten av livet.
Hunden Rapp har varit en viktig följeslagare genom åren efter olyckan.
Fredrik har alltid varit målmedveten, och envis. En egenskap han tror att han ärvt av sin mamma. Under tonåren hade han glädje av sitt pannben när han spelade hockey i division 2, i hemmalaget Malå förstås. Järnviljan var även bra när han pluggade till väg- och vatteningenjör med berginriktning vid Luleå universitet. Kanske var det också den som bidrog till att karriären sedan gick spikrakt uppåt – han hade inte ens fyllt trettio när han fick sitt första jobb som platschef i Storliengruvan. Tio år flera spännande uppdrag som platschef i olika gruvor senare var han vid tidpunkten för olyckan, 9 augusti 2013, anställd av Bergteamet i Kiruna. Där ansvarade han för LKAB:s huvudnivå KUJ 1365, var chef för över 130 personer.
– Det var ett kul jobb, jag trivdes! Jag tänker ibland att om det inte varit för in hjärnskada hade jag kanske suttit som VD någonstans nu. Jag älskade att jobba, det var mest det livet bestod av då, berättar Fredrik.
Lång väg tillbaka
När han till slut väcktes ur den konstgjorda koman hade han flyttats till Sunderby sjukhus. Han kunde varken gå eller tala och mindes ingenting från olyckan, men hans sen tidigare goda långtidsminne och personlighet var fortfarande där. Inte minst hans målmedvetenhet.
– Det första jag gjorde var att slita ut sondmatningen. De försökte sätta tillbaka den, men det var inte lönt, jag slet bara ut den direkt igen. Jag ville ha riktig mat.
Det fick han, och strax efter kom talet tillbaka. Värre var det med motoriken.
– Att lära sig att gå tog lång tid, jag var väldigt ”stöppelfött” som vi säger här i Norrland. När jag gick där med rullatorn kändes det deppigt, men jag borrade ner huvudet och tränade hårt varje dag. Jag gjorde stora framsteg, och det peppade mig. Att gång på gång bevisa hur fel läkarna hade haft om mina hjärnskada, det var en härlig känsla, säger han.
Envishet och träning nyckeln
Ett helt halvår tillbringande han på sjukhuset i Sunderbyn innan han blev utskriven. Ett halvår med siktet ständigt inställt på att ta sig tillbaka till det liv han levt innan hjärnskadan.
– Det var tufft, men jag hade många som stöttade mig. Nästan varje dag var det någon som kom på besök, säger Fredrik.
Men Fredriks rehabilitering var inte slut bara för att han inte längre befann sig på sjukhus. Trots att han nu både gå och springa hjälpligt var han långt ifrån sitt forna jag. Han led fortfarande av hjärntrötthet, motoriken var ännu inte helt återställd och han hade dålig balans. Fredrik fick återigen nytta av sin envishet. Hemma i Malå tillbringade han sex av sju dagar på gym eller i ortens slamombacke, Tjamstansberget.
Tjamstanberget i Malå. Här har Fredrik joggat upp flera gånger i veckan, fast besluten om att bli helt återställd.
– Jag joggade upp för berget med min hund Rapp flera gånger i veckan. De första åren med stavar för att inte tappa balansen, säger han.
Vägrade ge upp
Första målet var, förutom att bli helt återställd fysiskt, att få tillbaka körkortet som dragits in i samband med hjärnskadan. Ett liv utan körkort i Malå innebar att han ständigt var beroende av andra, och att komma tillbaka till bergindustrin utan att kunna köra var i princip en omöjlighet.
– För att få tillbaka körkortet var jag tvungen att under tre dagar göra svåra tester på Umeå lasarett. Det var minnestester och annat som visar att hjärnhalvorna samarbetar bra. Första gången, 2016, gick det inget vidare. Inte året därpå heller, och då skrev läkaren ett intyg på att min hjärnskada var permanent.
Intyget blev ett hårt slag för Fredrik – inte minst för att det också innebar att han blev uppsagd från tidigare jobb och utförsäkrad från försäkringskassan som ansåg att hans tid för rehab var över. De tyckte att nu var det dags att söka ett jobb som passade hans nya förutsättningar, istället för att kämpa sig tillbaka till den bransch han var skolad inom.
– Men jag vägrade och började träna ännu hårdare istället, både fysiskt och på de kognitiva förmågorna. Jag hade läst boken Hjärnstark av Anders Hansen och visste att hjärnan är föränderlig, det gav mig hopp. Särskilt en historia i boken peppade mig, den om en mamma vars dotter bara hade en hjärnhalva. Genom träning lyckades den andra hjärnhalvan kompensera för den del som var borta. Jag tänkte att kunde hon det, nog borde väl jag också fixa det?
Gjorde det omöjliga
Efter ett år begärde han att få göra testerna igen, och den här gången gick det bättre.
– Läkaren som ringde upp efteråt sa att jag inte bara hade klarat testerna, jag hade förbättrat mig med hundra procent! Han kunde inte förstå hur det hade gått till och frågade mig vad jag hade gjort. Jag sa att jag hade tränat hårt och bett till gud.
”Läkaren som ringde upp efteråt sa att jag inte bara hade klarat testerna, jag hade förbättrat mig med hundra procent! Han kunde inte förstå hur det hade gått till”
Körkortet var åter hans och glädjen total, äntligen kunde livet börja igen.
– Jag hade levt på besparingar hela sista året och kassan var rejält skral, men i och med körkortet kunde jag skaffa mig en inkomst igen. Efter att ha hämtat ut kortet på Ica i Malå tog jag en omväg på sex mil bara för att få köra igen, det var så härligt! Jag satte på ”What a feeling” på hög volym och bara njöt!
Fått livet tillbaka – nu som företagare
I dag arbetar Fredrik Johansson som konsult i eget företag, något han trivs alldeles utmärkt med. Uppdragen består av allt från att göra borrplaner, arbetsplaner och kalkyler för offerter till att driva olika projekt inom berg- och gruvindustri. Bland uppdragsgivarna finns bland andra Björkdalsgruvan, BDX och LKAB.
– Så är det någon som behöver en gruvchef, produktionschef, ingenjör eller biträdande till någon av de här befattningarna är det bara att höra av sig, säger han.
I dag driver Fredrik Johansson konsultfirman FJ Konsult.
Han har nog, när han tänker efter, alltid varit en företagartyp.
– När jag var liten köpte jag ofta godis för en krona och sålde för 1,50 till kompisar, haha! Eller som min pappa uttryckte det ”jag trodde nog alltid att du skulle bli egenföretagare, men att du skulle slå i huvudet för att bli det trodde jag inte”.
Det enda fysiska men han har kvar av sin hjärnskada är något sämre syn på ena ögat. En liten förlust med tanke på hur det kunde ha blivit, menar Fredrik som känner sig tacksam över hur frisk han är idag.
– Jag är också oerhört tacksam för all hjälp jag har fått genom åren. Alla vänner som skjutsat mig när jag inte hade körkort. Kollegor i branschen som hjälpt mig att komma tillbaka, gett mig chansen att visa att jag frisk och arbetsför igen. Till exempel har Epiroc sponsrat mig med mjukvaror som gör att jag kan sitta hemma och göra borrplaner – det gjorde det betydligt lättare att komma igång igen. Sedan har ju mina föräldrar stöttat mig enormt mycket också.
Nu är siktet inställt på att jobba, njuta av livet och – om möjligheten dyker upp – hitta någon att dela det med. Även kärlekslivet fick ta en rejäl paus i och med hans hjärnskada.
– Jo, det vore fint. Är det något jag har lärt mig av det här så är det att, förutom att alltid ha cykelhjälm när jag cyklar, tillbringa mer tid med mina nära och kära. Inte låta jobbet vara allt.
Fakta: Fredrik Johansson
Bor: Malå i Västerbottens län.
Ålder: 46 år.
Gör: Driver egna bolaget FJ Konsult där han hjälper större bolag med allt från planering, kalkylering till projektledning. Finns att nå på johansson.fredrik1974@gmail.com eller tel: 0705882337.
Familj: Mor och far, många nära vänner och gråhunden Rapp
Kuriosa: Är en skoterförare av rang. Har en gång kört mellan Malå och Kiruna på en dag, startade vid 06.00 och var framme kl. 18.
Viktigaste lärdomen hittills: Använd hjälm och ge inte upp!
Varför är de tre första dagarna ute i fält så viktiga för riggens framtida produktion? Häng med teknikern Viktor Lindeborg under uppstarten av en ny SmartROC T40.
– Jag ska bara hämta min jacka i bilen.
Det blåser kyligt i täkten i skånska Rörum, några mil utanför Hässleholm. Här arbetar Viktor Lindeborg med en sprillans ny SmartROC T40. Det är Allingsås sprängtjänst som utökat sin maskinpark och tillsammans med riggens operatör Christer har Viktor under snart tre hela dagar i täkten sett till att maskinen ska få de allra bästa förutsättningarna för att vara så produktiv som möjligt.
– Men ofta har vi gjort förberedelser innan på verkstaden också. Som att montera lampor och sådant. Det är toppen också om vi har hunnit få igång hns-systemet redan innan vi kommer ut, lagt in sim-kort och sett till att det är rätt inställningar i datorn, säger han.
Uppstartsdagarna tillsammans med en tekniker ingår alltid vid köpet av en ny borrigg från Epiroc.
Tillsammans med riggens operatör Christer har Viktor under snart tre hela dagar i täkten sett till att maskinen ska få de allra bästa förutsättningarna för att vara så produktiv som möjligt.
– Med oss har vi en checklista som vi betar oss igenom. Hur lång tid som läggs på varje moment beror på om operatören har kört modellen tidigare. För Christer här, som tidigare kört en D7C:a, innebär till exempel den nya riggen att han går från fem spakar till två – därför har vi självklart övat mycket på själva manövreringen. Men det går jättebra för honom, säger Viktor.
Hitta rätta inställningarna svårast
Först på checklistan är att gå igenom maskinens olika funktioner, sedan alla oljenivåer. Efter det gäller det att komma ut på berget för att provköra riggen.
”Allra helst vill man få till en inställning som funkar för de flesta underlag, så att operatören inte behöver göra så stora förändringar inför varje nytt uppdrag”
– Då visar jag vilka inställningar som går att göra, sedan börjar vi testa oss fram för att hitta den som passar bäst för det berg vid befinner oss vid under uppstarten.
Att hitta de ultimata inställningarna för riggen, är enligt Viktor uppstartens största och svåraste moment.
Viktor går igenom i princip hela maskinen under en uppstart
– Allra helst vill man under uppstarten få till en inställning som funkar för de flesta underlag, så att operatören inte behöver göra så stora förändringar inför varje nytt uppdrag, säger han och fortsätter:
– Där vi är nu har vi till exempel ett svårborrat, mjukt, berg. Då vill vi hitta inställningar som fungerar bra för det, men som också kommer att vara bra för nästa täkt – där berget kanske är hårdare. Det är rätt klurigt, säger Viktor.
Uppstarten är lika med grundliga kontroller
En annan viktig del av uppstarten är att gå igenom maskinen för att kontrollera att allt som det ska. Riggarna kommer direkt från fabriken och det finns förstås alltid en risk att den mänskliga faktorn varit framme vid monteringen.
Riggen, en SmartROC T40 har avancerade borrsystem som ska trimmas in i minsta detalj
– Det är sällan det är några stora grejer, men på en sådan här maskin kan ju minsta lilla skruv som inte dragits åt ordentligt ge rejäla skador om de inte upptäcks, säger Viktor.
På den maskin han arbetar med nu fanns det till exempel ett litet läckage som måste ha orsakats på fabriken.
– Det var en kompressortemperaturgivare som var lite felaktigt monterad bara. Men jag bytte den yttre packningen och skruvande åt, så nu är det bra, säger Viktor.
Skapa riskmedvetenhet viktigt
Vilket dagligt underhåll som bör göras står också med på listan. Och så en säkerhetsgenomgång.
– Jag drar vilka risker de roterande delarna innebär och var eventuella hydraulläckor kan spruta hårda strålar. Det handlar om att skapa en riskmedvetenhet hos kunden, säger Viktor samtidigt som han ser att Christer kommer tillbaka med riggen efter att ha tankat den. Med bara några timmar kvar av uppstarten har de checkat av de flesta punkterna på checklistan.
Uppstartsprocessen är viktig för att få en bra start med en ny borrigg
– Nu ska vi köra lite till, sedan kommer jag att vilja dra åt lite bultar och göra några fler kontroller, se att ingenting har blivit löst – efter det är det klart! Men jag kommer nog att göra ett litet återbesök hos Christer längre fram, när han är i en annan täkt och borrar, för att kontrollera att inställningarna vi gjort nu fungerar bra även där.
Viktor uppskattar uppstartsjobben, inte minst för att de är så varierande.
– Ingen uppstart är den andra lik och utmaningen att borra in sig på ett svårborrat berg är superkul. Även utbildningsdelen är rolig, att se hur operatörerna lyssnar och tar till sig… Alla borrare är ju intresserade av borrning, så det är ett tacksamt jobb!
