Micke håller fast vid sin FlexiROC T15: ”Kommer aldrig att köpa någon annan!”

0

Smidig att flytta på, pålitlig och med en riktigt bra borrekonomi. En sak är säker: borr- och sprängentreprenören Micke Jelseus som driver Rasbo Bergsprängningar kommer att köra FlexiROC T15 tills han går i pension. 

Foto: Kristina Sahlén

Micke Jelseus är mitt emellan två jobb. Om bara någon halvtimme åker lastbilen packad med hans FlexiROC T15, sprängmattor och allt annat som kommer att behövas till Åkersberga. Där ska han och sonen Calle spränga fram några villatomter. 

– Ett klassiskt jobb för oss. Villatomter och rörgravar, det är typiska T15-jobb, det! 

LÄS MER: Daniel har hittat lugnet med sin SmartROC T40

Egentligen hade han inte alls tänkt att bli borrare. Micke hade redan en karriär i byggbranschen och arbetade som byggledare när han upptäckte hur otroligt svårt det var att hitta borr- och sprängentreprenörer. 

Mikael Jeléus blickar ut över arbetsplatsen för dagen, .

– Jag ringde och ringde, men ingen hade tid. Till slut bestämde jag mig för att starta en firma själv. 

Stor maskin inte för honom

Första maskinen blev en Atlas Copco 542, mest för att han hittade en till ett bra pris. Men så fort han fick chansen gick han över till en FlexiROC T15 i stället. I dag är han inne på sin tredje maskin av samma typ. 

”Vi är i princip aldrig utan jobb, men med en T15 kan vi, om vi vill, vara lediga i några dagar utan att det gör något”

– En stor maskin kan man ju inte ha stående, den måste vara i jobb hela tiden för att det ska löna sig. Det blir så stressigt! Vi är i princip aldrig utan jobb, men med en T15 kan vi, om vi vill, vara lediga i några dagar utan att det gör något. Och så är den lätt att flytta på. Allt jag behöver för ett jobb får plats på en enda lastbil. En tredje fördel med riggen är att jag slipper åka land och rike runt på jobb, och bo i husvagn. Nu kan jag hålla mig runt Uppsala, Stockholm och Västerås, säger han. 

T15 är en liten rigg med riktigt stor kapacitet, säger Michael Jelseus

Största utmaningen med att vara borrentreprenör med en FlexiROC T15 är, enligt Micke Jelseus, att övertyga skeptikerna om vad riggen är kapabel till. 

– Många tror att den är för liten för jobbet. Men då svarar jag att T15 är en liten rigg med riktigt stor kapacitet! Det är inga problem alls att ta jobb upp till 6 000 kubik med den. Jag har provat andra motsvarande riggar men tycker att T15 är helt överlägsen vad gäller effektivitet, borrhåll – allt! Det är en jäkligt bra ekonomi i den här riggen, helt enkelt.

Jobbar med sonen

Även om Micke står som ägare till firman driver han den tillsammans med sin son Calle. Rollfördelningen är tydlig: Micke borrar och Calle spränger. 

Mikael Jelseus tillsammans med Charlie Veddevik

– Det funkar super. Han började jobba för mig när han var 18 år, som sommarjobb. Nu är han fast! 

LÄS MER: Han är Sveriges yngsta borr- och sprängentreprenör

Kanske är det också praktiskt att jobba ihop med någon som känner Micke riktigt väl, vet hur han funkar och inte är rädd för hans raka rör. Micke själv säger att han kan vara rätt bufflig på jobbet. 

Mikael Jeléus manövererar borrvagnen med säker hand. FlexiROC T15 har varit förstavalet under lång tid.

– Jag är inte ett dugg konflikträdd. Och är det något som inte fungerar på grund av bristande kompetens, att man kanske är ny eller så, så orkar jag inte ha en pedagogisk diskussion. Jag säger bara hur jag vill ha det, punkt. Det gör mig inget om folk inte tycker om mig, bara jobbet blir bra gjort, säger han. 

FlexiROC T15 klarar det mesta

Målet när han började som borr- och sprängentreprenör var att bli lika duktig på att spränga som de han sett arbeta på de byggen han jobbade på som grävmaskinist och arbetsledare. Snart 20 år senare kan han nöjt konstatera att han nått dit. 

– Vi klarar extremt komplicerade grejer i dag. Vi spränger tätt intill hus och ovanpå tunnlar. När KTH behövde hissgropar sprängde vi till och med inomhus. Och för en tid sedan sprängde vi upp för en ny församlingslokal i Blackeberg i västra Stockholm. Vi var inhyrda av Scandrock och det var alldeles intill det befintliga huset, bara tjugo centimeter ifrån. Det gick bra! 

Mikael Jeléus, Rasbo Bergssprängningar.

Med över tjugo år i branschen och 58 år på nacken är det inte utan att Micke börjat tänka på att trappa ned. Inte riktigt ännu, men om några år. Tanken är att sonen ska ta över firman så småningom, när Micke går i pension. Men om Calle kommer att fortsätta köra FlexiROC T15 vet han inte. 

– Men jag skulle nog tro det … Jag har svårt att tänka mig att han inte är inne på samma spår som jag vad gäller den riggen! 

Fakta Micke Jelseus

Ålder: 58 år

Bor: Rasbo öster om Uppsala 

Gör: Borrar för egna firman Rasbo bergsprängningar AB 

Familj: Sambo Angelica och två vuxna barn, dottern Carin och sonen Calle, som är anställd i firman. Till familjen hör också chihuahuan Känneth. 

Kuriosa: Håller på med amerikanska muskelbilar på fritiden och har en Plymouth Roadrunner. Tävlar också i pistolskytte. 

Från hårt och högljutt till trivsamt och tyst – så är det att köra Pit Viper på distans

I Bolidens Aitikgruva kan nu alla borriggar Pit Viper 351 efter flera års arbete köras autonomt. För operatörerna innebär det en enorm förändring. 

Text: Johanna Paues Darlington

I kontrollrummet på Bolidens kontor i Aitik sitter operatören Felicia Väppling och övervakar en borrning. Klockan är strax över tre på eftermiddagen och hon har precis dragit i gång kvällens arbete. Det är lugnt i rummet där hon sitter. Inga vibrationer, inga högljudda borrljud, inget damm i luften. Sådant slipper hon och hennes kollegor nu när alla gruvans Pit Vipers kan fjärrstyras. 

– Det är väldigt stor skillnad nu jämfört med tidigare, och i början var det ovant. Att gå från att sitta i en hytt på plats till ett tyst rum med en massa skärmar … Men jag vande mig snabbt, säger Felicia, som jobbat i Aitik sedan 2018. 

Kollegorna Niklas Johansson och Julia Sannelind håller med. 

– Första tanken när vi fick höra att vi skulle börja köra fjärrstyrt var att det skulle bli svårt när man varken hör eller känner maskinen. Men det har gått bra, säger Julia. 

Niklas, Felicia och Julia menar att man vänjer sig snabbt vid fjärrstyrning.

Jobbet blir mer socialt när man fjärrstyr riggarna

I rummet som borrningen styrs från finns i dag tre stationer. De operatörer som inte sitter där under passet ordnar med annat som rör riggarna – kontrollerar oljor, är ute med pinnar. Ett tredje gäng laddar hål, tar prover och gör borrservice. 

– Vi har mycket mindre förflyttningar nu. Bara det att vi som borrar inte behöver åka en kvart med bil för att komma till riggen gör stor skillnad i tid, säger Felicia. 

”Bara det att vi som borrar inte behöver åka en kvart med bil för att komma till riggen gör stor skillnad i tid”

Men den allra största förändringen i arbetsvardagen, tycker alla tre, handlar om det sociala. Från att ha haft ett ganska ensamt arbete jobbar de nu i stort sett alltid vid sidan av sina kollegor.

– Nu kan vi sitta och småprata under passen och hjälpa varandra om det uppstår något problem. Det blev verkligen som ett helt annat jobb när vi flyttade upp hit, säger Niklas.  

Automationsprocessen i Aitik startade 2016

Arbetet med att göra riggarna redo för fjärrstyrning och automation började 2016, när Epiroc blev ombedda att ta fram ett ”business case” åt Boliden Aitik. 

– De såg att de skulle öka sin produktion de nästkommande åren och stod i valet mellan att utöka riggflottan eller börja utnyttja den befintliga till dess fulla kapacitet. Valet föll på det senare, säger Fredrik Lindström, som har titeln Produktchef Automation för Sverige och Finland på Epiroc. 

”Genom att låta riggen arbeta fjärrstyrt över bland annat raster och skiftskarvar kunde vi snabbt se en ökning på runt 20 procent i produktiv tid”

Det första man gjorde var att undersöka hur fjärrstyrningen skulle påverka produktionen. 

– Vi såg att det fanns stor potential att öka produktionstiden. Genom att låta riggen arbeta fjärrstyrt över raster och skiftskarvar samt i vissa fall även under sprängningar – vilket vanligtvis inte är tillåtet av säkerhetsskäl – kunde vi snabbt se en ökning på runt 20 procent i produktiv tid, berättar Fredrik Lindström.

LÄS MER: ”Vi spränger bara tio meter under golvet på stadshotellet”

Produktiviteten ökade men säkerheten är det viktigaste

I slutet av 2018 kunde alla fem riggarna köras via fjärrstyrning, och i början av 2019 påbörjades projektet att göra riggarna autonoma. 

– Vi började med en rigg för att först bekräfta att vi kunde uppnå uppsatta nyckeltal rörande säkerhet, produktivitet och tillgänglighet på systemet i de hårda väderförhållanden som uppstår i Aitik. Och det gjorde de! Produktiviteten ökade med 30 procent jämfört med de bemannade riggarna under acceptansperioden. Sedan har en efter en av de övriga fyra riggarna också blivit automationsredo, säger Fredrik Lindström. 

