Ange en rubrik

SSAB+Epiroc=fossilfri dumper

0

Nu är den här. Världens första gruvdumper med ett flak av fossilfritt stål. 

Minskningen som den här satsningen innebär är stor. Och det är bara början på Epirocs resa mot halvera sina CO2-utsläpp. 

Av: Anna-Maria Stawreberg Foto: Epiroc

Än så länge finns den bara som prototyp, den batterielektriska underjordsdumpern Minetruck MT42 SG, världshistoriens första gruvdumper med ett flak tillverkad av fossilfritt stål. 

Men den finns. Och det är det viktigaste. 

För att tillverka fossilfritt stål var något som industrin länge trott varit omöjligt när nyheten om att SSAB 2021 knäckt koden publicerades. 

Omvärlden fick se resultatet

I april förra året avslöjade SSAB och Epiroc planerna på att ingå ett partnerskap som skulle resultera i en fossilfri gruvdumper. I september kunde omvärlden få se resultatet. En prototyp av Minetruck MT42 SG. 

Carin Bergendorff, vice president operations på Epiroc Underground division

–  Epirocs batterielektriska Minetruck MT42 SG har ett flak av fossilfritt stål. Minskningen av koldioxidutsläpp motsvarar utsläppen från fem bensindrivna personbilar eller tio ton koldioxid, säger Carin Bergendorff, vice president operations på Epiroc Underground division. 

I övrigt är Minetruck MT 42 SG samma fordon som tidigare, en midjestyrd underjordsdumper med hög hastighet och en lastkapacitet på 42 ton. 

Minskningen av koldioxidutsläpp motsvarar utsläppen från fem bensindrivna personbilar eller tio ton koldioxid.

SSAB har jobbat på att ta fram fossilfritt stål under många år, och har tillsammans med Vattenfall och LKAB i HYBRIT-projektet målet att minska Sveriges koldioxidutsläpp med tio procent. 

– Vi kommer att fortsätta jobba med SSAB och vår plan är att kunna erbjuda leveranser 2026 då SSAB kan leverera fossilfritt stål. 

Nu kan vi konstatera att tidplanen håller, säger Carin Bergendorff. 

Naturligt att fokusera på flaket

Att fokusera på flaket i första hand föll sig naturligt, eftersom det är vid tillverkningen av fordonens svetsade konstruktion som flak, ramar och skopor som det blir mest utsläpp av CO2.

Dessutom finns det än så länge bara begränsad mängd fossilfritt stål och att tillverka hela gruvdumpern av det nya stålet är alltså inte möjligt för närvarande. 

LÄS MER: Så ska Epiroc nå klimatmålen https://bitzmagasin.se/sa-ska-epiroc-na-klimatmalen/

– Det fossilfria stålet, som kommer att tas fram med vätgas istället för koks och kol, har samma egenskaper som konventionellt stål. Det är alltså lika starkt och tåligt. Den enda skillnaden är minskningen i utsläpp, säger Carin Bergendorff. 

Minetruck MT42 SG är alltså en batteridriven underjordsdumper. 

Viktigt steg på resan

– När man tittar på Epirocs CO2-utsläpp kommer 83 procent från kundernas användning av maskinerna, där en stor del av utsläppen kommer från dieselförbrukning.

Det fossilfria stålet tas fram med vätgas istället för koks och kol och har samma egenskaper som konventionellt stål. Det är alltså lika starkt och tåligt.

 Elva procent av Epirocs koldioxidutsläpp kommer från inköpt material, där stål  och råmaterial är den största andelen. 

– Att ställa om till fossilfritt stål är alltså ett mycket viktigt steg på väg mot vårt mål: Att tillverka världens grönaste maskiner, säger Carin Bergendorff. 

För hela branschen är Minetruck MT42 SG något av ett genombrott och ett viktigt steg för Epiroc i arbetet med att producera och leverera banbrytande och klimatsmart utrustning för gruvindustrin. 

På Epiroc pågår för närvarande en lång rad initiativ för att minska utsläppen och skapa en hållbar gruvindustri. 

– Hela branschen håller på att ställa om och en hållbar gruvindustri är något som våra kunder efterfrågar. Därför kommer vi att lansera fler nyheter inom en nära framtid, säger Carin Bergendorff. 

Josefin Strannevik: ”Min familj finns i bergsbranschen”

Egentligen var Josefins plan att jobba som asfaltläggare. Istället blev det bergarbete. Det är snart tio år sedan och Josefin älskar fortfarande jobbet som sprängare.

Av: Anna-Maria Stawreberg Foto: Privata

Det blev en rejäl kursändring när Josefin Strannevik fick veta att hon inte kunde jobba inom asfalt, eftersom hon inte hade någon erfarenhet.

– När jag sökte efter någon form av anläggningsutbildning på yrkeshögskolan hittade jag Bergarbetarnas ettåriga utbildning i Åkersberga, säger Josefin. 

Josefin, som då var 21 år, sökte och kom in. Hon insåg snabbt att det var väldigt dyrt att bo i Stockholm. Därför köpte Hon en husvagn och körde de närmare 50 milen upp till bergtäkten utanför Åkersberga som skulle bli hennes nya hemort. 

Firar tioårsjubileum i branschen

Dagen innan vi pratas vid har hon fyllt 30, något som innebär att hon snart firar tioårsjubileum i branschen. 

– Jag hade egentligen bara en vag aning om vad det innebar att jobba i bergbranschen. Men vad det innebar att vara sprängare hade jag i ärlighetens namn ingen koll på alls. Jag gillade ju inte ens när det smällde, säger Josefin och skrattar. 

LÄS MER: ”Efter 15 år i branschen hade jag skämts om jag inte var duktig

Josefin trivdes i gänget redan från dag ett. De var flera elever som bodde i husvagn i det där grustaget och efter bara några dagar insåg hon att hon gjort rätt val: Hon ville jobba i bergbranschen. 

När hon gjort sin praktik och kom tillbaka till skolan skulle alla i klassen berätta om vad de gjort under praktiktiden. Den ena häftigare spränghistorien efter den andra kom fram. 

Foto: Privat

– Så blev det min tur. Jag hade sprängt rörgravar med några hundra gram. Det var så futtigt att sprängmattorna knappt rörde sig, minns Josefin.

Kollegerna är det bästa! Alla är trevliga och hjälps åt. Vi jobbar mot samma mål och laget består av folk i olika åldrar.

I dag spränger hon desto mer. För ju längre hon jobbat desto saftigare salvor, visar det sig. 

– När jag var färdig fick jag först jobb ovan jord i Trollhättan. Jag borrade brunnar och sprängde smågrejer. 2017 bytte jag till Voglers i Lidköping och följde med när vi blev uppköpta av NCC, berättar Josefin.

Älskar tunneljobbet

Josefin trivdes, men när erbjudandet om att jobba i tunnel i Stockholm kom något år senare kunde hon inte tacka nej. Tunnel var något hon alltid velat prova på.  

– Det var jättekul! Vi jobbade med Förbifart Stockholm under två år. 

För Josefin var arbetet med Förbifart Stockholm något av ett drömjobb. Bra stämning i arbetslaget, alltid fint väder och inget bärande av grus i hinkar. Och så fick hon ju spränga, förstås. 

LÄS MER: Förbifart Stockholm: ”Berget var så dåligt att det var helt uteslutet att göra som vi hade tänkt”

Ett par år senare dök jobbet med Västlänken i Göteborg upp, och eftersom Josefin är bohusläning kändes det naturligt att börja jobba närmare hemmaplan. Det var också här, i tunnlarna under Skansen Lejonet som Josefin träffade sin sambo, som är grävmaskinist i täkter.

– Numera är jag bara ovanjord och spränger i täkt. Jag är tillbaka hos mina gamla kolleger från Voglerstiden och stortrivs. Men det är så klart inte lika fint väder som i tunnlarna, säger Josefin och skrattar igen.

På frågan om varför Josefin trivs så bra med jobbet som sprängare svarar hon utan att tveka.