Uppstarten – såhär går den till
Maskinens olika funktioner och nivåer på oljor gås igenom. Mer eller mindre noggrant beroende på operatörens tidigare kunskaper.
Teknikern och den operatör som ska köra riggen provborrar. Är operatören ovan utbildas hen i hur man manövrerar maskinen.
Tillsammans hittar de bra borrinställningar som, utifrån de förutsättningar operatören har i sina uppdrag, kommer vara bra att utgå från.
Teknikern kontrollerar kontinuerligt undevruppstarten att maskinen fungerar som den ska, att alla skruvar är åtdragna och att det inte finns några läckage.
Hur ligger det till med kunskaperna hos företagets operatörer? Finns det något ni kan slipa på för att öka produktionen ytterligare? Att planera nästa års utbildningar redan nu kan löna sig – rejält.
– Även om en operatör borrat länge kan det vara värdefullt att gå igenom borrningen ordentligt tillsammans med någon som kan riggen utan och innan. Det går nästan alltid att förbättra något!
Henrik Henning är Produktchef för utbildning på Epiroc, ett jobb som går ut på att sätta ihop utbildningsprodukter och lösningar för våra kunder.
Henrik Henning ser att utbildningsbehovet finns i alla led från nybörjare till expert.
– Alla utbildare på Epiroc är produktspecialister på våra riggar och vi har utbildare både för ovanjordsriggar och underjordsriggar.
Anpassade efter kunskapsnivå och behov
Epiroc skräddarsyr sina utbildningarna efter kundernas behov. De kan handla om allt från mjukvaror till specifika teknikdetaljer. Men de vanligaste kurserna är rena operatörsutbildningar.
– Även här kan det skilja sig mycket. Har företaget en ny operatör kan kursen gå ut på att lära sig basic manövrering. En erfaren operatör däremot kanske snarare vill använda oss för att utröna om riggen verkligen är så produktiv som möjligt. Men oavsett hur utbildningen är utformad, lyssnar våra utbildare alltid in hur riggen går. Om den kan behöva service eller om operatören behöver justera någon inställning för att borrningen ska gå bättre, säger Henrik Henning.
Henrik Henning menar att det inför varje ny säsong finns flera anledningar att se över utbildningsbehovet på företaget.
”Oavsett hur utbildningen är utformad lyssnar våra utbildare alltid in hur riggen går, om den kan behöva service eller om operatören behöver justera någon inställning för att borrningen ska gå bättre”
– Att redan i förväg säkra att en bit av budgeten, både vad gäller utbildningskostnad och tidsåtgång, går åt till utbildningar är viktigt för att de verkligen ska bli av. Och vet du att du ska anställa en ny operatör nästa år – se till att boka en utbildning för den på en gång! Utbildningsplatserna går åt fort. Och du vill inte stå där med en operatör som inte kan börja jobba för att utbildningen inte är avklarad ännu.
Roligare på jobbet
Med tanke på att operatörer idag är hett villebråd på arbetsmarknaden är det också viktigt att se till att medarbetarna får de möjligheter de behöver. För att sin utveckling och för att de ska tycka att jobbet är roligt. Att känna sig sedd och uppskattad, menar Henrik Henning, ökar sannolikheten för att operatören inte kommer att söka sig sig vidare.
– Det bästa är ju att då och då fråga operatörerna om det finns något de känner att de vill lära sig mer om. Sedan är det bara att planera in utbildningar för det, säger han.
En kunskapsinventering och också viktig ur ett rent juridiskt perspektiv.
– Borriggar blir ju knappast stoppade av poliser som kontrollerar att operatörerna har körkort. Det är först när det händer något som det kan krävas dokumentation. Då spelar det ingen roll om operatören är hur erfaren som helst. Finns kunskaperna inte dokumenterade kan det bli riktigt trista konsekvenser, säger Henrik Henning.
– Märker man att det inte finns dokumentation är det bara att höra av sig. Vi kan se till att operatörerna får göra de moment och tester som krävs för att vi ska kunna utfärda intygen.
Ska löna sig att utbilda
Att låta riggarna stå stilla för att operatörerna ska på utbildning kan ge många mindre entreprenörer lite ont i magen – något som Henrik Henning har full förståelse för. Han brukar därför planera kurserna så det ska bli ett så litet produktionstapp som möjligt. Till exempel att de ligger över halvdagar istället för heldagar.
– När det handlar om att investera i ny teknik är det ofta betydligt lättare att räkna ut om man kommer tjäna på det eller ej, men med utbildningar är luddigare. Men vårt mål är ju att alla alltid ska känna att de tjänat på våra utbildningar och av erfarenhet vet jag att en skräddarsydd kurs med syfte att optimera produktionen kan löna sig extremt mycket.
5 frågor om utbildning att ställa er inför nya budgetåret
Kommer det att ske några nyanställningar under säsongen som kommer? Boka utbildning för nya operatörer redan nu för att säkra plats och tid.
Behöver ni öka er produktivitet? En skräddarsydd utbildning som utgår från just er produktion är ett av de mest effektiva sätten att lyckas med det.
Har ni eller ska ni göra några investeringar i ny teknik? Se till att operatörerna får utbildning i hur de ska använda den.
Vad vill operatörerna själva lära sig? Fråga dem!
Har ni all dokumentation som behöver ha på plats? Förarintyg? Borrkort?
Hur kan man vara säker på att er bergförstärkning verkligen kommer att hålla? Jo, genom att i kontrollerade tester låta bultarna utsättas för enorma påfrestningar. Häng med till New Concept Minings anläggning i Sydafrika.
I ett industriområde i utkanten av Johannesburg är det stora krafter i rörelse. Här, i New Concept Minings Knowledge Center, testas företagets nya bergsförstärkningsprodukter – bland annat genom att vikter på tre ton får falla rakt mot dem.
– Eftersom ett av våra kärnvärden är att fokusera på innovation har vi investerat i en mängd olika testutrustningar. Men för tre år sedan bestämde vi oss för att satsa extra på den dynamiska testningen, säger Dirk Venter som är bergsförstärkningsexpert på företaget.
Han menar att bakgrunden till beslutet är att gruvorna blir allt djupare.
– Ju längre ner vi rör oss i berget desto mer seismisk aktivitet kommer vi att utsättas för. Därför behövs bergförstärkning som är designad för att klara den typen av dynamiska krafter.
Samlar kunskap
Den nya testanläggningen är inte gjord för att simulera verkliga jordbävningar nere i gruvan. Snarare utförs testerna för att ingenjörerna på ett kontrollerat sätt ska kunna undersöka hur bultarna beter sig när de utsätts för olika typer av påfrestningar. På så sätt kan de lära sig mer om bultarnas egenskaper generellt.
– Ju mer vi vet hur en bult fungerar, desto säkrare kan vi göra den. Sedan vi invigde anläggningen har vi gjort fler än 1300 tester på olika typer av bergförstärkning. Vi har lärt oss massor om dynamiska krafter mot bultar, berättar Dirk Venter som lägger till att de ofta är på kundernas begäran de utför testerna.
– Det kan vara för att de vill undersöka hur bultarna fungerar i specifika miljöer. Vi har också tagit fram specialgjorda säkerhetsbultar för kunder, utformade efter deras behov. Nu senast för ett av de stora gruvbolagen i Sverige.
Kameror filmar allt som händer
Enkelt beskrivet består testanläggningen av en hissanordning. Vikter på upp till tre ton placeras i en hisskorg och under den har en bergförstärkningsbult stoppats in i ett stålrör.
– Stålröret får agera det borrade hålet i berget. I röret har bulten fixerats med exempelvis cement , precis som man gör på riktigt, säger Dirk Venter.
”Det vi kontrollerar i anläggningen är att bulten beter sig som vi vill, att den sväljer den energi som löses ut vid seismisk aktivitet istället för att den resulterar i att berget faller ihop”
När vikten släpps mot bulten läser kameror och mätare av exakt vad som händer, var energin tar vägen. Allt sker på en bråkdel av en sekund.
– Det vi kontrollerar i anläggningen är att bulten beter sig som vi vill, att den sväljer den energi som löses ut vid seismisk aktivitet istället för att den resulterar i att berget faller ihop.
New Concept Mining delar med sig av kunskaperna
Eftersom New Concept Minings testanläggning används självständigt av företaget och inte är kopplat till något forskningsinstitut eller liknande – något som självklart kan undergräva trovärdigheten i testerna – har de låtit utomstående forskare recensera testanläggningen. De är också noga med att dela med sig av vad de lär sig till resten av branschen.
– Det kan ju verka märkligt ur en konkurrenssynpunkt. Men även om integritet är ett av våra kärnvärden i företaget så är säkerhet ändå alltid viktigast av allt för oss. Att det vi gör bidrar till att göra världens gruvor säkrare.
Hur är det att vara den enda kvinnan på en arbetsplats? Att ha ett yrke som för de flesta förknippas med män och manlighet? Och skulle branschen tjäna på att ha fler kvinnor vid spakarna? Vi frågade fem kvinnliga bergarbetare.
Josefin Strannevik, 27 år. Jobbar på Bohus Bergsprängning och spränger just nu för Västlänken.
Hur hamnade du i den här branschen? – Jag ville jobba med något som var fysiskt, varierande och utomhus. Först tänkte jag att jag skulle jobba med asfaltsläggning, men när det visade sig vara svårt att komma in i det yrket sökte jag istället till Bergutbildarnas utbildning ”Bergarbete, anläggning och täktverksamhet”. Det är jag glad för! Där fick jag med mig allt – borrning, spärrning, sprängarbetsledning, praktik… Jag fick jobb direkt efter utbildningen, på samma ställe jag praktiserade på.
Hur upplever du att det är att vara kvinna i en så mansdominerad bransch? – Rent kulturellt är det skitbra. Jag har alltid möts på ett så fint sätt av alla manliga kollegor och haft kul hela tiden. Grabbig jargong är inget jag brukar lägga märke till, jag hakar snarare på den. Sexism och sådant som man pratade mycket om förut tycker jag inte det finns så mycket av längre. Däremot har jag problem med att hitta arbetskläder som passar! Jag är 159 centimeter lång och har jättesvårt att hitta handskar, skor och arbetskläder som sitter bra.
”Jag har gått hem med sår på kroppen för att jag arbetat långa dagar i kläder som sitter illa, med sömmar som skaver på fel ställen”
Hur påverkar det dig? – Det är faktiskt ett jättestort problem. Försök själv att jobba i ett par boxningshandskar! Jag har gått hem med sår på kroppen för att jag arbetat långa dagar i kläder som sitter illa, men sömmar som skaver på fel ställen. Det är också tydligt att många maskiner inte är byggda för personer som är kortare än genomsnittet. Hjullastare har jag till exempel jättesvårt att manövrera – helt enkelt för att jag inte når ner till pedalerna.
Förutom all tid som går åt till att leta efter kläder – upplever du att det krävs något extra av dig för att du är kvinna? – På en del ställen har jag känt att jag måste prestera extra bra, för att visa att jag är lika bra som männen. Men det är inte från mina kollegor som pressen kommer, de har alltid ställt upp för mig och visat att jag är en av dem, men från andra utifrån – beställare, lastbilschafförer, arbetsledare… Det finns de som ställt sig med ryggen mot mig och bara tilltalat mina manliga kollegor. Då blir man ju rätt irriterad.
Vad tycker du att branschen ska göra för att locka fler kvinnor? – Jag tror att vi måste belysa att yrket finns mycket mer! Jag hade ju ingen aning om det innan jag började utbildningen. Men det gäller ju även för att locka fler män.
Stina Engström, 36 år. Planerare och beredare på LKAB sedan i maj 2020, var dessförinnan under åtta år borrare i samma företag.
Hur kommer det sig att du blev borrare? – Jag har alltid gillat gruvmiljön och visste tidigt att jag ville få fast anställning på LKAB. Att det blev borrning var en ren tillfällighet, men jag har trivts väldigt bra hela tiden. Att få jobba med maskiner och att det är frihet under ansvar som gäller – det gillar jag!
Hur tycker du att det är att jobba i en så mansdominerad bransch? – Jag har alltid haft mansdominerade yrken, så för mig är det inte konstigt att jobba med bara killar. Jag har aldrig upplevt det som ett problem. Men visst, jag tror ju överlag på att det finns mycket att vinna på att ha en blandad arbetsgrupp. Inte bara att båda könen är representerade, utan även att personerna har olika bakgrund, ålder och nationaliteter. Jag tror att man får ut mer av varandra om man är lite olika.
Har du upplevt några nackdelar med att vara kvinna på jobbet? – Nja, det skulle väl vara de krav jag ställer på mig själv – att jag vill bevisa att jag klarar jobbet lika bra som killarna. Men det tror jag beror mer på hur jag är som person, än på kulturen på jobbet.
”Med fler tjejer i gruppen skulle kanske killarna oftare våga be om hjälp – i dag är det mest tjejerna som säger att de vill ha en kran för att något är tungt, medan killarna tycker att de orkar utan”
Tror du att atmosfären skulle förändras om ni var lika många kvinnor som män i gruvan? – Det skulle kanske bli lite mjukare, lite mer transparent. Och killar skulle kanske oftare våga be om hjälp än nu – i dag är det mest tjejerna som säger att de vill ha en kran för att något är tungt, medan killarna tycker att ” nej, vi orkar”. Det kanske de gör, men det handlar om att spara på våra kroppar på längre sikt.