Produktionsökningen är självklart inte oviktig men det viktigaste skälet till att Boliden ville automatisera sina riggar var att öka säkerheten och förbättra arbetsmiljön för sina medarbetare. 

– Att operatörerna slipper vara i gruvan nu, i en dammig och potentiellt farlig miljö, är den allra största vinsten. Kostnadsbesparingarna och produktionsökningen är bara ett plus i kanten, säger Fredrik Lindström. 

Kreativa säkra lösningar på grund av Covid-19

Men att göra en så stor förändring har förstås inte varit helt enkelt, berättar han. Dels på grund av covid-19, som tvingat fram en hel del kreativa lösningar, men kanske framför allt för att förändringen i grund och botten handlar om människor som plötsligt måste förhålla sig till en helt annan vardag, med nya arbetsstrukturer och i en helt annan miljö än tidigare. 

– Att en operatör, som varit duktig på att lyssna och känna hur riggen mår, plötsligt i och med fjärrstyrningen blir tvungen att helt lita på systemet är en process i sig. Men sen när allt väl är på plats blir fördelarna tydliga, säger Fredrik Lindström. 

Även om själva automatiseringen av riggarna nu är klar återstår fortfarande mycket arbete. 

– Nu ska vi följa upp det hela och fortsätta utveckla system och arbetsprocesser tillsammans med kunden. 

Lättare att samarbeta tack vara fjärrstyrningen

På skrivborden framför Felicia, Niklas och Julia visar fem skärmar allt de behöver veta för att kunna övervaka borrandet och förflytta riggarna. När de behöver ta en paus, gå på toaletten eller hämta en kopp kaffe är det ofta inga problem att låta en kollega ta över deras station en stund. 

LÄS MER: Så automatiserar Roy Hill hela sin truckflotta med Epiroc och ASI Mining

– Det är ett väldigt fritt arbete nu, säger Felicia. 

För Julia, som är gravid, har fjärrstyrningen inneburit att hon inte behövt byta tjänst under graviditeten, något hon annars blivit tvungen till. 

– Som gravid får man inte vara nere i gruvan, så jag hade blivit omplacerad. Men det behövs inte nu, när jag är som vilken kontorsperson som helst! 

Han är Sveriges yngsta borr- och sprängentreprenör

Han har jobbat med maskiner sedan han var tretton år och har alltid vetat att han ville driva eget. I dag är Anton Johansson 23 år och stolt ägare av två borriggar. 

Foto: Joakim Ericsson

När Anton Johansson bestämmer sig för något, då ger han sig inte förrän det har blivit så. Kanske är det en förklaring till varför han redan som 23-åring har en gedigen arbetslivserfarenhet, både som anställd och som egenföretagare. 

– Jag har jobbat sedan jag var 13 och fick följa med min morbror ut på jobb, han är egenföretagare inom skogsbruk. Sedan dess har siktet alltid varit inställt på att själv driva eget, säger han. 

Kom på ett bananskal

Men att det var bergbranschen han skulle hamna i var inget han hade planerat. Inte minst övriga i familjen blev förvånade. De hade trott att han skulle bli skogsbrukare, han också. 

– Det var verkligen en bananskalsgrej! Jag kände en arbetsledare på ett av de stora bergföretagen. Han undrade om jag inte ville testa att jobba som sprängare. Jag tyckte det lät kul och fick en lärlingstjänst där. Det var tufft men lärorikt. Den första tiden var jag propphjon, bar grussäckar dagarna i ända och proppade igen hål. Jag fick kämpa på tills jag var redo för nästa steg, berättar Anton. 

LÄS MER: Efter 15 år i branschen har han hittat lugnet med sin SmartROC T40

Efter en tid som sprängare kände han att det var dags att ta klivet. En kompis i Stockholm, som själv hade fyra borriggar, peppade och hjälpte honom att komma i gång. 

Det faller ett ihärdigt regn över bergtäkten i Hagfors, där han jobbar sedan några veckor tillbaka. Det passar illa, just i dag är det dags att losshålla 50 000 ton berg och Anton suckar. 

– Jäkla typiskt att det ska börja regna precis när vi ska spränga! Men det går nog ändå, säger han. 

”Jag har gett mig fan på att köra så hårt jag bara orkar under i alla fall några år. Efter det har jag förhoppningsvis en bra grund att stå på och kan lugna mig lite”

Arbetar stenhårt 

Han kommer från Luleåtrakten och bor i en norrbottensgård i den lilla byn Vitå tillsammans med sin sambo Li – även om han under långa perioder är mer borta än hemma.

– Nu har jag till exempel snart varit borta i en månad. Men det gör mig inte så mycket. Jag är ändå vid riggen från halv 6 på morgonen till åtta på kvällen. Om jag jobbar mer än vad som är sunt? Absolut! Men jag har gett mig fan på att köra så hårt jag bara orkar under i alla fall några år. Efter det har jag förhoppningsvis en bra grund att stå på och kan lugna mig lite, säger han och tillägger att han nog ändå inte hade trivts med ett vanligt 7–16-jobb. 

LÄS MER: SmartROC T40 – riggen som är världsmästare i snålhet

– Jag har legat borta i hela mitt arbetsliv, sov i skogskojor när jag hjälpte min morbror i skogen i tonåren. Det är så jag har lärt mig att jobba, helt enkelt. 

Dessutom, lägger han till, är det lättare att jobba mycket när han vet att han gör det för sig själv. För sitt eget företag och varumärke.

– Det handlar om att få styra sin egen vardag och få sätta min prägel på det arbete jag utför. Jag vill inte jobba för ett företag där det bara går ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt. De som anlitar mig ska veta att jag inte gör några hafsjobb. Jag vill utföra borr- och sprängjobb på ett snabbt men alltid säkert och noggrant sätt. Det är min devis. 

Det känns inte minst viktigt eftersom han både borrar och spränger. 

– Arbetet med explosiva varor får aldrig vara stressat, det får ta den tid som behövs. Säkerheten måste alltid gå först. 

Vill både borra och spränga

Än så länge är det bara han i den egna firman Berg Nord AB. Om man inte räknar med Brutus och Maria, förstås. Riggarna. 

– De är ju också individer! Brutus är min första rigg. Det är en Atlas Copco D7 från 2008. Den är gammal, men jäklar vad mycket rigg jag har fått för pengarna! Den är lite vrålig av sig vid starten, men när han väl är i gång går han hur bra som helst. 

Maria, döpt efter Antons mamma, är en FlexiROC T35:a. Den köpte han i januari tidigare i år, för att han ville ha mer bergtäktsjobb. 

– Den är den jag har med mig här i Värmland. Jag är riktigt nöjd med den! Den är så potent, har extremt mycket kapacitet. Och så är hon väldigt pålitlig. 

Men det allra bästa med T35:an är HNS-systemet, tycker han. 

– Det är ett sådant lyft i vårt arbete att kunna jobba med det. Sparar så enormt mycket tid. 

Sugen på en tredje 

Regnet till trots har Anton kopplat hela salvan och det har blivit dags att fyra av. Även om det är kul att spränga uppskattar han borrandet också.

 – Framför allt är det kul att få göra bägge delarna, ha ansvar för hela förloppet. Det blir så mycket mer intressant då, jag lär mig något nytt varje dag, säger han. 

Att som 23-åring äga två borriggar är inte bara ovanligt, Anton är – vad han vet – än så länge helt ensam om att vara en så ung riggägare i Sverige. Och fler riggar ska det bli. 

– Jag planerar att köpa antingen ytterligare en T35:a eller en SmartROC T40 till sommaren. Kanske allra helst en SmartROC, en nyare maskin har ju så extremt bra bränsleekonomi och det lockar ju förstås. Men jag måste först rekrytera en borrare, vilket verkligen inte är det lättaste nu för tiden, säger han.

–  Men målet är ju helt klart att låta företaget växa. I framtiden vill jag ha flera både borrare och sprängare anställda. Och eftersom jag är en tjurskalle av rang kommer det att bli så!

Fakta Anton Johansson 

Ålder: 23 år 

Bor: I byn Vitå utanför Luleå 

Jobbar på: Egna företaget Berg Nord AB 

Familj: Sambon Li och hundarna Alba, Lily, Polly och Dex. 

Bästa husvagnsunderhållningen: Ser just nu Game of Thrones – för tredje gången. 

Efter 15 år i branschen har Daniel hittat lugnet med sin SmartROC T40

0

Tjugo år i yrket på nacken, med erfarenhet av inte mindre än nio olika borriggar. Inte konstigt att Daniel Backlund känner sig varm i kläderna i rollen som operatör. 

Text: Johanna Paues Darlington Foto: Henrik Mill

När Daniel Backlund satte sig i skolbänken för att utbilda sig till bergarbetare kände han sig lastgammal. Ungdomarna omkring honom hade precis gått ut nian – själv var han redan pappa och hade hunnit med flera år i yrkeslivet. 

– Jag var 25 och hade jobbat på en kassaskåpsfabrik ett tag, men var trött på att stå på industrigolvet. Jag ville vara utomhus! Eftersom några kompisar till mig höll på med sprängning blev jag intresserad – men på den tiden var det enda alternativet för att ta sig in i branschen att gå gymnasieutbildningen i bergteknik. Åtminstone där jag bor, i trakterna kring Nora, berättar han över telefon från hytten på sin SmartROC T40

Det var med andra ord inget annat att göra än att plugga bland tonåringarna. Lyckligtvis behövde Daniel bara gå ett år för att få det han behövde – sprängkortet. Sedan väntade en lärlingstjänst på Berg och byggteknik i Norberg. Och yrkesvalet har han aldrig ångrat. 