– Kollegerna är det bästa! Nu jobbar jag i Berggruppen Väst NCC. Alla är trevliga och hjälps åt. Vi jobbar mot samma mål och laget består av folk i olika åldrar. 

Hon beskriver det som att hon hittat sin familj i branschen. Dels rent bokstavligt, eftersom det var i samband med jobbet hon träffade sin sambo, men också en utvidgad familj i form av kollegerna. 

Storleken är baksidan

Egentligen ser hon bara en enda baksida med jobbet. Josefin är nämligen liten till växten, och att då hitta utrustning som passar är inte det lättaste. 

– Men det blir bättre och bättre också på den fronten. Numera är det mest arbetshandskar och arbetsskor som är svåra att hitta. Jag ha skostorlek 35 och barnstorlek på händerna. 

Men det där med storleken har hennes hjälpsamma kolleger försökt råda bot på, berättar Josefin. Hon bläddrar fram en bild i mobilen för att illustrera. 

Foto: Privat

– När jag var i tunnel i Stockholm hade kollegerna så klart sett att jag var kort. För att nå upp när jag skulle blanda bruk hade jag byggt ett torn av bruksäckar som jag klättrade upp på och där stod jag med näsan i baljan och blandade. Så då kom de en dag och sa att de hade fixat en present till mig. 

Josefin visar en bild på presenten som hennes omtänksamma kolleger gav henne. Vid en första anblicken ser det ut som ett par helt normala arbetsskor. Tills man tittar lite närmare, vill säga. För det är inga vanliga arbetsskor. Nej, Josefins arbetskompisar var snälla och skapade ett par 20 centimeter höga platåskor. 

För att nå upp när jag skulle blanda bruk hade jag byggt ett torn av bruksäckar som jag klättrade upp på.

– De ville att jag skulle nå upp till alla maskiner och försökte väl vara hjälpsamma, säger Josefin med glimten i ögat. 

Inom den närmaste framtiden väntar en flytt till den gård i Dalsland som hon och sambon köpt. Men trots att det finns gott om mark och mycket berg på fastigheten kommer Josefin inte att spränga. Sprängarbetet håller hon till jobbet.

Fakta Josefin Strannevik

Ålder: 30 år

Bor: Utanför Uddevalla, men snart på gård i Dalsland.

Familj: Sambo.

Arbetar: Som sprängare i Berggruppen Väst NCC.

Bästa lärdomen: Våga fråga mer erfarna kolleger om det är något du undrar över!

Fritidsintressen: Håller på att ta jaktcertifikat.

Sofia tunnelbanestation – näst djupast i världen

Just nu byggs världens näst djupaste tunnelbanestation på Södermalm i Stockholm. Det är en utmaning på hög nivå, som pågår 100 meter ner i underjorden. 

Vi har besökt byggplatsen. 

Av Anna-Maria Stawreberg

Foto Kristina Sahlén

Om man vill kan man uttrycka Sofia tunnelbanestation i siffror. 100 meter under markytan. 8 snabbgående hissar. 30 sekunder från marken till plattformen som är 200 meter lång och har 18 meter till tak. 30 personer får plats i varje hiss. 35 000 av- och påstigningar varje dygn. 

Kalle Pellinen bultar för fullt. Foto: Kristina Sahlén

Eller så kan man helt enkelt beskriva bygget i och under Stigbergsparken som ett unikt projekt som beräknas vara klart för trafik senast 2030. 

Det finns flera utmaningar med det här arbetet.

Vi visste att vi var tvungna att kärnborra, men vi visste inte alls vad resultatet skulle bli.

– Att vara så djupt under jorden innebär en hel del logistik. Vi ska frakta ut en stor mängd berg, samtidigt som vi jobbar med att driva tunnel och efterföljande arbeten som betong och inklädnad, säger Mikael Knutsson, produktionschef på Implenia för anläggningsentreprenad Sofia.

Utmanande

Anläggningsentreprenaden, som utförs av Implenia på uppdrag av Region Stockholms förvaltning, kommer att resultera i Station Sofia. En förlängning av tunnelbanans blåa linje från Kungsträdgården till Södermalm och vidare ut mot Nacka och Söderort. 

Implenias Mikael Knutsson visar Joacim Israelsson, Epiroc, hur arbetet fortskrider. Foto: Kristina Sahlén

Området ligger nämligen mitt på befolkningstäta Södermalm. Och Folkkungagatan som är den närmaste gatan får inte trafikeras med för tung trafik. 

Läs mer: Ny tunnelbanetunnel under Grand Hotel: ”Det är omöjligt att inte störa”https://bitzmagasin.se/ny-tunnelbanetunnel-under-grand-hotel-det-ar-omojligt-att-inte-stora/

– Det visade sig vara ett problem när vi ska frakta bort berget vi sprängt från Stigbergsparken. Som det är nu får vi bara ta tolv ton. Det blir ganska futtiga lass…

Meter för meter jobbar sig arbetslaget fram genom berget. Snart kommer det att finnas en tunnelbana här. Foto: Kristina Sahlén

Mikael tystnar en stund och visar sedan på kartan hur problemet kommer att lösas genom att chaufförerna istället fraktar berget i 34-tonslass via arbetstunneln förbi Londonviadukten. 

Som det är nu får vi bara ta tolv ton. Det blir ganska futtiga lass…

Men det finns fler utmaningar att ta sig an. När borrarna kärnborrade vid kajkanten ner mot Saltsjön visade det sig att berget hade omfattande kärnförluster. Eftersom delar av tunnelbanelinjen ska gå under Saltsjön fanns det risk för läckage och sämre berg. 

Joacim Israelsson besöker bygget regelbundet. Här, vid Stigbergsparken, ska det hundra meter djupa hisschaktet placeras. Foto: Kristina Sahlén

Saltsjön är också orsaken till att tunnelbanan ligger så djupt. Det krävs av naturliga skäl en hel del berg mellan tunnlarna och vattnet. 

Tidskrävande förstärkningsarbete

– Berget är inte homogent och då gäller andra förstärkningskrav. Därför har arbetet med att förstärka blivit mer tidskrävande än vad vi räknat med, säger Mikael Knutsson och visar på en ritning hur bygget ska se ut när det är klart. 

Två spår ska gå mot Nacka. Två spår ska gå söderut mot Gullmarsplan. 

Den 800 meter långa arbetstunneln som leder ner mot själva bygget är brant. Här nere jobbar borrarna, sprängarna och förstärkarna för högtryck. Och arbetet pågår i princip dygnet runt. 

Arbetet med Sofia pågår dygnet runt. Foto: Kristina Sahlén

Mikael Knutsson fortsätter sin berättelse. 

– Vi visste att vi var tvungna att kärnborra, men vi visste inte alls vad resultatet skulle bli.

Resultatet kom precis efter sommarsemestern. Mellan augusti och februari jobbade Mikael Knutsson och kollegerna för högtryck för att hitta en lösning. 

Nu är problemet löst, och deadline närmar sig med stormsteg. 

– Den här delen av tunneln kallar vi för spaghettin, säger Mikael och stänger av motorn. 

Han lyser med lampan och förklarar att det just här finns mängder av tunnlar både över och under oss. 

– Vissa är hemliga förstås. Men vi vet ju att Stockholms underjord är som en herrgårdsost.

Hundra meter högt höghus under jord

Vi sätter oss i bilen igen. Fortsätter djupare in i berget. I en del av tunneln står Kalle Pellinen och bultar. 

Han är något av en passionerad bultare, och är nöjd med produktionen så här långt.  

Lukten från föregående kvälls sprängningar hänger kvar i luften. Foto: Kristina Sahlén

Det finns fler utmaningar förklarar Mikael när vi kör tillbaka genom tunneln mot Stigbergsparken. 

– Eftersom det finns många boende i området har det även varit en del utmaningar med buller och omgivningspåverkan. Vi gör vibrationsanalyser efter varje sprängning, och än så länge har vi bara haft ett enda övertramp. Så det har gått över förväntan. 

Vi gör vibrationsanalyser efter varje sprängning, och än så länge har vi bara haft ett enda övertramp.

