Hon kallas Häxan. Hon njuter av att kolla på raka, snygga bergväggar och brinner för sitt jobb. Sandra Motin har vuxit in i branschen under det gamla gardet och hon saknar inte skinn på näsan.

Text: Matilda Lann Foto: Kristina Sahlén

Det är en solig morgon i Nacka. Sandra Motin har varit på plats sedan 6.30. I det här vädret trivs hon allra bäst.

– Jag älskar det här jobbet, det är min grej! Man får jobba ute hela dagarna och så får jag en fin solbränna i ansiktet redan i april, säger hon och skrattar.

Borrkax ligger som ett lager över marken och röda plugg sitter i snygga rader. Sandra håller på och borrar och spränger för grunden till en liten villa. 

I 13 år har hon varit i branschen. Det började egentligen när hon pluggade till anläggningsingenjör på Nackademin och gjorde praktik hos Peab. Där träffade hon ett skönt gäng som arbetade med Norra länken.

– Jag kom i kontakt med spränggänget som jobbade ovan jord, jag tyckte det verkade häftigt. 

Stängde E4:an för att spränga

Ett tydligt minne från den tiden dyker upp. Sandra sitter i baksätet på en polisbil. De har fått lov att stänga E4:an i båda riktningarna i hela tio minuter för att spränga i Norrtullskorsningen. Alla är på spänn, vaktposter står med komradio och rapporterar om eventuella trafikanter som irrat sig innanför avspärrningarna. Allt är lugnt. Dags att trycka av.

– Det var många kilo den dagen, det var en enorm sprängning! Och vi klarade det på tio minuter, annars hade vi fått betala vite.

Hon gillar fortfarande när det smäller. Men nu är Sandra i stället på Schaktlaget bergsprängning, ett mindre företag med fem borrvagnar.

– Vi är ett jättetight gäng, det gör att jobbet blir roligt. Vi umgås en del på fritiden också. I helgen var vi och bowlade. Det är avslappnat och vi kan prata om det mesta.

”Man förväntades koka kaffe och så hände det att man fick en smäll på baken. Men det beteendet har jag aldrig accepterat.”

Kör helst ”Häxan”

Den maskin hon helst kör är D3:an, en äldre modell. En rigg hon gillar lite extra eftersom ”den är som det alltid har varit”. Borrvagnen kallas Häxan.

– Den är döpt efter sin förare, jag kallas nämligen Häxan eftersom jag kan vara ganska bestämd på berget.

D3:an Häxan pryds av en smutsig – en gång i tiden rosa – käpphäst fastspänd med ett buntband.

– Jaså enhörningen? Ja den fick jag av en platschef när vi gjorde ett stort jobb med flera bostäder i Ursvik, det fick bli den nya maskoten.

Attityden förändras i branschen

Även om kollegorna har glimten i ögat när de kallar henne Häxan och Sandra Motin har en familjär relation till sin chef bottnar smeknamnet i att hon genom åren varit tvungen att skaffa sig en hel del skinn på näsan. 

– När jag började var det få tjejer i branschen och jag gick den hårda skolan med den äldre generationen; de kunde vara ganska tuffa och på den tiden fanns inget #metoo.

Sandra Motin lärde sig snabbt att sätta gränser och markera om någon försökte köra med henne.

LÄS MER: Skräckdag på jobbet – ”det regnade huggormar nerför bergsväggen!”

– Man förväntades koka kaffe och så hände det att man fick en smäll på baken. Men det beteendet har jag aldrig accepterat. Så jag har nog lärt mig att vara väldigt tydlig och bestämd.

Nu, mer än ett årtionde senare är det annorlunda. 

– Visst finns det fortfarande en viss byggjargong i branschen, men det är mycket bättre nu. Finns det ett problem kan man oftast vända sig till sin platschef.

Gillar försiktig sprängning

På jobbet tycker hon att det är roligast med precisionsarbeten som försiktig sprängning och spräckning av berg. Det kan vara intill elledningar, fjärrvärmerör, vattenledningar eller glasrutor. 

– Då får man tänka till lite och använda sig av små delladdningar så att ingenting skadas.

Vid elledningar har vi ett tändsystem som kallas för Nonel (utan el) så att man inte orsakar kortslutning eller att elledningen oavsiktligt antänder tändkapslarna, då smäller det!