Lisa Nilsson, 57 år. Driver Lisas Bergsprängning sedan 1990, men tar just nu framför allt konsultuppdrag för andra entreprenörer.
Hur kom det sig att du började i den här branschen? – Jag var lagerarbetare, men behövde hitta ett jobb med bättre betalt. Så fick jag ett jobb som grovarbetare på sprängfirma, fick se hur sprängningar gick till och tänkte att det här är ju hur roligt som helst. Ett år senare startade jag min egen firma. Det är ett jädrans skitjobb, men gud vad roligt det är när det smäller!
Har du haft många kvinnliga kollegor och anställda under åren? – Nej du, verkligen inte. Första gången jag kom ut på berget var det någon som undrade om det var kontoristan som kom, eller vad det var frågan om. Jag var nog den enda kvinnliga sprängaren i landet på den tiden. Är nog fortfarande den enda kvinnliga entreprenören i sprängbranschen…
”Första gången jag kom ut på berget var det någon som undrade om det var kontoristan som kom, eller vad det var frågan om”
Ser du några nackdelar med att vara kvinna i yrket? – Det är ju ett fysiskt tungt arbete. Samtidigt har jag träffat många klena bergsprängare som är män, så att kvinnor är svagare generellt tycker jag inte man kan säga är en nackdel. Jag har alltid haft inställningen att jag är på berget som sprängare, inte som kvinna och har aldrig haft problem med jobbiga gubbar. Jag har aldrig ens tänkt på att det skulle vara några problem med att jag är kvinna, faktiskt.
Spelar det någon roll att det är en så ojämn fördelning mellan könen i dag? – Man brukar ju säga att tonen blir lite trevligare när det kommer in en kvinna i arbetsboden. Samtidigt ska väl jag villigt erkänna att det är väldigt lätt att halka in i jargongen själv. Den kan ju vara grov, men är samtidigt hjärtlig och go. Och blir det för grovt har jag aldrig tvekat att säga till – och blivit lyssnad på. Fast så har det ju varit jag som varit chefen också…
Nike Hermans, 30 år. Arbetsledare på RG Bergkonsult, har sedan sin första graviditet för några år sedan framför allt jobbat administrativt.
Hur kommer det sig att du ville bli bergarbetare? – Jag jobbade på Ica men kände att jag ville göra något annat. Så läste jag en artikel om en kvinnlig sprängare och tänkte att det kunde vara något för mig. Efter det sökte jag mig till en anläggningsutbildning, gjorde praktik och fick sedan jobb på det företag jag är nu.
Har du upplevt några nackdelar med att vara kvinna och bergarbetare? – Det finns ju en del envisa karlar i branschen som inte tycker att det ska vara några tjejer ute på berget. Men jag bryr mig inte så mycket – jag gör mitt jobb och vet att jag gör det bra. Så nej, inga direkta nackdelar. Men inte så många fördelar heller. Jobbet är ju fysiskt ganska tungt. Det har gjort att jag flyttat in på kontoret under mina graviditeter.
Tror du att kulturen i branschen skulle förändras om det var fler kvinnor? – Man har ju hört att det brukar bli en trevligare jargong när det kommer in en tjej i rummet, att grabbsnacket minskar. Så är det kanske, jag har aldrig märkt av så mycket grabbsnack i alla fall! Sedan är det ju det roligt om det är en större spridning generellt. Alla behövs, även de gamla envisa gubbarna. De sitter ju ofta på mängder av erfarenhet. En mix är bra!
Hur ska man locka fler kvinnor till branschen tycker du? – Fånga dem tidigt. I högstadiet redan! Berätta vad arbetet innebär så att fler förstår vad det handlar om.
Jänny Ekwall, 33 år. Borrare och sprängare för Värnamo sprängtjänst.
Varför jobbar du som borrare och sprängare? – Jag var lastbilschaufför men fick upp ögonen för jobbet när en kompis började på Värnamo sprängtjänst. Han tipsade om att de behövde en sprängare och jag sökte dit. Jag hade inga förväntningar alls, hade aldrig sett en sprängning tidigare – men det är så kul! Jag älskar när det smäller.
”Jag brukar säga att jag har mindre bröst och mer stake än de flesta i det här yrket”
Har du upplevt några nackdelar med att vara kvinna i yrket? – Nej, det är ingen grej tycker jag. Jag har aldrig hört något negativt, snarare har kunder blivit positiva när de sett att jag är kvinna. Jag känner inte att jag behöver bevisa mig för att jag är tjej heller.
Tror du att kulturen skulle förändras om det var fler kvinnor branschen? – Många säger ju att det generellt sett blir lite lugnare när det är fler tjejer med. Men då har de inte träffat mig!, haha! Jag brukar säga att jag har mindre bröst och mer stake än de flesta i det här yrket. Jag tror på rätt person på rätt plats, oavsett kön, och tror inte att det skulle bli varken bättre eller sämre med fler kvinnor i branschen.
12 miljoner kubikmeter sten ska sprängas bort – och invånarnas ekonomiska möjligheter ska växa. Danska företaget Munck Group har tagit sig an ett iskallt uppdrag där maskinerna går i stort sett dygnet runt, under årets alla dagar.
I havet utanför hans fönster tronar två isberg. Luften är klar och solen skiner över Ilulissats färgglada fasader. Termometern visar på åtta minus, trots att det bara är i början av oktober.
– Jag har nog den bästa konstorsvyn i hela världen, säger Rasmus Schmidt-Petersen. Jag ser solen gå upp och ner över isbergen varje dag.
Rasmus Schmidt-Petersen, senior projektledare, blickar ut över arbetsplatsen på Grönland
Han har precis tillbringat en vecka i Ilulissat, en naturskön ort med 4500 invånare på Grönlands västkust. Men som senior projektledare och ytterst ansvarig över bygget både av den nya flygplatsen här och i huvudstaden Nuuk, delar han upp sin tid mellan de siterna.
– Många av de som arbetar med projektet är själva grönländare, vi har sett till att rekrytera så lokalt vi bara kunnat – det är viktigt för oss att vi är genom projekten med och bidrar med arbetstillfällen – men på grund av vilken kompetens som krävs och att vi behövt så många kommer ändå majoriteten utifrån. I Nuuk har vi 142 personer som jobbar med projektet, här är vi än så länge bara 40.
En av 7 borriggar från Epiroc som Muck använder i Projektet , fem SmartOC T40 och två FlexiROC T30
Att de är fler i Nuuk är en del av en strategi, berättar Rasmus Schmidth-Petersen.
– När vi är klara med det mesta sprängarbetet i Nuuk ska vi flytta över maskinerna hit till Ilulissat för att öka produktionen här.
”Vi jobbar dygnet runt. Borrar, spränger och bygger”
Han är själv dansk, men föddes på Grönland. Familjen stannade tills han var tolv.
– Det känns fint att vara tillbaka nu – även om övergången från mitt förra uppdrag, ett bygge i Moçambique, blev ganska brutal. Jag gick från 40 plus till 30 minus, haha!
Tolv miljoner kubikmeter ska sprängas bort
Det är inget litet projekt han ska ro i hamn i det kalla vädret. I det första skedet, som pågår nu, ska hela tolv miljoner kubikmeter sten sprängas bort. Sex på varje plats. Efter det ska själva flygplatserna byggas. Munck Group, gör det mesta själva, förutom en del av elen och rörläggningen.
SmartROC T40 borriggarna arbetar i en spektakulär miljö på Grönland
– Det liknar mer en industri än en normal byggnadsplats. Vi jobbar dygnet runt. Borrar, spränger och bygger. Operatörerna arbetar långa dagar, sex dagar i veckan under åtta veckor i sträck. Efter det är de lediga i två veckor, berättar han.
En tuff vinter väntar på Grönland
Det kanske låter maxat, men enligt Rasmus Schmidt-Petersen hade många operatörer gärna jobbat mer än så.
– De flesta är ju här utan sina familjer och vill jobba på så mycket de bara kan. Men det säger vi nej till. Det handlar framför om säkerhet, man ska inte jobba när man är för trött, men också om den allmänna hälsan. Alla behöver återhämtning för att hålla i längden, säger han.
Borriggarna jobbar i en utmanande och känslig miljö. Berget på Grönland är speciellt menar Rasmus.
Det kommer inte minst visa sig under vintermånaderna, lägger han till.
– Många är ju från Norden, men vi har också de från länder som Portugal och Filippinerna här. Hur de reagerar på bara några några få timmars dagsljus om dagen får vi se. Jag är beredd på att många kommer att känna sig väldigt trötta, säger han.
”Många av de som sökt sig hit har gjort det för att de vill vara med om något annat än de kan få i sina hemländer. Uppleva den grönländska naturen”
Det Grönländska berget är annorlunda
Rekryteringen till projektet var en utmaning. Inte bara för att de behövde så många på en gång – det grönländska berget skiljer sig en hel del från vad många europeiska operatörer är vana vid att jobba med. Dessutom skulle de vara beredda på att leva i en annorlunda miljö, långt bort från nära och kära.
Vi har en väldigt hög produktionstakt, förklarar Rasmus
– Men många av de som sökt sig hit har gjort det för att de vill vara med om något annat än de kan få i sina hemländer. Uppleva den grönländska naturen. Några har köpt en fiskebåt tillsammans som de kör ut med på fritiden här, berättar Rasmus Schmidt-Petersen.
Att få så många människor, med olika språk och olika kulturer, att samarbeta är inte alltid helt lätt. Receptet för att få det att fungera stavas, enligt Rasmus Schmidt-Petersen, tydlighet och respekt för varandras olikheter och erfarenheter.
– Målet är att få till en vi-känsla i arbetsgruppen. Att alla tänker ”i det här projektet gör vi såhär” och känner sig lugna och trygga med det.
Epiroc med från början
Epiroc blev involverade i projektet redan innan Munck hade vunnit upphandlingen.
– När vi fick en förfrågan om att leverera en offert för riggar till projektet åkte jag till Muncks huvudkontor i Danmark för att tillsammans med dem räkna på hur många maskiner de skulle behöva – uppskattat på hur tillgängliga våra riggar skulle kunna vara, berättar Peter Beckman som är Försäljningsingenjör på Epiroc.
Affären landade i att Munck köpte sju borriggar, fem SmartROC T40 och två FlexiROC T30, varav de första kom med ljuddämpning.
Att störa så lite som möjligt i den känsliga miljön är en viktig del i projektet
– Eftersom flygplatsen i Nuuk ligger alldeles invid staden så var det viktigt att borrningen skulle störa invånarna så lite som möjligt. Riggarna vi levererat har den senaste tekniken i sina motorer, med hydraulsystemem som drivs av biologisk hydraulolja och är snällare mot miljön än den traditionella varianten, fortsätter han.
Munch satsar på en maskinpark i toppform
Eftersom maskinerna går i stort sett dygnet runt, under årets alla dagar, är det helt avgörande att de hela tiden är i toppform. För att sköta det löpande underhållet har ett verkstadsteam bestående av tre tekniker från Munck utbildats hos Epiroc i Sverige.
– De kommer att ansvara för att maskinerna underhålls enligt Epirocs rekommendationer. Men vi har också tät kontakt med Epirocs egna tekniker och säljingenjörer, säger Rasmus Schmidt-Petersen.
Hittills har de varit nöjda med maskinerna.
– Under en period kunde inte Epirocs tekniker komma hit och hjälpa oss på grund av Covid-19, det var lite jobbigt. Annars har det fungerat smidigt och vi har en väldigt hög produktionstakt.
Ett bidrag till samhället
Huruvida de två flygplatserna skulle byggas eller ej var länge omdebatterat, både på Grönland och i omvärlden. Att göra en satsning på flygindustrin på samma ställe som de krympande isbergen finns är något som sticker i mångas ögon. Och även om landet till ytan är stort har många ifrågasatt om det verkligen är nödvändigt med två internationella flygplatser. Grönland har trots allt en befolkning på bara 56 000 människor. Rasmus Schmidt-Petersen förstår det argumentet, men tror ändå att flygplatserna kommer att bli viktiga för Grönlands framtid.
Rasmus Schmidt-Petersen är glad över att kunna skapa arbetstillfällen på Grönland
– En bra infrastruktur är grunden för ett samhälles chanser till utveckling och jag tror verkligen att det här kommer att vara bra för Grönland. Jag hoppas också att grönländarna kommer känna att vi som företag har bidragit till samhället genom att vara här. Att vi skapat arbetstillfällen och möjligheter för dem.
Fakta Munck Group på Grönland
Munck är ansvarig för bygget av två nya flygplatser på Grönland – en i Ilulissat och en vid huvudstaden Nuuk.
För att göra plats för bygget måste 12 miljoner ton berg sprängas bort, 6 miljoner för varje flygplats.
Allt berg som sprängs bort används som ballast i projektet.