På markplan arbetar ett gäng med det som ska bli hissarna. Här ska ett 20 gånger 20 meter stort schakt tas upp där de åtta hissarna ska installeras. Rulltrappa är ett för långsamt alternativ.  Hiss är den enda vägen sättet att ta sig till och från perrongen, om man bortser från utrymningstrapporna. 

Mikael Knutsson visar tunnelsystemet på en ritning. Foto: Kristina Sahlén

Enklast kan man beskriva hisschaktet som ett hundra meter högt höghus under jord. Ett höghus som börjar i Stigbergsparken och går hundra meter ner till själva perrongen. 

Sekantpålar i backen håller undan såväl grundvatten som jordmassor. 

Läs mer: 35 år som borrare: ”När jag började lyfte vi stängerna för hand” https://bitzmagasin.se/35-ar-som-borrare-nar-jag-borjade-lyfte-vi-stangerna-for-hand/

– Vi borrar och pumpar in cement genom betongpålarna för att täta underliggande berg och sedan borras och injekteras förankringar in i stödkonstruktionerna, allt för att det ska bli högsta förankringsnivå, säger Mikael. 

Oscar Hoffman veckopendlar från Dalarna och har varit med från start. Foto: Kristina Sahlén

Han ser lugn ut. Förklarar att de jobbar sig fram genom berget, några meter i taget. 

Men när jag frågar om han är stressad skrattar han och svarar sedan, utan att tveka:

– Som fan. 

Ny möjlighet för branschen: Nu kan Bergsskolans elever gå vidare direkt till masterutbildningar

Från och med i höst kan eleverna på Bergsskolan gå vidare till KTH direkt. 

Linda Öman är en av dem. 

– Det känns som om jag är på väg in i en framtidsbransch. 

Av Anna-Maria Stawreberg

Det finns som bekant ett skriande behov av människor i bergbranschen och stål- och verkstadsindustrin. Dessutom saknas det civilingenjörer med den specialkompetens som behövs för att arbetet under jord ska kunna utföras.

– Alldeles särskilt nu när man bygger ut så kraftigt runt om i landet behövs det folk med specialkunskap, också när det kommer till de verktyg, maskiner och redskap som krävs för jobbet, säger Jan Eliasson. 

För visserligen har KTH, Kungliga Tekniska högskolan, en masterutbildning som riktar sig till den här yrkesgruppen. Men det finns två problem:

Linda Öman siktar mot KTH. Och ingenjörer med kunskap om materialvetenskap och metallurgi kommer det att behövas många av i framtiden. ”Företag i branschen ställer höga krav på det stål som används i maskiner, redskap och verktyg”, konstaterar Jan Håkansson, rektor på Bergsskolan.

Det ena problemet är att många av de som söker masterutbildningen kommer från andra länder, och återvänder till hemlandet efter examinationen. Det andra problemet är att även många från Stockholm går utbildningen, och att dessa vill stanna kvar i storstan.

Ont om ingenjörer i landet

Det har alltså varit ont om civilingenjörer som varit villiga att ge sig ut för att arbeta på de mindre orter där gruv- och stålindustrin finns. 

– Situationen har, milt uttryckt, varit dålig för näringslivet. Det har funnits ett starkt behov av att få ut kompetensen ut i landet, säger Jan Håkansson, rektor på Bergsskolan. 

Det var också bakgrunden till att Bergsskolan kontaktades av KTH. De båda parterna började diskutera för att hitta en lösning. För kanske skulle det vara möjligt att låta elever som gått Bergsskolans yrkesutbildning läsa vidare på KTH? 

Vi har nyligen påbörjat ett samarbete med Luleå tekniska universitet och i dagarna har vi kontaktats av Örebro universitet.

– Vi såg att det behövdes mer matematik och programmering för att våra elever skulle vara behöriga. Det har vi nu löst genom att de istället för sin sista praktikperiod läser in de här ämnena, säger Jan Håkansson. 

I och med att det problemet har lösts är det från och med i höst möjligt för de elever som läst tredje året på Bergsskolans Metall- och verkstadsteknik att fortsätta på KTH:s masterprogram Teknisk materialvetenskap under ytterligare två år. 

– Intresset var stort redan från början, och nu har vi tio elever som går KTH-spåret, säger Jan Håkansson. 

Materialnörd

Linda Öman är en av eleverna som ställt in siktet mot KTH och studier i Stockholm. Hon har en bakgrund i fordonsindustrin, blev tidigt intresserad av materialteknik och metallurgi och hittade till Bergsskolan efter att ha gått en kurs på jobbet. 

– Då hade jag i flera år funderat på att plugga vidare, men inte riktigt vågat ta steget. Eftersom det innebar en flytt var jag tvungen att ta mig en rejäl funderare, säger Linda Öman. 

Det är snart tre år sedan. Linda Öman kände direkt att hon trivdes med studierna. Här på Bergsskolan får hon möjlighet att grotta ner sig i materialtekniken. 

LÄS MER: Från noll till hundra i gruvan – på bara några månaderhttps://bitzmagasin.se/fran-noll-till-hundra-i-gruvan-pa-bara-nagra-manader/

– När chansen med den här bryggan mellan en yrkeshögskola som Bergsskolan och en högskola som KTH kom var det inte så mycket att fundera över. Jag vet ju att den här branschen är framtiden, säger Linda Öman. 

För bergbranschen och gruvindustrin spelar möjligheten att kunna läsa vidare på KTH direkt efter Bergsskolan stor roll. 

– Företag i branschen som exempelvis Epiroc ställer naturligtvis höga krav på det stål som används i maskiner, redskap och verktyg. Och att det behövs fler personer som har djuplodande kunskap i teknisk materialvetenskap är ett faktum, konstaterar Jan Håkansson. 

Fler universitet är intresserade

Under de senaste månaderna har Jan Håkansson och Bergsskolan blivit kontaktade av fler universitet och högskolor för att diskutera kommande samarbeten.

– Vi har nyligen påbörjat ett samarbete med Luleå tekniska universitet där våra elever kan gå vidare med en masterutbildning. Och inte bara det. I dagarna har vi kontaktats av Örebro universitet som också vill starta en masterutbildning, säger Jan Håkansson. 

Det här känns som en stor möjlighet för våra studenter, som på det här sättet kan ta den svenska industrin ytterligare ett steg framåt. 

Att Bergsskolan får förfrågningar om samarbeten med universitet och högskolor är hedrande, menar Jan Håkansson. 

– Det här är så klart positivt för Bergsskolan och ett starkt kvitto på att våra utbildningar både håller hög kvalitet och är attraktiva för näringslivet. Det här är en spännande öppning när det gäller validering mellan olika lärosäten inom såväl yrkeshögskolor som högskolor och universitet. 

Majoriteten av studenterna på Bergsskolan i Filipstad kommer från mindre orter utspridda över hela landet och enligt Jan Håkansson är de flesta av dem inte främmande för att röra på sig. 

– Det här känns som en stor möjlighet för våra studenter, som på det här sättet kan ta den svenska industrin ytterligare ett steg framåt. 

Så spränger du inne i en byggnad 

0

Spränga inomhus, går det ens? Jajemän!  Men det finns en hel del att tänka på för att jobbet ska gå som planerat. Lasse Kvarnvik på Värnamo Sprängtjänst har tipsen du inte vill missa. 

Text: Johanna Paues Darlington

– En gång hade vi i uppdrag att sänka golvet i ett hus ute på landet. De hade en kakelugn i mitten som de inte ville plocka ner inför sprängningen eftersom det skulle bli så dyrt att få upp den igen, så de bad oss att spränga runt den istället. Det krävde precision, det! 

Lasse Kvarnvik skrattar åt minnet av det speciella uppdraget för ett gäng år sedan. Han och kollegorna på Värnamo Sprängtjänst borrar och spränger då och då inomhus, men att spränga runt en kakelugn hade de inte gjort förut. 

– Men det gick bra. Vi utnyttjade de springor som redan fanns i berget och lyckades spränga ut det åt andra hållet, bort från kakelugnen, berättar han. 