Fick en stroke

Men även om Sandra Motin älskar sitt jobb kan det ibland bli för stressigt. En lördag för drygt två år sedan efter en intensiv vecka med långa arbetsdagar vaknade hon upp och kunde inte känna sin arm. Den var helt bortdomnad. Först tänkte hon att hon bara sovit på den. Men när resten av vänster sida av kroppen började domna bort ringde hon Vårdguiden. 

– De skickade en ambulans direkt. Då först blev jag rädd. Det blev akuten och en massa prover. Jag hade fått en liten hjärnblödning, en så kallad tia. 

Stressen i kombination med att Sandra Motin har kronisk huvudvärk hade utlöst stroken. Redan en vecka senare var hon ändå tillbaka på arbetsplatsen.

– Det är coolt att kroppen kan återhämta sig så fort, och jag är inte så bra på att hålla mig borta från jobbet. Jag kunde inte bära saker så en lärling fick göra det jag inte kunde. I dag försöker jag stressa mindre, men det är svårt, man vill vara effektiv. Det gäller att hitta en balans. 

Går i gång på raka bergväggar

Hon plockar upp sin mobil och visar några foton på bergväggar. På första bilden ser man en bergknalle med granar. Väggen är jämn med raka märken efter sprängningen.

LÄS MER: ”Att jobba med FlexirROC T15 har utvecklat mig som person.”

– Det här är en riktig skrytbild! Där borrade jag en tätsöm på c/c 30 cm, och sprängde väggen med pentylstubin. Det blev så himla snyggt! utbrister hon.

Och det är inte bara de egna bergväggarna Sandra Motin kollar på, hon spanar ständigt efter hur berget ser ut där hon är.

– Det är en liten arbetsskada jag har, att titta efter hur det har blivit där någon sprängt, skrattar hon och säger att det är dags att gå tillbaka till jobbet. 

Fakta Sandra Motin

Ålder: 34 år.

Familj: Crazy catlady, jag bor själv med mina tre lurviga barn.

Bor: I villa på Ingarö, Värmdö.

Jobb: Bergsprängare och borrare på Schaktlaget Bergsprängning.

Intressen: Mina katter, bygga hemma, inredning/finsnickeri, matlagning, musik.

(Dold) talang: Kan snubbla omkull även på platt mark. 

Bästa lärdom från jobbet: Kämpar man så når man dit man vill.

Ligg i, men stressa inte så att du gör dumma misstag, gå efter magkänslan!

Att ha fått gå med det gamla gardet är den största vinsten, att ha fått tips och tricks som är guld värda.

Kuriosa: Kallas även Bergs-kexet (från mountain-cracker) 

Banken trodde inte på idén att en 26-åring skulle ta över det anrika bergsprängningsföretaget Hammarö Bergsprängning. Men efter flera övertalningsförsök träffade Kent Granrud rätt bankman och fick byta riggen mot skrivbordet. Möt chefen som helst låter medarbetarna bestämma, och hämtar alla sina reservdelar i Örebro.

Text: Kajsa Carlsson Foto: Linn Malmén

Det är ekande tomt i de två servicehallarna på Hammarö Bergsprängning. På gårdsplanen på Hammarö, en knapp mil från Karlstad, står en ensam Flexiroc T30 i snömodden.

– Det är så det ska vara, maskinerna är ute på jobb och oftast är jag ensam här i lokalerna, säger företagets vd Kent Granrud.

Det där med vd är inte någon titel han använder särskilt ofta. Att kalla sig chef är inte heller självklart för 35-åringen som tog över företaget, inklusive kollegorna som lärt upp honom, för fem år sedan.  

– Det känns fel att säga att jag är chef över dem som kan jobbet bättre än jag. Jag samråder hellre med kollegorna än berättar vad de ska göra, säger han. 

Inte självklart att ta över

Kent Granrud var bara 26 år när han fick frågan av sin arbetsgivare om han inte ville ta över företaget. Redan då började han med att rådfråga kollegorna, skulle de stanna kvar om han tog över? Svaret blev ja, men det var ändå ingen självklarhet att tacka ja till erbjudandet. Företagandet hade aldrig varit något mål för Kent, som hade tänkt sig att bli gympalärare eller polis och hamnade i borr- och sprängbranschen av en slump i väntan på att kunna söka till polisutbildningen. 