De senaste månaderna har de sprängt bort ungefär 100 000 kubikmeter i veckan.
I Nuuk arbetar nu (oktober 2020) 142 personer med att göra plats för bygget. I Ilulissat 40 personer.
Den ursprungliga planen var att båda flygplatsen i Nuuk skulle vara klar i augusti 2023 och att den i Ilulissat i december 2023. På grund av bland annat Covid -19 har det blivit förseningar. Munck och uppdragsgivaren diskuterar nu nya slutdatum.
…och det här gör Epiroc för Munck på Grönland
Epiroc har hittills levererat 7 maskiner till projektet: Fem SmartROC T40 och två FlexiROC T30.
3 servicetekniker har utbildats av Epiroc för att sköta det regelbundna underhållet av maskinerna
Epirocs egna servicetekniker har också vid ett flertal tillfällen åkt till Grönland för att hjälpa till.
Att både göra och arbeta efter en borrplan hör till vardagen som operatör. Den görs ofta i ett separat program – men går även att få till direkt i riggdatorn. Epirocs Borrmästare ger tipsen för en riktigt smidig hålnavigering.
– Sedan vi släppte en uppdatering som gjorde det möjligt att göra planen direkt från riggen för två år sedan är det fler och fler som upptäcker hur enkelt det är, säger Stefan Löfdahl, Borrmästare på Epiroc.
Det är framför allt när du har en enkel borrning framför dig som du kan göra planen direkt i riggen. Där du troligen inte kommer att behöva laborera med planen under arbetets gång eller arbeta med terrängmodeller.
– Det är jätteskönt att kunna göra planen direkt, utan att behöva någon extern dator, fortsätter Stefan Löfdahl.
Som en GPS – men mycket mer precis
Hålnavigeringssystemet kommer inte med på köpet vid en borriggsaffär, men enligt Stefan Löfdahl är det ovanligt att inte köpa till optionen. Enkelt beskrivet är det en GPS, men med betydligt större noggrannhet än till exempel den du har i din telefon eller pulsklocka.
– Vi brukar säga att vanliga GPS-satelliter ger en noggrannhet på ungefär 5 meter. Ska du sätta ett hålmönster med två, tre meter mellan varje hål behöver du en större noggrannhet än så, säger han.
Hålnavigeringssystemet låter dig styra borrplanen direkt i riggdatorn
För att kunna vara mer precis får hålnavigeringssystemet antingen information av någon av de referensantenner som finns lite här och var i landet, eller av entreprenörens egen basstation.
– På så vis får du istället en noggrannhet på omkring fem centimeter i din hålnavigering, säger Stefan Löfdahl.
Även om hålnavigeringssystemet är enkelt att använda finns det några knep som gör det ännu smidigare att arbeta med.
– Basala grejer kan tyckas, men som jag vet kan betyda mycket ute i fält!
Stefan Löfdahls 3 tips för en smidigare hålnavigering
1. Sätt referenspunkten i mitten
Det första du måste göra i planen är att bestämma vilket hål som ska vara ditt referenshål – alltså från vilket hål hålnavigeringssytemet ska utgå när den räknar ut vilken bäring hålen ska ha.
– Här är det otroligt lätt att snurra till det som operatör. Lägger du referenshålet på sidan av planen, men sedan råkar gå ett annat håll än vad som står inskrivet i programmet kommer hela borrplanen för din hålnavigering att bli bakvänd och hålen bli riktade åt fel håll, säger Stefan Löfdahl.
Ett smart knep för att slippa göra det här misstaget är att sätta referenshålet i mitten.
– Då öppnar man upp möjligheten att gå antingen till höger eller vänster när man senare tar ut skjutriktningen. Det kan låta simpelt, men tro mig – när du väl står där blir det lätt förvirrat åt vilket håll du nu skulle gå åt…
2. Vet du bäring – använd den istället
– Om du borrat färdigt en borrplan som du vet bäringen på kan du istället använda dig av den istället för att åka runt och ta en ny andra koordinat. Då räcker det med en startkoordinat, för att sedan fylla i skjutriktningen.
– Men, det är viktigt att använda bäring först när du redan har borrat en salva som du redan vet vad det är för skjutriktning på. Om man inte har en exakt skjutriktning finns risk att hela borrplanen hamnar snett – en del hål hamnar kanske till och med utanför stuffkanten och andra för långt ifrån. Vet du däremot exakt vilket gradtal den föregående salvans hål har kan du, med hjälp av systemet, kompensera och borra med den riktning som behövs i nästa salva, säger Stefan Löfdahl.
3. Använd samma mall
Innan du börjar att göra en borrplan behöver du göra en mall i hålnavigeringssystemet. Det här tycker många är ett trist moment – att om och om igen behöva fylla i fälten för ”antal rader”, ”avstånd” och så vidare. Ett tips för att slippa det här är att jobba efter samma mall hela tiden.
– Det gör du genom att skapa en mall som är så pass stor att du kan använda den för mängder av områden du ska borra på. Enda gångerna du behöver göra en ny mall är när bergets förutsättningar förändras, det vill säga att det blir ett annat hål- och radavstånd, eller om du behöver borra med en annan diameter på borrkronan.
Många har åsikter om våra svenska gruvor – utan egentligen veta särskilt mycket om dem. Därför har Svemin nu lanserat kampanjen Den svenska gruvan. Men hur bra är egentligen dina gruvkunskaper? Se om du kan svara på våra frågor!
Fråga 1. Hur många gruvor finns det i Sverige?
Sverige har idag 12 producerande gruvor.
Fem av dem finns i Norrbotten, fyra i Västerbotten, två ligger i närheten av Örebro och en hittar du i Dalarna.
Fråga 2. Vad producerar de svenska gruvorna?
I Sverige producera vi framför allt järn, men även bly, guld, koppar, silver och zink. Nya undersökningsmetoder har visat att det kan finnas stora mängder av metaller i Bergslagen som vi, i och med klimatomställningen, har ett ökat behov av nu. Om det leder till att vi även kommer att producera volfram, kobolt, indium och grafit får framtiden utvisa.
Dagbrotttet Boliden Aitik är vår mest produktiva gruva. Foto: Boliden/Lars DeWall
Fråga 3. Vilken är Sveriges mest produktiva gruva?
På tronen över de mest produktiva gruvorna ståtar dagbrottet Aitik. Här producerar Boliden koppar, guld och silver dygnet runt och i en rasande fart – varje år bryter de omkring 39 miljoner ton malm här. Totalt bryter vi i dag omkring 86 miljoner ton malm om året i Sveriges gruvor.
Den djupaste gruvan i Sverige är Renströmsgruvan. I januari 2019 nådde gruvan ner till 1500 meter under jorden. Renströmsgruvan har varit i drift sedan 1948 och här bryer Boliden Mineral Bly, guld, koppar, silver och zink.
Fråga 3. Och den äldsta gruvan – vilken är det?
Den äldsta, men nu nedlagda, gruvan i Sverige finns i Norberg. Där producerade vi järn redan på 1100-talet. Den äldsta gruvan som fortfarande igång är Garpenberg i Dalarna. Den har producerat metaller sedan 1200-talet. I början främst kopparhårdmalm, men numera tar vi fram både bly, zink, silver och guld i gruvans anrikningsverk. Garpenberg drivs av Boliden och är idag en av världens mest innovativa gruvor med automatiserade gruvfordon.
Borrning pågår i Garpenberg, Sveriges äldsta gruva som fortfarande är i produktion. Foto: Boliden/Tomas Westermark
Fråga 4. Hur många gruvor har det funnits totalt i Sverige?
I Sverige har vi brutit malm och framställt metall sedan början av 1000-talet och vi har genom åren haft uppemot 3000 gruvor i landet. Under långa perioder mellan 1200-talet och 1800-talet var vårt land en av världens främsta järnproducenter. De flestas våra gruvor har legat i Bergslagen. Idag är det bara Lovisagruvan och Renströmsgruvan som fortfarande är aktiva där.
Fråga 5. Hur mycket producerar vi i förhållande till resten av världen?
Samtidigt som antalet gruvor i Sverige har sjunkit drastiskt – från 240 stycken år 1900 till 12 år 2020 – har Sverige som gruvland blivit allt mer produktivt. I dag producerar vi 92 procent av all järnmalm i EU. Dock ligger vi fortfarande i lä i förhållande till resten av världen, globalt sett står vi bara för drygt en procent av järnmalmsproduktionen.
Fines, krossat järnmalm, producerat av LKAB. Foto: Fredric Alm/LKAB
Fråga 6. Hur hållbar är den svenska gruvan?
Att gruvverksamhet i grunden är ett angrepp på den befintliga miljön, det går inte att komma undan – och utförs den inte på ett bra sätt kan den skada våra ekosystem. Därför är den också hårt reglerad i Sverige. Med det sagt, är den svenska gruvan en av de hållbaraste gruvländerna i världen, om inte det hållbaraste. Här pågår stora projekt, som till exempel SUM som initierats av LKAB och som syftar till att sätta en ny världsstandard för gruvproduktion.
Det som eftersträvas är bland annat hållbarhet i form av nollutsläpp och en total säkerhet i gruvorna. Att sätta en ny världsstandard är viktigt inte minst eftersom gruvorna spelar en stor roll i klimatomställningen. Ska vi täcka våra behov av metaller i ett fossilfritt samhälle räcker det inte att bara återvinna de vi redan har tagit upp ur gruvorna. Vi behöver mer.
Fråga 7. Hur mycket av vår export står den svenska gruvan för?
Av Sveriges totalt bruttoexport står gruv- och stålindustrin för omkring 10 procent.
Bara 27 år gammal och redan ägare till två sprillans nya borriggar, en FlexiROC T30 och en SmartROC T40. Mannen bakom Wärnefjords Bergteknik har stora planer.
– Man måste ta lite risker för att komma framåt!
Han valde mellan att jobba med maskiner – eller att bli brottsmålsadvokat. Elias Wärnefjord har alltid varit intresserad av brott och straff, men när han under högstadiet insåg hur mycket plugg det skulle innebära duckade han den karriären. – Det fick bli en gymnasieutbildning till grävmaskinist istället, berättar han över telefon från den byggsite han befinner sig på. – Det är ett stort projekt i Blekinge, inte så långt från där jag bor vilket är skönt.
”Jag vill kunna lita på mina maskiner så mycket det bara går – går inte riggen en dag ska det vara för att jag vill vara ledig, inte för att den är trasig”
Elias har hittills framför allt jobbat med ”contract drilling” i sitt företag Wärnefjords Bergteknik. Det innebär att andra entreprenörer erbjuder honom kontrakt som lovar honom borrning på årsbasis.
– Jag är nog ganska ensam om att jobba så i Sverige. Men det passar mig och innebär att jag inte behöver konkurrera om jobben häromkring.
Bra inblick i livet som företagare
Att satsa på en karriär i maskinbranschen visade sig vara klokt, Elias älskar sitt jobb som borrare. Men någon grävmaskinist blev han aldrig. Redan under utbildningen, när han jobbade extra på en blockstenstäkt, började han istället att borra. På den vägen är det. Under de första sju åren efter gymnasiet var han anställd, men sedan 1,5 år tillbaka arbetar för sitt eget företag Wärnefjords Bergteknik.
”Många entreprenörer lägger krokben på sig själv när det köper begagnat”
– Företaget jag var anställd på var litet. Mats, som ägde det, hade bara mig och en till. Det gjorde att jag fick en väldigt bra inblick i hur det är att vara enptreprenör. Jag lärde mig både vad man ska göra, och inte ska göra.
Även om drömmen var långt borta när han som 19-åring tog anställning hos Mats, visste Elias redan från början att han någon gång själv skulle vilja bli entreprenör och ha en egen borrigg. Så fort han hade en stadig lön började han lägga undan pengar. När tiden sedan blev mogen hade han lyckats spara ihop den insats banken krävde. Valet föll på en Epiroc FlexiROC T30.
Elias valde att genast investera i en ny borrigg. En tillgänglighet på 90% motiverar investeringen.
– För mig var det givet att jag skulle köpa en ny borrigg. Som entreprenör vill jag kunna lita på mina maskiner så mycket det bara går – går inte riggen en dag ska det vara för att jag vill vara ledig, inte för att den är trasig. Jag tror att många entreprenörer lägger krokben på sig själv när det köper begagnat. Eftersom tillgängligheten på en ny rigg är runt 90 procent under de första åren, jämfört med runt 70-80 procent på en som har kanske tre år på nacken, tror jag att det lönar sig med nytt. Inte minst om man tänker på de garantier som kommer med, säger Elias.
Rekryterade in erfarenheten
När han på ett jobb stötte på veteran-operatören Gunnar Axelsson fick han en idé. Vad skulle hända om han anställde Gunnar, fick in mängder av erfarenhet och skinn på näsan i företaget, och i samma veva köpte ytterligare en borrigg?
– Jag hade ju mer jobb än jag kunde ta, så varför inte? Visst, det är alltid en risk att köpa dyra maskiner – men jag tänkte att går allt helt åt fanders kan jag väl bara ta en anställning igen?