Värnamo Sprängtjänst är en liten firma, fyra anställda. De jobbar mestadels med entreprenadsprängningar som rörgravar och villa- och industritomter. Ofta är det små laddningar nära andra byggnader som gäller. 

”Vi utnyttjade de springor som redan fanns i berget och lyckades spränga ut det åt andra hållet, bort från kakelugnen.”

– Vi har specialiserat oss på det lilla. Finlirsjobben, säger Lasse Kvarnvik som äger firman tillsammans med Martin Nilsson. 

Inomhusuppdragen kommer inte ofta, men ett par gånger om året brukar det ändå bli. 

– Men vi sprängsotar värmepannor också, och det är ju också inomhus på ett sätt. Och ibland spränger vi i silor där det fastnat material som behöver tas bort. 

Lasse Kvarnvik är specialiserad på finliret. Foto: Privat

Det absolut viktigaste vid inomhussprängning, menar Lasse Kvarnvik, är att planera noga innan du börjar. 

– Det ska man ju alltid göra förstås, men inomhus är det verkligen A och O. Sedan är det bra att prova sig fram, se hur berget beter sig innan man går vidare. 

Att planera var du ska göra av borrkaxet är också ett måste innan du sätter igång. 

Prova dig fram 

– Borrkax är svårt att hantera inomhus. Det bästa är att ha en centraldammsugare, men det finns ju inte alltid. Och tyvärr finns inte några eldrivna handhållna borrmaskiner med vattenspolning på marknaden att köpa nu. Det är en marknadslucka! Det hade varit väldigt bra för just inomhusjobb, säger Lasse Kvarnvik och berättar om när de sprängde en kabelgrop på två gånger tre meter inne på Ljungby lasarett, alldeles invid hörselavdelningen. 

– Det var så lågt i tak att vi inte fick in den eldrivna grävaren som entreprenören som skulle gräva ur hade hyrt. Det slutade med att de fick hyra en liten dieselgrävare istället. Och ja, vi fick borra och spränga på angivna tider – det blev ju lite svårt annars för dem att utföra hörseltester när vi borrade alldeles bredvid. 

Också avgaser blir ett större problem inomhus än utomhus, så det gäller att ordna med bra fläktar, konstaterar Lasse Kvarnvik. 

– Det är en säkerhetsfråga. Även ur den aspekten vore det bäst med eldrivna maskiner. 

Bra med gamla borrkronor

Även om betong oftast kan bilas upp, händer det ibland att vi spränger bort den istället. Till sådana tillfällen brukar Lasse Kvarnvik och hans kollegor spara gamla borrkronor. 

LÄS MER: Konsten att ta fram en borrkrona

– De ska inte vara helt slut förstås, men nästan. Går de i ett armeringsjärn tar de nämligen slut direkt – och det blir dyrt om man har helt nya kronor! Men sedan måste man såklart lägga in i budgeten att det kommer att gå åt många borrkronor. 

”inomhus verkar de flesta förstå att det är knepigt och att det måste få ta den tid som behövs.”

På det stora hela tycker Lasse Kvarnvik att det är roligt att borra inomhus. Det är ofta annorlunda uppdrag som kräver lite extra tankeverksamhet. Och än så länge har, peppar peppar, inget inomhusuppdrag gått åt skogen för Värnamo Sprängtjänst. 

– Jag tror att det beror på att vi just tänker efter några extra varv när vi är inomhus. Ute på vanliga jobb är det ofta någon som håller i en tidsplan som är helt orealistisk och det är stress hela tiden. Men inomhus verkar de flesta förstå att det är knepigt och att det måste få ta den tid som behövs. 

Lasses 5 bästa tips för att lyckas med inomhussprängningen 

  • Tänk till först! En bra och noggrann planering är extremt viktigt för ett lyckat jobb inomhus. 
  • Prova dig fram och börja med en lugnare laddning för att se hur berget beter sig. 
  • Tumma inte på säkerheten. Se till att du inte får i dig vare sig gaserna efter sprängning eller avgaser från maskinerna. En NOx-sensor som mäter gaserna i luften kan vara bra att ha på sig. 
  • Ha en plan för vad du ska göra med borrkaxet. Det måste ut på något sätt… 
  • Släng inte gamla borrkronor! De kan komma till användning om du ska borra i armerad betong.  

Legendarerna på berget: ”Ingen sten är den andra lik”

0

Han började knacka skut när han var 18. Idag är han 48. Och Stefan Hjort älskar fortfarande livet som skutknackare. 

– Det händer något hela tiden, ingen sten är den andra lik. 

Text: Anna-Maria Stawreberg

Foto: Kristina Sahlén

Regnet öser ner över Jehander Rikstens berg- och grustäkt utanför Stockholm och trots att det är mitt på dagen är det fortfarande mörkt. 

Men vädret verkar inte bekomma Stefan Hjort. Han har varit igång sedan tidigt på morgonen. Högar med skut ligger framför hans grävmaskin, och mer kommer det att bli innan arbetsdagen är slut klockan 18 ikväll. 

Stefan Hjort är den blivande lantbrukaren som blev skutknackare. Foto: Kristina Sahlén

– Man kan säga att jag gjort det mesta man kan göra med en hydraulhammare, säger Stefan Hjort på sjungande dalmål. 

Fastnade direkt

Det har gått nästan på dagen 30 år sedan Stefan knackade skut för första gången och han har sett insidan på väldigt många av Sveriges täkter.

Redan som tolvåring hade Stefan sökt upp en lantbrukare i trakten och börjat jobba på gården. Där fanns både traktor och hjullastare och maskinerna väckte något inom den tolvårige Stefan. 

Snart fick han testa att köra, och snart var han fast. 

– Jag började lantbruksskolan, men skolbänken var inte min grej. Så jag snackade in mig på en 13 veckor lång AMU-utbildning och blev maskinförare. Sen har det bara rullat på, förklarar Stefan. 

På första jobbet körde han hjulgrävare, men arbetsgivaren hade en Attila 1804 på band med hydraulhammare och eftersom Stefan ville ha extrajobb fick han börja köra knacken på helgerna. 

– Det kändes både stort och häftigt att som 18-åring få köra hammare, minns Stefan. 

Han jobbade på. Körde teleskoplastare åt någon entreprenör. Tog jobb i Oslo där han körde en 50-tonnare med hydraulhammare. 

Stefan Hjort tillbringar fler nätter i husvagnen än hemma. Foto: Kristina Sahlén

– Vi skulle knacka ner berggrunden för att bygga ett hus. Jag ville spränga, men norrmännen gav sig inte, sa att ”nu får ni knacka”. Det tog tre dygn för att få ner en halvmeter berggrund. Så det blev att spränga. Det var som en dålig Norgehistoria, säger Stefan och skrattar. 

”När jag varit hemma för många dagar i sträck säger tanten ”Kan du inte åka iväg med husvagnen och jobba så att jag får något gjort?”.”

Han skaffade visserligen några egna maskiner, men hade ingen hammare och började istället jobba åt Uppländska där han både körde hammare och matade kross. 

Blodad tand

– De där bergen har gett mig blodad tand. Och jag känner att det är tack vare att jag jobbat med så många olika arbetsuppgifter som jag bemästrar berget idag. För att kunna bli en duktig skutknackare måste du veta hur stenen fungerar, så är det bara. 

Det är där Stefans erfarenheter kommer in.

– Jag har fått förståelse för lastmaskinisten som ska lasta kross och jag har själv suttit och matat kross. Jag vet ju hur det fungerar, konstaterar Stefan. 

Stefan Hjort tillsammans med Nils Almkvist, produktchef på Epiroc. Foto: Kristina Sahlén

Han beskriver sig själv som en arbetsmyra. En arbetsmyra med adhd, som går all in på jobbet. 

– Jag minns något tillfälle när det var lågkonjunktur. Jag hörde att det behövdes någon som knackade i Lerdalstunneln i Norge, världens längsta tunnel. Då kastade jag mig in i bilen, körde de hundra milen upp till bygget … Och blev kvar i två månader. Då var familjen inte särskilt glad på mig. Meningen var ju att jag bara skulle snacka med dem där uppe, inte att jag skulle stanna kvar. 