”Det känns fel att säga att jag är chef över dem som kan jobbet bättre än jag.”

– Jag grubblade ett tag, och fattade att det skulle bli en lång resa. Företaget sköttes lite slentrianmässigt då, både maskinparken och lokalerna var eftersatta, säger Kent Granrud.

Och så var det den där detaljen med pengar. Bank efter bank sa nej till idén att låna ut pengar så att 26-åringen kunde ta över verksamheten. Det var motigt, och inte förrän han var 29 och gjorde ett sista försök blev det napp. 

Nu sitter han på kontoret, där det bara är en gammal trälåda från ”Nitroglycerin Aktiebolaget Gyttorp” som skvallrar om vad det är för slags företag han driver. Dagarna fylls av telefonsamtal, pappersarbete, planering och mycket bilåkande för att kolla läget vid pågående och kommande projekt. 

– Jag inbillade mig att man kunde fixa papperen halva veckan och vara i fält halva. Men det gick inte alls, det blev kontor rätt och slätt. 

LÄS MER: Unga entreprenören Elias: ”Mitt företag ska växa! Något annat finns inte!”

Alla tar ansvar

Hammarö Bergsprängning är främst verksamma i Värmland, det blir smidigast rent logistiskt. Företaget spränger i alla sektioner, från stora projekt sombergtäkter, vägar och köpcenter till mindre uppdrag hos privatpersoner. Med fem riggar från Epiroc i maskinparken kan Kent och hans medarbetare vara mångsidiga, och operatörerna kan dela upp jobben utifrån vilken rigg och arbetssituation som passar dem bäst. De som gillar att vara i väg längre bort på stora arbetsplatser kör de stora riggarna, medan de som tycker om att byta projekt och miljö lite oftare kör T15 och T30.

– Det är en stor fördel att alla tar eget ansvar för ”sin” maskin, servar och underhåller förebyggande utöver det som grabbarna på Epiroc gör. Det underlättar mycket, säger Kent Granrud.

”Epiroc har koll på oss, de vet vilka vi är när vi ringer, vilka maskiner vi pratar om och vilka killarna är som jobbar här.”

Att alla gör sitt, drar åt samma håll och tar ansvar är något han återkommer till ofta. Det är nyckeln till att allt flyter på. Det där flytet är också anledningen till att Hammarö Bergsprängning blivit riktiga stammisar hos Epiroc. Inte bara vad gäller maskinerna, bolaget vänder sig dit för reservdelar och service också.

– Vi har hela konceptet. Epiroc har koll på oss, de vet vilka vi är när vi ringer, vilka maskiner vi pratar om och vilka killarna är som jobbar här. Det underlättar avsevärt, tänk alla mejl och telefonsamtal man kan skära ner på. Det är en stor anledning till att vi har gula maskiner här ute på gården.

Kan lita på maskinerna och reservdelarna

Det har inte alltid sett ut så, behovet av en maskin som kan svänga tvärs larv fick företaget att söka sig till en konkurrent för att se vad de kunde erbjuda. Men det föll på servicen och bemötandet, och efter flera försök att få hjälp med den röda maskinen såldes den.

– Jag har testat både äldre och helt nya maskiner, just för att jag gillar den svängbara delen. Men vi får inte den hjälp vi behöver. Det är enkelt att köpa in nya maskiner, men de ska ju fortsätta att gå och får man ingen hjälp från bolaget blir det helt omöjligt.

LÄS MER: Sex säkra sätt att sänka dina borrkostnader

Att lagret och serviceteknikerna finns centralt, i Örebro, är en annan stor fördel, menar Kent Granrud och jämför med andra bolag som har sina lager på annat håll i Europa och att beställa reservdelar från Kina. Rent ekonomiskt menar han att det lönar sig att köpa reservdelarna från Epiroc, eftersom han då kan lita på att maskinerna funkar, att tidsplanen kommer att hålla och att kollegorna och kunderna slipper bli frustrerade.

– Reservdelen i sig kanske blir billigare. Men du vet inte när den kommer och du vet inte vilken kvalitet den har. Har den fel kvalitet när man väl fått den kanske det påverkar det som sitter runt om negativt. 