”Det är så otroligt skönt med hytt! Att stå ute och borra i i ösregn och blåst under tolv timmar om dagen, det sliter både fysiskt och psykiskt”
Gunnar, som tidigare även jobbat som servicetekniker, var med på noterna. Medan han fick ta över T30:an slog Elias till på sin andra borrigg inom loppet av ett år, en SmartROC T40.
– Båda min SmartRoc T40 och T30:an är fullt utrustade, det är bara ljuddämpning jag inte valt till, säger han och berättar att det blev lite mutter när Gunnar, som är av den gamla skolan och aldrig hade kört med gps tidigare, insåg att han skulle bli tvungen att lära sig allt nytt som fanns i T30:an.
– Men det gick hur fort som helst för honom att lära sig. Nu vill han inte köra utan gps:en överhuvudtaget, säger Elias.
Smart att ta in erfarenhet
Rekryteringen av Gunnar var ett riktigt lyckokast och, menar Elias, en viktig anledning till varför det går så bra för Wärnefjords Bergteknik. – Det går inte att lyfta fram nog hur viktig han har varit för mig och företaget. Att som ung entreprenör ta in en borrare med så mycket erfarenhet, som tar ansvar, är helt självgående… Det har nog varit det enskilt viktigaste saken jag gjort sedan jag startade eget.
”Jag vill expandera! Jag är bara 27 år gammal och kan hålla på i 40 år till”
Maskinerna är Elias också nöjd med, men bäst av allt är hytten på den nya SmartRoc T40:an. – Det är så otroligt skönt med hytt! Att stå ute och borra i i ösregn och blåst under tolv timmar om dagen, det sliter både fysiskt och psykiskt. Egentligen är det konstigt att inte alla riggar har hytter, varför skulle inte vi ha en när grävmaskinister alltid har en?
Tre bra val – yrket, företaget och flickvännen
Hittills har jobben har trillat in, riggarna har inte behövt stå stilla under mer än någon dag, och det finns inget som tyder på att det kommer att stanna av. Närmast väntar några veckor till i vid uppdraget i Blekinge, efter det kanske det blir Växjö under en period.
– Med ett litet avbrott när jag tänker vara hemma, säger Elias och berättar att han inte bara bygger ett företag, utan en familj också. Flickvännen Isabelle är i nionde månaden och tvååriga Elsa ska vilken dag som helst bli storasyster.
– Jag brukar säga att jag gjort tre riktigt bra val i livet. Det första är mitt yrke, jag trivs så bra med det. Det andra är att jag startade eget, det är sådan lyx att kunna välja själv åt vilket hål jag vill gå. Det tredje är mitt val av flickvän. Jag tycker att många i det här yrket glömmer hur viktigt det är att ha en partner som roddar livet där hemma medan vi är borta. Isabelle är helt fantastiskt som fixar det.
Företaget ska växa
Om tio år då? Vad är Wärnefjords Bergsteknik för typ av företag då? – Större! Jag vill expandera! Med bara 27 år på nacken kan jag hålla på i 40 år till. Och jag gillar inte att stå still, jag vill hela tiden framåt. Så, om tio år hoppas jag på att ha åtminstone tio vagnar igång. Borra själv kommer jag göra så länge som möjligt. En äldre förebild i branschen sa någon gång att han inte skulle krypa in på kontoret förrän han omsatte 80 miljoner. Så tänker jag med!
Fakta Elias Wärnefjord
Ålder: 27 år Familj: Sambon Isabelle, dottern Elsa och nyfödde sonen Otto (född bara några dagar efter att artikeln skrevs). Gör: Driver Wärnefjords bergteknik Kör: SmartROC T40. Äger också en FlexiROC T30, men den kör hans medarbetare Gunnar Axelsson. Bästa lärdom hittills: Visa din uppskattning gentemot dina medarbetare, det är viktigt att känna sig sedd för det man gör!
I Sverige har vi en lång tradition av att ta tillvara våra resurser under marken genom våra gruvor. Det är också en branch som bland många har ett skamfilat rykte. Många lever kvar i bilden om smutsiga och farliga gruvor. Men läget har för länge sedan förändrats. Gruvnäringen i Sverige är idag världsledande i sitt hållbarhetsarbete. Det vill branschorganisationen Svemin ta fasta på i sin nya kampanj ”Den svenska gruvan”.
Transparens: Epiroc är en av finansiärerna bakom Svemins kampanj ”Den svenska gruvan”
Gruvnäringens branschorganisation Svemin lanserar idag kampanjen Den svenska gruvan som ska visa hur avgörande metaller och mineral är för ett modernt och hållbart samhälle. Bakom kampanjen står förutom Svemin också LKAB, Boliden, Zinkgruvan Mining, ABB, Epiroc och Sandvik.
Det kampanjen vill få fler att bli medvetna om är hur viktiga metaller och mineraler är i omställningen till ett mer hållbart samhälle. Det handlar både om det vi i Sverige bryter idag men också om så kallade omställningsmetaller som är avgörande för elektrifiering och som vi inte bryter eller tar vara på än. En fossildriven bil innehåller till exempel i snitt 20 kg koppar – en eldriven bil 70 kg.
Annonser från Svemins kampanj Den svenska gruvan visar metaller i vardagen
Den Svenska Gruvan vänder sig därför till en bred allmänhet. Trots att Sverige är ett stort gruvland så har det visat sig att att kunskapen om gruvnäringen är låg och många gånger felaktig – inte minst i större städer. Här finns en tveksamhet till om mer brytning är bra och en oro för att det ger konsekvenser i naturen. I sig inte så förvånande med tanke på att våra gruvor ofta ligger långt ifrån just dessa platser och de gånger det rapporteras om gruvnäringen så handlar det ganska ofta om konflikter gällande mark och natur.
Sverige har en lång tradition av utvinning av metaller. I Kiruna har det brutits järnmalm sedan slutet av 1800-talet. I Zinkgruvan har brytning pågått i över 150 år, likaså i Garpenbergsgruvan vars historia sträcker sig ända tillbaka till 1200-talet. Det är inte bara traditionen som gör Sverige till ett starkt gruvland. Det är också innovationen. Garpenbergsgruvan är exempelvis en av Sveriges äldsta gruvor. Samtidigt är den också en av världens mest moderna med stora satsningar runt automation.
Maria Sunér Fleming, vd, Svemin hoppas att fler ska få upp ögonen för den hållbara svenska gruvnäringen.
Svemins vd Maria Suner Fleming menar att många tar metallerna i vår vardag för givet. Det hon hoppas med kampanjen Den svenska gruvan är att fler ska förstå betydelsen av metaller och mineral i våra liv idag och i framtiden
-Vi vill alla ta kliv mot en hållbar och fossilfri värld men när det kommer till vägen dit är kunskapen ibland låg. Metaller och mineral är helt avgörande och i Sverige har vi fantastiska möjligheter att ta ett miljömässigt ledarskap om gruvnäringen får möjligheter att utvecklas vidare.
Viktiga mineraler för en grön omställning
EU lanserade nyligen en lista på de råmaterial som är avgörande för att Europa ska fortsätta utvecklas till ett starkt och hållbart samhälle tillsammans med en handlingsplan där ett av huvudområdena är hur vi kan öka utvinningen i EU med nya gruvor, men också hur vi kan öka återvinning och trygga import från länder utanför EU. I vår svenska berggrund finns mer än hälften av dessa råmaterial.
-Under våra fötter finns helt enkelt de råmaterial som är en förutsättning för den gröna omställningen och mycket annat av det vi tar för givet i vardagen. Med initiativet Den Svenska Gruvan vill vi täta kunskapsluckorna mellan hålet i marken och skärmen du har i handen, säger Emma Härdmark, kommunikationschef Svemin.
För den som blir mer nyfiken på gruvnäringen i Sverige samlar vi fakta på: densvenskagruvan.se. Välkommen att kolla du också.
Förutom några gråa hår och en och annan rynka – hur kan du avgöra vilken borroperatör som varit igång länge och vilken som precis börjat? Och vad kan de lära sig av varandra? Epirocs borrmästare Stefan Löfdahl vet precis.
Det är väl egentligen som med vilket yrke som helst – den som gjort något under lång tid utvecklar någon slags känsla. En intuition grundad på tusentals dagar vid spakarna, på misstag som gjorts och på lyckade satsningar.
Stefan Löfdahl visar upp funktionerna på en FlexiROC T15 för en operatör i Stockholm
– Det är ju inte ett dugg konstigt att en borroperatör som bara jobbat i något halvår inte reagerar på ett missljud i maskinen, till exempel. De kanske kan se att något inte är som det ska, men de där subtila sakerna som ljud och vibrationer är något man bara måste utveckla en känsla för – och det tar tid, säger Epirocs borrmästare Stefan Löfdahl.
”Många blir också riktiga fenor på att bedöma om något är på väg att gå fel, och vad. De känner sina maskiner och har varit med tillräckligt många gånger förr, helt enkelt”
En annan typisk förmåga som kommer med åren för en borroperatör är att att snabbt kunna räkna ut vilken väg ut på berget som är bäst att ta med riggen. Eller att med sin syn, hörsel och känsla kunna bedöma hur bra borrningen går.
– En borroperatör som varit med ett tag är ofta en fena på att bedöma om något är på väg att gå fel, och vad. Han eller hon känner sin maskin och har varit med tillräckligt många gånger förr, helt enkelt, säger han.
Äldre borroperatörer är rädda att mista kontrollen
Nackdelen med de här erfarna borroperatörerna, lägger Stefan Löfdahl till, är när de får en ny maskin. För någon som lärt sig att lita på sina egna sinnen kan det kännas både motigt och svårt att börja lita mer på vad maskinens system säger istället.
– Många borroperatörer känner nog att de förlorar kontrollen över maskinen…. Men trenden nu är ju att maskinerna tar över operatörernas roll mer och mer. Snart kommer ju många sitta någon annanstans och fjärrköra sina maskiner. Operatörsrollen kommer att bli mer och mer övervakande. Även om de flesta inte är där ännu är det många system i riggarna som går åt det hållet redan nu, säger han.
I de situationer, som handlar mycket om att ta till sig ny teknik, är det istället de nya borroperatörerna som oftast briljerar.
”Jag upplever att det råder någon slags machokultur i vår bransch tyvärr. Många vågar inte ställa frågor”
– De är generellt sett snabbare på att ta till sig de nya verktygen som kommer nu, säger Stefan Löfdahl.
Våga fråga viktigt för alla borroperatörer – oavsett erfarenhet
Oavsett om du som operatör är novis eller gammal räv tycker Stefan Löfdahl att det alltid är bäst att sträva efter att släppa på prestigen och våga fråga om det du tycker är svårt.
– Jag upplever att det råder någon slags machokultur i vår bransch tyvärr. Många vågar inte ställa frågor, säger han och berättar om när han vid ett tillfälle för inte så länge sedan hade flera borrare samlade för att de skulle ha chans att ställa frågor till honom.
– Jag hade förberett mig på att få mängder av frågor, men det var knappt någon som pratade alls! De som gjorde det var de som bedömdes som erfarna. Väldigt synd, det är ju genom att våga fråga som man lär sig! Oavsett om man är gammal i gamet eller helt ny.
Det här kan nya borroperatörer lära sig av de erfarna
Är du ny, skaffa dig en mentor och våga ställa frågor. Även om de känns dumma!
Lär dig borrning från grunden – då kan du jobba även ifall de nya verktygen inte skulle fungera.
Var ödmjuk kring att vi alla är nybörjare i början. Var snäll mot dig själv och ge dig tid.
Det här kan de erfarna borroperatörerna lära sig av noviserna:
Ta till dig de ungas öppenhet inför nya teknik.
Försök att lära dig så mycket som möjligt om den nya tekniken. Var intresserad! Det kan leda till att du både får det roligare och enklare på jobbet.
Våga lita på automatiken i riggen – även när du i det enskilda fallet är snabbare. Statistiken visar att automatisk borrning alltid vinner i det långa loppet.
Den svenska gruvan skriker efter folk, men den föråldrade bilden av gruvarbetaren, näringen och gruvorten står i vägen. Varför är det så och vad kan man göra åt det? Vi frågade människorna som själva lever nära gruvan.
Fotnot: Den här artikeln skrevs innan utbrottet av Covid-19
Några kilometer från LKAB, utanför Välkommaskolan i Malmberget, står bilar och epa-traktorer parkerade på skolgården framför entrén. På baksidan av skolan går avspärrningen mot rasområdet. I sommar flyttar hela gymnasiet till en helt ny byggnad inne i centrala Gällivare.
– Vi är mitt uppe i flytten, så det är fullt upp med olika möten nu, säger rektorn Anna Jillmyr.
Den nya skolan är ett spektakulärt och flott bygge i knallrött, insprängt mitt i centrum. Det byggs också ett multiaktivitetshus mitt i staden med alltifrån sporthall till lokaler för dans, padel, skytte och simhall. Och även om tömningen av Malmberget, där flertalet hus nu har övergivits och många redan har rivits, kan upplevas som sorglig hos de som har vuxit upp och bott i bygden, innebär flytten också något nytt och hoppfullt.