Stefan blir allvarlig. För vid två tillfällen var det ras i Lerdalstunneln. Själv klarade han sig, men en arbetskompis råkade ut för att få hytten krossad och på en annan maskin gick bommen rätt av. 

LÄS MER: Jag var nära att dö den dagen 

– Visst har det hänt att kolleger i min närhet knackat i doler och strukit med. Och visst har jag fått dynamit i krossen så att det sprutat sten. Det händer saker hela tiden. Förr hade man ju inte skydd som idag. Vid något tillfälle fick jag ett stenskott som gjorde att en lång glassticka for in genom rutan och höll på att träffa ögat. 

”Varje sten är en ny utmaning, känns annorlunda, låter annorlunda, ser annorlunda ut. Du måste läsa stenen, och numera sitter det i ryggmärgen.”

När vi ses är Nils Almkvist, produktchef på Epiroc på besök i bergtäkten. Det finns en förklaring till det. I över ett år har Nils Almkvist försökt få Stefan att testa trotjänaren HB 3600 IPS från Epiroc. I två månader ska Stefan testa den. Hittills har han hunnit köra den i tre veckor, vilket medför att han ännu inte känner sig redo att bedöma prestandan. 

– Men man kan väl säga så här: Jag har demokört några hammare sedan jag började. Och jag vill ha hög kapacitet på den hammare jag kör eftersom jag räknar ton. 

Ständig tävling

Stefan tystnar en stund. Förklarar sedan att han ständigt tävlar mot sig själv. Tävlingsmomentet är en del av tjusningen med jobbet, men det finns ytterligare en faktor som gjort att Stefan stannat kvar i yrket så länge.

– Ingen sten är den andra lik. Det händer något hela tiden när du knackar. Varje sten är en ny utmaning, känns annorlunda, låter annorlunda, ser annorlunda ut. Du måste läsa stenen, och numera sitter det i ryggmärgen. 

LÄS MER: De första tio åren var det bara handhållet som gällde

Som skutknackare ligger man ute stora delar av arbetsveckan. För Stefan har det blivit en livsstil som han inte vill vara utan. Inte hans fru heller, visar det sig. 

– När jag varit hemma för många dagar i sträck säger tanten ”Kan du inte åka iväg med husvagnen och jobba så att jag får något gjort?”.

Tur då att han trivs med jobbet.

Stefan Hjort har inte ångrat sitt yrkesval en sekund.

Beskriv en bra dag på jobbet?

– Då har jag en bra ljudbok, allt flyter på och plötsligt är arbetsdagen slut, utan att du ens märkt det. 

Även om Stefan trivs som skutknackare börjar hans kropp ta stryk. Men han kommer inte att sluta knacka skut på länge än. Däremot börjar han se över möjligheterna att få vara med och utveckla både hammare och maskiner och att börja jobba som demoförare. Men än är han inte där, han påpekar att han kommer att köra knack länge till, det är ju det han älskar. 

– Jag vet ju att jag inte kommer att kunna fortsätta med det här i all evighet. Vibrationerna och den dåliga arbetsställningen har satt sina spår. Men eftersom jag jobbat så länge hoppas jag kunna tillföra mycket ändå. 

Stefan Hjorts liv på berget

Föddes: 1975 

Första bergjobbet: Körde en Attila 1804 på band och fick köra lite bergtäkter på helgerna utanför Eskilstuna. Sedan fick vi ett akutjobb där vi blev upptrailade på helgen i Ekegrus utanför Arlanda. 

Karriär: Började köra hjulgrävare när jag var 18, men eftersom arbetsgivaren hade en Attila 1804 på band med hydraulhammare började jag köra knacken på helgerna. Därefter jobbade jag åt olika entreprenörer. Var egen ett tag. Numera jobbar jag åt Uppländska Berg.

Maskinpark: Idag kör jag en CAT 340 med hydraulhammare på Uppländska Berg.

Bättre förr, enligt Stefan: På lunchrasterna pratade man med varandra. Idag sitter alla böjda över sina smartphones istället. Man kan ju undra vad det är som är så viktigt i den här smartphonen att man helt slutat prata med varandra?

Bättre nu, enligt Stefan: Säkerheten. Jag är också lite av en uppfinnarjocke så jag har själv varit med och utvecklat en del saker som ökat säkerheten. 

Viktigaste vardagsrutin: Den allra viktigaste vardagsrutinen är att ta hand om grejerna och vara i tid på jobbet med rätt utrustning. 

Sen är det skönt att när dagen är slut kunna krypa in i husvagnen där jag har en riktig säng. Som chefen konstaterade: Jag tillbringar fler nätter i vagnen än hemma. Då måste jag ha en riktig säng för att kroppen ska hålla. 

Konsten att ta fram en borrkrona

Nyligen släppte Epiroc borrkronor i en riktig lyxförpackning. Senaste tillskottet Powerbit X har nämligen diamantskyddade stift som förbättrar hållbarheten. Vi ska gå bakom kulisserna och ta reda på hur det egentligen går till när nya kronor tas fram.

Text: Matilda Lann

– Från en borroperatörs perspektiv kommer de här diamantöverdragna borrkronorna att underlätta vardagen enormt. Du kan sätta på en på morgonen och borra minst hela dagen, säger Fredrik Gransell, global produktchef på Epiroc.

Medan vanliga borrkronor slits under borrningen och håldiametern minskar några millimeter mot slutet håller Powerbit X formen.
– Har du en 89 mm krona så kommer den förbli 89 mm. När den väl är slut då är det snarare för att stiftet har spruckit eller att det ramlat ut något stift. Det här underlättar också sprängningen när hålen inte varierar i storlek.

Förbättrar säkerheten på berget

Från arbetsledarens eller platschefens perspektiv är det istället säkerheten som är den stora fördelen.
– Du behöver inte oroa dig över arbetsplatsolycka i samband med att man springer runt på berget för att byta borrstål eller slipar stift – vilket annars faktiskt händer då och då, säger Fredrik Gransell.

Fredrik Gransell, global produktchef på Epiroc.

Powerbit X kommer i 76 millimeter eller 89 millimeter och passar till topphammare. Stiften består av volframkarbid, en mycket hård och tung metall och det yttre lagret är diamant. Med en livslängd på upp till tio gånger längre än en vanlig krona bidrar de nya kronorna även till minskade koldioxidutsläpp per borrad meter.

Vem passar de här juvelerna då?
– Kunder som vill ligga i framkant gällande produktivitet, säkerhet och miljö och som kanske inte jagar just lägsta möjliga kostnad per meter på borrstålet, Powerbit X är nämligen lite dyrare än de vanliga kronorna. De passar framför allt i formationer där man får stort slitage på själva stiften och man kanske behöver slipa om dem väldigt ofta, säger Fredrik Gransell.

”Du behöver inte oroa dig över arbetsplatsolycka i samband med att man springer runt på berget för att byta borrstål eller slipar stift – vilket annars faktiskt händer då och då”

Från ax till limpa har det tagit flera år att framställa borrkronan och marknad, produktion, forskning och utveckling har ett tätt samarbete. En rad olika kompetenser behövs.

Materialingenjörer som jobbar i labb tittar på borrstålet som måste kunna stå emot höga energier. Metallurger håller koll på hur olika material ska bearbetas, till exempel hur vissa metaller kan värmebehandlas. Konstruktörer gör 3D-designer och ritningar av kronorna. Dessutom krävs simuleringsingenjörer.
– När man väl har gjort designen med olika spolhål och olika volymer med luft och tryck ska man kunna simulera i datormiljö att det fungerar optimalt. Man kanske testar tio olika designer för att se vilken som får bäst flöde för att få bort borrkax innan man tar ut modellen för att testa vid berget, säger Fredrik Gransell.

LÄS MER: De smarta funktionerna många missar

Kunder får vara med och testa

När designen och datorsimuleringarna är klara tar marknadsavdelningen kontakt med kunder som under en period vil göra tester tillsammans med Epiroc.
– Det kan delvis vara kunder som använder våra produkter idag men även kunder som använder produkter från en annan leverantör men är öppna för att testa något helt nytt.