LÄS MER: ”Det skönaste är att arbeta i en bergtäkt där jag inte ser en människa på flera vecka”

– Jag blev verkligen fast direkt. Jag älskar sprängning! Eller egentligen hela grejen. Det är så kul när det blir precis som man planerat, säger han samtidigt som han borrar ytterligare ett hål i bergtäkten strax utanför Västerås. 

Det är här han är stationerad sedan flera år tillbaka, som anställd på Hallstahammars Sprängtjänst. Borrningen hörs inte alls genom telefonen, riggens ljuddämpare ser till att ljudnivån inne i hytten är behagligt låg. 

– SmartROCen är hyfsat tyst som det är, men med ljuddämpare blir det ännu bättre. Det blir ju rätt många timmar härinne, så visst gör det skillnad jämfört med en maskin utan ljuddämpare, säger han. 

Många maskiner genom åren 

Daniel vet vad han pratar om när han jämför olika riggar. Under sina år ute på berget har han kört hela nio stycken, varav fyra kom direkt från fabriken när han fick dem. 

– Jag började med en Commando som jag åkte runt och borrade jordsten med. Sedan blev det en radiorigg från Atlas Copco, en D7RRC. Därefter körde jag Sandvik i något halvår, innan jag gick över till en D9C. Det var en riktigt bra maskin det, säger Daniel och minns tillbaka. 

LÄS MER: Skurubron – ett på många sätt extremt uppdrag

– Den var så direkt på hydrauliken! Men den drog mer bränsle förstås, det här var ju innan miljömaskinerna kom. 

Efter några år med mycket sprängning för vägbyggen satsade Daniel på att, för NCC:s räkning, börja jobba på bergtäkter i stället. Och i den branschen har han stannat. 

”Jag älskar friheten – att få sköta mig själv utan att någon säger åt mig hur jag ska göra”

– Jag längtade efter att inte behöva anpassa mig efter andra maskiner och sprängningar omkring. Bergtäkter passar mig och jag älskar friheten – att få sköta mig själv, göra det jag ska utan att någon säger åt mig hur jag ska göra jobbet bättre. Jag vet att jag gör mitt yttersta hela tiden. 

Gillar att skruva på inställningarna

På NCC fick han först en helt ny SmartROC T35, en av de första i den modellen som kom ut på marknaden, men gick sedan över till sin första SmartROC T40. 

– Och för några år sedan började jag jobba med den jag har nu. En T40 med ljuddämpare som jag har döpt till Elsy, efter min ena dotter. Jag trivs väldigt bra med SmartROCen. Det är en riktigt bra maskin att köra i bergtäkter med och funkar precis som jag vill. Men det allra bästa med den är borrmaskinen som sitter på, COP 2560. Den har en lugn och fin gång och är snäll med borrstålen. Och så funkar den väldigt bra med 76 mm styrrör, T51-stänger och borrkronor upp till 102 mm. 

Han kör autoborrning ”bara när han sitter med lunchlådan” och drar sig inte för att skruva på riggens inställningar, eller på borrsystemen. 

– Det där beror ju på hur intresserad man är, det är mycket data men jag tycker det är kul att trixa lite. Det är alltid skoj när det blir bättre! Och så vill man ju förstå vad man håller på med, säger Daniel och berättar att det blivit en hel del samtal till Epiroc under åren. 

– Vi har ett fint samarbete. Alla, både de jag brukar kontakta där och jag, strävar ju efter att det ska bli så bra som möjligt. 

Slitigt köra på borrmeter

Att Daniel Backlund är noggrann är ingen hemlighet – hans vänner kallar honom pedant. Det stämmer kanske, medger han, men bara när det handlar om jobbet. Privat är han inte lika ordentlig. 

– Jag gillar att ta hand om mina grejer! Helt enkelt för att det är roligare när ett arbetsredskap fungerar och ser snyggt ut än när det inte gör det, säger han.  

”Jag har jobbat stenhårt i femton år. Inte för att någon egentligen krävt det av mig, snarare tvärtom”

Men att ständigt vara noggrann tar tid, och för många timmar på jobbet sliter på kroppen – även om man själv har valt det själv och tycker det är kul. 

– Jag har jobbat stenhårt i femton år. Inte för att någon egentligen krävt det av mig, snarare tvärtom. Men jag är dålig på att göra något halvdant, och att borra och spränga i berg blir som en livsstil. Man kör bara på och har kul, säger han. 

I dag tar Daniel det lugnare. Att göra ett bra jobb är fortfarande viktigt, men han är trygg i sin yrkesroll och vet att det han gör är gott nog. 

– Sedan hjälper det att jag har ett så varierande jobb i dag här på Hallstahammars Sprängtjänst – att jag både får borra och spränga. Att varva lite ger energi! Sedan är det ju viktigare att må bra än att maxa borrmeter. Man blir ju inte yngre direkt … 

Fakta: Daniel Backlund 

Ålder: 45 

Bor: Nora 

Familj: Sambo och två döttrar

Borriggar han kört: Sandvik Commando, Atlas Copco D7RRC, Sandvik DX780, Atlas Copco D9C, Epiroc SmartROC T35 och tre stycken Epiroc SmartROC T40. 

Motto: Man ska göra rätt för sig och göra så gott man kan! 

Bakom kulisserna: Här är alla nyheterna med nya uppdaterade FlexiROC T15

0

Ny motor, andra nipplar och bättre, mer användarvänlig display. Det är bara några av uppdateringarna som ska göra Epirocs ”lilla” rigg T15 ännu mer pålitlig. 

Mitt arbete med FlexiROC T15 handlar om att hela tiden höja maskinens kvalitet, tillförlitlighet och prestanda. 

Det säger Marcus Leu, som är global produktchef för Epirocs hyttlösa riggar. Han är den som ansvarar för utvecklingen av FlexiROC T15, Epirocs minsta hydrauliska topphammarborrigg. En maskin som ofta används för mindre anläggningsjobb, för sprängning för husgrunder och rörgravar. 

”För våra mindre kunder, är hög tillförlitlighet extra viktigt. De har ofta inte några jättemarginaler för oförutsedda utgifter. Därför känns det bra att vi nu har förbättrat riggen där vi kan”

– FlexiROC T15 slår över alla kundsegment – den är ofta en del av en större maskinflotta men är också väldigt vanlig bland de små entreprenörerna. Och för just dem, våra mindre kunder, är hög tillförlitlighet extra viktigt. De har ofta inte några jättemarginaler för oförutsedda utgifter. Därför känns det bra att vi nu har förbättrat riggen där vi kan. 

Ny motor med bättre prestanda

Den största förändringen är att borriggen fått en ny motor, en Caterpillar 2.2 55 kW. Den har högre prestanda än den tidigare, vilket i sig ger en längre livslängd. 

– Sedan är Caterpillar jätteduktiga på service och reservdelar också. Det är förstås något som även kommer att gynna slutkunden, säger Marcus Leu. 

LÄS MER: Köpa begagnad borrigg? Här är 10 saker att tänka på

Den nya motorn möter självklart också de rådande utsläppskraven – nya krav släpps vartannat, vart tredje år och Epiroc byter alltid motor i samband med det. 

– Men nu passade vi alltså på att även höja prestandan i samma veva. 

Färre reparationer och enklare service med nya FlexiROC T15

För att öka motståndskraften på mataren, som utsätts för stora påfrestningar vid borrning, har skottgenomgången blivit förstärkt. Med mer skyddade komponenter i det här området kommer troligen både underhållet och reparationerna att minska. Marcus Leu och hans kollegor har också valt att ändra sugriktningen på fläkten. 

– Det gjorde vi primärt för att klara kylningen på den nya, kraftigare motorn. Men också för att få in mindre damm genom att suga bakifrån i stället för framifrån. Det kommer att göra det enklare att rensa kylaren, säger han. 

Riggens nipplar har bytts ut till JIC och även displayen har uppdaterats. 

– Det är en färgdisplay som är betydligt mer användarvänlig än den tidigare. 

För Marcus Leu är förhoppningen nu att T15-användare ska få ännu mer glädje av sin maskin, ännu längre. 

– Generellt är prestandan på den här maskinen redan allmänt hög, men bra kan alltid bli bättre och vi kommer aldrig att sluta jobba för att ytterligare öka riggens tillförlitlighet. 

Det här är de nya uppdateringarna på FlexiROC T15 

  1. Ny motor, Caterpillar 2.2 55 kW.
  2. Nipplarna har bytts ut till JIC.
  3. Skottgenomgången har förstärkts för att skydda komponenterna i mataren. 
  4. Ny, användarvänlig färgdisplay. 
  5. Ändrad sugriktning på fläkten ger mindre damm i kylaren. 
  6. Servicepunkter i maskinen har blivit lättare att komma åt.

Vanliga frågor om FlexiROC T15

Vilken motor har nya Epiroc FlexiROC T15?

Nya FlexiROC T15 har fått en ny Caterpillar 2.2 55 kW motor.

Vilka är uppdateringarna på nya FlexiROC T15?

FlexiROC T15 har uppdaterats med en ny motor från Caterpillar, skottgenomgången har förstärkts för att skydda komponenterna i mataren, den har fått en ny färgdisplay, sugriktningen på fläkten har ändrats för mindre damm i kylaren och servicepunkterna har gjorts om för att bli lättare att komma åt.