Hellre bibehålla än växa

Efter fem år vid rodret tycker Kent Granrud att han och medarbetarna fått Hammarö bergsprängning ungefär dit han tänkt sig. Lokalerna är upprustade och maskinerna utbytta, han säger att det känns som om de har styrt skutan rätt igen. Målet nu är att bibehålla nivån, snarare än att växa för fort. Även här spelar det nära samarbetet med personalen in. 

– Möjligheterna i branschen är oändliga, men blir det för stort för fort växer man ur dojorna så att det blir krångligt i stället. Då blir det svårt att hålla ihop den här gruppen där vi pratar med varandra konstant. Då finns det utrymme för folk som inte vill åt samma håll, och då blir det inte lika familjärt som nu.

Fakta Kent Granrud och Hammarö Bergsprängning

Anställda: 10

Maskinpark: En SmartROC T40, en FlexiROC T35, två FlexiROC T30 och en FlexiROC T15

Kents favoritmaskin: T30-riggarna. De är så mångfacetterade och går att ha till mycket, allt från småprojekt hos privatpersoner till industritomter. De har ganska bra kapacitet på djup också. 

Ålder: 35

Familj: Fru och fyra barn

Bäst med jobbet: Miljöombytet, ingen dag är den andra lik, och ett jävligt kul jobb!

Bästa lärdom: Har du inte haft sönder något i sprängbranschen så har du inte sprängt. Jag har gjort alla de fel som andra pratar om, det personalen fasar för ska hända har jag redan prövat, på gott och ont.

Text: Johanna Paues Darlington

Stort ansvar, sena kvällar och mål som hela tiden flyttades fram. Livet som säljare var roligt, men till slut sa kroppen ifrån. Rejält. I dag jobbar Erik Boman som borrare i stället – och är äntligen frisk igen. 

Det var på många sätt ett drömjobb. Socialt och omväxlande, med stort ansvar och kul samtal med kunderna om det roligaste Erik Boman vet – hockey. Han hade ständigt mycket att göra i sin roll som biträdande säljchef på sport- och fritidsbutiken XXL i Umeå. 

– Jag älskade det och tyckte att det gick bra, även om det kanske var lite väl intensivt ibland. Jobbet som säljare innebär en ständig press att prestera. Man jagar säljmål som hela tiden kan flyttas fram, men jag tänkte inte på det som något dåligt då, berättar Erik Boman från garaget i Aitik, där han för dagen befinner sig. Hans rigg är på service i Gällivare, så i stället för borrning står det garagestädning på schemat. 

– Det är superstökigt här! Tycker jag i alla fall, som inte brukar vara här så ofta. De som jobbar här hela tiden tycker väl att det är fin ordning, haha! 

”Man jagar säljmål som hela tiden kan flyttas fram, men jag tänkte inte på det som något dåligt då.”

Satsade på säljyrket

Erik Boman gick handels- och administrationsprogammet på gymnasiet och tyckte till en början att han hamnat helt rätt. Efter skolan var han med och startade upp flera butiker, han var en driven säljare. När XXL skulle öppnas sökte Erik jobbet som biträdande säljchef, och fick det. Allt rullade på, men trots att livet kändes bra var det något som var fel. Erik började sakta men säkert att magra. Maten åkte rakt igenom kroppen på honom.

– Jag var hos läkare och gjorde en massa tester, men de kunde inte hitta något fel på mig. Till slut sa de att det troligen var en reaktion på stress. Men jag kopplade konstigt nog inte ihop det med jobbet utan fortsatte som vanligt, säger han. 

LÄS MER: ”Att jobba med T15 har utvecklat mig som person.”

Till slut vägde han bara 60 kilo. Inte mycket för någon som är 183 centimeter lång. Ändå var det andra orsaker än hälsan som fick honom att så småningom säga upp sig från XXL. Med två små barn hemma i Vännäs längtade han efter att kunna vara mer med familjen, slippa jobba helger och sena kvällar. Han fick ett jobb på Vännäs dörrar i stället, ett snickeri med inriktning mot specialdörrar. Livet lugnade ner sig en aning och magen blev bättre – även om Erik fortfarande inte kopplade ihop orsak och samband. 