Framtiden i Gällivare ser ljus ut, tycker invånarna – metallerna i marken behövs, arbetsgivarna jagar arbetskraft och samhället har alla förutsättningar att blomstra. Nu gäller det bara att övertyga fler om det, få människor i hela landet att inse att den svenska gruvan inte längre är vad den en gång varit. Få fler att vilja stanna och fler att våga flytta norrut.
Den svenska gruvan: en modern arbetsplats
– Lite förenklat kan man säga att gruvnäringen har två problem med sin image. Det ena är att både gruvan och industrin generellt har svårt att locka yngre, säger Pär-Erik Martinsson, verksamhetsledare för Process-it innovations, en centrumbildning vid LTU och Umeå universitet, som jobbar med industrinära samarbetsprojekt.
Det andra, fortsätter han, är att många ser gruvnäringen som en stor miljöförstörare.
– När det gäller miljön finns ju många föreställningar om gruvor som inte är riktigt korrekta. I Västeuropa har vi jobbat stenhårt med miljöfrågorna under lång tid. Naturligtvis bryter man upp marken, men vill man ha metaller, elektronik och bilar så måste man bryta mineraler och det är i väst den ansvarsfulla gruvdriften finns, säger han.
Samtidigt lever den gamla uppfattningen om att gruvarbete är ett hårt, farligt och smutsigt yrke också kvar.
–Visst är det dammigt, blött och mörkt under vissa arbetsmoment. Men en modern gruva är faktiskt en high-tech-plats i mångt och mycket. Med automatisering av olika processer försvinner dessutom fler och fler av de farliga arbetsmomenten, säger Pär-Erik Martinsson.
Få högutbildade vill till glesbygden
Något som förstås spär på problemet ytterligare är att gruvorna ligger där de ligger. Att få högutbildade att flytta till orter som Gällivare, Kiruna och Pajala är svårt, konstaterar han.
Det är 19 grader kallt i Gällivare och blåser snålt, men inne i frisersalongen hos Ulrika Johansson är det varmt och ombonat. Kent Grape, målare till yrket, har slagit sig ner i stolen för att bli klippt. Både han och Ulrika Johansson tror också att bilden söderut av jobbet i gruvan i många fall är förlegad och missvisande och kan stå i vägen när man vill locka hit arbetskraft. Hårdare marknadsföring av det som finns i Gällivare är vad som gäller för att få fler att vilja flytta hit, tror de.
– Det finns jobb, det är bra betalt och vi har Dundrets fjällanläggning, säger Kent Grape.
Men något annat som också måste till är fler bostäder.
– Hur det än är, finns det inte bostäder så går det inte att få hit folk, säger Ulrika Johansson.
Vill locka fler till Gällivare och gruvjobben
Några hundra meter därifrån, på ett kafé i centrum, tar Jörgen Sevebring sig en fika med sin gamla kompis från skoltiden, Per Holma. De är inne på samma spår som Kent Grape – att med rätt marknadsföring skulle det gå att locka fler till Gällivare.
– Jag tror att bilden av Gällivare söderut är ganska obefintlig. De vet bara att det är kallt och ligger långt uppe i landet, säger han.
– De tänker kanske att det går isbjörnar på gatan, skojar Per Holma.
Om man ska kunna locka folk att jobba i kommunen behöver man berätta att det finns välbetalda jobb och vacker natur. A och o är också att se till att förbindelserna funkar. Jörgen Sevebring berättar om att när han för några månader sedan tänkte ta flyget inte fanns några avgångar till Gällivare varken på lördagar och söndagar.
– Det är en katastrof, säger han.
Allt fler kvinnor i den svenska gruvnäringen
Hos LKAB i Malmberget är det skiftbyte. Kvinnor och män i overaller passerar i manskapshuset på väg upp från underjorden. Väggarna är täckta av lampor på laddning, de hör till gruvarbetarnas hjälmar. Glenn Olsson är 59 år och arbetar med det mesta – borrar, förstärker och skrotar. I år blir det 38 år sedan han som 19-åring började jobba under jord. Då, på den tiden, var det ett riktigt hårt klimat, minns han. Det kunde till och med sitta nakenkalendrar på väggarna.
– Det fanns inga kvinnor som jobbade här och man var ganska liten när man satt i fikarummet. Det är helt något annat idag.
Numera är 22 procent av de anställda hos LKAB kvinnor och av den machokultur som rådde när Glenn Olsson började finns det ingenting kvar, berättar han. Kollegan Evelina Anttila, 25 år, håller med.
– Visst, det är kanske ett lite hårdare jobb än typiska tjejyrken. Men inte på något negativt sätt. Jag trivs här, säger hon.
Bilden av machomän i gruvan lever kvar
David Väyrynen är poet, kommunpolitiker och arbetar också 20 procent i Gällivares kulturskola. Bilden av gruvan och Malmfälten som en plats för machomän tror han kan leva kvar, men han är tveksam till om den stämmer.
– Vi jobbar jättemycket med mångfald och normkritik, tolerans och acceptans och värderingar i stort här.
Det kan finnas sådant som behöver förändras, men det finns en risk i att peka ut mannen som det stora problemet, anser han, och ska något förändras måste det ske inifrån genom eget arbete.
– Det är en del av ett narrativ som handlar om glesbygd i stort, att där det finns tunga industrier är människor trångsynta och obenägna att förändras. Men själv känner jag väldigt få män, om ens någon som stämmer överens med hur männen framställs i till exempel filmen Jägarna. Jag träffar inte dem, för mig är Gällivare mycket mera mångfald och har alltid varit.
De flesta vet lite om den svenska gruvan
Han tror egentligen inte att folk runtomkring i landet vet särskilt mycket om Malmfälten och den bild de får förmedlad genom media är inte särskilt nyanserad.
– Det är klart, ju färre lokalredaktioner det finns, desto fler lättköpta nyheter fångas upp och förmedlas.
Han kommer ihåg en nyårsdag när det blåstes ut i nationell media att det var en älg som hade blivit skjuten i ett bostadsområde under nyårsnatten.
– Och det är klart att det är ju en nyhet, men när medierna finns i Stockholm är det mest bara den typen av lättköpta nyheter som kommer fram. Något som verkligen berör väldigt många är samhällsomvandlingen och den är inte alls särskilt omrapporterad.
Samtidigt är urbaniseringen en så stark kraft att det kanske inte spelar så stor roll vilken bild av Gällivare som förmedlas ut i landet, menar han. Det kommer inte att påverka människor att flytta hit i någon större utsträckning ändå.
– Ska du förändra bilden av en bransch som funnits i över 100 år måste du jobba hårt och lite envist, framförallt med kommunikation.
Ronny Olovsson är PR-strateg och delägare på Vinter reklambyrå som har sitt kontor på i Luleå. De samarbetade tidigare med LKAB för att gruvbolaget skulle locka till sig fler kvinnor – något de sedermera också lyckades med.
– Det enda sättet var att exponera att du som kvinna kan jobba i gruvbranschen, ta sönder de fördomar som finns om att det krävs väldigt speciella egenskaper. Det är inte med spett och hacka du jobbar där nere under jord.
Han anser inte alls att det är någon omöjlighet att ändra den svenska gruvans image, men det hänger ihop med att också väcka intresse för livet och miljön i Norrbotten.
– Att få människor att förstå att de kan förändra sina liv radikalt, på ett häftigt sätt, och få ett jättespännande jobb i en fantastisk miljö. Men då måste gruvbolagen samverka med varandra och med andra aktörer.
Ett sätt kan vara att hålla koll på vad som händer i resten av Sverige. Om det till exempel är kris inom bilindustrin i Trollhättan så är det smart att rekrytera arbetskraft där. Men också på universitetet och andra skolor med intressanta utbildningar.
Imageproblemet står i vägen för rekryteringen
En av dem som till vardags brottas med imageproblemet är Cecilia Olsson. Hon är HR-chef på LKAB i Malmberget och konstaterar att det är svårt att rekrytera inom samtliga yrkeskategorier. Hon önskar att hon visste hur hon skulle göra för att locka fler till gruvbranschen och livet i Norrbotten.
– Visste jag det skulle jag nog få Nobelpriset.
Hon är osäker på hur människor söderut uppfattar arbetet i gruvan.
– Men ju längre bort från Gällivare man bor, desto mer gammaldags bild tror jag att man har. Jag är själv norrbottning, men visste till exempel inte vilket otroligt säkerhetsarbete som görs i hela branschen förrän jag började hos LKAB, säger Cecilia Olsson.
Hon och hennes kollegor jobbar aktivt med att förmedla en mer uppdaterad bild av den svenska gruvan när de är ute och berättar om företaget på mässor, universitet och andra skolor. De rekryterar också aktivt från andra länder.
– Befolkningsstatistiken pekar inte åt rätt håll här i Gällivare och vi har konkurrens från andra arbetsgivare.
Även Cecilia Olsson tror att det behövs ännu mer marknadsföring, både i närområdet, nationellt och internationellt. Även om många ungdomar från kommunen dras till att jobba i gruvan, så räcker de långtifrån till. Redan idag har de LKAB-profiler på gymnasierna i Kiruna och Gällivare, men kanske måste de börja bearbeta ungdomar redan i grundskoleåldern.
– Kanske fixa någon VR-pryl man kan leka med.
Få återvänder till Gällivare– trots möjligheterna
Anna Jillmyr på Välkommaskolan i Malmbeget tar emot en trappa upp och slår sig ner i ett konferensrum. Hon pekar ut genom fönstret på avspärrningen mot rasriskområdet. Under vintern har de sett hus rivas alldeles utanför. När hon själv gick i gymansiet på 1990-talet var det lågkonjunktur och samhället saknade framtidstro. Idag när gruvan skriker efter arbetskraft är söktrycket högt på yrkesprogrammen och ungdomar går ut skolan direkt till högavlönade jobb.
– Vårt stora problem är att locka elever även till de studieförberedande programmen.
Av dem som ändå väljer att gå ett teoretiskt program och studera vidare på annan ort är det få som återvänder till Gällivare, trots att de också hade behövts på orten. Hon vet inte hur de ska göra för att få tillbaka dem. Det är även brist på till exempel lärare till både till yrkesprogrammen och i grundskolan och på vårdpersonal till sjukhuset. När hon bodde på Västkusten hade hon upp till en timmes pendlingsväg till jobbet, medan hon här har fem minuter till allt. Det, liksom naturen, är något hon brukar locka med när hon annonserar efter lärare. Att hon flyttade tillbaka igen berodde också på att hon hade tröttnat på regniga och blåsiga vintrar och ville kunna åka skidor igen.
– Jag skulle önska att människor kunde se alla fördelarna med att bo här, för de är många. Men kanske ett kallortstillägg skulle vara en bra idé, sådant fanns det förr.
Bland gymnasieungdomarna i årskurs tre på Välkommaskolan är synen på gruvan övervägande positiv och de flesta kan tänka sig att arbeta i gruvan efter skolan.
– Det är annorlunda, inte som något annat jobb och bra betalt, säger Erik Widmark som går fordonsprogrammet med transportinriktning.
Han har smittats av den allmänna framtidstron och håller inte för omöjligt att han kommer stanna kvar här och arbeta i gruvan.
– Det är en stad som utvecklas, det kommer nytt och förbättras hela tiden, säger han.
Elin Lindkvist som går i trean på ekonomiprogrammet däremot vill absolut inte jobba i gruvan.
– Jag vill inte ner i något hål och bli smutsig, säger hon och menar att hon nog delar den bilden med många människor söderut – att det är en arbetsplats med mycket grovgöra och att det är allmänt hemskt och mörkt.
En ny optimism för den svenska gruvan tar fart
Klasskamraterna Wilma Liljergren och Moa Johansson ler åt hennes beskrivning, men själva är de betydligt mer positiva. De kan båda tänka sig att börja arbeta i gruvan, men för att få folk att flytta till Gällivare behöver samhället bli mer attraktivt, menar de. även Det är även en förutsättning för att de som flyttat iväg till annan ort för att studera ska vilja komma tillbaka.
– För de som gillar friluftsliv och att åka skidor är det bra här, men det finns ingen mångfald av aktiviteter, säger Moa Johansson.
– Inte så mycket shopping och så, tillägger Elin Lindkvist.
Ändå tror de alla tre på Gällivares framtid.
– Så länge gruvan är igång finns det en framtid här. Det är där de flesta jobben finns, säger Moa Johansson.
Även Melinda Gerogio, som går på fordonsprogrammet och ska bli bilmekaniker, tror på Gällivare som ort. Hon går LKAB-profil och vill definitivt jobba i den svenska gruvan.
– Min pappa jobbar i gruvan och min farfar har jobbat i LKAB, så det känns kul att fortsätta traditionen, säger hon.
När hennes farfar arbetade i gruvan var det helt annorlunda idag, berättar hon.
– Så fort telefonen ringde och farmor hörde om en olycka var hon orolig att det var farfar som hade råkat ut för något. Men sedan när pappa har jobbat så har det inte varit så farligt. Det finns ju alltid risker under jorden men inom LKAB jobbar de mycket med säkerheten, så det har blivit bättre.
Hon känner sig stolt över att komma från Gällivare.