Livet som servicetekniker: ”Jag har alltid tyckt om att skruva och kolla hur saker fungerar”

0

Hur är det att jobba som servicetekniker för Epiroc? Häng med Gustaf Anveland under en dag. Han jobbar till största delen i Bolidens gruva i Garpenberg.

Text: Karin Jansson Foto: Maria Hansson

Solen lyser från en ljusblå himmel och termometern visar ett par plusgrader när Gustaf Anveland styr sin tjänstebil ner på rampen som leder ner till 1 054 meters djup. En vit dimma gör sikten kort i de första kurvorna. 
– Jag brukar köra minst sex mil per dag. Det blir fyra mil till och från jobbet och minst två här nere, säger Gustaf. 

Nere på 1 054 meter ligger en kontorsdel med matsal. Gustaf byter stövlarna mot foppatofflor och inleder dagen med Teamsmöten. Om en vecka ska en självkörande truck provköras, ett projekt Gustaf jobbat med i två år och som nu är inne i en intensiv fas. 

 – Det känns bra att vi kommer i gång med provkörningen. Tanken när jag började här var att jag bara skulle jobba med automationen av trucken, men nu har jag blivit Epiroc-Gustaf i gruvan. Folk hugger tag i mig när de behöver hjälp med saker. Det är roligt. 

LÄS MER: Bakom kulisserna – en ny bergbult testas på svenska marknaden

Trucken ska gå i skiftskarvarna så att produktionen inte avstannar. Remotestyrda lastare finns redan i gruvan.

Gustaf tar ett samtal utanför kontrollrummet och stämmer av några detaljer angående dagens jobb

– Det är ett första steg. Sedan får vi se hur det kan utvecklas i framtiden, jag kan tänka mig att vissa delar av gruvan blir automatiserade även dagtid. Framför allt om man går djupare. 

Skönt under jord

Gustaf har jobbat på Epiroc i tre år. Innan dess var han tekniker och planerare för en skogsmaskinstillverkare. 

– Jag lockades av miljön i gruvan, av att det är lite annorlunda. Men jag hade faktiskt aldrig varit här nere innan jag skrev på kontraktet för jobbet som servicetekniker. Första gången jag åkte ner tänkte jag att oj, ska jag åka den här vägen ner varje dag? Men man vänjer sig och nu tycker jag att det är skönt att vara under jord. Det är praktiskt att ha samma väder varje dag. 

Kontrollrummet under jord i gruvan låter operatörerna fjärrstyra borriggarna

Han började som serviceledare och nu jobbar han på enheten teknisk service, som skapades förra året. Men egentligen är Gustafs tjänst en blandning av servicetekniker, produktspecialist och supervisor. 

– Vi får se hur den utvecklar sig i framtiden, men jag tycker om att göra olika saker. Jag är inte expert på någon av maskinerna men jag vet hur man hittar information och vem jag kan ringa för att få hjälp. 


Ville inte bara sitta vid en dator

Teknikintresset har funnits där så länge han kan minnas. 

– Jag har alltid tyckt om att skruva och kolla hur saker fungerar. Jag gjorde värnplikten som motortekniker i ubåtsförsvaret. Sedan pluggade jag industriell datateknik på högskolan, men hoppade av och körde lastbil några år. Jag kände att jag inte bara ville sitta vid en dator hela dagarna, men jag har ändå fått med mig kunskaper om automation från utbildningen. 

LÄS MER: Uppstarten av en ny borrigg – därför är den avgörande


Efter förmiddagens möten är det lunchdags. Gustaf värmer sin matlåda i mikron och slår sig ned vid ett av borden i matsalen, invid en ljusterapilampa. 

Gustaf tar lunch i en av matsalarna under jord i Garpenbergsgruvan.

– Jag har alltid med mig eget vatten och egna bestick, jag vet aldrig var jag kommer att äta. Ibland blir det i någon av de mindre matsalarna ute i rampen och då måste man ha med egna saker, säger han och hugger in på sin spaghetti med köttfärssås. 

Gustaf tävlar i roadracing på fritiden

Under lunchen vill många komma fram och prata. Både om tekniska problem där Gustaf kanske kan hjälpa till, men också om motorcyklar. Gustaf tävlar i roadracing och en stor del av fritiden går åt till att skruva på motorcykeln. 

– Roadracing är en liten sport i Sverige och närmaste banan ligger utanför Karlskoga, Gelleråsen. Så det blir en del resor.

Han började som mekaniker åt en elitförare och blev sugen på att prova själv. Målet är att komma upp i elitklassen så småningom.

På fritiden tävlar Gustaf i roadracing och har fått med arbetsgivaren Epiroc som sponsor

– Ett race är ungefär 25 minuter långt och det är en konstant adrenalinkick. Jag tycker om att det är en tight fight och mycket omkörningar. Vi ligger på gränsen hela tiden för däckens grepp, så visst blir det en del krascher, säger Gustaf och visar en film på mobilen av sin senaste, där han bröt nyckelbenet för tredje gången.

Efter lunchen tar han på sig hjälm, stövlar och bältet med andningsmasken och åker ut i gruvan. Första stoppet är på 602 meters djup, hos en av Epirocs borrmaskiner där borren inte slår i som den ska. Gustaf ringer en specialist och kan lösa problemet tillsammans med operatören. 

Sedan blir det ett besök vid den automatiserade trucken. Den har 42 tons kapacitet och ska köra 2,4 kilometer fram och tillbaka i gruvan. 

Gruvtrucken med 42 tons kapacitet, en Minetruck 42 testas ut för autonom självkörning

– Vi har provkört på plant underlag och testat att maskinen beter sig som förväntat även i backar, säger Gustaf. 

Det bästa med jobbet som servicetekniker är flexibiliteten

Före utrymmet där trucken ska köra sitter två automatiserade ljusgrindar som han har installerat. De utgör en säkerhetssluss, när man passerar den första ska trucken stänga av sig.

Vid tvåtiden är Gustaf klar i gruvan för i dag. En vanlig arbetsvecka är han under jord tre eller fyra dagar. Ibland jobbar han hemma och tar möten. 

Gustaf stannar till och pratar med kollegorna från Boliden utanför kontrollrummet i den toppmoderna Garpenbergsgruvan.

– Det bästa med jobbet som servicetekniker är flexibiliteten, att jag styr mina dagar själv. Om något har hänt på natten kan jag vara på plats klockan sex, andra dagar tar jag tidiga möten hemma och kommer senare. Det är frihet under ansvar. Vi har också ett bra team i teknisk service och en väldigt bra chef. Det gör att det känns som att vi jobbar ihop, fast vi är på olika ställen. 

Fakta Gustaf Anveland

Gör: Servicetekniker åt Epiroc, arbetar till största delen i Bolidengruvan, Garpenberg Ålder: 39 år
Bor: Stora Dicka utanför Avesta
Familj: Två barn, 7 och 14 år gamla Intressen: Roadracing och att meka med motorcykeln Det bästa med jobbet: Flexibiliteten 

Södermans TNG går till botten för ny färjelinje

Att borra och spränga berg på vanlig fast mark är en utmaning i sig. Lägg till att berggrunden ligger på havsbotten – och du har riktigt ett knepigt uppdrag både för operatörerna och borriggarna. Det skrämde inte Södermans TNG.

Text: Fredrik Lund Foto: Hanna Franzén

Som kust- och hamnstad, med Östersjön som närmast sydliga granne, har Karlshamn en viktig ställning för logistik och transport. Sjöfartstrafiken sköts av DFDS Logistics och hittills har två linjer trafikerat sjösträckan mellan svenska Karlshamn och Klapedia i Litauen.

Framöver ska två linjer bli tre, men innan det kan ske måste Stilleryds hamn i Karlshamn byggas om rejält. Både ovan och under vattenlinjen. Anledningen är att DFDS nya färjor som ska trafikera den tredje och kommande linjen kommer att vara 230 meter långa, vilket är 15 procent längre fartyg än de som trafikerar linjen redan idag.

”När vi fick uppdraget var första steget att åka hit för att se om vi överhuvudtaget skulle kunna lösa uppgiften.”

Det ställer krav på en helt ny kaj och även ett helt nytt djup intill kajen. Det är här som Södermans TNG och Ankarsrums Borr & Sprängtjänst AB kommer in i bilden. De fungerar som underentreprenörer, under Dyk & Anläggning och ytterst på uppdrag av Peab för att utföra arbetet att spränga bort berggrunden på havsbotten intill kajområdet.

Använder Epiroc T30 och Atlas Copco D7

Utmaningarna är förstås många.

– När vi fick uppdraget var första steget att åka hit för att se om vi överhuvudtaget skulle kunna lösa uppgiften, berättar Robert Söderman, vd för Södermans TNG AB. Bergytan ligger ungefär åtta meter ned från vattenytan och berggrunden ska ned ytterligare två till sex meter på djupet för att de kommande färjorna ska kunna lägga till.


Båda borriggar står på en jackup-pråm, vars plattform hålls stadigt uppe ovanför vågbrytningen

LÄS MER: 270 000 kubikmeter och tre bergrum – nu startar bygget av Slussens nya bussterminal

Totalt är det nära 4 000 kubik berg som ska sprängas bort. Den totala ytan på havsbotten som ska sprängas motsvarar cirka 1 600 kvadratmeter.

Två borriggar används för undervattensborrningen. En två år gammal Epiroc FlexiROC T30 och en sju år gammal Atlas Copco D7-enhet. Båda enheter står placerade på en pråm och borriggarna körs parallellt.

En hålrad består av 13 hål, som delas upp mellan de båda borriggarna. Avståndet mellan borrhålen är 1,5 meter i sidled och avståndet mellan varje rad är 1.30 meter. 