Maskinerna som borrkronorna testas på ska helst vara uppkopplade mot mjukvaran Certiq så att objektiv uppföljning kan göras.
– Ibland skickar vi en produktspecialist till siten för att tillsammans med borraren göra uppföljningen under ett antal dagar eller veckor.

Produktionsavdelningen säkerställer sen att produkterna som ska ut på fält uppfyller alla specifikationer.

Livet på berget: Årets bästa riggbilder

Vidsträckta vyer, solnedgångar och dramatiska landskap. Många snygga bilder på borrvagnar har vi sett under året. Här är några av de bästa från 2022.

Foto: Ludvig Eliasson

Soluppgång över blivande Norrbotniabanan

Ludvig Eliasson, borrare, Norrbottens bergteknik, 9 februari, Umeå:

– Vi borrade och sprängde för en etapp på Norrbotniabanan, järnvägsleden som ska gå mellan Örnsköldsvik och Luleå. Det här var första eller andra dagen på jobbet och vi var de första riggarna på plats. Min maskin till höger är en T40 SmartROC och till vänster står Görgen Ottosons T35 SmartROC. Det är en häftig miljö man är i, då är det roligt att ta kort. Den här dagen satt vi och väntade på att få börja jobba, men det fanns inget att borra än. Det var minus 10 grader ute och tidigt på morgonen. Solen höll precis på att gå upp. Då sa jag till Görgen ”ställ dig mitt emot, så ska jag knäppa ett fint kort”. Han tyckte att jag var löjlig när jag ville att han skulle höja bommen och flytta riggen. Sen visade jag bilden, då tyckte han faktiskt att det såg coolt ut. När man hamnar på guldställen får man passa på att ta en bild.

Foto: Ludvig Eliasson

Foto: Anders Nilsson

Silhuett av T40 i gryningsljus

Anders Nilsson, borrare, NCC, 8 november 2022, Råsta bergtäkt:

– Det var en helt vanlig dag på berget. Tidig morgon i Råsta bergtäkt utanför Sundsvall. Det är min borrigg, en T40 SmartROC som jag trivs bra med. NCC är uppdragsgivare och jag borrar för krossverksamhet. Jag tyckte att det såg fränt ut och det såg ut som att det skulle kunna bli en bra bild. Jag fotar nästan dagligen och tycker att det är roligt. Det gäller att få till rätt ljusinsläpp och bra vinklar. I klart dagsljus blir det bäst och skarpast.

Foto: Anders Nilsson

Foto: Lucas Nordström

Med utsikt över Bottenhavet

Lucas Nordström, produktionschef, Sundsvalls Berghantering, 15 november, Mejaberget, norr om Ullånger: 

– I tre veckor var vi och jobbade för Gnesta bergbyggare. Ett förstärkningsprojekt där vi borrade för bult, satte bult, skrotade och hängde nät för att berg inte ska ramla ner på gång- och cykelbanan. Jag tycker att det är kul att dokumentera projekten. Man får se så mycket när man är ute på jobb, vi står på många konstiga platser. Ibland är man ute i skogen i mörker, ibland i citykärnan och ibland så här med fantastisk utsikt, det vill jag minnas. Det är soluppgång över Bottenhavet och det ser varmt och härligt ut, men bilden ljuger, det var ganska kallt. Riggen är en Atlas Copco D7 och heter Bettsy. Hon är en pålitlig skönhet med sina år på nacken.

Foto: Lucas Nordström

Har du också tagit en snygg bild på en rigg? Mejla Bitz Magasin på anna-maria.stawreberg@splayone.com

Assar Isho, Årsta Berg & Bygg: ”Hade jag stått en meter längre fram hade jag inte haft en chans”

0

Text Johanna Paues Darlington

Sprängledaren och borraren Assar Isho är extremt fokuserad när han jobbar, vill helst inte tänka på något annat än arbetet som ska göras. För att han är målinriktad – men också för att han själv har upplevt hur snabbt en olycka kan hända. 

Han stod och borrade i en tunnel till det som skulle bli Citybanan när det hände. Plötsligt gick motorn till rotortilten sönder. Matarbalken tappade trycket, snurrade runt ett helt varv och kom i en rasande fart mot honom.  

Assar Isho har inte blivit avskräckt, trots den där incidenten i början av karriären. Foto: Kjell B Persson

– Som tur var stod jag lite för långt bort för att den skulle träffa mig. Hade jag stått en meter längre fram hade jag inte haft en chans, säger Assar Isho. 

Då var han bara 19 år och hade precis inlett sin karriär i bergbranschen, och incidenten har påverkat honom sedan dess. 

– Den där dagen har fastnat. Jag tänker på den ofta och det fick mig tidigt att förstå att man inte kan slappna av på jobbet. Hur snabbt och lätt det kan hända en olycka om man inte är med. 

Brandman förstahandsvalet

Assar Isho är bara 33 år men redan senior i branschen. Han gick Nackademins utbildning för arbetsledare inom anläggning, väg och berg och det var under praktiken på Årsta Berg & Bygg som han fick upp ögonen för bergsprängning. 

– Jag hade egentligen tänkt bli brandman, men eftersom jag inte hade körkort kom jag inte in på utbildningen. Så Nackademin var andrahandsvalet. Men jag tyckte att bergsprängning var roligt,  fick sommarjobb på Årsta Berg & Bygg och när utbildningen var klar blev jag anställd. Sedan dess är jag kvar, säger han. 

Som sprängarbetsledare har man ett stort ansvar. Det är så Assar Isho vill ha det. Foto: Kjell B Persson

Visst har tanken på att starta eget kommit till honom några gånger, men då har han pratat med sin chef, Pierre Goliats, och så har han blivit erbjuden något som gjort honom motiverad att vara kvar. En ny arbetsuppgift, ett spännande uppdrag eller någon kurs.

– Så länge jag får fortsätta utmanas och utvecklas är jag nöjd här, säger han och berättar att han just nu jobbar som sprängarbetsledare på stora byggen.

– Det är mycket ansvar, men jag gillar det. Det är så man utvecklas, säger Assar Isho. 

”På större byggen är det otroligt viktigt att vi verkligen jobbar tillsammans.”

Flydde kriget

Även om det har blivit mindre borrning med åren händer det fortfarande att han borrar, och han har under åren kört många olika maskiner. 

– Jag har borrat med allt från de mindre maskinerna till D3, eller SmartROC T30 som den heter idag och D5, alltså dagens SmartROC T35. Favoriten nog D3:an. Men det kan bero på att jag kört den mest, säger han och berättar om ”Kamelen”, den första D3:an han körde, och sedan den andra, ”Flygande mattan”. 

Ett arbetslag är aldrig starkare än den svagaste länken. Därför är det viktigt att alla i laget känner sig motiverade. Foto: Kjell B Persson

– Det var kollegorna som döpte dem, inte jag! Men det är lite kul, tycker jag, säger han och berättar att namnen kommer av att han är från Irak. 

– Jag kom hit med min familj när jag var 13. Vi flyttade på grund av kriget. Jag har inte så många minnen från när vi flydde, men jag minns att det var tufft att komma hit. Till ett nytt land och ett nytt språk. Samtidigt är det så mycket bättre här än i Irak, så det är bara att tacka och ta emot för att jag fick möjligheten, säger han. 

Nya mål varje dag

Som sprängarbetsledare är den största utmaningen att få ihop arbetslaget, få alla att känna sig motiverade och jobba efter samma mål. Morgonmötena är heliga, enligt Assar Isho. 

– Det är där jag kan snacka ihop oss så att vi blir ett lag. På större byggen är det otroligt viktigt att vi verkligen jobbar tillsammans. Vissa gånger är det svårare än andra, jag kan ju inte räkna med att alla tänker som jag och är lika målinriktade, men oftast går det bra, säger han. 

Assar Isho sätter nya mål varje dag och jobbar stenhårt efter dem. Foto: Kjell B Persson

För målinriktad är han, om det råder inga tvivel. Assar Isho ställer höga krav både på sig själv och på sina medarbetare. Varje dag innebär ett nytt mål som ska nås och Assar Isho är fokuserad på att lyckas.