– Det är så speciellt – just på grund av gruvan. Den kommer inte finnas för alltid och därför vill jag jobba där nu, säger hon.
Svevia drar igång egen losshållning av ballastmaterial – en produktion de tidigare köpt in. Vi tog ett snack med Jimmy Andersson, platschef på Svevia division Industri och den som ansvarar över uppstarten.
Hur kommer det sig att ni satsar på losshållning nu?
– Det hänger ihop med att vi har ett internt mål att öka ballastproduktionen med nästan det dubbla de kommande åren. År 2019 sålde Svevia 7 miljoner ton ballast, nu vill vi komma upp till 12 miljoner ton om året. För att klara det valde vi att, tillsammans med våra underleverantörer, börja sköta en del av losshållningen själva. Det vill säga borrning, sprängning och skutknackning.
En ljuddämpad SmartROC T40 har blivit operatören Stellans favorit
Varför ska er ballastproduktion öka så mycket?
– För att möta efterfrågan! Behovet av ballast ökar ständigt. Det används överallt i vårt samhälle – i vägar och husbyggen bland annat. Svevia producerar allt från stenmjöl till de riktiga stora bitarna. Historiskt sett har vi använt oss mycket av naturgrus i Sverige, men det är en sinande källa. Nu måste vi producera mer ballast istället.
Behöver de entreprenörer som jobbar med losshållning för er nu känna sig oroliga?
– Nej, vi kommer definitivt fortsätta att köpa tjänster av underleverantörer, eftersom volymerna ska öka så mycket.
Kommer ni att behöva anställa många nya operatörer för det här?
– Planen är att vi ska köpa in fler riggar än de två vi redan har, och för dem kommer vi absolut behöva operatörer och även mättekniker och sprängarbetsledare. Än så länge har vi en rigg igång i Östergötland och en som håller till i Skåne och Västra Götaland. Var vi ska ha de övriga är inte klart ännu.
En SmartROC T40 balanserar säkert
Vilka maskiner kör ni?
– De vi har köpt hittills är två SmartRoc T40, den ena med ljuddämpning och den andra utan. Den första, som varit igång ett tag i Östergötland, har gått förträffligt bra! Varför vi valde ljuddämpning på den andra har med täkttillstånd att göra.
Varför har ni valt Epiroc som leverantör?
– För att vi har bra erfarenhet av Epirocs maskiner. Sedan måste man ju rätta sig lite efter vad operatörerna vill också. Det är mer sannolikt att allt kommer att gå smidigt om de redan har suttit i en Epiroc och dessutom gillar maskinen. Vi vet helt enkelt vad vi får med en Epiroc, sådant är viktigt inte minst i ett uppstartsskede.
Vilken blir den största utmaningen tror du?
– Att göra den här förändringen internt. Vi ska gå från att vara ett bolag som handlat upp alla tjänster till att också göra en stor del för egen maskin. Det blir ett annat tänk och ett annat sätt att arbeta. Jag har varit med om liknande processer tidigare och vet att det går att göra, men också att det kan ta lite tid innan organisationen är på plats och allt fungerar smidigt.
–Jag vill förstås leva upp till förväntningarna på att vi på ett lönsamt sätt ska få till en smidig intern losshållning. På Svevia pratar vi mycket om vikten av att ha kontroll över hela värdekedjan i vår produktion. Jag tror att den här satsningen kommer att bidra till det. Men det absolut viktigaste målet är förstås att producera en riktigt bra slutprodukt.
Han är noggrann, envis – och produktiv som få. Efter 35 år i yrket tycker Stellan Johansson fortfarande att jobbet som borrare är det roligaste som finns. Pension? Ha! Inte än på ett tag.
På en gård fyra mil nordväst om Västervik, på orten med det poetiska namnen Havets kvarn, har borroperatören Stellan Johansson precis kommit innanför dörren. Han har lämnat in bilen på lagning – en ganska typisk syssla för en ledig fredagsförmiddag. Efter fyra nätter ute på jobb är det på fredagarna to do-listan för hemmabestyren bockas av.
– Jag har haft tur som under alla år haft min sambo som skött hus och hem medan jag varit borta, är så tacksam över det, säger han.
Efter 35 år är Stellan Johansson fortfarande nyfiken på yrket som borrare
Stellan Johansson har varit med länge i branschen. Sedan 1985, närmare bestämt. Då var han 29 år och kom från ett jobb som asfaltsläggare på Skanska.
– Men de var ju bara ett säsongsjobb, under vinterhalvåret hade jag ingenting att göra. Så när de sökte folk till en liten bergtäkt några mil ifrån där jag bor hoppade jag på det, berättar Stellan.
Testat det mesta som borrare
Ett bra beslut, visade de sig. Livet som borrare passade honom perfekt. Från första början älskade han upplägget – att få vara utomhus hela dagarna, jobba självständigt och med maskiner.
– Maskiner har alltid intresserat mig. Den första riggen jag jobbade med var en gammal Tamrock, märket som blivit Sandvik nu. Den var rejält sliten och jag fick reparera den en hel del, minns jag. Men det var ett bra sätt att lära sig maskinen på, säger han.
Riggen Stellan kör nu skiljer sig mycket från hur det såg ut när han började
Sedan slutet av 90-talet har han bara arbetat med borriggar från Epiroc, tidigare Atlas Copco. Uppdragen har varit minst sagt varierande. Stellan har jobbat med allt från ballastproduktion till att förbereda husgrunder och väg- och järnvägsbyggen. Roligt allihop, konstaterar han.
– Fast slitsborrning tyckte jag extra mycket om. När man istället för att spränga borrar kanaler i berget, många bredvid varandra, för att sedan bryta loss väggen mellan dem med ett särskilt verktyg. Det är väldigt avancerat och kräver en extrem noggrannhet – sådant gillar jag!
Noggrannhet är ett av de viktigaste i jobbet som borrare anser Stellan
En av Sveriges mest produktiva borrare
Kanske är det just den där noggrannheten som gjort Stellan till en hejare på att producera på hög nivå. Under många år har han legat i toppen på Epirocs listor över Sveriges mest produktiva operatörer.
”Jag är jäkligt envis också! Jag vet ju vad grejerna kostar och vill få ut så mycket som möjligt av dem”
– Jo, men nog beror det mycket på att jag är noggrann. Jag vill hela tiden läsa av berget och försöka klura ut hur jag bäst ska ta mig fram. Jag har ordning på grejerna också, vill ta hand om dem så att de inte går sönder, säger han och lägger till:
– Men jag är jäkligt envis också! Jag vet ju vad grejerna kostar och vill få ut så mycket som möjligt av dem.
Stellan har varit skeptisk till ny teknik men skulle nu aldrig vilja vara utan den
Att han under de senaste 35 åren har bott i husvagn under arbetsveckorna har aldrig varit något problem. Han beskriver sig som en ensamvarg, ”man blir nog det av det här jobbet om inte annat”, och trivs med livsstilen att jobba mellan 6 och 18, äta något, titta lite på tv och sedan sova. En enkel tillvaro.
– Även om jag ibland haft kollegor på samma plats så har vi inte umgås så mycket. Jag tror att vi som valt att leva såhär och fortsätter, vi gillar ensamlivet. Annars håller det inte.
Stora förändringar – till det bättre
Även om livsstilen är densamma som för 35 år sedan, har själva arbetet som borrare förändrats en hel del, inte minst de senaste tio åren, tycker Stellan. Riggarna har blivit mer avancerade och sådant som han behövde räkna ut för eget huvud som 30-åring, är det nu system som räknar ut åt honom.
– När jag började stod vi och lyfte stänger för hand och vi hade ingen hytt till riggen utan stod ute i blåst och regn. Jag gillade det ändå, men jämför jag med hur bra vi har det i dag, ojoj… Nu är borroperatörsyrket verkligen ett toppjobb!
Han berättar att han är gammalmodig och varit skeptisk till all ny teknik som lanserats de senaste åren. När han till exempel mer eller mindre blev tvungen att lära sig hålnavigeringssystemet som kom med den rigg han kör nu var han först skeptiskt. Nu vill han inte vara utan det.
Nya riggar och ny teknik underlättar men grunden är den samma
– Jag som knappt kan sköta en vanlig dator och fortfarande håller fast vid den gamla sortens mobiltelefon – plötsligt skulle jag jobba med ett avancerat system i riggen. Men när jag väl förstod hur det fungerade insåg jag snabbt hur bra det var. Samtidigt har jag enormt stor glädje av att jag kan borrningen i grunden också, utan alla system, säger Stellan.
Fortsätter borra med nya maskiner – för roligt för pension
Egentligen hade han tänkt att han vid det här laget, med 65 år på nacken, skulle ha gått i pension. Men så dök ett uppdrag han inte kunde tacka nej till upp: att få igång två nya SmartRoc T40 för Svevia, som en del av deras satsning på att börja driva losshållning i egen regi.
– Jag har redan startat upp en, den var utan ljuddämpning, och nu har jag dragit igång en till med ljuddämpning för första gången. När allt är igång, rutinerna satta och så, lämnar jag projektet och går i pension på riktigt.
Den nya borriggen med ljuddämpning är ljusår från hur riggarna var när Stellan började
Det enda inom bergentreprenad han inte hunnit med att testa ännu är att jobba i gruva. Något som grämer honom en aning.
– Jo, det hade jag gärna gjort. Få med hela paletten, liksom. Samtidigt kan jag inte klaga. Jag har verkligen älskat mitt jobb hela tiden.
Fakta Stellan Johansson
Ålder: 65 år
Bor: Havets Kvarn, fyra mil nordväst om Västervik.
Familj: Sambo, två vuxna barn, fyra barnbarn och sex hundar.
Karriär: Börjar 1985 på en liten bergtäkt och sedan dess jobbat med i princip allt inom bergentrepenad förutom gruvor.
Kuriosa: Driver vid sidan av sitt operatörsjobb ett vattenkraftverk som han har byggt helt själv på sin gård.
Att vara poppis som operatör är lika med att vara så produktiv du bara kan, eller? Nja. Det finns några saker till som brukar väga in. Borrmästaren Stefan Löfdahl vet vilka.
– För det första, att vara produktiv handlar inte bara om borrmeter. Visst, i slutänden är det förstås viktigt – men hålen måste vara kvalitativa också.
Epirocs borrmästare Stefan Löfdahl pratar mycket med både operatörer och arbetsgivare om arbetsvardagen som borrare. För honom är det solklart vilka egenskaper, förmågor och sätt att arbeta på det är som gör en operatör uppskattad.
– Att bara mata borrmeter utan att ta hänsyn till allt omkring ökar risken för borravvikelser, som i sin tur kan leda till en massa extrajobb. Det är bättre att som operatör vara noggrann från början och tänka på helheten, säger han.
Ta vara på resurserna och jobba miljösmart
Några exempel: I princip alla företag strävar i dag efter att jobba så miljösmart som möjligt. Att då ha en operatör som inte medvetet håller nere dieselförbrukningen fungerar inte.
– Det här är superviktigt. Ett konkret tips är att köra med så lite spolluft du bara kan. Ju mer spolluft du har, desto mer diesel kommer att gå åt. Håll den nere under borrandet och justera upp den först när det verkligen inte går längre, säger Stefan Löfdahl.
Spara på resurserna kan du också göra genom att hålla borrstålet i trim, fortsätter han.
– Och att alltid ha ett bra påhugg så att det inte blir avvikelser.
Chanserna att ligga bra till hos chefen kommer också att öka om du tar hand om utrustningen, inte slarvar med det dagliga underhållet och tar det ansvar som ingår i din arbetsroll.
Glöm inte det dagliga underhållet
– Ibland ser jag en tendens till att operatörer verkar tycka att ”nån annan” ska sköta underhållet – men så fungerar det inte slutänden. Det är den som arbetar med borriggen hela dagarna är den som kan den bäst, och som har ansvaret för att den är i trim, säger Stefan Löfdahl.
”Det är guld värt om du som operatör har en förmåga att ligga före i planeringen, tänker strategiskt för att få till en så effektiv arbetsdag som möjligt”
Att vara intresserad av dina kostnader för borrstål och diesel är också något som brukar uppskattas.
Var nyfiken och utvecklas som operatör
– Var också nyfiken på ny teknik, visa att du vill utvecklas! Och så är det guld värt om du som operatör har en förmåga att ligga före i planeringen, tänker strategiskt för att få till en så effektiv arbetsdag som möjligt, säger Stefan Löfdahl.
Säkerhetstänket är också viktigt, lägger han till. För att alla har rätt att känna sig säkra och trygga på sin arbetsplats, men också för att inget företag vill bli känt för att låtit sina medarbetare ta onödiga risker.
– Säg att någon i arbetslaget inte tycker att det är nödvändigt att lägga vägar ut på berget för att göra det så säkert som möjligt. Då gäller det att våga stå på sig om du ändå anser att det vore säkrast, ta det till högre nivå om nödvändigt. Det kan kännas jobbigt, men kommer att löna sig om din arbetsgivare är seriös.
Om vi vänder på steken då? Hur ska en arbetsgivare göra för att bli populär hos operatörer?