– D7:an har vi tagit i drift just för det här jobbet, berättar Robert. Den går lite djupare än T30:n, men båda klarar ned mot 15 meters djup.

Undervattensborrningen sliter på materialet, i högre utsträckning än borrning vid fast mark.

En gul borrigg från epiroc står på en pråm i vattnet, två personer jobbar med den

– Vi tänkte inte på de kaskader av vatten och stora stenar som yr upp vid undervattensborrningen och som sedan fortsätter att yra runt i vattnet, säger Robert. Det slår sönder elkablar. Vi har funderat på att använda ett frontskydd för borrhuvudet, men nu har vi redan avverkat mer än hälften.

Yttre omständigheter avgör

Även hammaren tar mycket stryk.

– Det blir många luftslag, konstaterar Robert. Allt vi kan göra är att smörja och lyssna, men det är också en risk man tar i varje projekt.

Dessutom kräver all lera och dy att borrhål blåses rent ordentligt vid varje borrning.

– Sikten under vattnet är dålig. Vi går helt på de koordinationer som Dyk & Anläggning ger oss, säger Robert.

”D7:an har vi tagit i drift just för det här jobbet. Den går lite djupare än T30:n, men båda klarar ned mot 15 meters djup”

Andra faktorer styr borroperatören inte över. Just dagen för intervjun står arbetet still för Söderman TNG. Anledningen är att sjöbotten där undervattensborrningen ska utföras först måste muddras från löst bergmaterial, lera med mera innan Robert och hans anställda kan göra sitt jobb. Dessutom får pråmen inte förflyttas inom kajområdet om vågspelet är för högt.

– Över tio sekundmeter så upphör alla försäkringar att gälla, förklarar Robert. Normalt är vi väldigt vädertåliga, men här är vädret definitivt en faktor för oss.

Stabilitet krävde särskild pråm

Det visade sig tidigt att det även ställdes krav på vilken typ av pråm som kunde användas. Från början användes en vanlig pråm, men det fungerade inte alls.

– Nu använder vi en jackup-pråm, där plattformen är höjd ovanför vågbrytningen, säger Robert. Det gav den stabilitet som borriggarna kräver.

Arbetet sker i skift och även om pråmen inte går ut långt från kajen så är arbetsmiljön både mörk och väldigt hal. Det gäller att vara extra aktsam och som operatör krävs en skärpa högre än när arbetet sker på fast mark.

– Absolut, menar Robert. Det är en sak att arbeta på fast mark och en helt annan att jobba på en pråm där du ibland måste luta dig ut ovanför vattnet, sikten är dålig och underlaget halt.

”Jag har rutin, men ändå märks det en stor skillnad när anställda med längre erfarenhet än jag själv gör jobbet”

Han menar också att det under dessa omständigheter som agnarna skiljs från vetet. Den gamla klyschan ”rätt person på rätt plats” kommer här definitivt till sin rätt.

– Du måste känna vad som händer när du trycker till med maskinen, menar Robert. Det kräver lång erfarenhet. Jag har rutin, men ändå märks det en stor skillnad när anställda med längre erfarenhet än jag själv gör jobbet och vi måste jobba så effektivt det går när övriga omständigheter medger det.

Tidskrävande men roligt

Arbetet blir lätt tidskrävande, på grund av många faktorer. Utöver de redan nämnda ställer även länsstyrelsen krav på att sprängningen ska ha minimal effekt på djurlivet. Det gäller förstås även för sprängning under vattnet. I havsområdet intill hamnen finns det tumlare.

– Vi brukar smälla en tändare innan vi spränger för att skrämma bort dem, säger Robert.

Det blir långa arbetsdagar men Robert ser med glädje fram mot varje ny dag i Karlshamns Hamn.

– Normalt borrar vi i berg på industritomter och för fastigheter. Bygg och anläggning, säger han. Det här är mer ett specialarbete som ställer helt andra krav. Det är riktigt roligt att ha fått förtroendet att utföra det. 

Lisel maxar jobbet med sin SmartROC T40

0

Det krävdes en hel del övertalning – men egentligen var det nog klart redan från början att hon skulle gå i sin pappas fotspår. Att SmartROC-operatören Lisel Johansson är rätt kvinna på rätt plats råder det inga tvivel om. 

– Det här är roligt. Jag ska städa upp en kant som går in i ett hörn, så nu gäller det att få till vinklarna helt perfekt. 

Trots att vi pratar över telefon, hörs det hur Lisel Johansson riktigt myser när hon berättar om vad hon gör. Det är andra dagen hon är i täkten vid Obbhult, en bit utanför Varberg. Uppdraget är typiskt för vad hon brukar göra. 

För Lisel har jobbet som borrare gått i arv –

– Jag jobbar med losshållning av berg för krossverksamheten, och de flesta jobben går ut på att jag antingen ska snygga till ett färdigsprängt område så att det lämnas schysst för framtiden, eller se till att nästa sprängning kan ske så effektivt som möjligt, säger hon. 

Krävdes övertalning

Hon är, precis som den glada tonen i rösten avslöjar, nästan barnsligt förtjust i sitt jobb. Som liten fick hon ofta följa med sin pappa Göran, som också är bergarbetare, ut på jobb – hon älskade det. Men när hon hon några år efter gymnasiet bad om att få provarbeta för honom blev det först tvärnej. 

”Han gav mig en handhållen 65:a, Atlas Copcos allra första modell, sen var det bara att börja”

– Han tyckte att det var för kallt, tungt och smutsigt, men jag gav mig inte! Till slut lyckades jag övertala honom, berättar Lisel. 

En granne till Lisels familj skulle bygga ut sitt hus och hade anlitat Göran för att spränga bort lite berg på tomten. 

Att styra borrplanen på micronivå är något som Lisel uppskattar med sin SmartROC T40

– Han gav mig en handhållen 65:a, Atlas Copcos allra första modell, sen var det bara att börja. 

LÄS MER: 35 år som borrare: ”När jag började lyfte vi stängerna för hand”

Alltså, jag trodde att jag skulle gå sönder, det var helt galet. Och efteråt hade jag ont precis överallt. Men eftersom jag hade tjatat så envist kände jag att jag var tvungen att ro det i hamn… 

Handborrningen bra erfarenhet

Två veckors slit blev det med 65:an, sedan var Göran övertygad om att dotterns önskan om att bli borrare inte skulle gå att stoppa. 

– Jag insåg ju att det hade varit ett eldprov. Han hade nog hoppats på att jag skulle tröttna under den tunga handborrningen, men att jag höll ut och kämpade på blev beviset på att jag verkligen ville borra. 

Lisel jobbar nu på NCC med projekt i Hallandstrakten – SmartROCen är ständigt med

Nästa uppdrag fick Lisel jobba med en rigg istället, men hon återkom till handborrningen många gånger under de första åren – något hon ser tillbaka på med tacksamhet. 

– Närmare borrningen än så kommer man inte. Handborrningen lärde mig mycket som jag har haft stor glädje av i andra uppdrag berättar Lisel. 

SmartROC T40 ger större precision

För fler uppdrag blev det, och inte bara för pappa Göran. Efter ett par år i det företag han jobbade för, då hon både fick köra en 512:a och så småningom även en D3:a, gick hon vidare till först Veidekke och sedan Skanska. 

LÄS MER: ”Det skönaste är jobba in bergtäkt där jag inte ser en människa på två veckor”

– Jag var sugen på att utvecklas ännu mer som borrare och på Skanska fick jag möjlighet att testa på även större entreprenadjobb. Som att spränga upp ingången till tunneln under Hallandsåsen. Det var superkul, säger Lisel. 

”Jag älskar verkligen att SmartROCen är just smart. Att man kan bygga borrplanen direkt i riggen och från början, på mikronivå, styra hur hålen ska ligga”

I dag jobbar hon på NCC och har framför allt uppdrag i Hallandstrakten, där hon bor. Något som passar henne alldeles utmärkt, jobbet är både kul och utmanande. Inte minst sedan hon fick en SmartROC T40 till sin hjälp. Eller Hildur, som en kollega till Lisel döpt riggen till. 

Lisel med borriggen Hildur i bakgrunden – ett långt steg från de handdrivna borrarna hon började med

– Jag älskar verkligen att SmartROC är just smart. Att man kan bygga borrplanen direkt i riggen och från början, på mikronivå, styra hur hålen ska ligga. Och varje salva blir verkligen helt maxad! I alla fall så länge man tänkt rätt. Tidigare var det lite mer ”här ser det bra ut” och så hoppades man på det bästa, säger Lisel och lägger till att hytten inte är fy skam heller. 

LÄS MER: Kvinnliga borrare, så är vardagen i en mansdominerad bransch

– Ärligt talat, jag vet inte hur jag pallat med alla vintrar utomhus tidigare! Det är nästan genant hur bra jag har det på jobbet nu när jag har en SmartROC. Särskilt under uppdrag som det jag har idag – att stå vid en lågpall och borra efter min egen borrplan. Så glassigt! 

Jobbet som borrare – för bra för att byta bort

En annan fördel med anställningen hos NCC är att hon kan åka hem efter jobbet varje dag. Sedan Lisel träffade sin sambo har det inte känts lika kul att ligga ute i veckorna. 

– Och nu när vi har två barn är det såklart hur bra som helst att kunna vara med dem om kvällarna. Jag har aldrig varit någon ensamräv som trivs med att sitta och kura i en husvagn.

Lisel gilar sitt jobb som hon alltid ser chans att utveckla sig inom

I framtiden ser Lisel att fortsätter att borra och spränga så länge hon bara kan. Jobbet är för bra för att hon skulle vilja byta det mot något annat. 