– Det gör tyvärr att jag är urusel på att vara social på jobbet. Det kliar verkligen i hela kroppen när folk vill prata om privata saker under arbetstid. Jag vill ju nå målet för dagen, jobba på! Bara för att vi hade en bra dag igår innebär det inte att vi kan ta det lugnt idag, säger han men medger i samma veva att kraven på att nå målen ibland kan bli lite väl stora. 

– Vissa dagar går det ju åt skogen, så är det ju bara. Men då får man ta ett steg tillbaka och tänka ”Okej, det gick inte som jag ville, men vad kan vi prioritera nu och vad kan vi skjuta på?”.

Tänka nytt

Varifrån han fått sitt driv och sitt fokus vet han inte riktigt. Kanske har det med att göra att han tidigt i livet, i ett nytt land och med ett nytt språk, fick plocka fram arbetshästen i sig.  

– Kanske. Men jag är också den yngsta av fyra bröder och har inte varit familjens lillprins på något sätt, snarare tvärtom. Jag har verkligen fått kämpa mig fram i familjen, haha! 

Assar Isho säger själv att han är en associal arbetskamrat, däremot är han en riktig arbetshäst. Foto: Kjell B Persson

Vad han gör om tio år vet han inte, även om chanserna är stora att han är kvar i bergbranschen. I alla fall om han fortsätter att utvecklas och utmanas. 

– Jag älskar att arbetet aldrig upprepar sig! Man måste hela tiden tänka nytt. Och jag har massor kvar att lära på berget. Man blir väl aldrig fullärd? Planen framåt är att jag ska fortsätta vara ödmjuk och ställa höga krav på mig själv – så får vi se vart det leder mig. 

Fakta Assar Isho

Ålder: 33 år

Bor: I Stockholm 

Familj: Fru och två döttrar, 2 månader och 2 år. 

Arbetar: Som sprängledare och borrare på Årsta Berg & Bygg. 

Bästa lärdom: Du blir aldrig fullärd! 

Fritidsintresse: Att titta på fotboll. Talang

Så ska Epiroc nå klimatmålen

0

År 2025 ska hela underjordsportföljen finnas i utsläppsfria versioner. Fem år senare även hela ovanjordsportföljen. Kommer Epiroc att nå sina klimatmål? Absolut, säger vd och koncernchef Helena Hedblom.

Text: Johanna Paues Darlington

Det är lätt att sätta höga klimatmål, inte lika lätt att faktiskt nå dem. Särskilt när de åtgärder som krävs för att lyckas är komplexa och till stor del beroende av yttre faktorer som en fungerande infrastruktur, kompetensförsörjning och att kunderna faktiskt efterfrågar utsläppsfria maskiner. Något som inte varit någon självklarhet – fram tills nu.

– Hållbarhet har hamnat mycket högre upp på agendan inom industrier runt om i världen. Våra lösningar efterfrågas mer än tidigare och vi för helt andra samtal nu än före pandemin, säger Helena Hedblom, vd och koncernchef för Epiroc.

Hon berättar att nästan alla kundmöten hon har nu på ett eller annat sätt handlar om elektrifiering.

Epiroc samarbetar med den svenska gruvindustrin inom elektrifiering och automation. Foto: Epiroc

– På de internationella mässor jag besöker är det ju ofta kundmöte efter kundmöte, ibland uppemot tjugo på raken. Det ger en ganska bra koll på vad bolagen generellt har på sina agendor. Tidigare har det varit Kanada, Norden och Australien som lett den här transformationen, men nu pågår den överallt, säger hon.

Underjordsportföljen först

Längst har Epiroc kommit med sitt underjordssortiment. Något som är naturligt ur ett affärsperspektiv då gruvbolagen bland annat kan spara stora pengar på att slippa ventilera ut dieselångorna ur underjorden. Epiroc har sedan många år samarbeten med exempelvis LKAB och Boliden som båda har höga ambitioner vad gäller hållbarhet. Samarbetena har bidragit till att hela den svenska gruvindustrin ligger i framkant i världen vad gäller elektrifiering, automation och digitalisering av gruvor.

”samtidigt som vi bygger nya eldrivna maskiner utvecklar vi också konverteringskit som kan uppgradera dieselmaskiner till att få en elektrisk drivlina”

– Än så länge är majoriteten av vår försäljning fortfarande dieseldrivna maskiner. Men det börjar ta fart för elektrifierade maskiner nu, även globalt, vilket är jättekul. Kunder inom gruvindustrin som tidigare har köpt kanske två eldrivna maskiner för att testa tekniken köper nu i stället hela flottor, säger Helena Hedblom.

Samarbeten vägen framåt

Ett annat mål Epiroc har är att utsläppen från deras sålda maskiner totalt ska sänkas med 50 procent senast 2030.

– Det är förstås en kombination av att våra dieseldrivna maskiner ska bli mer bränsleeffektiva och att vi ska sälja mer eldrivet, säger Helena Hedblom.

Helena Hedblom. Foto: Kristina Sahlén

Även utsläppen från tillverkningen av maskinerna måste minska radikalt framöver och som ett led i det byggs nu den första maskinen någonsin av helt fossilfritt stål i Epirocs fabrik i Örebro. Ett samarbete mellan Epiroc och SSAB, inom ramen för SSAB:s HYBRIT-projekt.

– Det kommer att dröja innan det går att göra i stora volymer, men det är ju jätteroligt när vi inom svensk industri kan samverka för att bygga hållbara värdekedjor. Vi har ett liknande samarbete med batteriföretaget Northvolt, säger Helena Hedblom.

LÄS MER: Så stora är batterierna i gruvmaskiner: krävs 5 Tesla

Här kan Sverige dessutom göra mycket nytta bara genom att visa att det går, menar hon.

– Även om det också utomlands pratas om samarbeten industrier emellan händer det inte så mycket. Det som vi gör här i Sverige är helt unikt och något vi verkligen ska berätta om för resten av världen. Inte minst är det roligt att visa att det finns två dimensioner i det – genom att samarbeta kan vi både skapa goda affärsmöjligheter och göra något som är bra för världen, säger Helena Hedblom.

SmartROC T35 den första batteridrivna ovanjordsriggen i fält. Foto: Epiroc

– Och samtidigt som vi bygger nya eldrivna maskiner utvecklar vi också konverteringskit som kan uppgradera dieselmaskiner till att få en elektrisk drivlina. För att klara våra mål kan vi inte bara luta oss mot nymaskinsförsäljningen, vi måste adressera det från flera håll. Annars kommer det att gå för långsamt, fortsätter Helena Hedblom.

Kompetens måste på plats

Ovanjord då, hur går det där? Inte lika fort framåt. Att gå över till elektrifierade borriggar på en bergtäkt utan några elkablar i närheten är lättare sagt än gjort. Men det pågår en hel del intressanta projekt även på den fronten. Under hösten 2022 har Epiroc i samarbete med Skanska testat den första batteridrivna ovanjordsriggen i fält, en SmartROC T35.

Men trots många knutar kvar att lösa är den största utmaningen inte tekniken och infrastrukturen utan att få till rätt kompetens på rätt plats.

– Gruv- och infrastrukturindustrin kommer att förändras i grunden under åren som kommer. Det är en sak att utveckla tekniken, men sedan måste den fungera också. Det måste finnas personal som kan få tekniken att leverera 24/7 på väldigt avlägsna platser i världen. Att bygga den kompetens som behövs är svårt, säger hon.

LÄS MER: 7 innovationer som kan komma att förändra din vardag på berget

Få med sig människorna viktigast

Svårt, men inte omöjligt. I alla fall inte om industrin som helhet lyckas få den unga generationen att se vilken spännande bransch gruv- och infrastrukturindustrin faktiskt är. Inte minst nu, i klimatomställningstider.

Fler ingenjörer behövs, menar Helena Hedblom. Foto: Epiroc

– Ska vi fortsätta ligga i framkant måste vi lyckas attrahera fler ungdomar till ingenjörsyrket. Vi på Epiroc måste bygga upp våra resurser lokalt runt om i världen. Ju fler kompetenscentra vi har, desto mindre sårbara blir vi.