– Chefer som lyssnar på sina operatörer brukar bli populära. Som visar sin uppskattning och har förståelse för deras arbetsvardag. Som vet vad de brottas och kan stötta dem i det. Det är jätteviktigt. Egentligen handlar ju allt om att ha förtroende för varandra.
6 punkter som gör dig till chefens favorit
Var noggrann. Många borrmeter i all ära – men bara om de är av hög kvalitet.
Ta hand om din utrustning och slarva inte med det dagliga underhållet. Visa att du tar ditt ansvar.
Planera i flera steg framåt. Sitt inte och vänta på att något ska bli klart innan du kan börja med ditt. Se till att det finns något annat för dig att göra under tiden.
Var intresserad av ditt resultat. På dina borrstålskostnader och din dieselförbrukning. Försök att hitta lösningar på hur arbetet kan förbättras.
Sätt alltid säkerheten först. Även när kollegorna tycker att du överdriver.
Var intresserad av ny teknikoch utbildningar du kan vara betjänt av. Visa att du vill utvecklas!
Testborrningen för Förbifart Stockholm visade att berget inte bara var av ”mycket dålig kvalitet”. På sina ställen där Subterra Sverige på uppdrag av Trafikverket skulle spränga sig fram under Mälaren var det inget berg alls. Plötsligt såg projektets förutsättningar helt annorlunda ut.
Foto: Kjell B Persson
Luften är kylig och det doftar gott av jord och kall sten. Det är fredag och putsningen av de tunnelväggar som sprängts fram tidigare under veckan är i full gång. Vi befinner oss i mörkret 70 meter under Mälaren i närheten av Skärholmen, söder om Stockholm. Här arbetar Subterra Sverige, på uppdrag av Trafikverket, med att bana väg för en del av den nya genomfartsleden E4 Förbifart Stockholm. En 21 kilometer lång sträckning av E4:an, med syfte att få trafiken i innerstaden och på den hårt belastade Essingeleden att lätta.
Meter efter meter jobbar sig borriggen framåt i Mälarpassagen 1 i Förbifarten
– Vi har ungefär 400 meter kvar innan vi är färdiga med vårt spränguppdrag i det här delprojektet, förklarar Tomáš Němeček. Han är Subterra Sveriges projektchef för Mälarpassagen 1, som sträckan mellan Sätra strand och ön Kungshatt heter.
Svagt berg – en utmaning för Förbifart Stockholm
Han och kollegorna har precis avslutat sitt arbete med att skapa två 200 meter långa tunnlar, en för vardera riktning, genom ett område där två berg legat och gnagt mot varandra under miljontals år. Gnagandet har gjort sträckan till en så kallad ”regional svaghetszon”. Att berget var svagt här visste alla inblandande när projektet drog igång. De visste bara inte hur svagt det skulle visa sig vara.
”Kvaliteten på berget var så dålig att det var helt uteslutet att göra som vi hade tänkt från början”
– I början av 2018 gjorde vi några testborrningar som visade att kvaliteten på berget var så dålig att det var helt uteslutet att göra som vi hade tänkt från början, säger Tomáš Němeček som vid den tidpunkten var projektingenjör för tunnelbygget. Han beskriver hur tankarna började snurra efter testborrningen.
Även mindre borriggar behövs i arbetet som den här FlexiROC T20
– I sådana här projekt dyker det nästan allt upp oväntade utmaningar, men den här var större än vanligt. Att berget var så pass dåligt skulle påverka hela entreprenaden. Budget, tidsplan… Konsekvenserna hade kunnat bli enorma, säger han och skakar på huvudet när han tänker tillbaka.
Läge för omförhandling för förbifarten
När Linus Levinson, som har titeln Projektledare Tunnel Söder på Trafikverket, nåddes av nyheten om testborrningens resultat såg han först och främst till att duktiga geologer skulle få avgöra exakt hur dålig kvaliteten på berget var.
– De kunde berätta att vi, inom den svaga zonen, hade tre definierade mindre områden där berg helt och hållet saknades. Nästa steg var att samla ihop all kompetens Trafikverket har tillgång till inom det här kunskapsområdet – vilket inte vill säga lite på ett jätteprojekt som det här – för att tillsammans gnugga geniknölarna och komma fram till hur vi skulle lösa problemet.
Borriggen lyser upp tunneln som ska bli Förbifart Stockholm
Eftersom förutsättningarna plötsligt var så pass förändrade var det också läge att omförhandla Subterra Sveriges kontrakt för delprojektet. Något som båda parter var helt överens om.
– För mig, som jobbat med tunnlar i trettio år och ansvarat för många miljardprojekt, rådde det ingen tvekan om att det här skulle kräva både tid och ett nytt sätt att arbeta på, säger Linus Levinson.
Bypass-tunnlar och rörspiling
För att inte sinka E4 Förbifart Stockholms tidsplan alltför mycket tog Linus Levinson beslutet att bygga två bypass-tunnlar vid sidan av de planerade tunnlarna. Det vill säga två mindre tunnlar, som krävde mindre förstärkning. De skulle göra det möjligt att passera de kritiska punkterna och fortsätta driva tunnel på andra sidan.
– Det gjorde att vi kunde jobba på den svåra biten utan stress, samtidigt som Subterra Sverige kunde fortsätta med sitt ”vanliga” sprängarbete, säger Linus Levinson.
En av borriggarna görs redo för en ny etapp
Lösningen som Trafikverkets ingenjörer och designers kom fram till skulle fungera för den svaga zonen kallas rörspiling. Det är görs sällan i Sverige eftersom bergskvaliteten här oftast är så pass bra, men söderut i Europa är tekniken relativt vanlig. Bland annat i Tjeckien, där Subterra Sveriges moderbolag finns. Ett annat företag inom samma bolagsgrupp som Subterra, som är specialister på just rörspiling, anlitades för att tillsammans med Subterra Sverige driva de stora tunnlarna genom de svaga zonerna.
”Vi kalkylerar alltid olika risker. Här föll ett av de värre scenarierna ut”
– Allt medan vi drev bypass-tunnlarna på sidorna och så småningom även den stora tunneln på andra sidan den svaga zonen. Det blev ett effektivt sätt att utnyttja våra resurser på, säger Tomáš Němeček.
En meter per dag – tidsplanen för Förbifart Stockholm håller
Enkelt beskrivet består rörspiling av att en mängd långa järnrör borras in i den framtida tunnelns riktning, strax ovanför det som ska bli tunnelns tak. Det skapar ett slags brovalv med brostöd som håller upp berget kortare sträckor. Rören fylls sedan med betong och först därefter går det att, mycket försiktigt och bara lite i taget, spränga bort materialet under. De tog sig framåt med myrsteg, ungefär en meter per dag, men tack vare bypass-tunnlarna påverkades E4 Förbifart Stockholms tidsplan på det stora hela inte alls. Något som Linus Levinson förstås är nöjd med.
Tomáš Němeček, projektchef på Subterra berättar om utmaningarna med Förbifart Stockholm
– Det finns alltid en osäkerhet i såhär stora projekt. Vi vet ju mycket om förutsättningarna innan vi sätter igång, men långt i från allt och vi kalkylerar alltid olika risker. Här föll ett av de värre scenarierna ut, att sträckan helt saknade berg på sina ställen. Men vi fixade det! Lägg till att vi också har fått enormt mycket kunskap om hur lång tid det tar att göra tunnel i sådana här förhållanden, och vad som krävs. Det är värdefullt inför kommande projekt för oss på Trafikverket, men även för andra aktörer. Det här är något vi kommer att berätta om på många branschträffar framöver, säger han.
Enklare när svaghetszonen passerats
Även Tomáš Němeček är lättad över att ha bockat av svaghetszonen från sin to do-lista och nu ”bara” har berg av bra kvalitet att driva tunnel genom. Att Förbifart Stockholms mest intensiva del är över visar sig också i företagets maskinpark som under projektets mest intensiva period bestod av sex borriggar från Epiroc. Nu har de bara två kvar som är igång: Monica och Isabel.
Trotjänaren Isabel gör sitt jobb i Förbifart Stockholm
– Vi döper alla våra maskiner efter företagets kvinnliga kollegor. Det kanske inte är något jag rekommenderar i och för sig – det kan lätt bli missförstånd när kollegorna vid fikan säger saker som ”Monica var lite grinig i dag”, haha!
Fler produktionstimmar, färre skador på riggen och lägre totalkostnad. Det finns mycket att vinna på att ha koll på ditt borrstål.
– Att veta hur man använder sitt borrstål på bästa sätt bidrar inte bara till att sänka borrstålskostnaderna. Alla delar i maskinen påverkar varandra, så hela ekonomin kan bli bättre.
Kristoffer Brännström har under flera år, som produktspecialist Borrstål på Epiroc, ägnat sina dagar åt att dels vara med och utveckla företagets borrstålsprodukter, dels hjälpa kunder att få ut så mycket som möjligt av sitt borrstål. Han förklarar att det i grund och botten handlar om energi.
– Du vill få in energin i berget så effektivt du bara kan. Dels för att det går snabbast att borra då – tid är ju som bekant pengar – och dels för att den energi som inte kommer in i berget kommer att komma ut någon annanstans i form av vibrationer eller värme, som i sin tur kan skada borrstålet eller riggen.
Rätt grejer för rätt tillfälle
För att få ut mesta möjliga av borrstålet, och få in energin så bra som möjligt i berget, gäller det framför allt att borra på rätt inställningar. Något som kan vara lättare sagt än gjort, eftersom det till mångt och mycket handlar om att känna berget du ska borra i.
– Här är det väldigt olika hur mycket koll man har. I gruvorna har de geologer som vet allt om berget medan en brunnsborrare, som flyttar runt geografiskt, inte kan ha lika bra kännedom om berget när de kommer till en ny plats, säger Kristoffer Brännström.
Att ha rätt grejer för rätt tillfälle är också självklart viktigt.
– Det säger sig självt att man inte ska ha för klent stål till en kraftig maskin eller tvärtom.
”Alla vet att det går långsammare att borra med en sliten borrkrona, men många operatörer är nog inte medvetna om hur mycket det tär på andra delar av riggen”
Att hålla koll på borrkronornas slipintervall och följa rekommendationerna är också mer eller mindre en självklarhet – men som det, enligt Kristoffer Brännström, ibland slarvas en del med.
– Alla vet att det går långsammare att borra med en sliten borrkrona, men många operatörer är nog inte medvetna om hur mycket det tär på andra delar av riggen, säger han.
Rätt inställningar på borriggen får borrstålet att hålla längre
Eftersom bergets egenskaper kan förändras snabbt, ibland mitt under borrningen, gäller det också att du som operatör är lyhörd, använder dina sinnen och hela tiden frågar dig om de inställningar du gjort fortfarande är de bästa.
– Låter eller känns det plötsligt annorlunda kan det löna sig att stanna upp och ändra inställningarna, eller slipa borrstålet om det är det som behövs. Men inte alltid, säger Kristoffer Brännström och berättar att det kan finnas tillfällen när det är bättre att fortsätta borra, trots energiförluster och risk för skador.
– Brunnsborrare till exempel överborrar ofta sina kronor. Men det är en medveten risk de tar, för att det helt enkelt inte skulle löna sig att dra upp hela strängen mitt under jobbet. Det är en ständig balansgång det där, säger han och lägger till:
Rätt grejer och rätt inställningar är två av tipsen till hur du får borrstålet att hålla längre
– Generellt tycker jag att våra borrare här i Sverige är väldigt duktiga, de kan och förstår detta och tar god hand om både stål och rigg. Men en påminnelse lite nu och då skadar aldrig!
Få ut så mycket som möjligt av ditt borrstål – 6 sätt att få borrstålet att hålla längre
Använd rätt grejer! Vad är det för berg? Ju spetsigare stift desto mjukare berg, ju rundare stift desto hårdare berg. Använd stål i rätt dimetion för hålstorleken och borrmaskinen.
Borra med rätt inställningar och var vaksam på om berget förändras så att du kan ändra inställningarna vid behov.
Har du problem med att få till inställningarna, kontakta vår borrmästare för att få hjälp.
Var noggrann med påhugget. Vare sig du är underjord eller står vid ytan och borrar. Ofta är berget sprickigt, då finns risk för tomslag som gör att du inte får in energin effektivt i berget. Ibland vandrar borrkronan på berget innan den får ett bra grepp, då finns en risk att du bryter borrstålet. Noggranna påhugg tjänar du på!
Ha koll på slipintervallet så att du slipar vid rätt tidpunkt. När ett stift är slitet, 30-50% av stiftdiametern, då är det dags att slipa. Vid applikationer där man borrar grunda hål är det enkelt att då och då titta på kronan.
Se till att riggen är välunderhållen. Det spar på borrstålet, det kan man inte komma ifrån.
Vi använder cookies för att vissa funktioner på vår webbplats ska fungera korrekt, liksom för marknadsföringsändamål: samlar in analysdata för att förstå och förbättra användarupplevelsen och för att anpassa reklam. Du kan acceptera alla cookies, avvisa marknadsföringscookies eller finjustera dina preferenser på sidan cookie inställningra.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