– Man får ju ibland frågan ”vad gör du om tio år?”. Jag känner mig alltid så tråkig då, för jag vill verkligen bara fortsätta att borra. Det är så självständigt, utvecklande och tillfredsställande att så tydligt se vad man gjort. Berget är borta! Väck! Nä, jag har hittat helt rätt. 

Fakta: Lisel Johansson 

Bor: Varberg

Ålder: 35 år

Familj: Sambo och två barn, 2 och 3 års gamla (”lika bra att ta båda graviditeten i ett svep. Eftersom jag inte fick jobba under graviditeterna skulle jag ha förlorat lite väl mycket tjänstepension annars”)

Gör: Är operatör för NCC, kör en SmartROC T40 och utför framför allt uppdrag längs med Hallandskusten. 

Kuriosa: Har sju syskon, fem bröder och två systrar. Är vegan och en obotlig optimist. ”Jag ser möjligheter i allt! Men när det ändå går åt helvete, brukar det göra det ordentligt, haha!”

Kaunis Iron får fart på produktionen med SmartROC D65

Beräknad läsningstid: 7 minuter

För bara två sedan startade Kaunis Iron upp järnmalmsproduktionen i Kaunisvaara och redan nu smids redan planerna för ytterligare en dagbrottsgruva. Den ambitiösa planen lutar till stora delar på att investera i rätt utrustning för att hålla igång produktionen. För Kaunis Iron är en viktig pusselbit de SmartROC D65-riggar från Epiroc med tillhörande serviceavtal som företaget investerat i.

Novemberhimlen är klar och kall i Kaunisvaara och morgonsolen har precis brutit fram över den norra sidan av gruvan. Halvvägs ner i gruvan jobbar två SmartROC D65-riggar. Framför dem står rader med pinnar och koner som markerar redan gjorda borrhål. .

Pinnarna och konerna markerar var sprängsalvorna ska vara

Ett antal hål återstår fortfarande att borras innan sprängningen som är planerad inför imorgon. Jobbet tuggar på som planeras. Under en välförtjänt paus i arbetet förklarar operatören Lars Mäkotalo vad det är vi ser framför oss.

”En av riggarna är en SmartROC D65 XLF. Den har en extra lång matare. Vi borrar djupa hål och givet att mataren är så lång så behöver vi bara en förlängare. Normalt behövs två, så vi sparar mycket tid.”

Lars Mäkitalo är nöjd med valet av SmartROC D65 med tillhörande Cop M6

Lars Mäkitalo fortsätter: ”Vi borrar med en Cop M6 hammar från Epiroc, och den fungerar bättre än alla andra hammare som vi testat. Den slår hårdare, borrar snabbare och är lättare att jobba med.”

Kostnadseffektiv gruvdrift är nyckeln för Kaunis Iron

Vi är i Kaunisvaara, strax utanför Pajala i Tornedalen, bara tio kilometer från den finska gränsen. Här i regionen finns en lång historia av gruvdrift. Det senaste exemplet var Northland Resources som öppnade en gruva på just den här platsen 2012. Men gruvdrift är både svårt och kostsamt så projektet lades ner efter bara två år. Många trodde då att det var sista gången en gruva startades i Tornedalen men sommaren 2018 tändes hoppet igen. Den här gången av det då nystartade gruvföretaget Kaunis Iron. På kort tid har företaget lyckats med det svåra; att nå lönsamhet genom brytning av magnetit, en typ av järnmalm. En förklaring är ökade metallpriser, en annan är effektiv drift. 

Fyra nya SmartROC D65-riggar och fler på ingång

”Produktionen är kopplad till höga kostnader så vi måste vara konstnadseffektiva, till exempel när det kommer till bränsleförbrukning. Det är därför vi köpte SmartROC D65 XLF. Den drar mindre diesel än andra riggar och den långa bärarmen ger oss stora tidsbesparingar.” – förklarar Åsa Allan vice VD, Kaunis Iron.

En av Kaunis Irons SmartROC D65-riggar får en kort tid i solen denna novemberdag

Totalt äger Kaunis Iron fyra SmartROC D65-riggar, och har redan beställt ytterligare två SmartROC D65 XLF. Epiroc-riggarna hanterar bulken av Kaunis Irons produktionsborrning, och att valet föll på Epirocs utrustning var ingen överaskning. Redan innan företaget bildades en bra relation med Epiroc. Den förre gruvchefen på Kaunis Iron var också chef för Northland Resources och de använde Epirocs riggar.

”Vi visste att de fungerade bra för vårt företag. SmartROC D65 passar till mindre dagbrott som Kaunisvaara där flexibiliteten är viktig. Innan sprängning måste vi flytta riggarna snabbt för att tappa så lite produktionstid som möjligt” –säger Åsa Allan.

Vi har testat andra tillverkare och modeller, men vi har insett att det bara finns ett val för oss.

Enligt arbetsledaren Andreas Finnholm så borras mellan 1500 och 2000 meter per dag och att de inte behöver förlänga borrsträngarna så mycket som tidigare ökar produktionen med omkring 25%.

SmartROC D65 on a bench in Kaunis Iron

”SmartROC D65 är så mångsidig”, säger Andreas Finnholm. Terrängen kan vara sönderbruten efter en sprängning, men D65:an har inte så stort överhäng, den går mycket bättre än andra riggar. Den har inte så många begränsningar. Anders Finnholm är också mycket nöjd över borrstålen:

”Det är alltid viktigt i den här branschen”, fortsätter han. Vi har testat andra tillverkare och modeller, men vi har insett att det bara finns ett val för oss. Epirocs utrustning är det som fungerar. COP M6 hammaren fungerar bättre än alla andra hammare vi testat. Den klarar över 9000 meter innan den behöver renoveras – det är riktigt bra.

Tillgängligheten viktig när produktionen ska öka

2020 producerade Kaunis Iron två miljoner ton järnmalmskoncentrat från sex miljoner ton malm i de två dagbrotten i Kaunisvaara. I början på 2021 förväntas produktionen öka. Kaunis Iron har redan ställt om till produktionsborrning dygnet runt och planen är att öppna ännu ett dagbrott 2022.  

Epirocs servicetekniker Gustav Karvonen rattar sin pick-up ner längs gruvans ytterväggar

För att säkra transporterna av gods till Svappavaara, där järnmalmen förs över från lastbil till tåg för vidare färd till hamnen i Narvik har Kaunis Iron själva investerat 127 miljoner i ett av Transportstyrelsens projekt. Projektet som totalt är värt 1,2 miljarder ska förbättra vägförbindelsen mellan gruvan och Svappavaara. I planen ingår bland annat säkerhetsarbeten och nya broar.

En kritisk faktor för Kaunis Iron är tillgänglighet, det vill säga att minimera tiden då maskiner inte är i produktion. För SmartROC D65 har Kaunis Iron tecknat serviceavtal som stationerar servicetekniker från Epiroc i Kaunisvaara. De utför planerad service och tar hand om annat som att slipa borrstål och att se till så det alltid finns tillräckligt med borrutrustning i lager.

Regelbundna ”hälsokontroller” talar om hur riggen mår

Genom serviceavtalet finns Epirocs servicetekniker på plats för service och underhåll

I serviceverkstaden jobbar Epirocs servicetekniker Gustav Karvonen och hans kollegor med att genomföra en RigScan. En avancerad teknisk genomlysning av en av Kaunis Irons SmartROC D65-riggar. ”Efter en RigScan vet Kaunis Iron exakt hur riggen mår och vilken typ av service vi behöver göra” förklarar han.

”För oss tekniker är det en stor fördel att jobba nära kunder som här. Vi är i daglig kontakt med operatörerna och vet exakt vilka riggar de kör. Det gör att vi kan jobba förebyggande så att de är i drift till så stor grad som möjligt. Vi är också där som teknisk support för operatörerna och kan ge tips och råd då vi känner riggarna utan och innan.”

Åsa Allan är väldigt nöjd med det täta samarbetet de har med Epiroc.

”Det fungerar väldigt bra. Epirocs servicetekniker är otroligt engagerade och lika angelägna som oss på Kaunis Iron att verksamheten flyter på. Vi har redan bra samarbete med Epiroc och hoppas att det blir ännu mer omfattande och långsiktigt.” Åsa Allan, vice VD Kaunis Iron.

Uppstarten av en ny borrigg – därför är den så avgörande

0

Varför är de tre första dagarna ute i fält så viktiga för riggens framtida produktion? Häng med teknikern Viktor Lindeborg under uppstarten av en ny SmartROC T40. 

– Jag ska bara hämta min jacka i bilen. 

Det blåser kyligt i täkten i skånska Rörum, några mil utanför Hässleholm. Här arbetar Viktor Lindeborg med en sprillans ny SmartROC T40. Det är Allingsås sprängtjänst som utökat sin maskinpark och tillsammans med riggens operatör Christer har Viktor under snart tre hela dagar i täkten sett till att maskinen ska få de allra bästa förutsättningarna för att vara så produktiv som möjligt. 

Viktor Lindeborg kollar inställningarna på en kontrollpanel på en Epiroc SmartROC

– Men ofta har vi gjort förberedelser innan på verkstaden också. Som att montera lampor och sådant. Det är toppen också om vi har hunnit få igång hns-systemet redan innan vi kommer ut, lagt in sim-kort och sett till att det är rätt inställningar i datorn, säger han. 

LÄS MER: SmartROC T40 – riggen som är världsmästare i snålhet

Uppstartsdagarna tillsammans med en tekniker ingår alltid vid köpet av en ny borrigg från Epiroc. 