Trots utmaningarna är Helena Hedblom övertygad om att Epiroc kommer att klara sina klimatmål.

– Tekniskt sett har vi de flesta lösningarna redan. Nu handlar det om hur effektiva vi kan vara i att göra omställningen tillsammans med våra kunder. Till syvende och sist är det ju en förändringsresa med människor involverade.

5 tillfällen då mänskliga faktorn kan riskera ditt liv på berget

0

Epirocs borrmästare Stefan Löfdahl listar fem tillfällen då den mänskliga faktorn kan vara livsavgörande.

Text: Matilda Lann

Det är ingen hemlighet att det är en tuff miljö på berget, svår terräng och kraftig lutning är inte ovanligt. Men inte sällan är det den mänskliga faktorn som orsakar olyckor.
– Det här med säkerheten är jätteviktigt. Det första du ska tänka på är din egen säkerhet när du jobbar, och sen att inte utsätta andra för fara, säger Stefan Löfdahl.

”tyvärr har det hänt att människor avlidit. Jag vet två fall där man har fastnat i rotation och inte klarat livhanken”

När det gäller borrare handlar det ofta om klämskador, belastningsskador, hanteringsskador eller skador som uppkommer av maskiner i rörelse. Även hantering av borrör kan leda till skador. Lyckligtvis är det få olyckor som får dödlig utgång.
– Men tyvärr har det hänt att människor avlidit. Jag vet två fall där man har fastnat i rotation och inte klarat livhanken, säger Stefan Löfdahl.

”Planera arbetet och undvik snabba infall”, menar Stefan Löfdahl. Foto: Epiroc och Peter Ossman

För att undvika att utsätta sig själv eller andra för onödig risk kan det vara bra att fundera över några situationer som lätt kan eskalera och leda till olyckor.

Stefan Löfdahl: 5 saker du ska undvika för att minska olycksrisken

1. Dålig start på dagen

Den mentala inställningen du har när du kommer till jobbet kan påverka dig mer än du kanske tror.
– Upplevde du en riktigt dålig omkörning på väg till jobbet som du irriterar dig på? Var det stressigt vid lämning på förskolan? Om du är irriterad och frustrerad kommer det att påverka dig i ditt arbete. Försök att skapa en rutin varje morgon för att komma in i rätt mentala tillstånd där du skakar av dig det som hänt tidigare.

2. Trötthet

Det är inte ovanligt att borrare jobbar långa dagar under skiften. Många är lediga fredagar och då blir det i stället mastiga pass resten av veckan. Varken hjärnan eller kroppen i övrigt mår bra av att arbeta långa perioder utan uppehåll.
– Det är många timmar på jobbet och du ska vara alert hela tiden. Det gäller att ta dina raster så att du får tillbaka energin och orkar jobba så långa dagar. Är du inte utvilad är det lätt att olyckan är framme.

3. ”Ska bara”

Hur många olyckor har inte hänt när man ”ska bara”? Något ska lösas i farten och du vill bara få det överstökat.
– Olyckan är ofta framme när du ska göra något lite snabbt. Du ska bara gå och byta borrkrona, eller bara hoppa ner från en hytt och landar på en isfläck. Planera arbetet och undvik snabba infall.

LÄS MER: Så vänder du en skitdag på berget

4. Slarv med utrustningen

Ett stort misstag är att inte ha koll på utrustningen. Säkrare maskiner och ökad automatisering har förvisso lett till färre arbetsolyckor. Men det gäller samtidigt att du som operatör vet hur säkerhetsutrustningen på riggen fungerar.
– Ha som rutin att kolla att de olika säkerhetsfunktionerna på riggen fungerar: nödstopp, brandutrustning och skyddsburen runt mataren som ska förhindra att du fastnar. Se också till att du inte har en massa lösa föremål i hytten, som borrkronor, termos och radiolåda, som kan knocka dig om riggen skulle välta.

5. Stress

Forskning visar ett tydligt samband mellan stress och arbetsplatsolyckor. En för hög arbetsbelastning påverkar både kroppen och psyket. Du vill bara bli klar lite snabbt, du jagar borrmeter eller har en kund som ligger på om att jobbet måste bli klart. Att låta sig påverkas av stress kan bli farligt.
– Stress är väldigt dåligt. För att undvika stress så se till att ha en god planering, alltid ligga steget före innan det blir panik. Finns allt tillgängligt för jobbet som ska göras? Behöver du beställa grejor eller göra ett planerat underhållsstopp? Finns vägar framdragna? Är alla berörda parter överens om vad som ska göras? Ta ett djupt andetag när du känner av stress och räkna till tio, sen börjar du arbeta och kan då vara mer logisk i dina tankar. Det är lätt att få tunnelseende vid stress, svårt att ta till sig information och vara logisk.

Kraftverksbygget i Kashmir 1991: ”Jag kunde blivit kidnappad”

0

I början av 90-talet skickades borrmästare Claes Landelius ut på jobb i norra Indien. Ett uppdrag som hade kunnat sluta mycket illa.

Text: Matilda Lann

Claes Landelius, instruktör och borrmästare på Atlas Copco var under 90-talet utsänd på ett stort kraftverksbygge i Kashmir i Indien. Hans uppdrag var att ansvara för alla Atlas Copcos maskiner, bland annat sex Boomer 178 och två ROC 402.

Bommarna monteras av från riggarna för att få ner vikten när maskinerna ska transporteras 40 mil på dåliga vägar.
Foto: Privat

Ett mastodontprojekt, till viss del finansierat av svenska biståndsmyndigheten Sida, där 23 kilometer tunnel med underjordisk kraftstation, transformatorhall och gatehall skulle byggas.

LÄS MER: Innovationen som revolutionerade bergbranschen 

Claes Landelius. Foto: Micke Ginal

De första riggarna, två Boomer 178, hade forslats med båt hela vägen från Sverige till Mumbai. Den sista sträckan från Mumbai till staden Jammu och vidare till Uri, där kraftverket skulle byggas, fick Claes själv köra. Det var vinter och mycket dåligt väglag.
– Tyngdbegränsningen var därför 20 ton och riggarna vägde 40 ton styck. Så vi var tvungna att demontera bommar och laddkorg för att få ner vikten. 40 mil på en rigg som maxar 16 km i timmen, det tog oss fem dagar.

De två fösta riggarna när de anlänt till site och bommar och korg monterats på igen. Foto: Privat
Vägen upp till Kraftverket i Uri var i mycket dåligt skick och jordskred var vanligt. Foto Privat

När Claes Landelius till slut kom upp till området var det lagom till påsk och alla som arbetade i projektet hade fått en dag ledigt. Två av hans svenska kollegor, Jan-Ole och Johan, kom och frågade om han skulle följa med och åka slalom i en närliggande skidanläggning nästa dag. Claes sa att han skulle fundera på saken.
– När de knackade på nästa morgon hade jag precis fått tag på en tvättmaskin, så jag tackade nej för att tvätta mina smutsiga kläder.

Då kom tankarna, jag kunde också blivit kidnappad, men tvätten räddade mig!

Dagen efter stod Claes Landelius på ett ensligt ställe och skruvade på bommarna på riggarna.
– Då kom bergchefen och sa: ”Packa ihop, du får inte vara här själv – Johan och Ole har blivit kidnappade!”

Till vänster: Fyra riggar som kunde köras på trailer från Mumbai cirka 230 mil till site. På grund av kidnappningen och säkerhetsläget i Kashmir blev de parkerade i ett år. Till höger: En av sex ingångar in till huvudtunneln. Foto: Privat

På vägen mot skidorten hade de två svenskarna tagits av en gerillagrupp.
– Då kom tankarna, jag kunde också blivit kidnappad, men tvätten räddade mig! Vi hade kunnat vara tre som satt där, å andra sidan hade det kanske inte hänt om vi varit fler.

Trots det som inträffade valde Claes Landelius att stanna kvar i Kashmir och fullfölja uppdraget. De två kidnappade svenskarna lyckades fly efter tre månader.