– Men så skulle plötsligt hela industrin flyttas till Danmark i stället och alla blev uppsagda. Men jag hade tur. En gammal granne till oss som länge jobbat på Norrbottens Bergteknik sa att han kanske kunde fixa arbete till mig. Jag hade ju sneglat på gruvindustrin flera gånger tidigare, men känt att det här med att vara borta i veckorna aldrig skulle gå. Men nu hade jag inte så många alternativ, så jag beslöt mig för att i alla fall prova, säger Erik. 

Gillade det direkt

Så tog han för första gången bilen de femtio milen upp till Aitik för några dagars provjobb. Och jobbet visade sig vara kul, riktigt kul. 

– Men det var djävulskt svårt att komma in i det! Jag har ju aldrig kört maskin förut, så att få till en borrning med alla knappar och spakar… Första veckan var jag lättvaggad om kvällarna, om man säger så! 

Han kör den nya generationen SmartROC D65, en av dem som levererades till Norrbottens Bergteknik för bara ett par år sedan. 

”Visst har vi mål här också, men det är helt rimliga mål som inte känns stressiga. Här vet jag precis vad som förväntas av mig.”

– Det är väldigt fina maskiner. Jag har ju aldrig kört någon annan rigg, men fattar att jag är lyckligt lottad som får köra den här. Det är mysigt att sitta inne i hytten och lyssna på podcasts och musik medan jag borrar, säger Erik.  

Han brukar dyka upp på jobbet någon halvtimme innan han börjar för att hinna dricka kaffe och prata med kollegorna om vad som ska göras under dagen. Efter det sätter han sig i bilen och kör ut till riggen. 

– Väl där går jag först igenom maskinen. Fyller på med olja och checkar så att allt är grönt, säger han och fyller i att han nu, ett och ett halvt år in i nya karriären, kommit bra in i borrandet. Han har också hunnit köra riggen via BenchREMOTE. 

– Det är jättetrevligt att sitta i BenchREMOTE. Särskilt om man är två. Men man förlorar ju känslan av hur maskinen går, det gör att jag hellre sitter i riggen, säger han. 

Kul med kollegorna

Att vara borta i veckorna har visat sig gå bättre än väntat. Erik går sju-sju-skift, är borta en vecka och hemma nästa. Både barnen och sambon vande sig snabbt. 

– Det känns som att jag har mer tid med barnen nu än när jag jobbade mellan sju och fyra om dagarna i Vännäs. Och sambon säger att det går bra, jag tror hon tycker att det är lite skönt när jag är borta!

Ett annat plus är att han har det så trevligt i arbetsveckorna. Han och de andra kollegorna som bor långt bort från Aitik huserar tillsammans i ett kollektiv som Norrbottens Bergteknik ordnat i Gällivare och på fritiden mellan arbetspassen brukar Erik passa på att fiska. 

– Mina arbetskompisar här är nog det bästa med jobbet, vi har så kul ihop. Jag trivs verkligen fantastiskt bra!

LÄS MER: ”Jag har aldrig träffat en annan asiat på berget.”

Hittat rätt

Och magen då? Den är helt bra nu. Erik väger som han ska igen och har äntligen, nästan fyra år senare, förstått vad som gjorde honom sjuk tidigare. 

– Jag är rätt lugn som person, identifierar mig som det. Dessutom är jag inte en sådan som känner efter så mycket. Det är nog anledningen till att jag inte fattade tidigare att det var stressen på jobbet som gjorde mig sjuk. Nu, när jag jobbar som borrare, har jag insett hur stressad jag var. Som säljare är det som att du ständigt har något som jagar dig, oavsett hur bra du presterar. Visst har vi mål här också, men det är helt rimliga mål som inte känns stressiga. Här vet jag precis vad som förväntas av mig. Jag är så tacksam över att slippa säljandet nu, saknar det inte alls. 

Det enda, säger Erik, som skulle kunna få honom att byta jobb nu vore om han hittade något närmare Vännäs, så att han slapp åka de femtio milen varje vecka. 

– Men då ska det vara ett annat borrjobb. Det är ett fint yrke det! 

Fakta Erik Boman 

Ålder: 34 år 

Gör: Borrare för Norrbottens Bergteknik, kör SmartROC D65. 

Familj: Barnen Nova, 8 år, Ted, 4 år, och sambon Rebecca. 

Bor: I Vännäs 

Intressen: Hockey, fiske, att köra skoter och fyrhjuling. Och att jävlas med vänner och familj! 

Bästa lärdomen: Om du vill lära dig något, fråga!