Viktor står utanför hytten och pratar med borriggens operatör
Tillsammans med riggens operatör Christer har Viktor under snart tre hela dagar i täkten sett till att maskinen ska få de allra bästa förutsättningarna för att vara så produktiv som möjligt. 

– Med oss har vi en checklista som vi betar oss igenom. Hur lång tid som läggs på varje moment beror på om operatören har kört modellen tidigare. För Christer här, som tidigare kört en D7C:a, innebär till exempel den nya riggen att han går från fem spakar till två – därför har vi självklart övat mycket på själva manövreringen. Men det går jättebra för honom, säger Viktor. 

Hitta rätta inställningarna svårast

Först på checklistan är att gå igenom maskinens olika funktioner, sedan alla oljenivåer. Efter det gäller det att komma ut på berget för att provköra riggen. 

”Allra helst vill man få till en inställning som funkar för de flesta underlag, så att operatören inte behöver göra så stora förändringar inför varje nytt uppdrag”

– Då visar jag vilka inställningar som går att göra, sedan börjar vi testa oss fram för att hitta den som passar bäst för det berg vid befinner oss vid under uppstarten. 

Att hitta de ultimata inställningarna för riggen, är enligt Viktor uppstartens största och svåraste moment. 

Viktor går igenom i princip hela maskinen under en uppstart

– Allra helst vill man under uppstarten få till en inställning som funkar för de flesta underlag, så att operatören inte behöver göra så stora förändringar inför varje nytt uppdrag, säger han och fortsätter: 

– Där vi är nu har vi till exempel ett svårborrat, mjukt, berg. Då vill vi hitta inställningar som fungerar bra för det, men som också kommer att vara bra för nästa täkt – där berget kanske är hårdare. Det är rätt klurigt, säger Viktor. 

Uppstarten är lika med grundliga kontroller  

En annan viktig del av uppstarten är att gå igenom maskinen för att kontrollera att allt som det ska. Riggarna kommer direkt från fabriken och det finns förstås alltid en risk att den mänskliga faktorn varit framme vid monteringen. 

Riggen, en SmartROC T40 har avancerade borrsystem som ska trimmas in i minsta detalj

– Det är sällan det är några stora grejer, men på en sådan här maskin kan ju minsta lilla skruv som inte dragits åt ordentligt ge rejäla skador om de inte upptäcks, säger Viktor. 

LÄS MER: En ny rigg blir till – historien bakom SmartROC D65

På den maskin han arbetar med nu fanns det till exempel ett litet läckage som måste ha orsakats på fabriken. 

– Det var en kompressortemperaturgivare som var lite felaktigt monterad bara. Men jag bytte den yttre packningen och skruvande åt, så nu är det bra, säger Viktor. 

Skapa riskmedvetenhet viktigt

Vilket dagligt underhåll som bör göras står också med på listan. Och så en säkerhetsgenomgång. 

– Jag drar vilka risker de roterande delarna innebär och var eventuella hydraulläckor kan spruta hårda strålar. Det handlar om att skapa en riskmedvetenhet hos kunden, säger Viktor samtidigt som han ser att Christer kommer tillbaka med riggen efter att ha tankat den. Med bara några timmar kvar av uppstarten har de checkat av de flesta punkterna på checklistan. 

Viktor från Epiroc justerar borrmasten på en Epiroc SmartROC T40
Uppstartsprocessen är viktig för att få en bra start med en ny borrigg

– Nu ska vi köra lite till, sedan kommer jag att vilja dra åt lite bultar och göra några fler kontroller, se att ingenting har blivit löst – efter det är det klart! Men jag kommer nog att göra ett litet återbesök hos Christer längre fram, när han är i en annan täkt och borrar, för att kontrollera att inställningarna vi gjort nu fungerar bra även där. 

Viktor uppskattar uppstartsjobben, inte minst för att de är så varierande.  

– Ingen uppstart är den andra lik och utmaningen att borra in sig på ett svårborrat berg är superkul. Även utbildningsdelen är rolig, att se hur operatörerna lyssnar och tar till sig… Alla borrare är ju intresserade av borrning, så det är ett tacksamt jobb! 

Uppstarten – såhär går den till

  • Maskinens olika funktioner och nivåer på oljor gås igenom. Mer eller mindre noggrant beroende på operatörens tidigare kunskaper. 
  • Teknikern och den operatör som ska köra riggen provborrar. Är operatören ovan utbildas hen i hur man manövrerar maskinen. 
  • Tillsammans hittar de bra borrinställningar som, utifrån de förutsättningar operatören har i sina uppdrag, kommer vara bra att utgå från. 
  • Teknikern kontrollerar kontinuerligt undevruppstarten att maskinen fungerar som den ska, att alla skruvar är åtdragna och att det inte finns några läckage. 

Unga entreprenören Elias: ”Mitt företag ska växa, något annat finns inte!”

0

Bara 27 år gammal och redan ägare till två sprillans nya borriggar, en FlexiROC T30 och en SmartROC T40. Mannen bakom Wärnefjords Bergteknik har stora planer.

– Man måste ta lite risker för att komma framåt!

Han valde mellan att jobba med maskiner – eller att bli brottsmålsadvokat. Elias Wärnefjord har alltid varit intresserad av brott och straff, men när han under högstadiet insåg hur mycket plugg det skulle innebära duckade han den karriären.
– Det fick bli en gymnasieutbildning till grävmaskinist istället, berättar han över telefon från den byggsite han befinner sig på.
– Det är ett stort projekt i Blekinge, inte så långt från där jag bor vilket är skönt.

”Jag vill kunna lita på mina maskiner så mycket det bara går – går inte riggen en dag ska det vara för att jag vill vara ledig, inte för att den är trasig”

Elias har hittills framför allt jobbat med ”contract drilling” i sitt företag Wärnefjords Bergteknik. Det innebär att andra entreprenörer erbjuder honom kontrakt som lovar honom borrning på årsbasis.


– Jag är nog ganska ensam om att jobba så i Sverige. Men det passar mig och innebär att jag inte behöver konkurrera om jobben häromkring.

Bra inblick i livet som företagare

Att satsa på en karriär i maskinbranschen visade sig vara klokt, Elias älskar sitt jobb som borrare. Men någon grävmaskinist blev han aldrig. Redan under utbildningen, när han jobbade extra på en blockstenstäkt, började han istället att borra. På den vägen är det. Under de första sju åren efter gymnasiet var han anställd, men sedan 1,5 år tillbaka arbetar för sitt eget företag Wärnefjords Bergteknik.

Många entreprenörer lägger krokben på sig själv när det köper begagnat

– Företaget jag var anställd på var litet. Mats, som ägde det, hade bara mig och en till. Det gjorde att jag fick en väldigt bra inblick i hur det är att vara enptreprenör. Jag lärde mig både vad man ska göra, och inte ska göra.

LÄS MER: SmartRoc T40 – riggen som är världsmästare i snålhet

Begagnat – inget för Elias

Även om drömmen var långt borta när han som 19-åring tog anställning hos Mats, visste Elias redan från början att han någon gång själv skulle vilja bli entreprenör och ha en egen borrigg. Så fort han hade en stadig lön började han lägga undan pengar. När tiden sedan blev mogen hade han lyckats spara ihop den insats banken krävde. Valet föll på en Epiroc FlexiROC T30.

Elias valde att genast investera i en ny borrigg. En tillgänglighet på 90% motiverar investeringen.

– För mig var det givet att jag skulle köpa en ny borrigg. Som entreprenör vill jag kunna lita på mina maskiner så mycket det bara går – går inte riggen en dag ska det vara för att jag vill vara ledig, inte för att den är trasig. Jag tror att många entreprenörer lägger krokben på sig själv när det köper begagnat. Eftersom tillgängligheten på en ny rigg är runt 90 procent under de första åren, jämfört med runt 70-80 procent på en som har kanske tre år på nacken, tror jag att det lönar sig med nytt. Inte minst om man tänker på de garantier som kommer med, säger Elias.

Rekryterade in erfarenheten

När han på ett jobb stötte på veteran-operatören Gunnar Axelsson fick han en idé. Vad skulle hända om han anställde Gunnar, fick in mängder av erfarenhet och skinn på näsan i företaget, och i samma veva köpte ytterligare en borrigg?

– Jag hade ju mer jobb än jag kunde ta, så varför inte? Visst, det är alltid en risk att köpa dyra maskiner – men jag tänkte att går allt helt åt fanders kan jag väl bara ta en anställning igen?

”Det är så otroligt skönt med hytt! Att stå ute och borra i i ösregn och blåst under tolv timmar om dagen, det sliter både fysiskt och psykiskt”

Gunnar, som tidigare även jobbat som servicetekniker, var med på noterna. Medan han fick ta över T30:an slog Elias till på sin andra borrigg inom loppet av ett år, en SmartROC T40.

– Båda min SmartRoc T40 och T30:an är fullt utrustade, det är bara ljuddämpning jag inte valt till, säger han och berättar att det blev lite mutter när Gunnar, som är av den gamla skolan och aldrig hade kört med gps tidigare, insåg att han skulle bli tvungen att lära sig allt nytt som fanns i T30:an.

– Men det gick hur fort som helst för honom att lära sig. Nu vill han inte köra utan gps:en överhuvudtaget, säger Elias.

Smart att ta in erfarenhet

Rekryteringen av Gunnar var ett riktigt lyckokast och, menar Elias, en viktig anledning till varför det går så bra för Wärnefjords Bergteknik.
– Det går inte att lyfta fram nog hur viktig han har varit för mig och företaget. Att som ung entreprenör ta in en borrare med så mycket erfarenhet, som tar ansvar, är helt självgående… Det har nog varit det enskilt viktigaste saken jag gjort sedan jag startade eget.

”Jag vill expandera! Jag är bara 27 år gammal och kan hålla på i 40 år till”

Maskinerna är Elias också nöjd med, men bäst av allt är hytten på den nya SmartRoc T40:an.
– Det är så otroligt skönt med hytt! Att stå ute och borra i i ösregn och blåst under tolv timmar om dagen, det sliter både fysiskt och psykiskt. Egentligen är det konstigt att inte alla riggar har hytter, varför skulle inte vi ha en när grävmaskinister alltid har en?

Tre bra val – yrket, företaget och flickvännen

Hittills har jobben har trillat in, riggarna har inte behövt stå stilla under mer än någon dag, och det finns inget som tyder på att det kommer att stanna av. Närmast väntar några veckor till i vid uppdraget i Blekinge, efter det kanske det blir Växjö under en period.


– Med ett litet avbrott när jag tänker vara hemma, säger Elias och berättar att han inte bara bygger ett företag, utan en familj också. Flickvännen Isabelle är i nionde månaden och tvååriga Elsa ska vilken dag som helst bli storasyster.

LÄS MER: Sveriges brist på maskinoperatörer – kan lösningen finnas i Norge?

– Jag brukar säga att jag gjort tre riktigt bra val i livet. Det första är mitt yrke, jag trivs så bra med det. Det andra är att jag startade eget, det är sådan lyx att kunna välja själv åt vilket hål jag vill gå. Det tredje är mitt val av flickvän. Jag tycker att många i det här yrket glömmer hur viktigt det är att ha en partner som roddar livet där hemma medan vi är borta. Isabelle är helt fantastiskt som fixar det.

Företaget ska växa

Om tio år då? Vad är Wärnefjords Bergsteknik för typ av företag då?
– Större! Jag vill expandera! Med bara 27 år på nacken kan jag hålla på i 40 år till. Och jag gillar inte att stå still, jag vill hela tiden framåt. Så, om tio år hoppas jag på att ha åtminstone tio vagnar igång. Borra själv kommer jag göra så länge som möjligt. En äldre förebild i branschen sa någon gång att han inte skulle krypa in på kontoret förrän han omsatte 80 miljoner. Så tänker jag med!

Fakta Elias Wärnefjord

Ålder: 27 år
Familj: Sambon Isabelle, dottern Elsa och nyfödde sonen Otto (född bara några dagar efter att artikeln skrevs).
Gör: Driver Wärnefjords bergteknik
Kör: SmartROC T40. Äger också en FlexiROC T30, men den kör hans medarbetare Gunnar Axelsson.
Bästa lärdom hittills: Visa din uppskattning gentemot dina medarbetare, det är viktigt att känna sig sedd för det man gör!

Foto: Hanna Franzén

35 år som borrare: ”När jag började lyfte vi stängerna för hand!”

0

Han är noggrann, envis – och produktiv som få. Efter 35 år i yrket tycker Stellan Johansson fortfarande att jobbet som borrare är det roligaste som finns. Pension? Ha! Inte än på ett tag. 

På en gård fyra mil nordväst om Västervik, på orten med det poetiska namnen Havets kvarn, har borroperatören Stellan Johansson precis kommit innanför dörren. Han har lämnat in bilen på lagning – en ganska typisk syssla för en ledig fredagsförmiddag. Efter fyra nätter ute på jobb är det på fredagarna to do-listan för hemmabestyren bockas av. 

– Jag har haft tur som under alla år haft min sambo som skött hus och hem medan jag varit borta, är så tacksam över det, säger han. 

Efter 35 år är Stellan Johansson fortfarande nyfiken på yrket som borrare

Stellan Johansson har varit med länge i branschen. Sedan 1985, närmare bestämt. Då var han 29 år och kom från ett jobb som asfaltsläggare på Skanska. 

– Men de var ju bara ett säsongsjobb, under vinterhalvåret hade jag ingenting att göra. Så när de sökte folk till en liten bergtäkt några mil ifrån där jag bor hoppade jag på det, berättar Stellan. 

Testat det mesta som borrare

Ett bra beslut, visade de sig. Livet som borrare passade honom perfekt. Från första början älskade han upplägget – att få vara utomhus hela dagarna, jobba självständigt och med maskiner. 

– Maskiner har alltid intresserat mig. Den första riggen jag jobbade med var en gammal Tamrock, märket som blivit Sandvik nu. Den var rejält sliten och jag fick reparera den en hel del, minns jag. Men det var ett bra sätt att lära sig maskinen på, säger han. 

Stellan Johansson kliver ur sin borrigg en Epiroc Smartroc
Riggen Stellan kör nu skiljer sig mycket från hur det såg ut när han började

Sedan slutet av 90-talet har han bara arbetat med borriggar från Epiroc, tidigare Atlas Copco. Uppdragen har varit minst sagt varierande. Stellan har jobbat med allt från ballastproduktion till att förbereda husgrunder och väg- och järnvägsbyggen. Roligt allihop, konstaterar han. 

Läs mer: Operatörsbristen i Sverige: Kan lösningen finnas i Norge?

– Fast slitsborrning tyckte jag extra mycket om. När man istället för att spränga borrar kanaler i berget, många bredvid varandra, för att sedan bryta loss väggen mellan dem med ett särskilt verktyg. Det är väldigt avancerat och kräver en extrem noggrannhet – sådant gillar jag! 

Noggrannhet är ett av de viktigaste i jobbet som borrare anser Stellan

En av Sveriges mest produktiva borrare

Kanske är det just den där noggrannheten som gjort Stellan till en hejare på att producera på hög nivå. Under många år har han legat i toppen på Epirocs listor över Sveriges mest produktiva operatörer. 

”Jag är jäkligt envis också! Jag vet ju vad grejerna kostar och vill få ut så mycket som möjligt av dem”

– Jo, men nog beror det mycket på att jag är noggrann. Jag vill hela tiden läsa av berget och försöka klura ut hur jag bäst ska ta mig fram. Jag har ordning på grejerna också, vill ta hand om dem så att de inte går sönder, säger han och lägger till: 

– Men jag är jäkligt envis också! Jag vet ju vad grejerna kostar och vill få ut så mycket som möjligt av dem.  

Stellan har varit skeptisk till ny teknik men skulle nu aldrig vilja vara utan den

Att han under de senaste 35 åren har bott i husvagn under arbetsveckorna har aldrig varit något problem. Han beskriver sig som en ensamvarg, ”man blir nog det av det här jobbet om inte annat”, och trivs med livsstilen att jobba mellan 6 och 18, äta något, titta lite på tv och sedan sova. En enkel tillvaro. 

– Även om jag ibland haft kollegor på samma plats så har vi inte umgås så mycket. Jag tror att vi som valt att leva såhär och fortsätter, vi gillar ensamlivet. Annars håller det inte. 

Stora förändringar – till det bättre

Även om livsstilen är densamma som för 35 år sedan, har själva arbetet som borrare förändrats en hel del, inte minst de senaste tio åren, tycker Stellan. Riggarna har blivit mer avancerade och sådant som han behövde räkna ut för eget huvud som 30-åring, är det nu system som räknar ut åt honom. 

LÄS MER: Rickard Karlzén om Slussenprojektet: ”Det här är ett once in a lifetime-projekt”

– När jag började stod vi och lyfte stänger för hand och vi hade ingen hytt till riggen utan stod ute i blåst och regn. Jag gillade det ändå, men jämför jag med hur bra vi har det i dag, ojoj… Nu är borroperatörsyrket verkligen ett toppjobb!

Han berättar att han är gammalmodig och varit skeptisk till all ny teknik som lanserats de senaste åren. När han till exempel mer eller mindre blev tvungen att lära sig  hålnavigeringssystemet som kom med den rigg han kör nu var han först skeptiskt. Nu vill han inte vara utan det. 

Nya riggar och ny teknik underlättar men grunden är den samma

– Jag som knappt kan sköta en vanlig dator och fortfarande håller fast vid den gamla sortens mobiltelefon – plötsligt skulle jag jobba med ett avancerat system i riggen. Men när jag väl förstod hur det fungerade insåg jag snabbt hur bra det var. Samtidigt har jag enormt stor glädje av att jag kan borrningen i grunden också, utan alla system, säger Stellan. 

Fortsätter borra med nya maskiner – för roligt för pension

Egentligen hade han tänkt att han vid det här laget, med 65 år på nacken, skulle ha gått i pension. Men så dök ett uppdrag han inte kunde tacka nej till upp: att få igång två nya SmartRoc T40 för Svevia, som en del av deras satsning på att börja driva losshållning i egen regi. 

– Jag har redan startat upp en, den var utan ljuddämpning, och nu har jag dragit igång en till med ljuddämpning för första gången. När allt är igång, rutinerna satta och så, lämnar jag projektet och går i pension på riktigt. 

Den nya borriggen med ljuddämpning är ljusår från hur riggarna var när Stellan började

Det enda inom bergentreprenad han inte hunnit med att testa ännu är att jobba i gruva. Något som grämer honom en aning. 

– Jo, det hade jag gärna gjort. Få med hela paletten, liksom. Samtidigt kan jag inte klaga. Jag har verkligen älskat mitt jobb hela tiden. 

Fakta Stellan Johansson

Ålder: 65 år 

Bor: Havets Kvarn, fyra mil nordväst om Västervik. 

Familj: Sambo, två vuxna barn, fyra barnbarn och sex hundar. 

Karriär: Börjar 1985 på en liten bergtäkt och sedan dess jobbat med i princip allt inom bergentrepenad förutom gruvor. 

Kuriosa: Driver vid sidan av sitt operatörsjobb ett vattenkraftverk som han har byggt helt själv på sin gård.